Jens Lapidus i stor intervju: ”Kriminaliteten har blivit värre sedan jag skrev Snabba cash”

När man som polis gör ett tillslag hemma hos en kriminell vet man aldrig vad som väntar på andra sidan dörren. Förutom två saker: det ena är en poster på Al Pacino i Scarface och det andra är en bok av Jens Lapidus.

– Det var en spanare som berättade det. Jag föreläste för några civilpoliser för ett par år sedan och då räckte en av dem upp handen och sa det. Han var kritisk och tyckte att jag romantiserade och till och med uppviglade till kriminalitet. Jag minns att jag åkte hem efter föreläsningen och bläddrade i mina böcker och det slutar ofta som för Tony Montana i Scarface. Jag skildrar magont, sömnproblem och extrem stress bland kriminella, vilket jag vet överensstämmer med verkligheten. Det är inget lyckligt liv.

När vi träffas sitter den 23-årige rapparen Yasin häktad. Han är en av Sveriges mest spelade artister och tillsammans med elva andra, varav flera artister, misstänkt för kidnappning av ytterligare en svensk rapartist. Hur olika Yasin och Jens Lapidus än kan tyckas vara hamnar de båda i skottgluggen för samma 10 000-kronorsfråga: glorifierar de det kriminella livet eller beskriver de bara verkligheten? Båda svarar det senare.

– På samma sätt som civilpolisen på föreläsningen anklagade mig för romantisering av en kriminell livsstil anklagas de här unga rapparna. Det är en problematisk anklagelse. Men det är en hårfin skillnad: att själv vara kriminell och rappa om det kriminella livet som något tufft är inte riktigt samma sak som att vara Brian De Palma och göra Scarface om en gangsters uppgång och fall.

Tror du inte rapparna hittar på, överdriver och lånar historier från andra precis som du och Brian De Palma?

– Självklart är det så. De skriver om den värld som finns runt dem. Där finns det en stor likhet. Svensk rap är det mest streamade på Spotify och det kanske har saknats en mer djuplodande analys från mainstreammedia vad den egentligen vill säga och vad vi ska ha för inställning till att några av de här rapparna faktiskt häktas och kopplas till kriminalitet.

Lyssnar dina barn på den musiken?

– Min äldsta son lyssnar en hel del på det, och jag har själv alltid lyssnat på svensk rap. Jag gick på Latin Kings-konserter i början av 90-talet och har följt rapgenren sedan dess. Den har förändrats enormt, i dag är det verkligen gangsterrap på amerikanskt manér.

Kan det bli krångligt när du själv skriver om grov kriminalitet för att sedan gå in i papparollen och kontrollera vad dina barn lyssnar på för musik?

– När ens 11-åring sitter och lyssnar på musik som bara handlar om droger, vapen och sex kan det bli speciellt. ”Pappa vad betyder ’Hon går ner på mig som en solnedgång’?” Ja du…

2021 når Snabba cash straffmyndig ålder. Jens Lapidus författardebut om Handelsstudenten JW som börjar sälja kokain för att finansiera sitt extravaganta Östermalmsliv var nydanande på flera plan när den kom 2006. Den hårdkokta språkdräkten var lånad från den amerikanska noirstilens mästare James Ellroy, men måttsydd för att klä ett Sverige i mitten av 00-talet när Stureplansstekare och serbisk maffia satte agendan. Ändå var det inte bara vi svenskar som kastade oss över boken, Snabba cash såldes i flera miljoner ex i över 30 länder och filmatiseringen med Joel Kinnaman i huvudrollen lanserades i USA av självaste Martin Scorsese.

Precis som Jan Guillous Ondskan eller David Lagercrantz Jag är Zlatan var Snabba cash även en bok som fick unga killar att läsa.

Snabba cash blev en trilogi som innefattade debutromanen och uppföljarna Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Under en tioårsperiod matade Jens Lapidus ut skoningslösa kriminalromaner som VIP-rummet, STHLM Delete och Top Dogg (som även den blev tv-serie) vid sidan av livet som topprankad försvarsadvokat. Men 2017 var det som kungen sa dags att vända blad. Det var då Jens Lapidus bestämde sig för att ta det sista steget i sina litterära idoler James Ellroy och Dennis Lehanes fotspår och bli författare på heltid – han lämnade Advokatsamfundet och prestigebyrån Försvarsadvokaterna i Stockholm. Vad som började som terapi för att hantera de mentala baksidorna av advokatyrket var nu hans huvudsyssla.

