Gustaf Skarsgård i stor intervju: "Jag har inte växt upp i en skådespelarklan"

Prisbelönad skådespelare, politisk aktivist eller bara för evigt fjättrad vid sitt tunga efternamn? Gustaf Skarsgård anno 2026 kunde inte bry sig mindre om titlar, han vill slå sig fri från sina roller – och det är stora ord för att komma från en skådis – och bara ägna sig åt det som känns rätt i hjärtat. När jag frågade hans filmkollega Fares Fares om han hade några uppslag inför ett möte med Gustaf svarade han bara eftertänksamt: ”Det kan nog bli en ganska politisk intervju.” Och politiskt och samhällsomstörtande ska det bli. För Gustaf pratar gärna om hur det var att jobba med Christopher Nolan (”som att spela triangel i världens bästa symfoniorkester”), om sin stundande regidebut på vita duken eller hur det var att sluta med kokain, men ögonen brinner aldrig som när han får prata om den värld vi byggt upp för oss själva, med doomskrollande på sociala medier och kollapsande havsströmmar.

– Jag har nog alltid varit ganska grundsystemkritisk, säger Gustaf Skarsgård med en svart bryggkaffe och en dosa snus framför sig i en bedagad fotostudio i Farsta, söder om Stockholm.

Familjen Skarsgårds globala status är starkare än någonsin. Tidigare i år var klanens överhuvud Stellan nominerad till sitt livs första Oscar, vilket vore den perfekta kröningen av 75-åringens historiska karriär, för sin prestation i kritikerhyllade Sentimental Value. Efter vad som liknade en presidentkampanj i media fick han se sig snuvad på statyetten av Sean Penn, men hans internationella anseende hade redan skjutit i höjden. Storebror Alexander har bland annat Emmynominerats för sin medverkan i Succession och har som första svensk någonsin hostat legendariska Saturday Night Live. Samtidigt har lillebror Bill avverkat amerikanska storproduktioner på löpande band med roller i allt från Nosferatu med Willem Dafoe till The Death of Robin Hood med Hugh Jackman. Familjen har avlöst varandra i talkshowsoffor och på röda mattor, den ena charmigare och mer viral än den andra, och som ambassadörer för Sverige har Skarsgårdarna gjort mer för Sverigebilden i USA i år än, låt säga, det svenska herrlandslaget i fotboll.

– Det har varit roligt, men du skulle bli förvånad över hur lite korrelation det finns mellan mitt och min familjs liv och omvärldens bild av oss. Det engagerar inte familjen internt på det sättet. Det är klart att vi hejar på varandra, klart att man vill se pappa vinna en Oscar. Men vi är en familj med djupa relationer, och om någon får en roll eller en Oscar är det knappt krusningar på ytan i relation till tillvaron i övrigt.

– Tänk på din egen omgivning, om någon får ett nytt jobb eller flyttar påverkar det inte din relation till den personen eller din syn på dem. Visst pratar man om det på söndagsmiddagen, om någon får en stor roll eller blir nominerad. Men man lever ett liv, pratar om hur någon mår, om man ska måla om stugan. Det som syns i media är en liten aspekt av tillvaron, framför allt kopplad till jobb. Och oftast när folk ser att man gjort en film är det två år sedan man gjorde den, när hajpen kommer och pappa ska vinna ett pris befinner han sig konstnärligt i något helt annat. Och så har det varit hela livet. Just nu är man jävligt het, men om två år vet man inte om man fortfarande är det. När man är ung och börjar exponeras medialt har man en tendens att dra likhetstecken mellan sig själv och den mediala bilden, men den bilden är inte sann.

Ingår man i en barnaskara där sex av åtta syskon har en egen Wikipediasida är man luttrad vad gäller media och kändiskultur.

– Jag är inte särskilt imponerad av det folk i allmänhet är imponerade av, och har aldrig varit det. När jag var i Cannes senast såg jag det fantastiska havet och bergen och tänkte bara wow, och fick ont i magen av att alla springer omkring med kameror på en röd matta i något fuktigt hus. Jag har svårt att tillskriva betydelse till mycket av det som folk tillskriver betydelse. Det är inget fördömande, jag är bara gammal nog att inte låtsas bry mig om saker jag inte bryr mig om. Jag blir inte peppad av det, men jag blir peppad av tanken på att klättra uppför ett berg. Det tycker jag är najs.

