Per Gessle i stor intervju om filmsatsningen, familjesorgen och Ferrarisamlingen

Från taket på Grand Hôtel ser man hela Stockholm. När man står där uppe med vårvinden i håret har man Kungliga slottet åt det ena hållet och Per Gessles vinds­våningar på Östermalm åt det andra. Då slår det en att inte ens Sveriges lyxigaste hotellsvit toppar den legendariske artistens vanliga vardagsliv. ”Mitt tak är en annans golv”, för att citera poeten Nils Ferlin.

Med 100 miljoner sålda skivor, fyra Billboardettor, två våningar på Strandvägen, halva Tylösand, Europas finaste Ferrarigarage och en Picasso kan man luta sig tillbaka. Per Gessle är vanligtvis för rastlös för semester, men den här gången ser han fram emot att sjunka ner i en solstol i Maldiverna – två veckor på Four Seasons, som det anstår en rockstjärna. För när han återvänder väntar ännu ett fullspäckat år: hans första band ska bli biofilm, hans andra band ska bli musikal och hans solokarriär ska förgyllas med ett nytt album.

Dagen före vårt möte i Flaggsviten på Grand ses vi i hans hem på Strandvägen, adressen som för de flesta svenskar representerar det sista steget på framgångsstegen. Att nå Strandvägen är att klara spelet Sverige. Level 100.

Per Gessle har två våningar på paradgatan, en där han lever och en där han verkar. Han hade kunnat ta inträdesavgift till arbetsvåningen, som snarare påminner om ett popmuseum än ett kontor, i stället tar han emot med nybryggt kaffe och Ballerinakex under de rustika takbjälkarna och fönster ut mot Djurgården och Skeppsholmen.

– Vi har bott här sedan 1993. Lägenheterna var till salu tillsammans så vi köpte den nedre våningen för att ha som Stockholmsboende och den här våningen som studio. Jag spelade in Belinda Carlisle här på 90-talet, men sedan insåg jag att jag är så otroligt oteknisk, så jag avvecklade studion. Nu använder jag det som mitt kontor, jag tar mina möten här och sitter och skriver mina låtar, som du ser är det instrument överallt. Fin utsikt är det också med bra solläge, är det sol i Stockholm är det sol här.

Överallt syns referenser till popkulturen: en Elvisbyst, ett Playboyflipperspel, gamla scenkläder, en stor svart flygel och mängder av dyra elgitarrer. En livstid av objekt och detaljer. Från golv till tak trängs böcker: rockbiografier, popmemoarer, fotovolymer, exklusiva specialutgåvor och en signerad David Hockney-bok så enorm att den kräver eget stativ. På väggarna hänger popkonst: Andy Warhol-original på Mick Jagger, Hans Gedda-original på Cornelis Vreeswijk och Anton ­Corbijn-original på U2. Mellan ett porträtt av August Strindberg och en inglasad liten Ferrarimodell står ett guldinramat foto av en vacker kvinna med mörka ögon.

– Visst är hon snygg? Det är Åsa på 80-talet när vi träffades. Hon var modell i Paris när det begav sig, säger Per stolt.

Åsa och Per har varit gifta sedan sommaren 1993. Det är henne alla hundratals kärlekslåtar från 1985 och framåt handlar om. Tillsammans har de sonen Gabriel och Hotel Tylösand, strandhotellet i Halmstad som de köpte i mitten av 90-talet och i dag äger 60 procent av. Åsa (”chefen”) basar bland annat över designen och spaavdelningen. Det märks att hon jobbar med spa, hon sprider rogivande energi när hon tittar in och småpratar under intervjun. Under vår träff på Grand Hôtel kommer hon förbi med semlor.

Paret fördelar sin tid mellan Stockholm, villan utanför Tylösand och resväskan.

