Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer

I våras stod det klart att Jacob de Geer säljer betaluppstickaren Izettle till amerikanska Paypal för nästan 20 miljarder kronor. För King berättar den nyblivna miljardären om det svenska teknikundret, det svala politikerintresset och det ljuva gårdslivet.

Rasmus Blom  |  Publicerad 2018-10-24 13:22  |  Lästid: 22 minuter

Jacob de Geer har fått en idé. Kanske hans bästa hittills. Han har åtminstone blivit rik på sämre idéer förut. Som han kan se det finns det egentligen bara ett problem: Han har lovat sin fru att inte genomföra den. Han blir ju så jobbig när han får sina idéer. Aldrig hemma, uppslukad av jobb, borta i tankar. Det skulle vara slut på idéer från och med nu. Tre startups, räcker inte det? Trots det befinner sig Jacob på en för honom okänd adress i Stockholm, på väg upp till en man som han aldrig har träffat förut. För vad hindrar honom från att diskutera saken med en likasinnad? Det kan väl vara kul att snacka lite bara? Stöta och blöta en tanke för skojs skull, två affärsmän emellan.

Mannen, som heter Magnus Nilsson, har Jacob blivit tipsad om via sin mor som har träffat mannen på en middag nyligen och berättat att han inte har så mycket för sig för tillfället. Han har gjort exit från sina bolag och sitter i ett antal styrelser. Ungefär som Jacob själv. En man i 55-årsåldern öppnar dörren, presenterar sig som Magnus Nilsson och visar honom in till sitt kontor. Innan Jacob har hunnit förklara sitt ärende säger mannen: ”Bara en sak innan vi börjar, inga idéer nu. Jag har lovat min fru.” Jacob svarar ”Ingen fara, jag har lovat min fru också” och börjar formulera idén till det som ska komma att bli Izettle.

Ironiskt nog är det Jacobs dåvarande fru, en egenföretagare, som delvis har inspirerat idén. Hon driver nämligen ett företag som säljer läsglasögon, och en kväll när hon kom hem från en mässa konstaterade hon att om hon bara hade kunnat ta betalt med kort så hade hon garanterat sålt 50 procent fler glasögon. Men att skaffa en egen kortterminal var alldeles för dyrt. Jacob tänkte att det där måste ju någon ha löst. Men han kollade runt och hittade ingenting. Det trots att småföretagen stod för 30–40 procent av BNP:n på varje marknad. Här fanns en fantastisk affärsmöjlighet. Man borde ta bort allt krångel kring kortbetalningar och använda till exempel mobiltelefonen som kortläsare.


Magnus Nilsson begrundar Jacobs dragning under tystnad. Förvandla mobilen till en kortterminal? Han låter det sjunka in, ställer sedan några rutinmässiga frågor och de skiljs åt. Några timmar senare ringer Jacobs telefon: "Du har förstört min dag. Det här är lysande. Min fru kommer att hata mig."

– Där och då startades Izettle.

Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer
Pikétröja, H&M Edition
Jeans, Asos
Sneakers, Allbirds

Vi träffar Jacob de Geer på 16:e våningen i det som nu är Stockholms högsta bostadshus, Norra Tornen. Det 125 meter höga prestigebygget är ritat av OMA, ett av världens mest ansedda arkitektkontor, på uppdrag av den exklusiva fastighetsutvecklaren Oscar Properties. Jacob, själv två meter lång, går runt och inspekterar lyxvåningen dit King har tagit honom för att få en storslagen vy över Europas nya teknikhuvudstad. Silicon Valley har nämligen aldrig varit så nära Stockholm sedan det amerikanska e-handelsföretaget Paypal gjorde sitt största förvärv någonsin – Jacob de Geers Izettle. Tack vare köpet kommer Sverige att vara en ännu viktigare plats i techvärlden. Ett av Silicon Valleys största bolag har valt att satsa på Izettle och Stockholm.

Friherre Jacob de Geer är 43 år och bor med tre barn och sambo på Stora Wäsby, en gård i Upplands Väsby som varit i den adliga ätten de Geers ägo sedan 1668. Släktens anfader Louis de Geer var en holländsk bankir och industrimagnat som kom hit på 1620-talet och brukar kallas "den svenska industrins fader".


Men trots familjens historiska status var Jacobs föräldrar, bankmannen Carl och läraren Christina, noga med att inte ställa för höga krav på sonen.
– Konstigt nog hade jag ingen press på mig hemifrån. Jag blir nästan förvånad själv när jag ser tillbaka. Mina föräldrar var extremt stöttande utan att för den sakens skull curla för mycket. Inte som mina och andras barn i dag som får allt serverat. Det fanns en enorm trygghet, men aldrig några krav på vare sig idrott, studier eller karriär.

