David Lagercrantz: “Zlatan är den mest udda redaktör jag haft”

Succéförfattaren David Lagercrantz om neuroserna, förväntningarna, Zlatan, nya Millenniumboken och om ett liv som alltid blir lite bättre av att kläs i skräddarsytt.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2017-10-23 11:13  |  Lästid: 13 minuter

DAVID LAGERCRANTZ

Född: 1962.

Yrke: Journalist och författare.

Bor:På Södermalm, Stockholm.

Cv i korthet: Debuterade som författare 1997 med en bok om den svenske äventyraren Göran Kropps bestigning av Mount Everest. 2011 utkom Jag är Zlatan Ibrahimovic, en av de största boksuccéerna någonsin i Sverige. 2015 axlade David Stieg Larssons mantel som författare till Millennium-böckerna om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. 

Aktuell: Med Mannen som sökte sin skugga (Norstedts), den femte boken i Millennium-serien, som utkommer i september.

Jag får manuskriptet till Millennium 5, numera betitlad Mannen som sökte sin skugga (eller i internationella sammanhang The Girl Who Takes an Eye for an Eye enligt ett engelskt titelmönster som mycket väl kan vara en vedergällning för den svenska 80-talsöversättarkårens tvångstankar om att döpa alla filmer med Goldie Hawn till Tjejen som någonting någonting) kring lunch dagen före intervjutiden med David Lagercrantz, och i samband med upphämtningen av den digra bunten utskrifter får jag lov att med blod tappat direkt ur vänstra handens lillfinger skriva på ett kontrakt som ger Norstedts förlag rätten att skicka ut en dödspatrull och skipa rättvisa utan ytterligare prövning utifall att boken skulle läcka ut eller viralt spridda spoilers kunna spåras till min person.

Manuset är slutredigerat sedan blott timmar vid överlämningstillfället. Jag vänder sista bladet kring klockan tre samma natt. Omedelbart efteråt väcks också frågan om vad man gör med en dylik artefakt efter att man läst den, eftersom den bara ber om att bli glömd på ett kollektivtrafiksäte och upphittad av Gottfrid Svartholm Warg. Eldar man upp den? Blandar den som en kortlek och fördelar bunten på olika pappersåtervinningar? Jag valde i slutändan att helt enkelt återbörda den till förlaget, dit jag begav mig tidigt dagen därpå med ögonpåsarna fläktande i vinden från Riddarholmsfjärden, vid vars strand Norstedts än i dag har sina lokaler markerade av kulturminnesmärkt neonskylt. Solen strålar, och jag visas omsider in i ett representabelt mötesrum.

David Lagercrantz-kännaren är van vid att se honom iklädd skräddarsydd kostym – ett ämne till vilket vi ska få anledning att återkomma – och därför kommer det som något av en chock när det visar sig att författaren just i dag är iklädd T-shirt och jeans, i synnerhet då jag själv dagen till ära iklätt mig den förnämsta herrkonfektion kinesiska barnfingrar kunnat uppbåda. Detta potentiella antiklimax avvärjs då jag spontant måste ställa mig och peka finger åt en svällande bicepsådra.

– Fan vad deffad du är, David!

En kort dialog om träningsrutiner följer, isen är därmed bruten och intervjun kan inledas med en brinnande känsla av iver att ställa författaren själv frågor om några av bokens mer sensationella avslöjanden.

Jag hade ingen aning om att grönlandshajen kunde bli fyrahundra år gammal.

– Det där var en nyhet just när jag skrev det. Forskare hade just konstaterat att så var fallet baserat på upphittade lämningar, och jag knyckte det rakt ur nyhetsflödet.

Jag har alltid varit en stor anhängare av grönlandshajen; en sorts zombiehaj med parasitmaskar i stället för ögon.

– Jodå, de simmar runt där nere och lever liksom livet i ultrarapid. Inom kort kanske vi människor också lever lika länge.