Gustafs efternamn har varit lika mycket en välsignelse som en förbannelse. När jag intervjuade regissören Tomas Alfredson, son till Stellans gamla kollega Hasse Alfredson, en gång sa han: ”Jag hade stora problem med att vara kändisbarn. Som ung var jag blyg, tillbakadragen och gjorde inte mycket väsen av mig, men så fort det kom fram vem jag var son till förändrades hela stämningen och från att vara ett med tapeten blev jag plötsligt intressant. Det var väldigt dåligt för självkänslan. Samtidigt är det genant att klaga på. Det är en så ynklig klagan att gnälla om att man är barn till en kändis.”

Gustaf är den förste att kalla sig för nepobaby – nepotismunge. Om det är för att äga situationen eller för att han faktiskt skriver under på det vet bara Gustaf. Hans pappa (som utnämnde sig själv till nepodaddy hos Stephen Colbert) är Sveriges största skådisexport genom tiderna och Gustaf och hans bröder är inte långt därefter. Och för säkerhets skull är Gustafs gudfar Peter Stormare. Privilegier kommer i många skepnader, så som kontakter och insidertips hemma vid köksbordet, men det är lätt att blanda ihop pengar och kändisskap. I snitt tjänar en elektriker eller lärare mer än en artist eller skådespelare. Det var först på 90-talet med roller i John McTiernans The Hunt for Red October, Gus Van Sants Good Will Hunting och Steven Spielbergs Amistad som Stellan blev en Hollywoodskådis. På 80-talet när Gustaf växte upp var de tre bröder – Alexander, Gustaf och Sam – som gick runt på sin pappas teaterlön.

– Pappa fattade ett medvetet beslut 1987, när jag var sju, att lämna Dramaten för arbetslöshet, eftersom han inte gillade arbetsmiljön längre. Det fanns inga garantier för att karriären skulle fortsätta, det var ett integritetsval han gjorde. Så jag växte i tidiga år upp med en stor ekonomisk osäkerhet.

Enligt Gustaf är det en missuppfattning att han kommer från en skådespelarfamilj. Han är skådespelarbarn till en skådespelarpappa.

– Man tror ju att jag vuxit upp som en av många i en skådespelarklan, men så var det inte. Jag ville bli skådis, och fick gå igenom hela processen med att tänka: Ska jag verkligen göra samma sak som pappa, gå i hans fotspår? Och alla de hinder det innebär, att bevisa att man kan stå på egna ben, att man kan lära sig hantverket.

– När jag var i tonåren och sökte scenskolan blev Alex intresserad av att skådespela igen, han hade skådespelat som barn också, men nu blev vi plötsligt två. Och sedan var det tio år till innan Bill började skådespela, och senare Valter och de yngre syskonen. För dem var det mer att de växte upp i en miljö där pappa redan var skådespelare och vi äldre bröder också. Själv hade jag bara en skådespelarpappa, inte en hel skådespelarfamilj. Men med det sagt fick jag fortfarande resa mycket som barn. Jag bodde i Ungern när muren föll 1989, eftersom pappa gjorde God afton, Herr Wallenberg. Och när jag var tio gjorde han en amerikansk film, och då fick jag åka med till Los Angeles och bo på Chateau Marmont. Så jag har haft den uppväxten också.

Vad har du för minnen av Chateau Marmont som tioåring?

– Att det fanns en pool, och att John Belushi hade dött där. Och att det var ganska risigt, men charmigt. Jag fick uppleva mycket sådant, resor till olika platser. Pappa slutade aldrig jobba med film, han jobbade med film redan när han var anställd på Dramaten. Mina tidigaste minnen är från Skåne, när han spelade i P&B. När jag var sex bodde vi i Skagen och han gjorde Hip hip hurra! Man förstod tidigt att pappa verkade bry sig jättemycket om jobbet.

Familjen växte upp på Söder för många gentrifieringar sedan, en stadsdel som de sedan dess har kommit att symbolisera. Skarsgårds hade kunnat vara landskapsfågel och borgmästare för Södermalm. Tidigare i år syntes Alex på bilder från repetitionerna av SNL i New York med en t-shirt från Södertobak. Och alla lever de där än, i samma gränder och tunnelbaneuppgångar som när de var små.