Hur skulle du beskriva din uppväxt?
– Harmonisk. Jag är uppvuxen på en gård i Upplands Väsby, 30 kilometer utanför Stockholm. Upplands Väsby på den tiden var Paolo Roberto, också uppvuxen där, som var i ropet då, det lokala hockeylaget som gick upp i elitserien och Europe som släppte The Final Countdown, vilket var Väsbys största pride and joy i historien. Ungefär så kan man sammanfatta det.

Hur var du som barn?
– Jag höll alltid på med sport. Vi var en aktiv familj som höll på med tusen olika aktiviteter, framför allt tennis.

Med tanke på din längd hade jag gissat på basket.
– Det är alltid den första fråga jag får: "Spelar du basket?" Jag ångrar än i dag att jag aldrig spelade basket, för då hade jag kunnat svara ja på den frågan. Men det var tennis som gällde. Jag spelar fortfarande, jag är en rätt hygglig tennisspelare ochspelar på en bra hobbynivå.

Vad gjorde du mer än att spela tennis?
– Jag har alltid varit road av företagande, att tjäna egna pengar för att kunna skapa något eget och styra min egen framtid. Som barn tyckte jag att det var kul att sälja, alltifrån att sälja jultidningar till att klippa grannens gräsmatta. Ibland kombinerade jag idrottandet med företagandet och arbetade som tennistränare efter skolan. Jag var helt enkelt intresserad av affärer redan som liten.


Hade du bra betyg i skolan?
– Jadå. Jag pluggade mycket och gillade framför allt matte. Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Svensk militärtjänst var i princip nedlagd så lumpen var inte ett alternativ, i stället åkte jag ner till Bryssel för att ta en IB-examen, en internationell studentexamen.

Efter Bryssel tog det inte lång tid förrän Jacob började på Handelshögskolan i Stockholm. Medan de flesta av kurskamraterna såg en framtid som konsulter eller bankirer började Jacob snegla åt IT-boomen som briserade med full kraft utanför skoldörrarna.

– 10 procent av dem som gick på Handels då ville starta eget. I dag är samma siffra 70 procent. När jag började på Handels trodde jag nog att jag skulle bli konsult eller finansman, men jag insåg snart att det inte var min grej. I stället började jag lockas av dotcom-bolagen. På den tiden fanns det tre affischnamn i den digitala världen: Johan Staël von Holstein, Jonas Birgersson och Ola Ahlvarsson. Det var människor jag såg upp till. Alla märkte att någonting höll på att hända. En helt ny generation blev framgångsrika företagsledare. Flera IT-bolag blev plötsligt högre värderade än gamla industribolag som SAAB och Volvo. Jantelagen fick för första gången kliva åt sidan för att ge plats åt något som liknade den amerikanska drömmen. Vem som helst kunde lyckas. Jag ville inte sitta vid sidlinjen, jag ville ge mig ut i det.

Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer
Jacka, Acne Studios
Pikétröja, Arket
Jeans, Weekday
Sneakers, Adidas

År 1999, när IT-bubblan var som mest uppblåst, tog Jacob sin Handelsexamen. Han fick höra om ett digitalt marknadsföringsföretag vid namn Tradedoubler. En av bolagets grundare var en viss Martin Lorentzon, boråsaren som så småningom skulle starta musiktjänsten Spotify tillsammans med Daniel Ek. När Jacob började på Tradedoubler var bolaget helt nystartat.
– Jag och min Handelskompis Carl-Johan Grandinson bestämde oss för att starta ett företag ihop efter examen. I samma veva träffade jag en bekant, Felix Hagnö, som berättade att han och hans kompis Martin Lorentzon skulle starta ett bolag som spårade och mätte effekten av reklamannonser på nätet. Det lät briljant och jag och Carl-Johan erbjöds vara med. Vi drog i gång Tradedoubler sommaren -99 och lanserade tjänsten i augusti samma år. I januari 2000 investerade George Soros, en av världens främsta finansmän, 10 miljoner dollar i Tradedoubler, vilket var fullkomligt unikt. I mars 2000 sprack IT-bubblan. Låt säga att vi hade 100 kunder i Sverige då, i slutet av mars hade vi fyra kvar. Det var ett blodbad utan dess like. Techvärlden gick käpprätt åt helvete.


Den enes död är den andres bröd. Tack vare att de 10 miljonerna från George Soros kom så strax före kraschen hade inte Tradedoubler hunnit sätta sprätt på pengarna ännu.

– Vi hade inte hunnit jobba upp en stor företagskostym med många anställda och flådiga kontor över hela världen. Vi var ett litet företag med 100 miljoner kronor på banken. Men resten av världen, främst amerikanska konkurrenter som just stod i begrepp att etablera sig i Europa, fick antingen dra tillbaka sina expansionsplaner på grund av att värderingen av bolagen försvagades eller så gick de i konkurs. Det gjorde att vi i ensam regi kunde bygga Tradedoubler till Europas ledande digitala marknadsföringsbolag. Vi hade helt enkelt inga konkurrenter under flera år.