Men med det ströp han ironiskt nog också den kanske största inspirationstillförseln till sitt författarskap.

– När jag slutade som advokat var det många som frågade hur det skulle gå att beskriva den undre världen. Då var jag inte alls orolig, utan jag svarade att jag hade fullt med idéer och att jag väl får göra research på egen hand. Men det var tuffare än jag trodde att sluta som advokat. Förr fick jag idéer varje dag. Ibland bara detaljer; något ord jag hade snappat upp eller något klädesplagg jag hade sett. Ibland mellanstora idéer; ett upplägg för att ta in kokain i Sverige. Ibland övergripande saker; en människotyp som jag ville skildra. Allt det här befann jag mig i dagligen fram till 2017.

Familjen Lapidus startade ett nytt kapitel och lämnade Mariatorget för Mallorca. Jens och hustrun Hedda Lapidus (döpt Hedda Stiernstedt precis som Vår tid är nu-skådisen) träffades på juristlinjen, men Hedda arbetar i dag som frilansjournalist och ligger bland annat bakom barnböckerna Dillstaligan ihop med Jens. Tillsammans har de 13-åringen Jack, 11-åringen Flora och 8-åringen Tom som alla fick börja internationell skola på Palma när flyttlasset gick till den spanska Medelhavsön.

– Vi hade förutsättningarna att bo där. Både jag och min fru som är frilansjournalist kan jobba var som helst. Det märkte man på de andra svenskarna som bodde på Mallorca också. De antingen driver eller har sålt av framgångsrika företag i Sverige. Det är lite av en låtsastillvaro. Till skillnad från Marbella är det varken stek eller vräk på Palma, men hälften av alla svenskar som bor där har det extremt gott ekonomiskt ställt.

Sprang du på gamla klienter där?

– Ja, det har jag gjort. Men inte i större utsträckning än jag gör på Södermalm. På min gata på Söder låg ju World Exchange, bolaget som misstänkts ha tvättat 250 miljoner kronor, så plötsligt började jag stöta på gamla klienter hela tiden när jag klev utanför dörren.

Vad har du för relation till gamla klienter?

– Jag hälsar aldrig först. Vill de förknippas med mig offentligt får de säga hej. Men nu är det ju ett tag sedan jag slutade som advokat så det är inte lika känsligt längre. Då gällde det att hitta en balans i relationen där jag ska vara lojal med personen men inte kompis. Ibland kunde det uppstå situationer där jag blev bjuden på någons bröllop eller att någon frågade om jag ville ta en öl. Då fick man vänligt men bestämt tacka nej. Men klienterna förstod nästan alltid den där uppdelningen också.

Samtidigt får man väl en väldigt tajt relation med sin klient?

– Absolut. De långa häktningstiderna i Sverige har varit ett omdebatterat ämne där jag själv har deltagit. Man kan sitta häktad i över ett år med fulla restriktioner, vilket innebär att man varken får ringa eller ta emot besök från någon annan än sin advokat. Man sitter där månad efter månad och får gå ut i en sådan där tårtbit en timme om dagen, that’s it. Ärendet rullar långsamt, ofta har det inte hänt någonting, men om inte ens jag kommer på besök går de ju under psykologiskt. Så jag kommer dit, DNA-bevisningen är i Linköping för analys, vilket betyder att målet står still i tre månader, och då blir det att man snackar om andra grejer. Personen har bara mig – han eller hon får inte ens ringa sin mamma. Det är klart att det skapar en speciell relation.

Vad stör dig mest med häktningstiderna i Sverige?

– De svenska häktningstiderna är omänskliga. Jag hade en klient, en tjej som satt 13 månader med fulla restriktioner och sedan friades i rättegång. Hon satt på Kronobergshäktet och vek papper till något jävla kuvert för 11 kronor i timmen som hon i sin tur skickade till sin morsa i Rumänien. Där har man tagit 13 månader av en människas liv.

Utan vardagen som advokat försvann direktlinan till den undre världen; vilka ord och uttryck som gäller just nu, vilka droger som är populära, vilka bilar som ger status, vilka kläder som är rätt och vilka ställen man hänger på. Detaljer som Jens matades med dagligen och som till stora delar byggde hans författarskap. Att inte ens befinna sig i den stad man försökte skildra gjorde skrivandet ännu svårare.