– Ett normalt år är vi en tredjedel i Stockholm, en tredjedel i Halmstad och en tredjedel på resande fot. På senare år har det blivit mer Halmstad eftersom Åsa jobbar så mycket med hotellet. Sonen gick gymnasiet i Halmstad, men han bor här i Stockholm nu.

Som världsturnerande popstjärna och hotellägare sedan snart 30 år tillbaka är Per Gessle något av en konnässör när det kommer till hotell. Så vad utmärker en stark hotellupplevelse, enligt Halmstads egen Basil Fawlty?

– Först och främst handlar det om att bli sedd som kund. Du betalar för en tjänst, så du måste känna att du är viktig. Sedan är mina personliga favorithotell inte nödvändigtvis de flådigaste. Det kan vara kul med supertjusiga hotell, men jag gillar unika boutiquehotell med en speciell känsla. I London bor jag alltid på Brown’s, i New York på Whitby och i Miami på The Edition.

Jag nickar mot en bok om den legendariska nattklubben Studio 54 i New York som skapades av The Edition-­grundaren Ian Schrager.

– Jag var faktiskt på Studio 54 en gång. Jag, Anders Herrlin och Expressens Mats Olsson som är en god vän. Det måste ha varit 1981. Vi blev insläppta tack vare Mats Olssons dåvarande flickvän som hade kortkort leopardkjol. Det var många härliga udda typer där. Det var precis som man tänker sig.

När du har ett absolut gehör för popmelodier som Per Gessle, Benny Andersson eller Max Martin kan du inte misslyckas. Det är bara att se på Gessles karriär – förutom ett hack i skivan 1984/85 när Gyllene Tider var över (”Jag var en föredetting som 26-åring”) och han agerade hired gun åt andra artister (mest minnesvärd är texten till Lena Philipssons Kärleken är evig) har det varit konstant framgång. Sommartider, Listen to Your Heart eller Här kommer alla känslorna på en och samma gång – olika stilar, olika konstellationer, olika eror, men alla bär de på Per Gessles starka gener och blir omedelbara hits. Musik som går rakt in i centrala nervsystemet. Det är sådan magi som får 70 000 människor att samlas på en fotbollsstadion i São Paulo och sjunga låtar skrivna i Halmstad. Själv är Per Gessle ödmjuk inför framgången och skyller den gärna på turen, men tvingas han peka på någonting annat är det just melodierna.

– Min musik är väldigt melodisk och ofta lätt att ta till sig. Men varför det blev som det blev vet jag faktiskt inte. Det svåraste jag har gjort var att slå igenom med Gyllene Tider, för det kom från ingenstans, vilket även filmen handlar om. Nästa svåra grej var att slå igenom med Roxette. Det var en helt ny resa som man kan analysera sig till döds om hur det gick till, men vi hade tur, tajming och talang. Vi var på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men sannolikheten för att det skulle hända var så liten på den tiden, framför allt tiden före det som brukar kallas för det svenska popundret. Det var absolut ingen fördel att inte komma från England eller USA. Vi fick verkligen kämpa för det – under marknadsföringen av The Look i England skrev skivbolaget att vi var ett amerikanskt band. Det gick inte att säga att vi var från Sverige. När Marie blev sjuk 2002 började jag jobba med Mazarin, som var mitt första soloalbum sedan -85. När plattan kom ut 2003 blev den gigantisk och ledde till att Gyllene Tider gav sig ut på sin största turné någonsin året därpå med 30 000 personer i snitt varje kväll. Så framgång föder framgång, samtidigt som det svåraste som finns är att följa upp framgång.

Han skriver bara när han känner sig inspirerad.