"Att realisera en vision är mycket större än en snabb bil eller en tuff klocka."

Tradedoubler börsnoterades 2005 och värderingen på bolaget var två miljarder kronor. Ett år senare kom ett bud från den amerikanska internetjätten AOL på 6,3 miljarder kronor. Jacob och resten av styrelsen sa ja, men en av huvudägarna sa nej och budet drogs tillbaka i april 2007.
– Vi och resten av världen tyckte att 6,3 miljarder var ett fantastiskt bud, men det fanns en svensk pensionsfond som ville ha typ femtio öre mer per aktie, vilket gjorde att AOL sa nej och affären aldrig blev av. Där någonstans tror jag att luften gick ur Tradedoubler tyvärr. Det hade varit en väldigt elegant exit av det där bolaget, att gå från två till sex miljarder på ett år och bli uppköpta av en amerikansk aktör, det hade passat bolaget väldigt väl. Personligen hade jag dock slutat precis innan och Martin Lorentzon hade hunnit grunda Spotify.

Varför slutade du på Tradedoubler?
– Jag hade tröttnat. Jag var anställd nummer ett men det var inte mitt bolag. Jag drivs väldigt mycket av lust. Man måste känna passion när man tillbringar så vansinnigt mycket tid på jobbet.


Är du rastlös?
– Ja, väldigt rastlös.

För rastlös?
– Det beror på vem du frågar, många tycker att jag är alldeles för rastlös, men jag tycker inte det. Jag kände mig färdig med Tradedoubler. Det var en fantastisk resa: Från fyra personer som satt och kämpade i ett trångt kontor till 800 personer och störst i Europa. Vi spårade 10 procent av den totala europeiska e-handeln. Många av oss som började på Tradedoubler och var med på den resan fick ut en liten slant i samband med börsnoteringen. Så pass mycket pengar att vi kunde ta en risk i nya bolag utan att ta ut en fast lön under de första månaderna. Det är så nya bolag föds. Martin Lorentzon, en av de största ägarna i Tradedoubler, tog sina pengar och stoppade en otroligt stor del av dem i Spotify. Ingen annan hade vågat satsa så mycket av sina egna pengar. Men jag tror inte att Spotify hade varit där de är i dag utan det kapital som Martin var villig att riskera. Hade han inte haft de pengarna hade Spotifys grundare blivit för utspädda, det vill säga riskkapitalbolagen hade tagit för stora delar för snabbt. Det hade aldrig gått. Det är det som är så kul med den här typen av bolag, att se människor få erfarenhet som inte går att få någon annanstans. Det är ingenting du kan läsa dig till, du måste uppleva en sådan här resa, med allt vad det innebär; skratt, gråt och nära döden-upplevelser.

Hur hanterar du motgångar privat?
– Tradedoubler var mitt första jobb, så jag hade ingen koll på hur man hanterade sådana saker. Men är man involverad i den typen av bolag så är man själsligt engagerad. Det är klart att det påverkar en, men i och med att vi var så pass välfinansierade under Tradedoubler-tiden minns jag inte den perioden som särskilt jobbig. Det har varit mycket, mycket värre med Izettle. Den resan har varit mer mentalt påfrestande än något annat.

Var du ekonomiskt oberoende efter Tradedoubler?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag fick ut en bra slant som gjorde att jag kunde köpa en bil som jag ville ha, renovera min lägenhet utan att ta lån och åka på en längre resa.


Har den typen av ekonomiska excesser varit viktiga för dig?
– Fram till dess var det väldigt viktigt. Jag hade inte pengar för resten av livet, men jag kunde testa saker som folk förknippar med ekonomisk frihet. Sedan kunde jag konstatera att det inte är det som förändrar livet för en. Att realisera en vision är mycket större än en snabb bil eller en tuff klocka.

Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer

Inte ens 30 år fyllda och redan framgångsrika affärsmän bestämde sig Jacob och Carl-Johan Grandinson att grunda ett nytt bolag 2007: Filmtjänsten Ameibo. Den illegala fildelningssajten The Pirate Bay var populär, och tanken var att starta en laglig variant där man kunde hyra filmer digitalt enligt samma metod som The Pirate Bay.
– Idén till Ameibo var inte lika dum som namnet. Tanken var att det skulle bli en global videoplattform. En sorts tidig variant av Netflix. Vi hade avtal med alla de stora filmbolagen, men det var alldeles för tidigt. Folk hade inga smart-tv på den tiden, så man fick sitta framför datorn och kolla på film. Dessutom konkurrerade vi med The Pirate Bay som ju var helt gratis.