– Det är fyra år sedan min förra roman Top Dogg kom ut. Det har aldrig tagit så lång tid att skriva en ny bok som den här gången. Jag bodde på Mallorca, hade slutat som advokat och famlade mig fram i skrivandet. Jag höll på med en bok i ett år som jag till slut slängde. Den blev inte bra helt enkelt. Jag fick ingen nerv i berättelsen. Det är en märklig paradox att jag under de stressiga åren som advokat skrev massa böcker, men när jag lugnade ner mitt liv och flyttade till den mest avslappnade platsen i hela Europa blev det inte mycket skrivet alls...

Hur var det att försöka skriva om Stockholm därifrån?

– När jag lämnade Sverige insåg jag att inspirationen inte bara kom från rättssalarna och mötena med klienterna, utan mycket fick jag genom att sitta på tunnelbanan och råka höra ett surr eller gå förbi en husvägg och se klotter. Det har varit en kamp. Visst, man kan göra mycket research och allt går att googla, men det har krävt en enorm ansträngning av mig att hitta tillbaka till inspiration och äkthet. Det är därför min nya bok är helt annorlunda. Den utspelar sig inte i ett samtida Stockholm, utan i ett dystopiskt och fiktivt Stockholm. Eftersom jag inte har varit rotad i samtiden har jag valt att kliva bort från den. Med det sagt har jag fått göra mycket research med mina andra projekt. Det vill säga träffa folk.

Vilka träffar du då?

– Gamla advokatkollegor, exkriminella och alla möjliga människor.

Händer det aldrig att du ringer gamla klienter i sådana lägen?

– Nej, det skulle kännas fel. Sedan har jag inte deras telefonnummer längre. De har en tendens att byta nummer ganska ofta. 

Jens Lapidus nya roman Paradis City är en mörk framtidsprofetia där segregationen har löpt amok: för att skydda de privilegierade har murar byggts runt no-go-zoner som lyder under ”särområdeslagar”. Störst är Järva, även känt som Paradis City. När inrikesministern vågar sig dit vräks kravallstaketen omkull och hon kidnappas. Polisen står handfallen tills en desperat idé kläcks: att skicka in den häktade, njursjuke Emir, en gång legendarisk MMA-fighter. Hållhaken är grym: utan dialys dör han inom fyra dagar.

– Jag lutade mig tillbaka, sippade på en espresso och blickade ut över havet med datorn i knät och funderade på vad jag skulle skriva om. Jag tänkte på att verkligheten har hunnit ifatt mig – att mina första böcker nästan är snälla i jämförelse med det som händer i samhället. Därför började jag ur ett så dystopiskt perspektiv som möjligt tänka på hur framtiden skulle kunna se ut. Jag tog problemen i Sverige och drog dem helt åt helvete, ett slags worst case scenario några år fram i tiden. Utsatta områden där kriminaliteten galopperar framåt utan att vi får stopp på den. Jag har sneglat på Danmark som infört gettolagstiftning och visitationszoner, och växlat upp det till femman. Vi kan alla förstå tanken bakom en visitationszon om det är extremt hög brottslighet, poliser ska få högre befogenhet i just de områdena eller säga att här straffar vi brottslighet högre för att få bort den från de områdena. Men vad händer om nästa steg är att vi även vill kontrollera vilka som rör sig in och ut från de här områdena för att se till att brottsligheten inte sprider sig? Vad händer om vi förbjuder vissa från att lämna området för att de inte ska förstöra för resten av samhället? Vad händer om vi bygger murar runt området? Allt detta skulle kunna hända. Vi befinner oss på ett sluttande plan. En lag som ter sig rimlig nu kan användas till något farligt sedan. Det är utgångspunkten i Paradis City. Jag satt på en ö i Medelhavet och skapade en fantasi om Sverige. En juridisk och kriminell sådan.

Kommer Jens Lapidus-aficionados känna igen sig?

– Min vana trogen är huvudpersonen exkriminell. ”Man ska vara trogen sina fixeringar”, som konstnären Annika von Hausswolff sa. Jag känner en dubbelhet när jag ser på grov kriminalitet och det har jag ägnat hela mitt författarskap åt att försöka beskriva – människan bakom kriminaliteten.

Efter tre år på Mallis bestämde sig familjen Lapidus att flytta hem till Sverige igen och lagom till den första coronavågen var de tillbaka på Södermalm.