David Lagercrantz har tekniskt sett arbetat med sin andra uppföljare till Stieg Larssons Millenniumsvit sedan den sista punkten sattes i den första, eller åtminstone sedan det blev klart att Det som inte dödar oss blev precis den internationella braksuccé som förlaget antagit. Den övervägande positiva kritiken, varav en ansenlig mängd recensioner rent av dristade sig till fördelaktiga jämförelser med Stieg Larssons originaltrilogi, lade också sordin på den debatt som skakade kulturvärlden ända sedan tillkännagivandet av en icke-kanonisk fortsättning på Lisbeth Salanders öden och äventyr. Alla som sett SVT:s K Special-dokumentär Året med Millennium 4 kan eventuellt ifrågasätta varför David väljer att utsätta sig själv för allt detta en gång till, med tanke på att de gråtattacker och nervsammanbrott som utspelade sig inför kameran under pågående skrivprocess säkerligen endast var toppen av ett isberg.

– Det har varit lite mindre press den här gången. Fallhöjden är inte lika extrem. Men jag fipplade väl bort tiden ändå, eftersom det var sådan jäkla cirkus kring släppet av första boken. Det tog ett tag innan jag kom i gång, så lite trevlig panik lyckades jag ändå få mot slutet. Den hjälpte mig nog att skriva färdigt boken. I och med att det gick så pass bra för den förra boken var det lite mer lustfyllt att skriva den här gången. Jag vågade ösa på. Just nu, temporärt, känner jag mig ganska lugn.

Ändå är det väl så att eftersom förra boken gick svinbra så förväntar sig alla inblandade att nästa bok ska gå lika bra eller bättre?

– Så är det ju. De kommersiella förväntningarna är väldigt uppskruvade, och nu är detta ett av årets största släpp, jämsides med Dan Brown som också kommer ut i år. Floppar man är det … inte roligt, precis. Men vafan.

Fast i så fall kanske du får en gudabenådad revanschkänning inför din tredje Millenniumbok?

– Precis. Men i allmänhet är det nog lätt att inbilla sig att om man bara klarar av den svåra första boken så går resten av sig själv, och börjar man tro på det, då går det verkligen åt helvete. Det är den erfarenhet jag haft ända sedan min tid som journalist.

Hur lägger du upp loppet, då? Skriver du på fasta timmar, eller har en daglig ordkvot?

– Nä, jag skriver väl lite hipp som happ. Jag är ju förbannat adhd-aktig och okoncentrerad, så jag går fram och tillbaka hela tiden, men jag har ju det med mig någonstans. Jag har inga tider. Jag brukar vakna tidigt på grund av gammal neuros, och så skriver jag. Och när jag inte skriver tänker jag. Jag skriver bäst när jag inte skriver, egentligen: Idéerna kommer när jag går, tränar eller gör någonting helt annat.

David Lagercrantz:
I december 2013 skrev David Lagercrantz kontrakt om att skriva fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumböcker. Davids bok i serien – Det som inte dödar oss – gavs ut i 47 länder och har hittills sålt i sex miljoner exemplar.

Hur började allt? Minst en generation bakåt i tiden, gissningsvis. Pappa Olof Lagercrantz var inte bara poet, utan också legendarisk chefredaktör på Dagens Nyheter och en stark katalysator bakom mycket som pågick inom svenskt kulturliv från 50-talet och ett halvt sekel framöver. Av bibliografin att döma kunde mannen inte befinna sig inom räckhåll för ett tomt pappersark utan att resultatet blev en diktsamling, en Strindbergbiografi, en studie av James Joyce eller en omvärdering av Dante Alighieri. Med dylikt påbrå är det inte konstigt att avkomman blev en akademisk överliggare med studier inom skiftande ämnen som filosofi, religion …