– Det Södermalm som jag växte upp i på 80- och 90-talet var annorlunda än det Södermalm som finns i dag. Det var den sista riktiga arbetarklasstadsdelen i Stockholm, med en stark identifikation med arbetarklassen. Konstnärer hade börjat flytta in, men det var fortfarande en tid då en sjuksköterska kunde ha en femrumslägenhet på Mariatorget. Andra tider. Jag tror inte många tänker på att vi var tre bröder med en teaterlön att förhålla oss till.

I barndomshemmet var Gustaf filosofen i en Bajenklack; bröderna fotbollsfans och Gustaf den grubblande bohemen. Så småningom skulle han bli en av de yngsta någonsin att bli antagen till scenskolan i Stockholm när han kom in blott 18 år gammal.

– Jag var sex år när jag bestämde mig för att bli skådespelare. Senare hoppade jag av gymnasiet. Jag gick på Södra Latin, rökte för mycket weed och hade 60 procents frånvaro. Mina föräldrar fick ett brev om det. Jag gick till en telefon på Södra Latin, det var före mobiltelefonerna, och ringde scenskolan och frågade om jag behövde gymnasiekompetens för att gå där. De sa nej, och då hoppade jag av. Scenskolan räddade mig faktiskt. Det var jätteviktigt för mig att bevisa, primärt för mig själv, att jag står på mina egna ben konstnärligt.

Hur var dina föräldrar när du växte upp?

– Man skulle kunna skriva en hel bok om det, det är svårt att sammanfatta. Men det var nog den generationens grej, man var lite lämnad till sig själv. Det är en hårfin gräns mellan negligerande och frihet, och det gränslandet växte man kanske upp i. Men jag har alltid fått väldigt mycket kärlek.

Som tioåring började Gustaf röka cigg, som tolvåring började han dricka alkohol, som 16-åring började han röka gräs och som 19-åring började han ta ecstacy och kokain. 20-årsåldern var en solfjäder av substanser innan han blev ren och nykter som 33-åring tack vare sin mamma My. Det var 1998 som My drabbades av livmoderhalscancer och började dricka för att lindra sin dödsångest. När missbruket var som värst drack hon en flaska vodka om dagen och var nära att supa ihjäl sig. Nuförtiden är hon alkohol- och drogterapeut som håller kurser och föredrag för att hjälpa andra ta sig ur missbruk och det var en av de kurserna som fick Gustaf att reflektera över sina vanor.

– Weed var min första kärlek. Många blir lugna, käkar choklad och fnissar av weed, men för mig gick det i gång, jag rökte det som ett uppåttjack. Till slut ballade jag ur, blev paranoid och semipsykotisk. Jag har sett samma mönster hos andra som weedet haft en stimulerande effekt på, att det till slut slår snett och de kan inte kunnat fortsätta. De som får en mer sedativ effekt kan leva längre med det. När jag inte kunde röka längre märkte jag att jag ganska snabbt började dricka mer och ta hårdare droger.

Kan du sakna alkohol och droger ibland?

– Aldrig. För jag led av det. Lustigt nog kände jag mig äldre och mer sliten då än jag känner mig i dag. Men det börjar bli ganska länge sedan nu. Det finns faktiskt ingenting med själva substanserna jag saknar. Ibland kan jag sakna kontexten, men det var också en kontext där jag var ung och vi hittade på roliga saker. Den kontexten finns inte kvar längre, oavsett droger. Vi är medelålders nu.

Efter Dramatenmonologen Tröstrapporter, 2022, är Gustaf för andra gången aktuell med ett verk av Alex Schulman. Deras relation fick en inte fullt så flygande start efter att Alex och Sigge ägnade flera avsnitt i sin podd åt att göra sig lustiga över Gustafs egenskrivna rap-poesi.

– Jag var i New Mexico och spelade in Oppenheimer när jag fick ett samtal från teaterchefen på Dramaten, Mattias Andersson, som sa att Alex Schulman skulle sätta upp en monologföreställning och väldigt gärna ville ha med mig. Redan där var det svårt att svara, men jag vill aldrig avfärda något utan att läsa det först. Jag hade alla skäl i världen att inte gilla idén. Så jag läste manuset, och bröt ihop. Jag tänkte, vad fan är det här, det är svinbra. Lite motvilligt, liksom. Jag läste det en gång till, och bröt ihop igen, exakt samma reaktion: Vad är det här?