– Efter några år utomlands måste man göra ett val. Ska vi bli spanjorer eller fortsätta vara några slags expat-svenskar? Det blir konstigt att bo tio år i Spanien utan att vara en större del av det spanska samhället. Tiden vi bodde där gick våra barn i en internationell engelsktalande skola, men hade vi bott kvar hade vi satt dem i spansk skola. Samma sak med vårt umgänge som bara bestod av svenskar, fransmän och amerikaner – inga mallorkiner. Det var ett underbart liv, men hade vi stannat hade vi fått gå all in.

Saknar du det?

– Under vintern saknar jag vädret något oerhört. Vanligtvis saknar jag också den avslappnade livsstilen som finns där, men nu under corona tycker jag att den där mañana-känslan har infunnit sig även i Stockholm. Den värsta hetsen med sociala evenemang på helgerna och idrottsgrejer med barnen har försvunnit och det har varit rätt skönt.

Jens Lapidus står i vardagsrummet på sitt lantställe och berättar för Kings utsända team att dagens plåtning står inför en utmaning: vi kommer behöva arbeta runt ett 2 000-bitarspussel över Dubais skyline som Hedda har kommit halvvägs med och som inte under några omständigheter får rubbas. Det är första gången Jens Lapidus släpper in media i det arkitektritade huset längst ut på Värmdö i Stockholms skärgård. Att just King får den äran är egentligen inte så konstigt.

King och Jens Lapidus går way back och delar en slags broderskärlek. Magasinet och Snabba cash är typ jämngamla och Lapidus debutroman hade knappt hunnit svalna från tryckeriet innan Kingredaktionen hyllade boken och dess stilige upphovsman till skyarna. Förutom möjligen Henke Lundqvist är det nog ingen som har lika många Kingomslag innanför bältet som Jens Lapidus.

– Snabba cash kom att bli en av de mest sålda böckerna i svensk historia och ni fattade grejen före alla andra. Redan i augusti 2006, samma månad som Snabba cash kom ut, gjorde King ett reportage om mig.

Medan fotografen och fotoassistenten planerar lämpliga vinklar utan att röra Heddas pussel kommer Jens med en smått oväntad fråga.

– Har du författardrömmar eller? Alla ni skickar för att intervjua mig blir ju alltid framgångsrika författare själva.

Han syftar på bland andra Klas Ekman, författaren bakom den superhyllade thrillern De kapabla, samt Niklas Natt och Dag som skrivit de historiska megasuccéerna 1793 och 1794. Tidigare kollegor som undertecknad nu för tiden bara ser på tv. Men visst, om Jens Lapidus har den effekten på sina porträttskribenter kanske det är dags att börja fila på en deckare. 

15 år efter debuten är Jens Lapidus återigen aktuell med sitt magnum opus Snabba cash. Den här gången ska den bli tv-serie på Netflix – en av få produktioner som klarade sig genom corona. Men det utan JW, Mrado eller Jorge. När den svenskspråkiga Netflix-serien, i regi av Jesper Ganslandt som gjorde Farväl Falkenberg och 438 dagar, har premiär våren 2021 finns varken backslickbrats eller Balkantorpeder kvar. Nya Snabba cash är skriven av Jens Lapidus och Oskar Söderlund, manusförfattaren bakom tv-serierna Gråzon och Ettor och nollor, och utspelar sig tio år efter händelserna i Stockholm noir-trilogin. Handlingen kretsar kring Leya, en ung ensamstående mamma som försöker lyckas inom startupscenen. Jakten på status och pengar är starkare än någonsin och Leya, som spelas av Evin Ahmad, är villig att gå längre än alla andra för att nå sitt mål. Precis som mötet mellan den övre och undre världen i första Snabba cash korsas här den entreprenörsdrivna eliten och den kriminella sfären, vilket sätter lojalitet, vänskap och affärsrelationer på prov. Med tanke på att titeln är densamma men berättelsen utbytt så ser det ut som att Jens Lapidus nått en brytpunkt med sitt mest kända verk. Likt Star Wars eller Spider-Man verkar det som att Snabba cash har gått och blivit franchise på gamla dagar.