– Nej, nej, nej. Verkligen ingen jävla överliggare. Jag var strulig, bara. Jag snarast svek familjens förhoppningar om utbildning. Det klassiska var att man skulle läsa några ämnen, fördjupa sig i ett och sedan disputera. Jag började läsa religion, vilket blev ett uppvaknande för mig som trodde att jag skulle komma till det upplysta universitetet, och i stället mötte teologer. Jag blev rasande över alla religiösa vanföreställningar som letade sig in i den akademiska forskningen. Så jag gick över till filosofi, läste både praktisk och teoretisk utan att någonsin skriva en c-uppsats. Vid det laget började jag bli osäker på om det här över huvud taget gick att leva på, så då sökte jag in till Journalisthögskolan i stället, för att jag kände att jag behövde en yrkesutbildning. Kom in i Göteborg. Pappa avrådde mig. Första året läste jag dubbelt med filosofin, vilket var idiotiskt. Det slutade med att jag satt i en rivningskvart i Heden och försökte skriva en roman. Bröt ihop, mer eller mindre. En gammal stilistiklärare hittade mig efter att jag hade varit ute och druckit och sa att så här kunde jag fan inte hålla på. Jag kom ingenvart med den där romanen heller, satt i stort sett och skrev om första meningen. Han fixade ett jobb åt mig på Volvos personaltidning. Jag vantrivdes djupt och heligt. En dag såg jag att Sundsvalls tidning sökte en kriminalreporter. Jag visste inte var en kriminalreporter var, uppriktigt sagt, men jag sökte ändå, och fick jobbet. Ska jag fortsätta?

O ja.

– Där var jag. Det var nog en väldig hets mot mig, som kom från stan och hette Lagercrantz i efternamn. Det blev inte bättre av att jag var helt värdelös i början. Kallades för en katastrof. Det fanns en pigg tabloidkonkurrent som hette Dagbladet, som varje dag hade någon pigg polisnyhet som jag hade missat. Efter ett tag kom jag fram till att så här kunde det fan inte fortsätta. Den gamla tävlingsinstinkten kickade in, så till slut började jag läsa vartenda jävla diarium och ringa varenda jävla rotelchef. Långsamt hittade jag en massa nyheter. Till slut blev jag anställd på Kvällsposten, som min pappas vän Harry Schein vänligt sa var den sämst ansedda tidningen i landet. Där bevakade jag Åmselemorden, vilket gjorde att jag rekryterades till Expressen. På den tiden fick man oftast vikariat innan man fick fast jobb, men jag fick fast jobb direkt, men på bekostnad av ett års strafftjänstgöring i Jönköping. Jag fortsatte att bevaka mord. Det hade blivit min grej, vilket var det sista jag hade trott i livet.

Hur var det då?

– Jag gick ju i gång på det där med nyhetspulsen. Men det fanns alltid en känsla av att jag egentligen var någon annan. Jag och mina vänner hade ju velat bli intellektuella, och de såg ju ner på mig som jag hade blivit, så det fanns liksom ett sår där. Ett mindervärdeskomplex.

1991 inträffar så en utveckling få kunde förutsett: Ulf Lundell blir förälskad i David Lagercrantz syster och skickar henne ett fång med hundra röda rosor. Lundell, som befinner sig mitt i sin turbulenta “en utebliven spelning är också en spelning”-era, ringer plötsligt upp David för att talas vid. Resultatet blev en intervju som av Expressen bedömdes ha ett sådant nyhetsvärde att den fick ligga kvar på löpet trots att Mikhail Gorbatjov avsattes samma dag och kalla krigets återuppståndelse var ett faktum.

– Han var ju fullständigt nedkrökad, och i intervjun beskrevs det öppenhjärtigt. Jag blev paria, någon som beskrivit en nationalikon som ett fyllo. Det ledde till att jag sa upp mig. En fantastisk befrielse. Jag minns hur jag gick hem över Västerbron och tänkte: Nu jävlar.

En karriär som frilansande journalist inkluderade en intervju med äventyraren Göran Kropp, vilket efter ett slumpartat möte med Abbe Bonnier på en fest ledde till att David Lagercrantz gavs uppdraget att spökskriva Kropps självbiografi.

– Efter det skrev jag en bok om Åmselemorden och en bok om uppfinnaren Håkan Lantz. Det här var när Liza Marklund breakade, och plötsligt tröttnade förlagen på att vänta på manus och började i stället leta med ljus och lykta efter potentiella deckarförfattare. Så jag skrev några deckare. Var inte redo. Kunde inte genren. Efter det skrev jag en roman som hette Himmel över Everest och en bok om Alan Turing som hette Syndafall i Wilmslow, och där någonstans kände jag att jag började hitta hem. Då ringer Abbe och frågar om jag inte kan tänka mig att spökskriva en bok till, och det vill jag helvetes gärna inte göra. Men så säger han: Det är Zlatan. Och då ville jag det ändå.