Finanskrisen 2008 gjorde inte saken lättare. Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick under och ingen ville finansiera den svenska filmtjänsten. I stället såldes Ameibo till en svensk industri- aktör och succén uteblev. Vid sidan av filmtjänsten hade Jacob, Carl-Johan och Niclas Fröberg grundat Tre Kronor, en medelstor mediebyrå som var ett sätt att finansiera filmtjänsten i början och där Jacob är passiv delägare än i dag. Men 2010 fick det vara nog. Jacob och hans dåvarande fru hade just fått sitt andra barn och det stilla familjelivet lockade.

– Jag var trött. Jag tänkte att jag hade gjort mitt i entreprenörsvärlden. Trygghet och en nio till fem-vardag kändes som ett vettigt alternativ. Inte minst började jag bli äldre (35 år, reds anm.). Det var dags att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Ingenting kunde ha varit mer fel.Min ex-fru drev alltså ett företag som sålde läsglasögon på mässor och en kväll konstaterade hon att det inte var en enda svensk som hade kontanter med sig. Och att köpa en kortterminal som småföretagare kostade skjortan och halva byxbenet. Först 10 000 kronor i startavgift, sedan 600 kronor i månadsavgift och därefter olika transaktionsavgifter. Det gick inte ihop. Särskilt inte om man bara behövde den några gånger om året och var tvungen att binda upp sig på långa kontrakt. Jag tänkte att det måste finnas en lösning. Men det visade sig snart att det inte fanns. Där någonstans började det klia i kroppen.


Den 20 år äldre affärsmannen och riskkapitalisten Magnus Nilsson kom in i bilden. De bestämde sig för att skanna marknaden, höra sig för bland sina kontakter och räkna på var sitt håll innan de drog i gång. Tre månader senare skakade duon hand och Izettle var i rullning. Namnet hämtade de från det engelska uttrycket "settling a debt", fritt översatt "betala en skuld". Idén var enkel: Mobiltelefonen skulle förvandlas till en kortterminal. De skulle bygga en kortläsare som fungerade tillsammans med en läsplatta eller smartphone och som skulle förenkla vardagen för småföretagare. Ingen kortinformation skulle sparas på telefonen, utan allt skulle gå genom en krypterad uppkoppling. I juni 2011 gjorde Izettle entré på marknaden.

– Izettle hade aldrig funnits utan Magnus. Jag måste understryka det. Vi har gjort det här tillsammans sedan dag ett. Vi har aldrig bråkat, och då har vi ändå gått igenom fler kriser än de flesta.

Har ni verkligen aldrig bråkat?
– Nix! Det tror jag har att göra med att vi kommer från två olika generationer. Jag var 35 och han 55 när vi startade Izettle och det har skapat en speciell dynamik. Det är en enorm styrka. Vi hade aldrig mäktat med den här resan om vi inte hade varit ett så starkt team. Vi hörs minst en gång om dagen, oavsett om det är måndag, lördag eller julafton.

 


Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer
Jacka, Our Legacy
Pikétröja, H&M Edition.
Jeans, Asos

"Varje entreprenör har ställt sig frågan: Varför i helvete startade jag det här bolaget?"

Magnus har precis som Jacob en bakgrund som Handelsstudent, om än 20 år tidigare. Han arbetade under 15 år tillsammans med den legendariske affärsmannen Bertil Huldt i EF Education, bland annat som vice vd och chef för USA-verksamheten.

Därefter har han varit vd för navigationsföretaget Wayfinder, som senare såldes till teleoperatören Vodafone, och medgrundare till riskkapitalbolagen Novestra och Nordic Wireless. Som om inte det vore nog är han stolt fader till den svenska musikexporten Tove Lo.
– Det ligger uppenbarligen ett jäkla driv i den släkten. Tove Lo är mest ute i världen och spelar nu, men när hon uppträder i Sverige går jag och kollar. Jag är ett stort Tove Lo-fan. Där kan vi snacka om entreprenör, förmodligen i en mycket tuffare bransch än den som jag och hennes pappa är verksamma i.

Hur blev Izettle mottaget i branschen?
– Som allt annat som är nytt i en konservativ bransch: med en väldig skepsis. När vi presenterade Izettle för bankerna fick vi höra från nästan alla att ingen kommer att lita på den lösningen: Vem fasen skulle vilja stoppa in kortet i någon annans telefon? Sverige är ett av världens mest korttäta länder, varför skulle någon vilja ha era tjänster när vi har erbjudit våra tjänster i åratal? En bank, SEB, trodde på oss. Men hos resten var det tvärstopp. Vill man ha ordentlig huvudvärk ska man ge sig in i en väldigt konservativ bransch, helst en sådan som styrs av medelålders män med små runda glasögon som tycker att de kan allt, för konsekvensen blir att man blir vansinnigt motarbetad på alla tänkbara vis. Samma sak som Spotify upplevde med musikindustrin upplevde vi med bankvärlden. I dag är situationen en helt annan, i dag förstår bankerna vad vi och andra fintech-bolag sysslar med. Vi kan bredda deras marknad, vi kan hjälpa dem att komma åt segment som de aldrig själva har lyckats med.