– Ja, jag börjar nästan undra om det inte är på det viset. Man kan säga att det här är vad tv-serien The Mandalorian är för Star Wars, man kan även likna den vid serien Fargo. Ingen av karaktärerna från originalfilmerna är med, men det utspelar sig i samma värld. I den meningen är det nog en franchise. Men allt det här har växt fram organiskt, det har varit en levande process och jag har inte tänkt i termer av franchise förrän nu när jag inser att det faktiskt är så. Jag använder namnet Snabba cash för att markera en atmosfär.

En stor del av ditt skrivande har varit den trovärdiga dialogen, hur har ni gjort för att dialogen i tv-serien inte ska kännas hämtad från 2006?

– Regissören Jesper Ganslandt överlämnade en stor del av dialogen till skådespelarna själva, precis som vi gjorde i Snabba cash-filmerna där vi plockade upp en rad oprövade förmågor som Dragomir Mrsic och Matias Varela. Skådespelarna hjälper till att bygga dialogen och utforma serien tillsammans med regissören. Jag kan inte språket på gatan som förr när jag satt och lyssnade på avlyssningar varje dag. Nu måste jag välja en annan arbetsmetod.

Hur skiljer det sig att skriva tv och böcker?

– Det är en väldigt stor skillnad. Många säger att berättandet i grund och botten är detsamma och det stämmer i så måtto att man ska hitta på trovärdiga människor och spännande intriger. Grundstrukturerna liknar varandra, men det faktiska arbetet är väldigt annorlunda. Ta en så enkel sak som miljöbeskrivningar. I en bok är det extremt viktigt att sätta en scen och åtminstone med några penseldrag beskriva var vi befinner oss. Miljöbeskrivningar kan vara vackra och på så sätt givande eller väldigt on point, vilket får läsaren att känna igen sig. I ett tv- eller filmmanus räcker det att skriva ”en stimmig restaurang i Stockholm” för att sedan låta filmteamet hitta en lämplig location. Samma sak med sinnesstämningar: jag som manusförfattare skriver att karaktären är ”arg” och sedan är det upp till regissören och skådespelarna att gestalta det. Att beskriva på vilket sätt restaurangen är stimmig eller på vilket sätt personen är arg överlämnas till andra människor. Om jag däremot skulle skriva en bok där det står ”stimmig restaurang i Stockholm punkt Leya är arg punkt” så skulle det bli ganska dålig litteratur.

– Men den allra största skillnaden är att en tv-serie är teamwork, på gott och ont. När jag skriver en bok är det jag, jag och jag. Det är jag som sitter vid mitt tangentbord. Med tv-serien är det medförfattare, producenter, regissörer, Netflix, dramaturger, skådisar – till slut är det mycket folk inblandade.

Är inte det jobbigt med grupparbete för en författare?

– Jo, det kan vara jobbigt. Författarskapet är solitärt arbete. Under arbetet med en tv-serie har alla till slut lika stor rätt till slutresultatet, och då kan det uppstå vilda diskussioner. Ofta är det en kreativ process som är skön och härlig, men det är klart att folk tycker olika. Med en bok är det bara jag och det är lättare. Samtidigt får man inte glömma att många briljanta idéer föds i dialog med andra, det finns saker som jag aldrig hade kunnat hitta på om jag satt helt själv. Diskussioner öppnar upp dörrar.

Hur klarade ni er igenom corona?

– I maj 2020 hade Netflix tre-fyra produktioner igång i hela världen. Snabba cash var en av dem. Allt annat var nedstängt på grund av corona. Så vi hade tur, och följde såklart alla rekommendationer från myndigheterna.

Har du sett serien själv?

– Ja! Jag har precis sett alla avsnitt.

Vad tycker du?

– Jag tror helt ärligt att detta kommer bli en av de största wow-upplevelserna inom svensk tv på många år. Ursäkta min hybris, men precis som när Snabba cash-böckerna och filmerna kom var det något som ingen tidigare hade sett i Sverige. Det finns en råhet och gatukänsla i serien som inte har gjorts förut. Om det beror på att ingen har kunnat eller vågat kan jag inte svara på. 

Då får man komma ihåg att du är hyfsat partisk.

– Det är klart att jag är partisk, men eftersom jag släpper taget när manuset är klart och inte är med på set eller sitter i klipprummet så blir det en wow-upplevelse även för mig när jag ser serien för första gången. Det är stor skillnad mot en bok där jag har satt vartenda kommatecken.