– Det händer att jag sitter framför tv:n och tittar på någon dålig serie och tar fram gitarren och börjar spela, men annars brukar jag säga att jag skriver så lite som möjligt. Jag vet att det är många som säger precis tvärtom. Att man som artist och låtskrivare måste ha disciplin, och visst måste man det, men jag sitter inte vid pianot mellan klockan nio och fem. Jag jobbar bara när jag har en idé eller ett projekt, när jag känner att jag har någonting i mitt system som måste ut. Då går jag in i min bubbla och värper, som min fru kallar det. Jag blir asocial och helt hopplös att gå på restaurang med, för jag sitter bara och tänker på någon fras i andra versen. Det är väl någon sorts adhd. Jag går in i det till 110 ­procent.

Låttexterna är mest tidskrävande.

– Texterna tar så enormt mycket tid och kraft. Det krävs väldigt mycket koncentration för att få till en vettig text. Att dra en text i mål blir svårare och svårare för varje år. Inte minst för att man har skrivit så mycket att det är lätt att upprepa sig. Man försöker hitta en vinkel i en text. Vem är det som berättar? Vad är det man berättar om? Varför berättar man det? När jag skrev till Marie i Roxette försökte jag skriva utifrån hennes synvinkel. Det är intressant att sätta sig in i en annan person. Att skriva texter är för mig mycket svårare än att skriva musik, samtidigt är det mer belönande just för att det är så svårt. Det är komplext att skriva texter, för jag vill vara utlämnande men bara till en viss gräns. Jag gör inte speciellt många intervjuer, för jag har inget behov av kändisskap. Jag vill inte flaunta ut mitt liv och min familj. De texter jag tycker om mest är de allmängiltiga som alla kan identifiera sig med. Det handlar om att hitta väldigt basic ämnen; relationer, glädje, sorg.

Per Gessle känner igen en bra melodi när han hör den, oavsett genre. Det sägs till exempel att han håller Broder Daniels indie­anthem Shoreline som en av Sveriges främsta poplåtar.

– Det tycker jag verkligen. Fantastisk låt. Jag gillar även låtar som Work och Underground. Broder Daniel är ett fantastiskt popband. Det har varit en oerhörd tillgång att jag aldrig varit en fackidiot, utan lyssnat på allt möjligt: experimentell 60-talsmusik som The Velvet Underground, bluesrock som Led Zeppelin, flum­musik som Grateful Dead eller hårdrock som Metallica. I dag lyssnar jag oftast på äldre pop och rock, men också på pianomusik och jazz. Med popmusik är jag så arbetsskadad att jag börjar analysera låtarna direkt, det är som om jag redan avslöjat trolleritricket. Jag lyssnar mest på sådant jag inte behärskar själv.

På senare år har det blivit populärt att sälja rättig­heterna till sina låtkataloger i musikvärlden, från hyperkommersiella artister som Katy Perry och Justin Bieber till integritetsvurmare som Bob Dylan och Bruce Springsteen. Per Gessle har noterat trenden.

– Att Katy Perry gör det kan jag möjligen förstå, hon tillhör en yngre generation av artister och låtskrivare som jobbar i stora team och har kanske därför en annan relation till sina låtar än vad jag har. Men jag reagerade på att Dylan och Springsteen gjorde det. Även Neil Young har sålt hälften av sina rättigheter och jag såg att Tina Turner till och med sålde rätten till sitt artistnamn innan hon gick bort. På något sätt är det sitt liv de säljer. Jag undrar varför de gör det. Det enda skälet jag kan komma på är att de har väldigt många barn och försöker styra upp eventuella tvister mellan sina ungar medan de fortfarande lever. För mig skulle det kännas jätte­konstigt att låta någon annan bestämma över mina låtar. Musiken är mitt liv och låtarna mina bebi­sar. Jag har fått väldigt många erbjudanden, men jag har aldrig satt mig in i dem. Det känns inte aktuellt. Och vad skulle jag göra med alla de pengarna då?

Senare i år kommer Per Gessles första svenska album på sju år. Titeln Sällskapssjuk är en blinkning till alla duetter med kända svenska artister på skivan. Förs­ta singeln Beredd med Molly Hammar är redan ute, men resten av gästartisterna är än så länge hemliga.

