Intervju: Johnny Oduya om resan från NHL-proffs till andningsguru

Till skillnad från andra ikoniska mästerskap har NHL en fin tradition som låter var och en av slutspelsvinnarna låna hem Stanley Cup-bucklan och tillbringa en dag med den på egen hand. Det är bara en euforisk hockeyspelares fantasi som sätter gränserna för vad man kan använda den 15 kilo tunga silverpjäsen till. Föga förvånande har pokalen varit ute på allsköns fylleeskapader och rest flera varv runt jorden (första gången pokalen lämnade Nordamerika var 1996 när Foppa tog hem den till Örnsköldsvik). Genom åren har spelare döpt sina bebisar i den, åkt bergodalbana med den, sovit med den, ätit frukostflingor ur den, låtit sina hundar äta ur den, badat med den och i obevakade ögonblick upptäckt sina barn uträtta sina behov i den (vilket var tråkigt för nästa lag eftersom seden säger att man ska dricka champagne ur den under segernatten). En annan spelare glömde Stanley Cup-pokalen i en fotostudio varpå fotografens mamma hittade den och odlade pelargonier i den.

– Jag är glad att NHL har den traditionen, säger Johnny Oduya. Att landa på Arlanda efter att ha firat segern dygnet runt i sju dagar i sträck är overkligt. Man undrar om det verkligen hände. Då är det fantastiskt att få möjlighet att ha Stanley Cup-pokalen tillsammans med familj och vänner som har betytt så mycket för ens karriär. Den stunden binder ihop hela upplevelsen på ett speciellt sätt.

Den forne ishockeybacken har tillbringat mer tid med Stanley Cup-bucklan än de flesta. Två gånger, 2013 och 2015 med Chicago Blackhawks, har han lyft hockeyspelarnas heliga graal. Första gången tog han med den till hemmarinken på Zinkensdamms IP och andra gången till Friends Arena och Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Att två gånger ha uppfyllt den ultimata hockeydrömmen i världens högsta liga är inte illa för en kille som växte upp med en ensamstående mamma i Årsta.

– Jag växte upp med min morsa och min äldre bror Fredrik. Vi bodde i Årsta fram till att jag var sju år, sedan flyttade vi till Kungsholmen. Pappa flyttade tillbaka till Kenya där han kom ifrån när jag var ett år, så jag har inga minnen av honom och vi hade aldrig någon riktig relation. Sedan gick han bort -93 när jag bara var tolv år. Vi hade inte så mycket kontakt, det tror jag vi kunde ha haft nu när jag är äldre. Jag är uppfostrad av min mor och mina morföräldrar.

Det var Johnnys sex år äldre bror Fredrik som var först ut på isen i familjen Oduya. Johnny fick sitta på läktaren och var snart hockeyfrälst han också, till sin mors milda besvikelse.

– Hon hade ledsnat på att sitta i kalla ishallar, skrattar Johnny. Hon fick mig att testa allt möjligt för att exponera mig för annat än hockey, jag höll på med dans och gick i ridskola ett tag. Men jag fastnade för hockey, och om jag fastnar för något går jag in för det till 100 procent. Jag är likadan i dag på gott och ont.

Varför han fastnade så hårt för hockey har han aldrig kunnat sätta fingret på.

– Det har jag funderat mycket på. Det är något i mixen mellan det individuella och lagspelet. Man klarar sig till viss del själv, men är alltid beroende av laget. Du behöver anpassa dina egenskaper till andra människor. Det är en komplex och dynamisk sport med allt från strategi till aggressivitet vilket skapar utrymme för många olika typer av personer. 

Precis som Johnnys storebror Fredrik började Johnny i Hammarbys hockeyskola som liten. Fredrik försvann snabbt i väg till Kanada och juniorligan OHL och så småningom NHL:s farmarliga AHL. Johnny växte därför mestadels upp själv med sin mamma som jobbade mycket.

– Morsan var sjuksköterska. Jag har en förkärlek för vårdpersonal. Jag har sovit över på sjukhus när hon jobbat natt. Vi undervärderar sjukvården i samhället i dag. De sliter stenhårt och får väldigt lite cred för det.

