Läsning: Hur insyltad var Sinatra i maffian?

Francis Albert Sinatra föddes i december 1915 i ett fattigt område i Hoboken, New Jersey. Han vägde som nyfödd 6,1 kilo, vilket är nästan dubbelt så mycket som en vanlig bebis, och förlossningen blev mycket riktigt svår: Läkaren tvingades dra ut honom med en tång som orsakade svåra ärr på Franks nacke och hals, ärr som han bar i resten av sitt liv. Efter den upplevelsen blev det heller inga nya barn för paret Sinatra, två italienska invandrare som flytt hemlandet för att gifta sig utan sina föräldrars samtycke. Franks far Marty Sinatra var boxare i bantamvikt, och blev sedermera brandsoldat. Mamma Dolly blev en sägenomspunnen figur i grannskapet, arbetade som barnmorska och med hemliga aborter som specialitet, engagerade sig i politiken och ansågs utan problem kunna leverera 600 röster till den demokratiske presidentkandidat som vann hennes gunst. Hans gudfar var en viss Willie Moretti, maffiaunderboss i Genovesefamiljen, vilket satte ribban för rykten om kopplingar till organiserad brottslighet som skulle förfölja Sinatra under hela hans liv.

Med tanke på hur stor Frank Sinatra var som nyfödd kom det som en överraskning att han skulle bli extremt smal som tonåring och långt upp i tjugoårsåldern, så smal att kommentarer om hans figur blev stående skämt i de storbandsföreställningar som kom att bli hans naturliga miljö. Som enda barn till en italiensk mor är det inte att undra på att han blev ganska bortskämd som barn: Mamma Dolly såg till att Frank alltid hade rena och gärna nya kläder, vilket lade grunden för ett livslångt klädintresse. Försök att ge honom en bra akademisk start i livet vad dock dömda att misslyckas: Frank klarade sig bara två terminer på handelsuniversitet innan han hoppade av, och inte heller verkade livet inom arbetarklassen locka: Varken ett kort inhopp som springpojke eller ett jobb som nitare nere i hamnen gav mersmak. För Sinatra själv stod det klart att det var sång som gällde. Den saken hade blivit uppenbar redan då han fått en ukulele i present som liten.

Frank Sinatra började sjunga gratis för alla som kunde tänka sig att lyssna, och upptäckte att det fanns många. Han fick sjunga i lokalradio utan betalning, och många danshak hade inget emot gratis underhållning. Via en barbershopkvartett anställdes han som storbandssångare av lokale storheten Harry James, varpå den legendariske bandledaren Tommy Dorsey fick upp ögonen för honom. Dorsey, som själv spelade trombon, var en skoningslös perfektionist, men imponerades stort av den spinkige italienaren med de stora öronen, som redan hade ett röstomfång få andra kunde konkurrera med. En konkurrent blev däremot bandets trummis Buddy Rich, än i dag hyllad som en av de bästa genom tiderna, som inte alls gillade att Sinatra stal showen för honom. Sinatra å sin sida hade redan gjort sig känd för sitt temperament, och efter att han kastat en bricka full med glas på Rich slöts en vapenvila, som med tiden utvecklades till ömsesidig respekt. Långt senare skulle Sinatra låna Rich pengar för att starta sin egen orkester, liksom betala sjukhusräkningarna då Rich blev dålig. 

Exponeringen hos Tommy Dorsey gav Sinatra den plattform han behövde, och efter tre år kände sig Frank redo att gå solo. Ett problem, bara: För att få agera frontfigur åt Dorsey hade Sinatra fått skriva på ett kontrakt som berättigade Tommy Dorsey till 43 procent av allt Sinatra skulle tjäna som underhållare under sin karriär, en deal som plötsligt framstod som problematisk. Enligt legenden gick Frank till sin gudfar Willie, som sökte upp Tommy Dorsey och gav honom ett erbjudande han inte kunde tacka nej till: Med en pistol mot tinningen såg Dorsey för gott att låta sig köpas ut ur kontraktet för några tusen dollar. De skildes inte som vänner.

Solokarriären skulle snabbt visa sig vara ett smart drag: Sinatra blev tonårsidol. Arméer av fjortistjejer vallfärdade vart han än gick, mutade hotellpersonal för att få vidröra hans säng, de som kom nära nog försökte ofta sno hans fluga. Andra världskriget kom, och Sinatra kunde ägna sig helt åt sin karriär eftersom den spräckta trumhinna han ådragit sig i samband med förlossningen diskvalificerade honom från aktiv tjänst. Han sjöng rakt igenom kriget, grundlade vad som kom att bli känt som Sinatramania, och 1946 ville alla höra Sinatra sjunga, helst hela tiden.
Han hade lyckligtvis en arbetsmoral som passade efterfrågan: Det året uppträdde han på scen i genomsnitt 45 gånger i veckan (!) klev in i studion 36 gånger och spelade i fyra filmer. Han drog in knappa 100 000 dollar i veckan, vilket var astronomiska summor med tidens mått mätt.

Tio år senare var han slut. 1950 hade folk hört sig trötta på Sinatra. Han kunde inte längre fylla konsertlokaler, han tvingades förnedra sig med gratisgig på öppna tillställningar. Hans beundrarbas hade växt upp och ersatts av nya tonåringar med intresse för yngre idoler. Comebacken började med rollen som soldat i Härifrån till evigheten, en roll som varken regissör eller producent ville ge honom, men som enligt envisa rykten blev hans tack vare okonventionell övertalning från maffian – en händelse som blev inspirationen för en liknande episod i Francis Ford Coppolas Gudfadern tjugo år senare. Oavsett vad man helst vill tro på gjorde Härifrån till evigheten braksuccé, och det visade sig att folk inte riktigt hade lyssnat färdigt på Sinatra ändå.

50- och 60-talet blev Rat Pack-eran. Detta ikoniska gäng var från början en samling skådisar, artister, författare och konstnärer i kretsen kring Humphrey Bogart och Lauren Bacall, men efter Bogarts död gick namnet i arv till nästa generation: Frank Sinatra var gängets fixstjärna, och kring honom samlades vännerna Sammy Davies Jr, Dean Martin, Sal Mineo, Marilyn Monroe, Peter Lawford och Shirley MacLaine. Deras kungadöme var, mer än något annat, Las Vegas. Sinatra, Martin och Davies hade långa engagemang på etablissemang som Caesar's Palace, The Sands och Sahara. Sinatra visade också ambitioner att ge sig in i politiken, och ställde upp på massvis av kampanjarbete för John F Kennedy inför drabbningen i valet mot Nixon, men blev dödligt sårad när Kennedy efter vinsten offentligt tog avstånd från Sinatra på grund av hans påstådda maffiasamröre. 

Decennium efter decennium i rampljuset gjorde med tiden Sinatra rätt excentrisk, och konstigt hade det väl varit annars. Hans klädintresse urartade till krav på konstant perfektion, vilket innebar många klädbyten om dagen, alltid skräddarsytt och av bästa kvalitet. Han ställde lika höga krav på andra som på sig själv, och den som ertappades med någon fadäs i Sinatras närhet kunde räkna med bråk. Han tvekade inte att ta till nävarna om han kände att det var berättigat, och den kloke gjorde gott i att hålla honom på avstånd när han hade druckit. 

Sinatra drabbades av en hjärtattack 1997, varefter han slutade att synas offentligt. Hälsan blev allt sämre och demens började sätta in. Han avled året därpå, och hans sista ord blev "I'm losing". Det var första och enda gången.