Kanske var det rent av nödvändigt att uppdatera handlingen i Snabba cash för att överföra den till dagens kontext. Mycket har hänt sedan Jens Lapidus debuterade för 15 år sedan, och vad som var brutala skildringar från den undre världen då är inget man höjer på ögonbrynen åt i dag.

– 15 år är en lång tid. Folk verkar förknippa Snabba cash med en viss fräschör och blir förvånade att det var så länge sedan den kom ut. Inget som är 15 år gammalt är nytt längre.

Vad tänker du om de här 15 åren?

– Jag som person, mitt skrivande och Stockholm är helt annorlunda i dag. När jag skrev Snabba cash tonade jag ner skjutvapen eftersom det inte var trovärdigt, jag visste från jobbet att folk inte sprang omkring och sköt varandra i Stockholm. Men nu är det så verkligheten ser ut och det skulle kännas otrovärdigt att inte ha med skjutvapen.

Vad är det mer än vapenvanorna som har förändrats?

– De kriminella strukturerna. I Snabba cash beskriver jag en exjugoslavisk maffia som fungerar som ett slags styrande skikt i Stockholm. Huruvida det var så i verkligheten kan man diskutera, men polisen menade att det fanns en kriminell adel i Stockholm som såg ut ungefär som jag beskrev den. I dag är det mer fragmenterat. Jag beskriver även motorcykelgäng, men de är inga starka aktörer i den undre världen i dag.

– Kriminaliteten har blivit värre sedan jag skrev Snabba cash. Våldet har blivit grövre. Man skjuter, och inte bara i knäna, utan för att döda. Vi ser explosioner och granatattacker. Tystnadskulturen har spridit sig ytterligare. Man kan faktiskt skrämmas av hur profetiska Snabba cash-böckerna är. Det finns en sekvens där maffiabossen Radovan pratar med sina mannar och säger: ”Vi är rökta, vi kommer försvinna, det kommer vara unga killar med rötter från de nya länderna som tar över” och det är precis så det blev. Jag vet inte om jag chansade eller om jag såg tendenserna redan då. Om de här böckerna för första gången beskrev svensk brottslighet på ett trovärdigt sätt har det tragiskt nog bara blivit värre på alla plan.

Varför har det blivit så, tror du?

– Min gissning är att det är en cocktail av en alltför ekonomiskt liberal politik, avregleringar, privatiseringar, en misslyckad bostadspolitik, en för snabb invandring under för kort tid, misslyckad integration, arbetslöshet, tillgång till vapen och en aningslöshet som gjort att straffsatser och annan strafflagstiftning inte hängt med. Man ska inte heller glömma att praxis när det gäller narkotikabrott förändrades för cirka 10 år sedan, vilket har gjort att en stor del av knarkhandeln straffas betydligt lägre än förr. Jag tror vi skördar de dåliga frukterna av detta nu, även om Högsta domstolens praxisförändring till stor del var av godo eftersom domstolarna frångick de stela mängdskalorna.

Kan du se någon positiv åtgärd som gjorts?

– Vi har sedan årsskiftet fått ett helt nytt straff, vilket vi inte har fått på 30 år. Den heter ”helghemarrest” och gör att ungdomar mellan 15 och 18 år kan hållas i arrest hemma. En slags mellanpåföljd som gör att de är hemma på kvällar och helger med fotboja. Man har ju sett att brottsligheten kryper ner i åldrarna och att de äldre kriminella är listiga och förstår att om en 16-åring håller i vapnet istället för en 21-åring blir påföljden en helt annan.

– Polisen har numera även rätt att installera trojaner i folks telefoner så att de kan läsa krypterade chattar. I Frankrike bröt man igenom de så kallade Encrochattarna och där har man också blivit bättre på att dela med sig av underrättelsearbete mellan länder.

Vad tycker du om anonyma vittnen?

– Personligen tycker jag att det är att gå för långt, då får man öka vittnesskyddet istället. Om du är anklagad för något och åklagaren kallar in ett vittne som du inte vet vem det är och som ska peka ut dig som gärningsman, hur ska du då försvara dig mot det? Du vet inte om den här personen har ett horn i sidan till dig eller något annat motiv för att ljuga om dig. Du vet inte om den här personen har ett kraftigt alkoholmissbruk och kanske var full när iakttagelsen gjordes. Det blir väldigt svårt att angripa den typen av bevisning.