Hockey är en dyr sport. Hur gör man för att fler människor från enkla förhållanden kommer in i sporten?

– Det är en väldigt bra fråga. Hockey är en sport med hög socioekonomisk status. Det var dyrt redan när jag började, ibland förstår jag inte hur min morsa hade råd att ha både mig och min brorsa i hockey, även om jag fick ärva mycket av brorsans grejer. Men i dag har sporten blivit enormt mycket dyrare. Utrustningen är på en helt annan nivå. De nya klubborna är säkert tio gånger dyrare än de gamla träklubborna var.

Johnny Oduya slet på med träningar och matcher med brorsans gamla utrustning. Han gick varken i hockeygymnasium eller ställde upp i den klassiska ungdomsturneringen TV-pucken, vilket annars är praxis för många unga spelare.

– Jag har alltid varit en helt okej spelare, aldrig någon stjärna. Jag stack inte ut på något spektakulärt sätt. Men jag har alltid haft en känsla av att jag kan spela på högsta nivå. Det var liksom förutbestämt att jag skulle spela i NHL. Det låter drygt och bisarrt så här i efterhand, men för mig var det helt självklart att jag skulle nå dit. Jag kände att jag tillhörde den världen. Jag kände mig som en NHL-spelare innan jag ens spelade i NHL.

Omedvetet ägnade sig Johnny Oduya åt det som inom pseudovetenskapen brukar kallas law of attraction, det vill säga att man når sina mål om man bara visualiserar dem tillräckligt starkt. Positiva föreställningar som skapar positiva upplevelser i verkligheten. Vissa avfärdar det som flum, men idrottsstjärnor som simmaren Michael Phelps, MMA-fightern Conor McGregor och basketspelaren Michael Jordan är alla anhängare av läran.

– Om man läser om psykologi ser man att det kan fungera så. Sedan räcker det förstås inte att bara tänka på det, man måste träna hårt och ha flyt på vägen. Men om man kan frambringa en känsla eller bild i sig själv är det nog enklare att faktiskt realisera den. Jag brukar säga till yngre spelare att om du verkligen vill bli hockeyspelare så kommer du att bli det. Vilken nivå det landar på vet bara gud, men vill du spela är det bara att fortsätta spela. Majoriteten av de som var bäst när vi var i 15-årsåldern fanns inte kvar i hockeyn när vi var 25. Det tror jag beror på den där känslan av att man till varje pris vill fortsätta spela hockey. Du kommer övervinna alla andra bara genom att vilja vara där.

Johnny fortsatte i storebror Fredriks skridskospår och hann även han med en sejour i Kanada i tonåren där han för första gången fick smaka på det nordamerikanska hockeylivet. Att flytta själv till andra sidan Atlanten var inget som skrämde honom.

– Jag tyckte att det var ganska skönt att komma till Kanada. Min morsa jobbade väldigt mycket när jag var liten så jag har tagit hand om mig själv en hel del. Jag hade vänner vars föräldrar var fantastiska och nästan fungerade som mina plastföräldrar. Så för mig var det naturligt att flytta till Kanada själv. Jag var 19 år, bodde med en trevlig familj och spelade i juniorligan. Alla var i samma ålder och man åkte buss över hela landet för att spela matcher. Det var en enormt rolig tid. Jag ser tillbaka på det som den svunna ungdomen. Samtidigt var det en bra erfarenhet att ha med sig när jag sedan återvände till Nordamerika för NHL som 24-åring.

En person saknades på läktaren när Johnnys NHL-karriär tog fart på allvar. Sommaren 2011 omkom Fredrik Oduya i en motorcykelolycka i Österrike, bara 36 år gammal. Han fick aldrig uppleva lillbrorsans dubbla Stanley Cup-titlar.

– Det var brorsan som fick in mig på rinken från första början. Jag åkte med honom på träningarna när jag var liten och fick testa själv. Han gick bort för tio år sedan... Shit, är det så länge sedan nu? Han flyttade till Kanada för att spela juniorhockey ungefär när pappa dog i början av 90-talet. Sedan var han hemma lite över somrarna. Precis som med pappa hade vi haft mer tid att bygga en relation i dag.

