Järnmannen – King träffar Henrik Stenson

Henrik Stenson har problem med sin eagle. Den vithövdade havsörnen, som haft den goda smaken att bosätta sig i den ståtligaste tallen i familjen Stensons trädgård, har förhalat bygget av golfstjärnans nya Floridahem i fyra år. När den fredade nationalfågeln häckar råder byggförbud enligt amerikansk lag, vilket har förpassat byggnationen till sommarhalv-året. En miss i planeringen som har orsakat svåra förseningar och ett klädsamt kamouflerat mått av frustration hos alla inblandade.

– Bara att få bygglovet godkänt tog ett år. Till slut fick vi lov att köpa ett annat hus i området bara för att ha någonstans att bo i väntan på att örnarna skulle häcka klart, suckar Henrik och kisar upp mot trädkronan och rovfågeln som sökt skydd bakom den spanska mossan.  

– Men det är en vacker fågel. Jag funderar på att installera en webbkamera i trädet för att få bättre koll på vad de har för sig. 

Familjen Stensons nya hem ligger vackert beläget intill 13:e greenen på Lake Nonas golfbana strax söder om Orlando. En garderad tillflyktsort för välbärgade golfess med behagligt klimat, välansade golfbanor och krypavstånd till flygplatsen i Orlando. Den floridanska idyllen har varit familjen Stensons fasta punkt sedan 2013. Av de drygt 400 hushållen i området är majoriten av husägarna golfspelare, flera av dem med blågul flagga på tomten. Vid 16:e hålet huserar Annika Sörenstam med familj. Några kvarter bort skymtar kollegorna Anna Nordqvists och Peter Hansons boningar.

– Bosätter du dig på en golfbana så är det oundvikligt att man får ett par golfare till grannar. Jag och Peter har spelat ihop i 25 år och har barn i samma ålder. Vi umgås rätt ofta. Anna och Annika har jag lärt känna först på senare år. Det är ett trevligt gäng.

När King möter Henrik Stenson på hemmaplan i Lake Nona har han hunnit bo in sig i sitt nya hem i knappt en vecka. Premisserna för besöket sätts redan innan vi hunnit kliva innan-för dörren.

– Tro nu inte att det blir något hemma hos-reportage av det här. Det står knappast Lill-Babs på brevlådan, hälsar Henrik med ett snett leende och visar runt i den smakfullt inredda tvåplansvillan, med barnen Kalle, 7, och Alice, 2, klängande runt benen. 

Med på husesynen är 20 perspirerande tyskar, influgna från Henriks huvudsponsor Hugo Boss. Utöver sina åtaganden med King ska Stenson även avverka en omfattande kampanjfotografering för det tyska modehuset. Helst före lunch. För att komplicera det hela ytterligare har även Henriks familj övertalats att posera med pappa framför kameran.

– Den här dagen kan mycket väl bli den största utmaningen i karriären, skämtar Henrik, lyckligt ovetande om hur nära sanningen han faktiskt är. 

Garaget på uppfarten får agera provisoriskt omklädningsrum. Henrik klär obrytt av sig i kalsongerna bakom en svartlackad golfbil och tar sig an dagens första outfit.

– Hittade du ingen mindre kostym? frågar han och robotdansar sig fram över uppfarten, till fototeamets stora förtjusning. 

Som Sveriges främste golfspelare genom tiderna är Henrik Stenson van vid uppmärksamheten och överfulla kalendrar. Efter fjolåret historiska säsong – med Sveriges första majorseger på herrsidan, OS-silver och en totalseger i Europatouren som några av höjdpunkterna – är intresset för svensken rekordstort. Själv håller han, föga förvånande, 2016 som sitt bästa år i karriären. 

– Förhoppningsvis har jag några år kvar och kan se tillbaka på fjolåret som mitt näst bästa år i karriären, men det finns inga garantier. Jag har varit relativt förskonad från skador genom åren. Samtidigt börjar alla miljontals svingar göra sig påminda. Den fysiska biten måste sitta för att jag ska kunna hålla mig kvar på den här nivån. Att fortfarande kunna vara konkurrenskraftig är jätteviktigt för mig. Jag är inte beredd att lämna min familj och sitta på ett plan i 20 timmar för att slåss om en 30:e-plats på andra sidan jorden. Då har jag andra grejer som jag hellre pysslar med. 

Du fyllde 40 i fjol. Hur känner du inför att bli äldre?  

– Jag känner mig som en rätt ungdomlig 40-åring. Man brukar ju säga att man inte är äldre än vad man känner sig, och mentalt har jag väl fastnat någonstans i 20-årsåldern. Jag har aldrig långt till ett garv och älskar practical jokes. Det återstår att se om jag växer upp någon gång.  

Berätta om ett lyckat practical joke.

– Jag bodde på samma hotell som ett par svenska kollegor för många år sedan. Vi bodde vägg i vägg utan att de visste om det. En kväll när det började skymma drog jag en hoodie över huvudet och klättrade över till deras balkong. Sedan slet jag upp balkongdörren och skrek: "Give me the fucking money!" så högt jag bara kunde. De bokstavligt talat lyfte från sängen, blev skiträdda så klart. Det var kul. Tyckte jag i alla fall. 

Går din humor hem i alla läger? 

– Här i USA händer det rätt ofta att man skjuter över målet. Amerikaner är inte jätteinne på sarkasm och hänger inte alltid med i tugget och min torra, brittiska humor. För mig är det uppenbart att jag inte är helt seriös, men på något sätt lyckas de ändå alltid misstolka mig.  

Hur märker man att man börjar komma upp i åren som elitgolfare? 