– Jag hade känt en aversion mot Alex, hållit mig borta från honom och Sigge. Så jag tänkte att här finns utrymme för mig att lära mig något, och texten handlade dessutom om försoning. Det fanns något i det. Så vi gick och tog en fika, och båda sa förlåt till varandra. Sedan påbörjade vi ett otroligt roligt arbete som sträckte sig över hela repetitionsperioden, teaterföreställningen och som sedan ledde till filmen.

Den här gången blir det alltså inte teater, utan långfilm, när Gustaf, Linus Wahlgren och nämnde Fares gör huvudrollerna i Alex Schulmans filmregidebut Arkipelag. Filmen, med premiär den 9 oktober, utspelar sig i Stockholms skärgård, där den medelålders trion befinner sig med sina döttrar på en skolresa som barkar åt helvete.

– Linus har varit en bekantskap länge, han jobbade ihop med min storebror i Hundtricket för 25 år sedan. Fares har jag känt länge också, vi har haft en egen relation och jobbat ihop på Westworld. Det var väldigt kul. Det är en rolig trio, vi är alla väldigt olika personer, och olika som skådespelare också, så det blir en jävligt härlig dynamik.

Det är inte bara Alex Schulman som är i färd med att regissera sin första långfilm, det gör även Gustaf själv. Kannibalen på Fårö, med Ardalan Esmaili från Helikopterrånet och Guldbaggevinnaren Claes Ljungmark i huvudrollerna, är en kommande psykologisk skräckfilm i regi av Gustaf efter manus av Peter Birro. Filmen ska skildra demonregissören Ingmar Bergman som just demon.

– Det är en metafilm om Ingmar Bergman. Det handlar om en filmare som åker till Fårö för att skriva en hämndfilm om Bergman efter hans död, men Bergmans kvarvarande ande tycker inte riktigt det är en bra idé. Så saker börjar hända.

– Det är en skräckfilm, men all bra skräck har också en emotionell kärna, ett drama i grunden och det har den här historien också. Den handlar om att huvudpersonen åker dit för att fly från en stor förlust han nyligen genomlidit. Det är den emotionella kärnan i berättelsen. Sedan är den rolig också.

Skräck känns svårt och skräck med humoristiska inslag ännu svårare. Hur gör man för att det inte ska kännas pajigt?

– Man gör den inte pajig, men man tar ut svängarna, det blir verkligen ingen sådan pastisch. Men det är helt klart svårt att lyckas, det är alltid svårt att göra en film. Birro brukar citera, jag minns inte om det var Cassavetes eller någon annan av de stora regissörerna, som sa att det är lika svårt att göra en dålig film som en bra film. Men ambitionen är förstås inte att den ska vara pajig. Den är flippad och flippar successivt ut mer och mer. Därför är det viktigt att förankra den i något emotionellt sant, en igenkännbar verklighet, innan det går överstyr. Det är en balansgång på flera nivåer, och det är det jag tänder på i manuset och projektet, att det verkligen är en utmaning.

Pappa Stellan skapade internationella rubriker 2025 när han kallade Ingmar Bergman för nazist och sa att regissören var ”den enda person jag känner som grät när Hitler dog”, men Gustaf själv hade ingen närmare personlig relation till Bergman även om de sprang i samma teaterhus.

– Jag har inget minne av att ha träffat Bergman, men jag har nog sett honom. Jag minns att jag var på Dramaten när jag var 14 och praoade där, och då fanns han i den världen. Även när jag gick på scenskolan satt han fortfarande där. Så jag minns honom som den där auktoriteten inom svenskt teater- och filmliv.

Gustaf har arbetat med några av världens främsta regissörer som han nu kan låna av när han ska slå in på samma bana. 2023 spelade han en av forskarna i Christopher Nolans sjufaldiga Oscarsfilm Oppenheimer. Blockbustern, om atombombens fader Robert Oppenheimer, blev en av de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna och sällade sig till den geniförklarade Nolans övriga mästerverk som Inception, Interstellar och Dark Knight-trilogin.