Den organiserade brottsligheten ser helt annorlunda ut i dag än den gjorde 2006 och gängen rekryterar allt yngre personer. Skjutningarna har blivit vanligare, våldet har blivit råare och ungdomsrånen har blivit mer förnedrande. Det kanske mest uppmärksammade fallet i den senare kategorin är det tio timmar långa tortyrrånet som två pojkar utsattes för på en kyrkogård i Solna förra året. Vad rör sig i Jens Lapidus huvud när han läser om en sådan sak?

– Två saker rör sig i mitt huvud. Det ena är reptilhjärnan: Fy fan vilka as, send them to fucking hell, kör in dem i fängelse och bort med dem bara. Det andra är en annan del av hjärnan som minns alla de där killarna jag träffat, hur sårbara de var, hur tuff uppväxt de hade haft, hur de berättade att deras farsa hade slagit dem, hur psykiskt instabila de var och hur utsiktslösa deras liv var. Då känner jag, visst, vi kan skicka iväg dem till fängelset med jättelånga straff, men det är bara ett plåster på ett sår, vi har inte tagit bort sjukdomen. Jag fylls av dubbla känslor när jag tänker på det helt enkelt. Inte minst känner jag en sorg över att vi inte har lyckats bättre. Jag ville tro på den svenska självbilden om att vi i Sverige är bäst i världen, men tydligen ser det inte riktigt ut så.

Jens Lapidus växte själv upp som ett rastlöst barn söder om Söder i Stockholm. Barndomens Gröndal och Aspudden skulle så småningom få agera kuliss i hans böcker, som legendariska sunkbaren Pub Diset som tagit Scouternas logga men ändrat sloganen ”Alltid redo” till ”Alltid redlös”. Att den unge Jens Lapidus skulle bli en rikskänd akademiker och uppburen författare var det nog få som trodde, namnet var förknippat med problem och Jens har i efterhand fått veta att lärarna på Aspuddsskolan varnade varandra för honom.

I dag hade han förmodligen fått diagnosen adhd, misstänker han själv.

– Jag är en rastlös människa. Om jag har en diagnos vet jag inte, men någonting har gett mig extra energi genom livet. Det är svårt för mig att vara en lugn och sansad förälder ibland. Jag tänder till snabbare och är otåligare än de flesta. Där har jag en utmaning privat i att hantera mitt föräldraskap.

Var du stökig som barn?

– Jag var stökig under några år. Men jag fick en strikt och jättebra lärare som hette Roland som fick pli på mig.

Hur gjorde han?

– Han var förutsägbar. Han hade ett tydligt system som var väldigt enkelt: Första gången du pratar får du en tillsägelse. Andra gången du pratar separerar jag dig från den du sitter med och det spelar ingen roll vem av er som pratade. Tredje gången åker du ut. Det fanns aldrig någon gråzon eller möjlighet att dividera. Du visste exakt de här tre punkterna varje gång. Dessutom var han en extremt engagerad lärare som fick mig och mina kompisar att tycka att lektionerna var intressanta.

Men det var aldrig stökigt hemma?

– Nej. Det var något adhd-liknande. En överenergi och i någon mening empatilöshet som jag tror många unga killar känner igen. Jag sket helt enkelt i om jag förstörde för andra.

Empatilöshet känns som en dålig författaregenskap där det handlar så mycket om att leva sig in i andras situation.

– Ja, samma med advokatyrket. Första regeln som advokat är: ”En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet med klienten”. Det betyder inte att den främsta plikten är att visa trohet och lojalitet med domstolen, polisen eller sanningen. Den främsta plikten är att visa lojalitet med din klient. Man skolas helt enkelt in i att känna empati med en annan människa. Det är starkt.

Rastlösheten i bröstet och tomrummet som advokatlivet lämnade efter sig har fått 46-årige Jens Lapidus att sjösätta ännu ett projekt (som om en ny Netflix-serie och 400-sidig roman inte räckte). Tillsammans med den prisbelönte producenten Nicklas Wikström Nicastro, som ligger bakom filmatiseringen av En man som heter Ove och nya versionen av Snabba cash, lanserar han nu ett eget produktionsbolag som ska skapa innehåll för film och tv.

– När jag slutade som advokat tappade jag en arbetsplats med kollegor, så det här blir något slags substitut. Vår affärsidé är att göra kommersiellt innehåll med djupare mening. Det ska både rikta sig till de stora massorna, men samtidigt säga något om hur det är att vara människa. Ungefär som jag alltid har gjort.