Andres Lokko: ”Klädkoderna på krogen är tillbaka”
Andres Lokko noterar att klädkoderna på krogen är tillbaka och spår en mörk framtid för klassamhället, men en desto ljusare för herrmodet.
När jag var liten i Jakobsberg och började bli tillräckligt gammal för att snegla på krogar, klubbar och restauranger som något märkligt lockande, utan att ännu riktigt veta exakt varför, så lyckades de redan förmedla något romantiskt och spännande.
Tills jag såg de små skyltarna som i det tidiga 1980-talets Stockholm med förorter hade tejpats upp på ytterdörrens glasfönster bakom biffiga dörrvakter. De var ofta handskrivna i smått intimiderande versaler:
”OBS EJ TRÄSKOR!”
"OBS INGA JEANS!"
"OBS KAVAJTVÅNG!"
"OBS VÅRDAD KLÄDSEL!"
Och så vidare. Men de – tillsammans med den då så tidstypiskt obligatoriska åldergränsinformationen "HON 12, HAN 36" – har för evigt tatuerats mentalt på insidan av min ögonlock.
Sakta, mycket sakta, togs skyltarna en efter en ner allteftersom modets vindar växlade och Sverige för kanske första gången vågade slappna av – i alla fall en smula – i sin tidigare så fundamentala motboksskräck inför allt som rörde krogmiljöer. Men ännu i 1990-talets slut blev man nekad i dörrar om man, säg, bar gymnastikskor när man hade tänkt ta en drink på, säg, stadshotellet i Linköping.
Det gjorde ingen som helst skillnad att man trevligt förklarade hur de var specialimporterade från Shinjuku och endast fanns i sju vanvettigt limiterade exemplar samt hade bellat sisådär en genomsnittlig månadslön. "De är fortfarande gympadojjor", svarade östgöten med armarna i kors och ryckte på axlarna.
En gång lade en dörrvakt till det, enligt hans världsåskådning, självklara argumentet "du vet lika väl som jag att du inte kommer in med de där skorna någonstans i Stockholm heller". Någon av oss svarade drygt och hånfullt "du, det är vi som är Stockholm". Det hjälpte föga.
Långt senare såg jag snarlika lappar på brittiska pubdörrar. Oftast stod det "NO FOOTBALL COLOURS!" på dem. Nyligen har jag både i nordöstra London och i Brooklyn trillat över några mer smårioniskt uppdaterade alternativ till den: "inga märkliga gummiplattor i örsnibben, tack", "skägg undanbedes" samt "ej fåniga ansiktstatueringar".
Men något slags varv verkar ändå ha gått runt och klädkoderna har faktiskt gjort ett smärre och nästan inverterat återintåg. Den här gången med en lätt politisk underton.
Under åren jag bodde i Storbritannien införde en av mina favoritpubar i nordvästra London kostymförbud från klockan 16 varje dag. Jag lärde mig också att det på ganska många hak var en regel som man liksom bara skulle känna till. Den behövde man inte skylta med. "Kostymerna" fick hålla sig till sina egna pubar.
Men jag har även bevittnat hur just detta, lite uttalat, händer allt oftare i Stockholm. Grupper på fler än tre män i kostym har av personalen – och detta på hak i centrala innerstan där man faktiskt trodde att de får leka fritt – ombetts byta bar eller restaurang av den enkla anledningen att andra gäster betraktar dem som estetiskt otrevliga, till och med hotfulla.
Det säger en hel del om de ständigt ökande klassklyftorna i vårt land och hur vi befinner oss i en tid då våra klädval verkligen säger något om oss – och hur vi uppfattas – igen. Snart kommer de handskrivna lapparna upp vid din favoritkrogsentré igen, kanske inte i versaler, och budskapet är det omvända från det jag noterade i min barndom: "Obs ej ankstjärtskavaj!", "Obs ej monkstraps utan strumpor!", "Obs inga carshoes!", "jättestora fuck off-klockor undanbedes" och "vi har generellt slipsförbud, i synnerhet om den är gul".
Inte bara är det en oundviklig reform i den politiska korrekthetens goda namn – det är ju också ett högst effektivt sätt att faktiskt tvinga herrmodet framåt, vidare och uppåt.
Mer av Andres Lokko:
"Om att lyssna på sin partners stiltips"
"Dags för kamphund och mjukisbyxor"