– Det är ingen renodlad duettskiva, utan sju, åtta stycken av totalt tretton låtar. Alla jag frågade tackade ja, vilket känns hedrande. Jag valde sångare och sånger­skor som jag respekterar och som jag tror kan göra positiv nytta. Sedan var det viktigt att hitta röster som fungerar rent tonartsmässigt. 

Hur mycket kontakt har du med den svenska artistbranschen annars?

– Ingen kontakt alls, egentligen. Jag har lärt känna en och annan som jag hänger med ibland. Nisse Hellberg och Uno Svenningson till exempel.

Det är inte så konstigt att Per Gessle känner sig sällskapssjuk som artist och låtskrivare, hans mest framgångsrika låt någonsin framfördes trots allt av Marie Fredriksson. Roxettes episka powerballad It Must Have Been Love med Marie Fredriksson i sitt livs form är en av popduons fyra listettor i USA, i dag med över en halv miljard spelningar på Spotify och nästan 800 miljoner visningar på Youtube.

Låten skickades ut i omloppsbana runt jorden 1990 som ledmotiv till Pretty Woman, tidernas mest kända romantiska komedi med Richard Gere som affärsmannen Edward och Julia Roberts i sin stora genombrottsroll som den prostituerade Vivian i en himlastormande kärlekssaga. Filmklassikern bjöd på århundradets person­kemi mellan Richard Gere och Julia Roberts på vita duken och mellan Per Gessle och Marie Fredriksson på filmens soundtrack.

– Marie hade en fantastisk karriär på gång i Sverige som var mycket större än min. Så min enda chans att få behålla henne i Roxette var att bandet blev framgångsrikt. Roxette var egentligen bara ett sidoprojekt för henne i början. Första albumet gick inte alls bra utanför Sverige så vårt tyska skivbolag föreslog att vi skulle göra en jullåt. Det vore antagligen lättare att komma in på tysk radio då. Det högg jag på direkt. Jag skrev It Must Have Been Love (Christmas for the Broken Hearted). Den blev en guldskiva i Sverige, men tyskarna ville inte ens släppa den. De gillade den inte! Livet gick vidare, Marie gav ut ännu en svensk soloplatta medan jag totade ihop materialet som skulle bli till Look Sharp! som vi slog igenom internationellt med. Vid en lunch i LA frågade någon på skivbolaget om jag ville skriva en låt till en Disney/Touchstone-film med arbetstiteln 3000. En klassisk love story baserad på en man som hyr en prostituerad en weeekend för 3 000 dollar. Robert ­Palmer och David Bowie skulle vara inblandade bland annat. Det lät enormt spännande. Dock, vi var på väg till Nya Zeeland så jag hade inte tid att skriva någonting nytt, men jag sa att vi har en grym julballad jag kan fixa till och ta bort alla julreferenser ifrån. Sagt och gjort. Marie sjöng om några strofer, vi gjorde ett nytt intro och Michael Jacksons tekniker, Humberto Gatica, mixade. Sedan fick Marie och jag se filmen som då hade bytt namn till Pretty Woman i en liten biograf i Burbank i Kalifornien. Jag gick därifrån och tänkte att det var väl en kul film, men inte så mycket mer än så. Julia Roberts var en nykomling och Richard Gere en föredetting. Men så exploderade allt.

Roxette var Sveriges största musikexport sedan ABBA redan innan Pretty Woman tack vare hits som The Look, Listen to Your Heart och Dressed for Success, men med Hollywoodsuccén blev de ett globalt fenomen på allvar. Plattorna sålde multi­platina och världsturnéerna avlöste varandra. Störst var Roxette i Sydamerika och Tyskland där de än i dag är ett av landets mest populära band någonsin.

– Roxette ökar med 10 procent på streamingplattformarna varje år. Jag är bara tacksam över att folk fortfarande är intresserade och att musiken letar sig ner i generationerna.