Det är svårt att tänka sig två svenskar som är mer olika än du och Zlatan.

– Helt sant. Det var väldigt avvaktande i början. Jag närmade mig nog väldigt försiktigt. Och jag tror, förhoppningsvis utan att verka högmodig, att jag är rätt bra på det. I och med det sätt jag hade blivit uppfostrad hemma och mitt sätt att tala märke jag tidigt att folk hade lätt att bli arga på mig. Först undrade jag vad fan det berodde på, och sedan lärde jag mig att känna av det där. Det är en enormt häftig resa att komma en sådan person nära. Fast han är tjugo år yngre var jag i början som en liten pojke som träffar en idol, men efter hand kunde jag ibland bli som en fadersfigur när vi plötsligt befann oss inom ramarna för någonting som jag kunde. Han sprack ju liksom upp efter hand när vi letade oss bakåt genom hans liv, och också upptäckte saker som han själv inte varit riktigt på det klara med; vårdnadstvisten exempelvis. Jag tycker att det gick förbluffande bra.

Sistnämnda uttalande är ett som revisorerna på Bonnier säkerligen kan skriva under på. Jag är Zlatan Ibrahimovic flög av butikshyllorna i 415 000 exemplar under sin första månad i butik, och nominerades även 2012 till Augustpriset i kategorin Årets faktabok, och så värst mycket mer kul än så har man inte som svensk författare på den här sidan Nobelpriset.

– Zlatan var också den mest udda redaktör jag haft i hela mitt liv. Vi satt tillsammans i timme efter timme och läste igenom vartenda ord.

Har ni haft kontakt sedan dess?

– Egentligen inte. Vi hördes lite i början, när det hände roliga grejer kring boken.

Börjar det inte bli dags för en andra del?

– Jo, men den skriver inte jag.

Säker?

– Bombis. Den bästa historien är redan berättad.

David Lagercrantz:
I Mannen som sökte sin skugga, den femte boken i Millenniumserien, har Lagercrantz tvinnat en historia om statliga övergrepp, hedersproblematik och de mörka skuggor från barndomen som fortfarande jagar Lisbeth Salander.

Efter succén med boken om Zlatan är det en avsevärt mycket mer välbeställd och medieuppvaktad David Lagercrantz som återvänder till verkligheten, där en litterär identitetskris visar sig vara under uppsegling.

– Skulle jag fortsätta att skriva mina litterära böcker som om ingenting hade hänt? Jag har fortfarande en hemma i en låda som är klar men opublicerad. För plötsligt började anbuden drälla in. Jag vill inte nämna något specifikt, för då brännmärker jag folk som andrahandsval, men väldigt mycket som kommer ut är sådant som studsat på mig först. Det var så mycket som var speciellt med Zlatanboken: Den gick bra, och den fick kritikerna med sig, och den skapade en läsrörelse bland folk som annars kanske inte vänder sig till böcker så ofta. I skenet av det var det inga erbjudanden som attraherade mig lika starkt. Jag bytte agent i den vevan, och när jag satt och åt middag med henne en kväll pratade vi om att det kanske är någonting med mig som tänds just när jag möter någonting oväntat snarare än bara utgår från mig själv. Hon tog sedan kontakt med familjen Larsson och förläggaren Eva Gedin. En dag i augusti träffar jag Eva, och smugglas in här på Norstedts bakvägen eftersom jag är Bonnierförfattare. Vi har ett möte i ett rum utan fönster, och då frågar hon mig om jag kan tänka mig att skriva den fjärde boken i Millenniumserien. Då kände jag samma sak som jag kände med Zlatanprojektet. En feber i mig. Det här kunde jag inte motstå.

Vad tycker du är starkast respektive svagast i Stieg Larssons författarskap?

– Det starkaste är karaktären Lisbeth Salander. En gudabenådad skapelse, och han är klok nog att behandla henne rätt. Sedan tycker jag att han aldrig är riktigt bra i det lilla, men alltid bra i det stora. Det finns ett flöde. Han är en fantastisk intrigmakare. Lite ordrik, kanske. Jag har förstått att han skrev som i ett rus, snabbt och mycket, och det märks. Inte som jag.