Johnny Oduya hann med 850 matcher och sju lag under sin tolv år långa NHL-karriär; New Jersey Devils (2006–2010), Atlanta Trashers (2010–2011), Winnipeg Jets (2011), Chicago Blackhawks (2011–2015), Dallas Stars (2015–2017), Chicago Blackhawks igen (2017), Ottawa Senators (2017–2018) och Philadelphia Flyers (2018). Innan dess gjorde han flera år i Sverige med Hammarby (2001–2003), Djurgården (2003–2005) och Frölunda (2005–2006). Däremellan kammade han hem ett VM-brons (2009) och ett OS-silver med Tre Kronor (2014). Totalt har det blivit nästan 1 000 proffsmatcher i vilka Johnny var känd som en stenhård back som inte drog sig för att kasta handskarna och ta en fight.

– Det är ett fantastiskt liv, men det är mer psykologiskt utmanade än vad många tror. Det är sena matcher, mycket resor och lite sömn. Det är saker man får brottas med som spelare. Den där känslan av att det aldrig tar slut kan nog vara svår att relatera till om man inte själv har varit elitidrottsman eller affärsman på väldigt hög nivå. Även om du har en ledig dag känner du den underliggande pressen hela tiden.

– Jag har sett många NHL-spelare som självmedicinerar med alkohol. Det gjorde jag själv en gång i tiden. Det dolda missbruket är väldigt vanligt, lika vanligt i idrottsvärlden som i andra branscher. Det har med den underliggande pressen att göra. Man kan prata om att åka fort, skjuta hårt och göra flest mål, men hur hanterar man att bli satt på bänken och känna att man inte är värd någonting? Det är viktigt att prata om det med nästa generations spelare. Pressen är nog högre i dag än någonsin.

Kan du försöka beskriva hur det var att vinna Stanley Cup första gången?

– Jag skulle vilja att alla människor någon gång fick uppleva vad det innebär att ägna hela sitt liv åt att sträva mot ett mål och sedan vid ett givet tillfälle faktiskt nå det målet. Det är som att hela ens liv passerar revy när det händer. Alla personer du har träffat, alla beslut du fattat, alla tillfälligheter du varit med om och alla timmar du spenderat, allting komprimeras till ett enda ögonblick. Det är overkligt. Andra gången var coolt på ett annat sätt, då var jag mycket mer närvarande. Jag var väldigt koncentrerad på att verkligen ta tillvara på stunden. Jag tittar inte så mycket på hockey längre, men jag brukar se NHL-finalen för att få tillbaka den känslan. Att se deras glädje är som att uppleva det på nytt.

Fanns det aldrig på kartan att bara ligga och slappa på en paradisö efter hockeykarriären?

– Jag tror inte att någon är som lyckligast när den ligger och slappar på en paradisö. Det där är en mänsklig illusion. Människor är som mest levande när de tar sig an något de brinner för. Visst behövs det perioder utan syfte, men för mig funkar det inte att bara ligga på en strand. Det finns för mycket roliga saker att göra.

Redan under NHL-åren hade Johnny Oduya börjat intressera sig för andningsteknik. Under en semester på Bali när han precis avslutat hockeykarriären besökte han en andningsstudio med utsikt över risfälten i solnedgången och var från den stunden helt såld. Att ta kontroll över sin egen andning genom olika övningar ökade inte bara det fysiska välmåendet, upptäckte Johnny, utan gav även mentala och rent av terapeutiska effekter. Efter karriären coachade Johnny andra atleter i andning och återhämtning innan han bestämde sig för att starta en egen studio. Breathwork-trenden blomstrade redan i amerikanska storstäder som New York, Miami och Los Angeles.

2021 öppnade han Hale tillsammans med andningscoachen Daniel Müller-Gonzalez. I studion på Östermalm i Stockholm håller Johnny, Daniel och andra instruktörer pass i andningsteknik. Sessionerna i de stämningsfulla lokalerna  är nästan andliga upplevelser i gränslandet mellan yoga, pilates och meditation som lockar alla möjliga typer av människor, med tyngd på en medveten och träningserfaren storstadspublik. Det finns även digitala klasser man kan göra via Zoom. Den vanligaste anledningen till att folk besöker Hale är för att hantera stress.