Det har gått snart fem år sedan Marie Fredriksson gick bort i sviterna av den hjärntumör som hon mot alla odds levde med i nästan 20 år.

– Det var fruktansvärt jobbigt. Men samtidigt var hon sjuk så himla länge, så vi visste ju att hon var risig. Man väntade på det där samtalet på något sätt och ­viss­te att det skulle komma förr eller senare. Det var nästan ännu jobbigare när vi fick beskedet att hon var sjuk, 2002. Det kom som en blixt från klar himmel och man fattade inte vad det var för någonting. Det var ett märkligt öde. Hon var sjuk så länge och så heroisk som kunde genomföra comebacken 2009 och fortsätta spela ända fram till 2016.

Marie är inte den enda Per har förlorat den senaste tiden. Mamma Elisabeth, brodern Bengt och systern Gunilla gick alla bort inom loppet av några år, medan pappa Kurt gick bort redan när Per var i 19-årsåldern.

– Vi ska alla dö. Jag tänker inte så mycket på det. Det är alltid jättejobbigt när nära och kära går bort. Min mamma var gammal och sjuk, så det var också någonting man mentalt förberedde sig på. Att min syster var dålig visste jag också. Att min brorsa var sjuk visste jag däremot inte. Han hade lungcancer, men hade inte berättat det för någon. Så det var väldigt överraskande att han försvann. Jag vet inte vad man ska säga om det där, livet är så flyktigt och det gäller att ta vara på sina dagar. Det är klart att man tänker mer på det när man blir äldre, som ung har man ingen relation till tid på det viset. Man kan liksom inte göra någonting åt det. Tiden gör saker och ting med dig, men jag är en positiv typ och supertacksam för det som jag har fått vara med om i mitt liv. Och herregud, jag är ju inte klar än!

Precis som för Monica Zetterlund och Ted Gärdestad ska nu berättelsen om Gyllene Tider bli långfilm. Sommartider har biopremiär den 17 juli och utspelar sig under bandets första år i skarven mellan 70- och 80-talet, med en mängd nepobabies på rollistan: komikern Peter Wahlbecks son Valdemar Wahlbeck spelar Gessle, Magdalena Graafs och Magnus Hedmans son Lancelot Hedman Graaf porträtterar Anders Herrlin och Jesper och Mia Parneviks son Phoenix Parnevik gestaltar Micke Syd. Nykomlingarna Ville Löfgren och Xawier Kulas tar sig an Mats ”MP” Persson respektive Göran Fritzon. 

– Vi var alla ganska skeptiska till en Gyllene Tider-film i början. En film om ett band där alla fortfarande lever kan bli konstig. Men så berättade filmskaparna vad de var ute efter, en story om ett gäng småstadskillar som av någon anledning lyckas komma in på Café Opera i trätofflor. Det är ingen dokumentär om Gyllene Tiders fantastiska karriär, utan filmen slutar 1982 när Sommartider kommer ut. Så det handlar om resan dit. Jag har bara sett fem scener, som var skitbra. Manuset är superroligt och någorlunda korrekt. Man får ha överseende med konstnärliga friheter för att ­filmen ska bli så bra som möjligt.

Efter sommaren ska Per Gessles andra popgrupp få nytt liv, den 6 september har nämligen Joyride the Musical premiär på Malmö Opera. Till skillnad från Gyllene Tider-filmen bygger inte musikalen på verkliga händelser, utan mer som ABBA:s Mamma Mia! på bandets låtar. 

– Den här processen har pågått i åratal. Jag är involverad så till vida att det är mina låtar. Jag lägger mig i hur det presenteras, vilken stil det ska vara på dem som sjunger. Det finns en viss typ av manér i musikalvärlden som jag har svårt för, jag vill gärna att det ska finnas en pop- och rock-edge över det hela. Roxette är stort över hela världen så förhoppningsvis kan det här växa och spelas även utanför Sverige på sikt. Jag älskar verkligen Roxette och är jättestolt över vad vi skapade. Jag är världens största Roxettefan själv.