Du beskrev Izettle-resan som mentalt påfrestande tidigare. Kan du ge ett sådant exempel?
– Den största utmaningen vi gåttigenom var 2012 när vi just hade lanserat Izettle. Vår första lösning var en liten svart kortläsare som man tryckte in i batteriuttaget på en Iphone. Med den kunde man ta betalt med kort. Vi hade precis stängt en finansieringsrunda, det vill säga vi hade tagit in kapital med ett antal riskkapitalbolag, det var ganska mycket pengar, säg att det var 200 miljoner kronor. Vi är beroende av kortnätverken – Visa, Mastercard, American Express – vi måste förhålla oss till deras regler om hur man får ta betalt med kort. Det finns manualer som är 700 sidor med dos and don'ts. Och från en vecka till en annan ändrade Visa sina regler, och hade vi inte haft pengar då hade den regeländringen inneburit slutet för bolaget.


Regeländringen innebar enkelt förklarat följande: Tidigare kunde man betala med kort och godkänna köpet med sin signatur direkt på mobilskärmen. Men det nya regelverket sa att om köp sker i den mobila miljön, alltså med en mobiltelefon som i Izettles fall, så måste köpet alltid verifieras med en pinkod. Och Izettle på den tiden saknade pinläsare.
– Pinkoden är den heliga graal när det kommer till kortbetalningar. Om du knappar in din pinkod verifierar du att du är du. Det är det som är säkerheten för banken att det inte är någon annan som tar ditt kort och utger sig för att vara du. Har du knappat in koden står risken helt på dig som konsument. Anta att du är ute och festar en sen kväll i Stockholm, du går till bankomaten för att ta ut hundra spänn till en varmkorv, någon står och kikar över din axel och memorerar din pinkod, när du betalar din korv tar han ditt kort och springer till bankomaten och tar ut 100 000 kronor. Om du ringer banken dagen efter och säger att du har blivit bestulen på 100 000 kommer de att se i sina loggar att någon mycket riktigt tog ut 100 000 kronor i just den bankomaten. Men! Personen har knappat in pinkod, och i avtalen står det att du har varit oaktsam med din pinkod och därför är felet ditt och du får själv stå för kostnaden. Med andra ord: Pinkoden är helig. 

– Att ändra hela infrastrukturen för Izettle, alltså bygga och byta ut en kortläsare utan pin till en med pin, innebar en utmaning som jag bara kan likna vid att byta en flygplansmotor på en Boeing 747 som håller på att landa på Arlanda.

Hur reagerar du inför en sådan uppgift?
– Privat går jag tyvärr in i mig själv. Jag försöker spela schackpartiet. Vilka drag ska jag göra för att ta mig fram till en position där jag på nytt har ett öppet spelfält? Jag blir inte så rolig att ha hemma i sådana stunder, jag sitter mest i egna tankar. På jobbet är det tvärtom, jag blir extremt fokuserad och väldigt exekutiv. Våra ingenjörer lyckades göra det där bytet av motorn på mindre än fyra och en halv månad, vilket i den här branschen är världsklass. Det ska inte gå att göra. Utan det ingenjörsgänget och vår chefstekniker Adam, deras vilja och förmåga att lösa problemet, hade inte bolaget varit där vi är i dag.

Är du känslomässig som ledare?
– Det skulle jag inte säga. Jag biter ihop och krigar, stångar huvudet blodigt. Jag vill lösa problemet. När jag och Martin Lorentzon stötte på problem på Tradedoubler hade han alltid ett mantra: Summan av alla problem vi löser är i slutändan lika med värdet på bolaget. Det stämmer ganska bra. Det är många som brottas med det där. Ser man det bara som problem är det jävligt jobbigt att syssla med det vi gör, för det vi ägnar oss åt är problemlösning. Ser man det i stället som möjligheter att successivt ta marknadsandelar, bli bättre än de andra och skapa ett mer framgångsrikt bolag, då är det lite roligare.


Varför tar ni in så mycket riskkapital?
– Vi investerar i tillväxt, kan man säga. Låt säga att vi lägger ut hundra kronor i dag, då kanske det tar tolv månader innan vi tjänat in de hundra kronorna på kunden. Utmaningen för bolag som Spotify eller Izettle är att få in kunden och se till att den blir kvar, så att intäkterna överstiger kostnaderna. Men det tar en stund, och därför bygger vi sådana här bolag med riskkapital. Det är väldigt mycket pengar som behövs, vi har tagit in två miljarder i riskkapital för att bygga upp Izettle. Men det är en balansgång: Hur mycket ska du gasa och hur säker är du på att du kommer att hitta nya pengar nästa gång de är slut?