– Breathwork är intressant för det hittar ofta folk i övergångsperioder. Människor som står i ett vägskäl och behöver hjälp eller utveckling. Återhämtningen jag fick efter en lång hockeykarriär var fantastisk. Jag kunde inte förstå att fenomenet inte var större. Här fanns tekniker som skapade värde på basnivå för individer. Metoder som hjälper människor att lättare hantera sina liv, öka sin fysiska prestation, bli mer kreativa och framför allt varva ner och minska stress.

Även om Johnny Oduya är på god väg att bli ansiktet utåt för avslappning får han allt mindre tid att koppla av själv. Nyligen startade han ytterligare ett bolag, träningsvarumärket Atunya.

– Med både Hale och Atunya börjar jag om från början, och den här gången ligger jag 20 år efter alla andra i branschen. Det är utmanande, men jag vet att jag är nyfiken och har kapaciteten att lära mig. Precis som med hockeyn vet jag att jag orkar över tid och kan övervinna många andra på det sättet.

Atunya är ett sportvarumärke som gör miljövänliga träningskläder i premiumklassen med ena foten i den kenyanska myllan och andra foten i ett hockeyrör på Zinken. Även om Kenya är ett av få afrikanska länder med egen hockeyrink är det inte det första landet som dyker upp när man pratar om hockeynationer, men i berättelsen om Johnny Oduya vävs världarna samman. Med Atunya vill Johnny utmana den konventionella synen på sporten. Bland annat genom att stödja ungdomshockey på platser som inte vanligtvis förknippas med hockey.

– Min pappa var ju från Kenya och atunya betyder ”hämningslös” på luo som var hans modersmål. Tanken är att knyta varumärket till mitt ursprung och med tiden skapa ett sportvarumärke som överbryggar olika världar. Vi har ett donationsprogram där vi skänker pengar till olika ändamål, vi kommer även göra egna välgörenhetsprojekt. Vårt första projekt var att bidra med utrustning till ett streethockeylag i Mukuru, ett av de fattigaste slumområdena i Kenyas huvudstad Nairobi. I sommar kommer vi även anordna en streethockey-turnering i Stockholm. Det är ett sätt att bredda synen på vad hockey kan vara och vilka som får utöva sporten. Bilden av ishockey är annars ganska stereotyp, om man kan brottas lite med den bilden tror jag att man kan vinna mycket, utan att för den sakens skull tappa den fina hockeykulturen.

Varumärkets identitet kommer vara djupt förankrad i hockeyn, men Johnnys förhoppning är att Atunya ska göra samma resa som Lacoste eller Under Armour och växa sig större än sin idrott. Modevärlden har inte haft ett hockey-varumärke sedan Börje Salmings kalsonger.

– Man behöver inte spela tennis för att bära Lacoste eller amerikansk fotboll för att bära Under Armour. Tanken är att man ska kunna bära en Atunya-hoodie utan att spela hockey.

Även för en gammal elitidrottare som är van vid att spela över 80 matcher per säsong tar det på krafterna att driva två startups. Enligt Johnny representerar företagen två olika sidor av honom.

– Om Atunya är min historia och mitt ursprung är Hale en futuristisk bild av mig själv, en person jag skulle vilja utvecklas till att bli i framtiden. Det är två sidor av mig. Hade en andningsstudio som Hale funnits när jag var 25 år och bodde i New York hade det hjälpt mig otroligt mycket.

Vi gör den här intervjun klockan 22 på kvällen på grund av ditt hårt pressade schema. Hur hinner du med allt?

– Genom att göra intervjuer klockan 22 på kvällen, säger Johnny Oduya och skrattar. Jag dedikerar ett antal år till det här, men sedan är förhoppningen att inte hålla på fullt så här mycket hela tiden. Jag har ingen familj just nu, vilket gör att jag har tiden som krävs. Så kanske det inte ser ut om ett par år. Men det är faktiskt så sjukt att jag redan på lördagen längtar till klockan sju på måndag morgon. Det låter som en skröna, men jag har väldigt kul på jobbet.