Den påkostade feelgoodmusikalen är skapad av den prisbelönte regissören Guy Unsworth och scenografen David Woodhead, med Gessles välsignelse. Handlingen kretsar kring ett humoristiskt triangel­drama baserat på romanen Got You Back av Jane Fallon, den brittiska författaren och Roxettefantasten som för övrigt lever tillsammans med den världsberömde komikern Ricky Gervais.

– Jane Fallon har jag träffat massor av gånger under arbetet med musikalen, men aldrig Ricky. Jag såg i en intervju att han kallade Roxette för sitt bästa guilty ­pleasure-band, vilket är kul. Jag hoppas att han kommer på premiären.

65 år gammal har Per Gessle tillbringat ett helt yrkesliv i rockbranschen. Men till skillnad från många av sina svenska och utländska kollegor har han undvikit både droger och löpsedlar. 

– Det har varit jättemycket droger runt omkring en, men det är ingenting för mig. Jag har aldrig varit intresserad av det. Jag sköter mig.

Redan under de mest hysteriska åren med Gyllene Tider i början av 80-talet höll Gessle en låg profil och stack till Kalifornien i stället för att sola sig i rampljuset i Sverige. När han inte spelar för utsålda arenor trivs han bäst under radarn.

– Kändisskapet har aldrig lockat mig, utan det har kommit som en följd av att jag gillar att spela i band och göra musik. Min resa i livet handlar om musik.

Däremot checkar Per Gessle i en hel del andra rockstjärneboxar: Han älskar dyra skinnjackor och italienska sportbilar. Motorintresset rivstartade när han som tolvåring såg Tony Curtis röda Ferrari i Snobbar som jobbar. I dag stoltserar en likadan som i tv-serien, en Dino 246 GT, i popstjärnans Ferrarisamling som står till allmän beskådan i den permanenta utställningen The Joyride Car Collection på Hotel Tylösand.

– Jag har alltid älskat bilar. Även motorcyklar och Rivabåtar, jag älskar allt som är vackert. Under åren i Gyllene Tider körde jag en Golf, men efter Joyride-­plattan med Roxette, när jag började tjäna pengar, köpte jag en Mercedes SL600. -95 köpte jag min första Ferrari som jag tyvärr inte har kvar. En 456 GT, blå med krämfärgad klädsel. -97 spelade jag på Ferraris 50-årsfest och har sedan dess haft fin kontakt med företaget, vilket har gjort att jag fått köpa vissa limiterade modeller.

Efter alla år på den internationella musikscenen har rörmokarsonen från Furet i Halmstad tunga bekantskaper över hela världen. I en av de platsbyggda bokhyllorna står ett foto med en hälsning från Tom Petty och för ett tag sedan var han på bar mitzva i New York i celebert sällskap.

– Det var en god vän till mig i New York vars son hade bar mitzva. Det var en stor fest där jag utsågs till värd över mitt bord. Till bordet hade jag Springsteen, John McEnroe, Lars Ulrich och Keith Richards, som dock aldrig dök upp. Sedan var det någon rackare till som jag har glömt. Jag kan inte säga att jag känner Springsteen, men vi har träffats och pratat några gånger. Han är en trevlig prick.

Per Gessle är en av våra stora. Men sin egen storhet har han andra att tacka för, säger han.

– När jag tittar tillbaka är min största talang att jag hittat alla de här människorna som gör mig till en bättre person än vad jag egentligen är. Det krävs en talang för att hitta dem och tillåta dem ta plats. Att inte alltid tycka att man vet bäst själv. Ju äldre jag blir, desto mer plats lämnar jag åt andra människor.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Fredrik Etoall
Styling: Rebecca Cohen
Grooming: Åsa Elmgren
Tack till Grand Hôtel