Vilken enorm press att ansvara för någon annans två miljarder kronor.
– Verkligen! Det är nästan den största utmaningen av alla. Du har dels ansvar för nya investerare, men du har också ansvar för tidiga investerare vilket ofta är familj och vänner. Och även om du har sagt till dem att det här är hög risk som tusan, investera inte mer än vad ni kan förlora, så hoppas alla på jackpot. Sedan har du så klart ansvar för alla anställda. Under de första finansieringsrundorna kan man sälja in drömmen: "Det här är vår vision. Vill du vara med och satsa en peng på den här lottsedeln?" Men så småningom kommer du till en punkt där du har sålt visionen så länge att du måste backa upp orden med resultat. Att det finns en affärsmodell och att drömmen faktiskt skapar pengar. Det är ofta i det skedet som den här typen av bolag går under; visionen stämde inte överens med verkligheten. Kunden ville inte ha det som du tyckte var så fiffigt.

Man måste vara ganska övertygande för att dra in två miljarder också?
– Ja. De flesta riskkapitalbolag säger att de investerar i personerna bakom bolaget. Det stämmer i just den tidiga fasen av ett bolag. Det handlar om hur du är som människa och hur villig du är att kriga. Men i slutändan måste det generera den business som man har lovat. Runt 2014 hade vi en finansieringsrunda som tog alldeles för lång tid. Vi trodde aldrig att bolaget skulle gå i konkurs, men det kom till en punkt där vi antingen kunde fortsätta den expansionsresa vi befann oss på; öppna fler marknader, bygga kundbas och hålla trycket uppe på nykundsanskaffning. Eller så måste vi skära 40 procent av alla anställda och fokusera på att bli bäst i Sverige. Det var tufft. Alla entreprenörer kommer in i en period av bolagsbyggandet där man ifrågasätter allt: Varför i helvete startade jag det här bolaget? Varför tog jag inte ett vanligt jobb med pension och fast lön? Funkar ens den här idén? Du ifrågasätter dig själv konstant. Det enda din hjärna fokuserar på är att lösa problemet. Om folk pratar med dig hör du inte vad de säger, du är någon annanstans. Du äter mat, men du känner ingen smak. Den upplevelsen är helt fruktansvärd.

Hur ser du på bankernas betydelse i den digitala eran med betaltjänster som Swish, Klarna och Izettle? Ert företag ger ut lån i dag, exempelvis.
– Bill Gates sammanfattade det redan 1997: "Banking is essential, banks are not." Banktjänsterna är lika relevanta som de någonsin har varit, men de behöver komma ut på banan på ett helt annat sätt. I dag är det kundkommunikation, design, användarvänlighet och tydligt fokus som gäller. Inte snajdiga adresser och stora kontor med boaserade väggar och skinnfåtöljer. Nästa generation är inte intresserad av det, de vill över huvud taget inte träffa sin bank. Det kom en undersökning för ett tag sedan som visade att millennials tycker att det är betydligt mer behagligt att gå till tandläkaren än till banken. Ta Sverige som exempel: Vi har ett oligopol med ett fåtal stora banker som dominerar, men om vi plockar bort deras logotyper finns det inte en chans i världen att någon skulle märka skillnad på Nordea, SEB eller Handelsbanken. Det finns ingen emotionell koppling, och det stångas många av bankerna med. Bankerna är en av samhällets fundamentala funktioner, de behövs verkligen, åtminstone deras tjänster, men trenden nu är att det finns digitala lösningar för saker som småföretagslån, att föra över pengar mellan privatpersoner eller att betala fakturor på nätet. Och framåt tror jag flera små nischspelare kommer skapa nya digitala produkter som nyttjar infrastrukturen som bankerna har byggt upp under väldigt lång tid.


Hur påverkas Izettle av att samhället blir mer kortfritt?
– Relevant fråga. Vi började 2010 med visionen att demokratisera kortbetalningar. Oavsett om du var småföretagare eller privatperson skulle du kunna ta betalt med kort. Inga fasta avgifter, inget finstilt, utan helt transparent. I dag är världen något helt annat, och i takt med det har vår vision ändrats. Visionen i dag är att hjälpa småföretag att kunna konkurrera med jättarna, storföretag som Amazon eller H&M. När vi lanserade våra kortläsare var det många av våra kunder som bad oss om fler tjänster, typ: "Hörni, vi behöver ett effektivt sätt att hantera fakturor som inte ruinerar oss" eller "Jag driver en food truck, jag omsätter tio miljoner kronor om året och jag får inte ett lån från min bank, jag får inte ens en kreditlina för jag befinner mig i ett högrisksegment, nämligen restaurang, enligt banken." Till skillnad från banken så skiter vi i vad du heter eller i vilken bransch du verkar i. Vi diskriminerar ingen och fattar beslut efter de data vi har. Vi kan följa exakt hur verksamheten har gått de senaste tio månaderna och jämföra det med andra foodtrucks, exempelvis.