Upplever du själv att kritiken mot att alls skriva vidare på de här böckerna har upphört?

– För tillfället. Men det kommer säkert tillbaka. Man kan ha åsikter om att arvstvisten är väldigt olycklig, och det faktum att Stiegs partner inte får några pengar är förstås djupt tragiskt, men bortsett från det ser jag det som win–win: Stieg Larssons böcker läses igen av en ny generation, hans liv uppmärksammas, hans karaktärer stärks. Läsningen ökar. Man kan säga, som många gjort, att så här får man inte göra, men titta på resten av populärkulturen: Vissa karaktärer fäster. Vi återvänder till utvalda arketyper. Som superhjältarna. Själv är jag trygg i min övertygelse om att det här har varit bra för Stiegs författarskap.

Och en tredje bok, då? Någonstans anar man en stor slutstrid mellan Lisbeth och hennes syster.

– Det är en ganska bra gissning.

Och sedan?

– Då får det vara nog. Annars blir jag Faust. Jag måste gå vidare. Vart får jag fundera på. Jag får inte bli girig. Det förgiftar ett författarskap.

Ska vi prata lite mode?

– Jag såg att ni hade ett reportage nyligen med Frederik Andersen. Min skräddare. Jag gick in för att beställa ännu en kostym, och han höll stolt som en tupp upp artikeln. Sedan ett antal år går jag till A.W. Bauer & Co. Jag vet inte hur många kostymer jag har sytt upp. Du vet ju hur det går till: Det är tre provningar och så vidare. Nu har jag gått dit så länge att jag egentligen bara behöver peka på ett tyg, och så pratar Frederik lite och säger att nu är det dags för dubbelknäppt eller dylikt. 

Har du sett deras tyg med diamantpulver?

– Ja. Vid ett tillfälle köpte jag en kostym för 50 000, och när jag skulle betala råkade Frederik trycka in en nolla för mycket, och jag blev tvungen att påpeka att jag tyckte att en halv miljon var i saftigaste laget för en kostym. Sedan var jag tvungen att fråga om det alls fanns så dyra kostymer, och då fick jag just det där tyget visat för mig. Idiotiskt.

Är det här ett intresse som har funnits jämt?

– Jag kan faktiskt datera det exakt, till tv-serien Brideshead Revisited. Den kom när jag var ung, och jag kände direkt att så där vill jag se ut. Tyvärr gick det inte an att se ut så när man jobbade på Sundsvalls Tidning, i synnerhet inte eftersom jag till följd av min namn och mitt beteende redan mötte så pass mycket aggressioner. Det var en kärlek som led länge i det tysta. Men känslan! När man skräddarsyr en rock som verkligen sitter; det är ljuvligt. Jag upplever det som en sorts rening också, under perioder då jag mått dåligt: Jag rakar mig, kammar håret och sätter på mig en kostym, och plötsligt är livet inte så jävligt ändå. Det är en trevlig sak med framgången, att kunna blomma ut som excentriker. Slips klarar jag dock inte av att ha. Det var ju också någonting han fattade direkt, Frederik, att jag aldrig fick förväxlas med en finansvalp. Jag vill behålla någonting bohemiskt: Har jag en riktigt snygg kostym är jag mer benägen att dricka öl direkt ur flaskan, om du förstår vad jag menar.

David Lagercrantz:
David Lagercrantz, son till legendariske chefredaktören Olof Lagercrantz, började sin skrivarkarriär som kriminalreporter på Sundsvalls Tidning.

Millenium – detta har hänt

1979 Stig Larsson ändrar stavningen av sitt förnamn till Stieg, detta för att undvika förväxling med författaren Stig Larsson, som samma år gör skandalsuccé med sin debutroman Autisterna.

2003 Journalisten Stieg Larsson – chefredaktör på tidskriften Expo, i dag granskare av svensk högerextremism  – skriver tre stycken detektivromaner på spekulation, men misslyckas med att hitta ett förlag som är villigt att publicera dem. Genom sitt arbete är Larsson dock bekant med Robert Aschberg, som imponeras av Larssons manus, slår en signal till bekanta på Norstedts förlag och råder dem att tänka om.