– Det var som att laga mat i ett Michelinkök. Mitt jobb var att skiva vitlöken, inte att komponera rätten. Och då ska jag fan se till att skiva den vitlöken bra och förstå att det är det som är mitt jobb. Folk var där för att de är bland de bästa i världen på sitt hantverk, oavsett avdelning, vilket gjorde att det fanns ett lugn och en precision i allt. Ingen onödig energi gick åt på osäkerhet eller att hävda sig själv. Folk gjorde precis vad de skulle, väldigt väl, och inget mer. En jävligt cool miljö.

– Sedan var det roligt att träffa en massa riktiga amerikanska skådespelare i min generation som bor i New York och jobbar på teater. Jag känner mig mycket mer hemma med det utifrån var jag kommer ifrån med min svenska teaterbakgrund, scenskolan och så vidare. Det kändes mer som mitt folk än många jag träffat i LA, som kanske börjar med ett Instagramkonto och är lite snygga. Det här var hög nivå av engagemang från hela ensemblen som jag annars bara hittar i fri teater. Att Kenneth Branagh kommer in och gör motspel utanför kamera femtio gånger i en entré, bara för att han tycker det är viktigt, vilket är helt rätt. Inga divalater, ingen som satt i feta trailers och gjorde sin grej, det var verkligen en ensemblekänsla som jag inte upplevt i andra stora produktioner tidigare. Ingen försökte synas eller sno scener, det fanns en yrkesstolthet i det. Man tänkte: Jag vet att huvudkonflikten i den här scenen inte handlar om mig, jag ska bara passa bollen mellan Benny Safdie och Cillian Murphy. Det är mitt jobb, och då ska jag göra det så bra jag kan.

Det är just det som Gustaf tar fasta på när han själv ska slå sig ner i regissörsstolen, det som i den spirituella världen brukar kallas för egodöden.

– Det jag tar med mig är att släppa allt ego och prestige, och låta de bästa idéerna vinna, oavsett varifrån de kommer. Jag tror inte på originalitet i den bemärkelsen, allt är orsak och verkan i kosmos, och jag tycker inte att det är värt att ego ska göra anspråk på en idé. Det är något jag har sett hos de bästa regissörerna jag jobbat med. Det kan finnas yngre, osäkrare regissörer som verkligen behöver känna att det är deras vision och deras idéer, och som skapar utifrån ego, men det blir aldrig lika bra, tycker jag.

– Jag vill bjuda in andra kreatörer i processen. Klart att jag i slutändan väljer vad jag tycker funkar, men man vill verkligen bjuda in till medskapande. Om du är fotograf ska du känna att det här är din bebis. Om du är scenograf, samma sak. Då kan vi studsa mot varandra, för bara då kan jag bli bättre än jag kan vara på egen hand, i min egen begränsning, om jag bara ska sitta hemma och tänka ut allt själv. Jag vill bjuda in till ett kreativt samarbete, och det är det jag älskar med filmkonsten i dess bästa form, att det blir ett kollektivt skapande.

På senare år har Gustaf blivit allt mer politisk. I alla fall mer högljudd om det. Han fryser på olika Greenpeacefartyg i Arktis och står med skrapiga mikrofoner på blåsiga torg runt om i Sverige. Ungefär så långt man kan komma från poolen på Chateau Marmont. Hans Instagramkonto med miljonhövdad publik ser ut att tillhöra en aktivist snarare än en skådespelare. Han är djupt engagerad i Palestinafrågan och klimatkrisen, han ligger bakom initiativet The Real Economy som vill reglera globala företag och ge tillbaka makten till lokala ekonomier och driver även podcasten Samtal vi saknar ”om vår tids stora ödesfrågor” tillsammans med fredsforskaren Frida Stranne.

– Om jag ska svara ärligt är det en kombination av att jag är extremt medveten om min egen dödlighet. Jag kommer inte leva för alltid, jag vill passa på att göra rätt. Vad jag vet lever jag bara den här gången, och att bara leva för kortsiktig egoistisk vinning tror jag inte på. Jag är också i tillfrisknande genom ett tolvstegsprogram. Om jag ska sammanfatta vad det handlar om, den beteendeförändring som krävs för att komma ur ett missbruk, så är det att gå från ”vad kan jag få ut av det här?” till ”hur kan jag bidra?” och sedan lämna resultatet därhän. Inte kalkylera strategiskt för egen vinning, utan på riktigt fråga sig: Hur kan jag vara till nytta?