 

Intervju: King träffar Izettle-miljardären Jacob de Geer
Tröja, H&M Edition
Skjorta, Rose & Born

"Det är inte H&M eller Ericson som är de stora arbetsgivarna i Sverige, det är städfirmorna och kaféerna."

Kortläsarna har varit Izettles levebröd sedan starten, där transaktionsavgiften på 1,85 procent har inbringat de stora pengarna. Kortbetalningen är huvudverksamheten än i dag, men portföljen är breddad med bland annat kassaregister och småföretagslån.

– Izettle är inte bara beroende av kort. Vårt mål är att småföretag ska kunna ta betalt på så många sätt som möjligt. Vi låter våra handlare ta betalt med kort, kontanter och en lång rad digitala betaltjänster, som Swish. Många tror att Swish är vår konkurrent men så är inte läget alls, vi samarbetar och öppnade upp vår plattform för Swishbetalningar för ett och ett halvt år sedan. För oss är det viktigt att handlaren kan ta betalt på just det sätt som kunden föredrar, annars är risken stor att kunden går till konkurrenten över gatan. Vi lever i en värld som förändras otroligt snabbt, och historiskt sett har Sverige varit beroende av tung industri. Globaliseringen gör att Ericson sparkar tusentals personer för att det är billigare att ha dem i Indien. Robotiseringen gör att exempelvis gruvindustrin inte behöver lika många anställda. AI och maskininlärning gör att många administrativa jobb på till exempel banker försvinner. Allt detta var Sveriges ryggrad. I dag är situationen annorlunda, och på grund av allt som händer blir småföretagarens roll viktigare. Men det är ingen som bryr sig på politisk nivå. Du får inga pluspoäng som politiker om ett litet bageri anställer fem nya bagare. Men om du tittar på hur samhällsekonomin ser ut så ser du att småföretag står för 30–40 procent av BNP i varje europeiskt land. 80 procent av alla arbetstillfällen skapas av småföretag. Det är inte H&M eller Ericson som är de stora arbetsgivarna i Sverige, det är städfirmorna och kaféerna. Om vi kan skapa verktyg så att sådana här bolag kan anställa en person till, ge dem tillgång till data och insikter så att de kan fatta rätt beslut för att främja sitt företag, då påverkar vi bolaget positivt, samt Sveriges ekonomi och på lång sikt även världen.


2016 riktade Jacobs vänner, tillika Spotifys grundare, Martin Lorentzon och Daniel Ek kritik mot svenska politiker och svensk näringspolitik i ett numera nästan klassiskt öppet brev. Bland annat hävdade de att man i Sverige prioriterade den traditionella industrin före de snabbväxande teknikbolagen, och att detta var ett hot mot Spotifys fortsatta hemvist och bas i Sverige.

– Att driva bolag i Sverige är i grund och botten bra. Den sociala tryggheten till exempel, om ditt bolag går åt helvete är det någon som tar hand om dig, inte som i USA där du står på bar backe och där staten skiter högaktningsfullt i om du inte får någon hjälp. Men det finns saker som vi gjorde i Sverige på 90-talet som har lett till att Sverige är en ledande tekniknation i dag. Ett exempel är hem-pc-reformen, där staten subventionerade för alla svenskar att kunna skaffa sig en pc, vilket låter bisarrt i dag. Det gjorde att Sveriges befolkning i dag har en av de högsta mognadsgraderna i världen när det kommer till datorkunskap. Men helt ärligt tror jag inte att politiker fattar vad som pågår just nu. De har inte tid att sitta och fundera på hur samhället ser ut om tio år och göra liknande förändringar i dag som de gjorde på 90-talet. Jag vill se fler strategiska beslut som höjer Sverige till nästa nivå och som gör att vi har de bästa teknikbolagen och de bästa förutsättningarna för att starta och driva bolag i världen. Men politikerna sitter mest och gottar sig åt att någon annan, framgångsrika techentreprenörer och beslut från 90-talet, har gjort jobbet.

Izettle har i dag omkring 650 anställda i tolv länder i Europa och Sydamerika. Trots att bolaget växer globalt kommer Stockholm även fortsättningsvis att utgöra navet för Izettle, även om det ibland är tufft.