2004 Norstedts bestämmer sig för att publicera böckerna i Millennium-serien, och betalar Larsson ett förskott på 590 000 kr.

2004 Blott femtio år gammal avlider Stieg Larsson den 9 november av en plötslig hjärtinfarkt på sitt arbete.

2005 Män som hatar kvinnor, den första boken i Millenniumserien, ges ut. Författarens tragiska bortgång ger debuten stor medieuppmärksamhet, och boken gör succé både hos publik och kritiker. Jan Guillou kritiserar fenomenet i en intervju i Mix Megapol: ”Det finns ett oslagbart sätt att lansera sig själv litterärt: att dö.”

2005 En bouppteckning efter Larsson görs. Hans partner och livskamrat Eva Gabrielsson, får på grund av parets ogifta status och avsaknaden av testamente ingen-ting av kvarlåtenska-pen. Alla inkomster av bokförsäljning samt rättigheterna till Larssons verk tillfaller i stället hans far och bror. En segdragen och mycket välbevakad fejd om arvet – som under det kommande decenniet växer till hundratals miljoner kronor – tar sin början.

2005 En del av fejden mellan Larssons efterlevande rör förekomsten av ett fjärde Millenniummanus, med arbetsnamnet Guds hämnd. Enligt Eva Gabrielsson finns 320 färdiga sidor i en dator som hon förfogar över, tillsammans med synopsis för en femte och sjätte del. Larssons ursprungliga plan var att skriva tio böcker i serien. Gabrielsson kämpar för att själv få avsluta det halvfärdiga manuset, men på grund av rättigheternas juridiska status går planen om intet.

2006 Flickan som lekte med elden ges ut.

2007 Svitens avslutande del, Luftslottet som sprängdes, ges ut.

2008 En engelsk översättning av den första boken i sviten ges ut i Storbritannien under titeln The Girl with the Dragon  Tattoo.

2008 Slagen enbart av Khaled Hosseini (Flyga drake och Tusen strålande solar med flera) blir Stieg Larsson världens mest sålda författare under året.

2008 Turerna kring Larsson ekonomiska eftermäle fortsätter då ett testamente hittas, skrivet 1977 strax innan Larsson reste till Eritrea för att träna kvinnor i Eritreanska befrielsefronten att använda granatkastare (något han själv lärt sig under värnplikten), i vilket han testamente-rar alla sina tillgångar till Kommunistiska arbetarepartiets Umeåavdelning. Då testamentet inte har bevittnats avfärdas det snabbt som värdelöst i juridiskt hänseende.

2009 Filmatiseringar av alla tre böckerna får premiär under ett och samma år, med Noomi Rapace och Mikael Nyqvist i huvudrollerna, varav den första, Män som hatar kvinnor, fick bred internationell distribution och drog in  800 miljoner kronor.

2010 Stieg Larsson blir den förste författare som lyckas sälja en miljon e-böcker via Amazon.

2011 David Fincher gör film av The Girl with the Dragon Tattoo, med Daniel Craig och Rooney Mara i huvudrollerna. Inspelningen äger delvis rum i Stockholm. 

2013 Norstedts förlag avslöjar att man givit David Lagercrantz i uppdrag att skriva bok nummer fyra i Millennium-serien, orelaterad till det material Stieg Larsson eventuellt lämnat efter sig. En bitvis hätsk litteraturdebatt följer där många ifrågasätter hur ekonomiska intressen vägts mot en framliden författares integritet.

2015 David Lagercrantz fjärde del av Millenniumserien, Det som inte dödar oss/The Girl in the Spider’s Web släpps i en koordinerad lansering samtidigt i 27 länder. Bemötandet blir övervägande positivt, och boken når även förstaplatsen på försälj-ningslistan i USA.

2015 Millenniumserien passerar den globala försäljningssiffran 80 miljoner exemplar.

2017 Den femte delen av Millenniumserien, liksom den tidigare författad av David Lagercrantz, utkommer i september.

Dela på Facebook
Tweeta