– Jag har ett enormt privilegium, som vit man, som svensk, som så många av oss delar i det här landet. Och dessutom har jag en plattform, en möjlighet att nå andra människor. Har man ett privilegium tycker jag att det finns två vägar: antingen formar man en världsbild som rättfärdigar privilegiet eller så inser man att privilegium är detsamma som ansvar och börjar ta det ansvaret.

Gustaf är inte rädd för att följa sin egen moraliska kompass, på vilka stigar den än leder honom. Hans poddkollega Frida Stranne har uppfattats som kontroversiell debattör och kallats för putinist och Rysslandskramare för att hon velat nyansera och komplicera bilden av Rysslands invasion av Ukraina och västmedias rapportering om densamma.

– Jag minns inte exakt hur kontakten med Frida började. Vi började prata online och sedan träffades vi och fortsatte samtalet. Jag tyckte hon var en viktig röst, och jag provocerades väldigt av hur hon behandlades i media. Att hon hade modet att komplicera bilden av en konflikt gjorde att hon fick utstå personliga påhopp och blev reducerad till något hon absolut inte är – att hon skulle vara putinist eller Amerikahatare – när hon i själva verket är fredsforskare. Hennes jobb är att förstå konflikter ur flera perspektiv för att kunna nå fredliga lösningar.

– Och i ett läge när vi hoppar in i Nato utan debatt, när vi har blivit vettskrämda till en svartvit, dikotom världsbild – vi är de goda, de andra är de onda – då är hon en väldigt viktig röst i sammanhanget. Jag blev provocerad av hur hon behandlades medialt. Hon hade varit en efterfrågad Amerikaexpert som plötsligt inte fick komma till tals längre. Vi upplevde båda att vi hade riktigt bra samtal, ömsesidigt berikande. Det må vara förmätet, men vi tänkte att de samtalen var så bra att fler borde få höra dem, för vi tyckte att det var just den typen av samtal som saknades i den publika debatten. Det är så idén till vår podd Samtal vi saknar föddes.

Vad Gustafs agenter tycker om hans frispråkighet är oklart. Aktivismen kan säkerligen ha kostat honom jobb och roller, men 45-åringen har en närmast religiös övertygelse om att slåss för sin sak.

– Jag känner inte till de jobb jag inte fått, och jag kan inte gå runt och tänka på det. Samtidigt är jag så här: Vad ska vi med yttrandefriheten till om vi inte pratar från hjärtat? Om man ska censurera sig själv och inte säga vad man tycker och tänker, vad ska den då vara till för? Om vi ändå konsekvent gör moraliska kompromisser för att inte förlora saker individuellt, vad blir det för samhälle om alla lever i den kompromissen?

Gustaf är intensiv och vältalig, ibland är det som om han går upp i sina resonemang till den grad att han glömmer tid och rum. Hans tankar rör sig i gränslandet mellan filosofi, ekonomi, politik och religion. Ett samtal om riksdagsvalet kan snart handla om kosmos och kvantfysik. Det är stora frågor, gigantiska frågor, astronomiska frågor.

– Jag har vaknat upp ur självbilden att västvärlden skulle vara något moraliskt högre stående eller mer civiliserat. De rättfärdigande narrativ vi har praktiserat i 500 år håller inte längre. Israel–Palestina-konflikten är bara ett exempel, det som är exceptionellt med just den är hur extremt tydlig vår egen dubbelmoral blir: hur vi fördömer något i en kontext men inte förmår göra det i en annan. Men det handlar inte bara om den konflikten. Det är ett utsugande av det globala syd som har pågått i 500 år.

Vissa ämnen som Gustaf kommer in på lämnar en med en känsla av existentiell svindel.