– Vi har enorm kompetens i Sverige, men ska du bygga ett världsbolag som Spotify eller Izettle måste du till slut leta kompetens utomlands. I vårt fall finns de erfarna cheferna ofta i Silicon Valley. Och inte sällan har den seniora chefen barn och partner. I samma ögonblick som vi erbjuder personen en senior chefsroll på Izettle inser vi: Men var ska de bo? Det finns inte en enda bostad i hela Stockholms innerstad. De får bo i Västerås. Det är väldigt svårt att locka senior världskompetens till Sverige under de premisserna. Istället för att fastna i den eviga diskussionen om folk som tjänar för mycket pengar, måste vi lyfta blicken och se vad som får talangerna att välja Stockholm istället för Palo Alto. En uppenbar åtgärd är att göra det enkelt att erbjuda de anställda optioner, möjligheten att köpa sig in i bolaget, vilket skapar incitament att gå med i nystartade teknikbolag.


– Men optioner beskattas på väldigt komplicerade sätt i Sverige, man blir helt snurrig i huvudet. Samtidigt tar regeringen åt sig äran för att ha klubbat igenom ett optionsprogram som inte gör ett dugg för bolag som Spotify och Izettle. Techsektorn måste förändras så att vi kan fortsätta locka ung talang i nystartade bolag och senior talang i äldre bolag. Då kan vi konkurrera på samma villkor som amerikanerna. Det finns säkert en politisk ambition, men inget händer.

I våras stod det klart att Izettle säljs för hisnande 19 miljarder kronor. Jacob de Geer och Magnus Nilsson äger 7,3 procent respektive 8,2 av aktierna, enligt siffror från Breakit. Det innebär att Jacob gör en vinst på 1,4 miljarder kronor och att Magnus gör en vinst på 1,6 miljarder kronor. Köparen är den amerikanska betaljätten Paypal, ett företag som grundades 1998 i tech-meckat Silicon Valley i Kalifornien av superentreprenörerna Peter Thiel, Max Levchin, Ken Howery, Luke Nosek och inte minst Elon Musk. Affären, som väntas bli klar under det tredje kvartalet, förvånade många. Tidigare under våren hade Jacob nämligen meddelat att Izettle siktade på en notering på Stockholmsbörsen under 2018. Då var beskedet att bolaget räknade med att dra in två miljarder kronor i samband med noteringen. Frågan många ställde sig var helt enkelt: Vad hände egentligen?

– Izettle var på väg mot en börsnotering som skulle ske den 31 maj i år. Den 18 maj, samma dag som prospektet för noteringen skulle gå ut, blev det klart att Paypal köper Izettle. Vi hade jobbat dygnet runt i ett år för att förbereda Izettle för Stockholmsbörsen. När det var mindre än två veckor kvar hörde Paypal av sig och sa att de var intresserade av att köpa. Vi tackade nej, för vi var så inställda på börsnoteringen. De bad att få förklara varför detta var en bra affär. Sedan erbjöd de ett pris som ägarna var nöjda med. Men priset var inte det viktiga. Vi startade inte Izettle för att sälja det. Pengar är inte drivkraften för mig. Det är visionen att förändra världen och visa alla dem som sa att det här aldrig skulle gå. Paypal är ett bolag som är värt över hundra miljarder dollar, en av de stora techspelarna i Silicon Valley, med en enorm verksamhet i 200 länder. Jag åkte över och träffade vd:n Dan Schulman och hans ledningsgrupp, och när de berättade om Paypals vision med Izettle så kändes det rätt direkt. Vi har en halv miljon kunder runt om i världen som använder Izettle varje dag. I samma kundkategori har Paypal 20 miljoner kunder som skulle passa oss perfekt. Att nå ut med vår tjänst till 20 miljoner potentiella kunder skapar ett Izettle med superkrafter.

Så vad händer nu?
– Izettle är Paypals största förvärv någonsin. Det innebär att Stockholm blir ett globalt tech-center. Det innebär också att mina medarbetare får möjlighet att åka till epicentret inom techvärlden, Silicon Valley. Hade inte Paypals vision rimmat med det som Izettles medarbetare anser är viktigt hade vi valt medarbetarna vilken dag i veckan som helst. Affären kändes bra både vad gäller hårda och mjuka värden.


Förändras din roll på Izettle av affären?
– Jag ska få min första chef på väldigt, väldigt länge. Men i övrigt är det ingen skillnad. Jag är inte på väg någonstans. Och jag är inte klar med Izettle på något sätt.

Hur ser framtiden ut?
– Izettle ska bli världens ledande fintechbolag. Vi ska visa att vi kan skapa en bättre värld, tack vare att vi kan hjälpa företagsryggraden på varje enskild marknad. Det ska bli spännande att bevisa.

Läs också:



Dela på Facebook
Tweeta