– Har du sett några löpsedlar om att AMOC håller på att kollapsa? Vet du vad AMOC är? Det är det atlantiska strömsystemet som Golfströmmen är en del av. Nu kommer alarmerande rapporter, fler och fler, som säger att det här inte är något som kanske händer om hundra år, det kan ske mycket snart. Det skulle få förödande konsekvenser, definitivt för oss, vi är direkt beroende av Golfströmmen för vårt klimat i Sverige. Det är ett existentiellt hot mot inte bara Sverige, utan hela världen. Det är en sådan katastrofal tipping point. Och jag läser fortfarande löpsedlar om någon kändis, eller om att Putin har ett födelsemärke. Vad är korrelationen mellan de existentiella risker som en enad forskarkår faktiskt säger att vi står inför och vad vi väljer att fokusera på? Det är som om vi lever i en inbäddad fantasi, att det vi gör nu bara kan fortsätta.

– Folk mår inte bra i det här systemet. Folk mår piss. Vi lever separerade från varandra, från oss själva, från naturen. Vi identifierar oss så isolerat, vi tvingas leva så egoistiskt, där profiten trumfar allt. Det är ett skitsystem. Vi måste göra om och göra rätt. Frågan är hur mycket lidande som krävs först. Ska Golfströmmen försvinna? Ska vi inte kunna bo i Norden längre? Vad händer när vi blir klimatflyktingar – vem ska ta emot oss? Har vi värnat om de relationerna? Har vi fört de samtalen? Det har vi inte. Det här är inte påhittat, det är det som är grejen.

Var Gustafs radikala sida och politiska driv härstammar från vet han inte riktigt. Kanske hemifrån. Pappa Stellan har gett sig in i den politiska debatten många gånger genom åren, tidigare i år skrädde han inte orden när han sa att ”regeringens kultursyn är helt åt helvete.”

– Det var inte så att vi alltid var ute och demonstrerade, men pappa har alltid varit politiskt frispråkig, så det har man fått med sig hemifrån. Men det är också intressant att man, även i den medelklass-Södermalmsmiljö jag växte upp i, kan ha olika klassidentifikation inom samma familj, beroende lite på vem man är konstitutionellt. Jag var mellanbarn och tyckte det var jobbigt med orättvisor, jag kände mig alltid orättvist behandlad som litet mellanbarn. Det tror jag är en grej som ligger starkt hos mig: att jag stör mig på orättvisor.

Finns det flera politiska färger inom familjen?

– Nej, det skulle jag inte säga, vi är alla på rätt sida av diket. Men just klassidentifikationen kan ha att göra med läggning. Jag har alltid varit konstnärligt lagd och blev tidigt kastad in i rollen ”du är konstnären” i familjen. Min lillebror Sam, som är supersmart, var “den smarta” – han är akademiker och läkare och alla hans kompisar är akademiker. Jag är nog den enda i mitt umgänge som har en högskoleutbildning. Det är ganska intressant.

Kanske blir Gustaf Skarsgård aktivist på heltid vad det lider, men först ska han göra tre filmer som den folkkäre kriminalkommissarien Kurt Wallander för TV4. Annars lever Gustaf familjeliv på Södermalm med sin fru Caroline och parets sexåriga dotter och treårige son.

– Jag känner mig mycket mindre uppdelad i dag. Jag är mer homogen i vem jag är. Förr var det mer: här är hiphopparen Gustaf, weedrökaren Gustaf, finkultur-Gustaf, kompisen Gustaf, sonen Gustaf – när man är ung brottas man med alla sina olika roller. Nu känner jag mig mer enhetlig, mycket av det handlar om att ha kommit över dissonansen kring att inte prata från hjärtat.

Skådespelaren som blev fri från sina roller?

– Ja. Det bottnar i en insikt om att det inte finns en objektiv roll jag kan vara – jag har inte ens översikt nog att känna mig själv fullt ut så varför ska jag vara rädd för vad du tycker om mig? Det är en befrielse. Det handlar igen om att förlika sig med sin egen dödlighet. Jag kan bli påkörd av en buss i morgon. Det finns inga garantier för något, och AMOC kanske kollapsar om fem år. Vad gjorde jag, om jag visste det och inte gjorde något? Om jag vet att det pågår ett folkmord i Gaza och jag inte gör något, vem gör det mig till? Om jag har fått insyn i att det ekonomiska systemet är inneboende orättvist, exploaterande och djupt ohållbart, ett hot mot mänsklig existens, och jag inte gör något – vem är jag då? Jag kan inte lösa hela skiten själv, men jag har ett personligt ansvar att åtminstone försöka lite.