– Oftast är det rygg, nacke, handleder och knän som börjar krångla först. Jag tycker att jag har hållit ihop rätt bra, men det är klart att man har sina ålderskrämpor och skavanker. Mina två knäoperationer får ändå ses som rätt lite i sammanhanget. 

Har dina prioriteringar ändrats i takt med att du blir äldre? 

– Att få koll på min tid har blivit allt viktigare med åren. Min kalender är fullbokad nio månader framöver. Jag vet exakt vad jag ska göra och när jag ska göra det. När man når framgångar på golfbanan så ökar även trycket från media och sponsorer, och en redan full kalender blir lätt överfull. Då är det viktigt att kunna prioritera och säga nej. Det har jag blivit bättre på med åren. Det viktigaste för mig har alltid varit att ge mig själv de bästa möjlig-heterna för att prestera på golfbanan, inte att åka världen runt och spela tävlingar bara för att tjäna lite extra prispengar. Känslan av att vinna, och att kunna prestera när det betyder som mest, är viktigast för mig. Vinnarskallen är det som driver mig framåt. Jag har alltid en liten perfektionist på axeln som aldrig nöjer sig.

Har du någon gång känt att kalendern blivit för full? 

– Efter framgångarna 2013 blev det för mycket på alla plan. Det året lärde jag mig mycket av. Det är väldigt lätt att ta på sig för mycket grejer när det går bra, särskilt när det är åtaganden som ligger en bit fram i tiden. Till slut kommer dagen när man är dubbelbokad, och i vissa fall trippelbokad, och då går luften till slut ur en. När energin väl är slut är det svårt att komma tillbaka. 

Vad var det för varningsklockor som fick dig att dra i handbromsen?  

– Jag skulle sparka i gång en ny säsong våren 2014, kalendern var fullsmetad och jag hade varken ork eller fokus nog för att vare sig träna eller tävla. Jag hamnade i en dålig cykel, brände ljuset i båda ändarna, och kände att jag behövde dra ner på tempot för att orka med. Jag var mentalt utmattad, vilket är livsfarligt på en golfbanan. Det är ofta små skillnader som avgör om du orkar hålla fokus hela vägen in på sista dagen eller om det tar slut vid 15:e hålet. Det räcker med ett felbeslut eller taskigt fokus under ett slag för att man ska tappa hela tävlingen. Är jag trött så blir jag grinig, och blir jag grinig så påverkar det i slutändan mitt tålamod. Och om det är något man behöver på en golfbana så är det tålamod.

Vi gasar oss igenom en skarp kurva vid fairwayen i en vild jakt på ett lunchbord i skuggan. Solkyssta grannar i välstrukna pikétröjor vinkar glatt när Henrik passerar i sin trimmade golf-bil. Han drar sig till minnes en tävling i Kina där tongångarna på greenen inte var lika positiva. 

– En av tävlingens funktionärer träffades olyckligt nog av en golfboll mitt i pannan. Hon föll som en fura, stackarn, och fick en rejäl bula. Jag sprang fram och frågade "Don't you have ice?" i syfte att kyla bulan. Hon misstolkade mig, trodde att jag sa "Don't you have eyes?" och svarade förnärmat: "Yes, but I didn't see you." Ett riktigt lost in translation-ögonblick. Jag måste ha framstått som en riktig idiot innan budskapet till slut gick fram.

På Lake Nonas klubbhus luktar det pengar och nyklippt gräs. Henrik döljer ögonen bakom ett par solglasögon och lutar sig tillbaka i stolen. 

– Jag älskar våren i USA. Resorna till tävlingarna är korta, jag kan till och med köra bil till ett par av dem. Att kunna sova i sin egen säng varje söndag och få måndagen hemma med familjen betyder mycket. Efter majorvinsten i fjol är jag så pass påpassad under tävlingarna, med fans som vill ha autografer och selfies, att jag hellre tränar hemma där jag får lugn och ro, och kommer in senare till själva tävlingen. Mycket handlar om att konservera energi och inte göra misstaget att träna sönder sig. I dag prioriterar jag kvalitet framför kvantitet, både när det kommer till tävlingar och träning. Man blir mer selektiv med åren. Erfarenhet och rutin gör att man vågar stå emot och tacka nej till tävlingar som man egentligen både borde och vill ställa upp i. 

Med 30 reseveckor om året är det inte konstigt att Henrik sätter bekvämlighet i första rummet. Att vara ute på vägarna tar på krafterna – även när man flyger i första klass. 

– I höstas flög jag från Orlando till Kina, med tolv timmars tidsskillnad. Spelade i en vecka, åkte tillbaka till USA och hop-pade på ett nytt plan till Sydafrika precis när jag hade kommit in i min normala dygnsrytm. Jag var inte mig själv på en hel vecka efter det. 

Bra flygpoäng, dock. 

– Ja, det är ju en fördel. När vi bodde i Dubai för några år sedan var det om möjligt ännu mera resande. Då hade jag guldkort hos tre av flygallianserna. Ett tydligt bevis på att man har varit ute och flängt. 

Hur motar du jetlagen i grind?

– Jag ser alltid till att få riktigt bra sömn de två första nätterna i ett nytt land. Och så tar jag ett piller med melatonin innan jag går och lägger mig, för att komma in i gängorna igen. Det brukar hjälpa.  

En servitris kommer fram och tar vår beställning. Henrik matchar dagens sallad med ett glas vatten. Trots att varje golfbil på klubben är försedd med en ambitiös drinklista under ratten är det ytterst sällan som Henrik känner sug efter alkohol. Idag är inget undantag. 

– Jag var aldrig något partydjur under uppväxten. Jag har börjat fuska med något glas vin till maten på senare år, men dricker generellt väldigt sparsamt med alkohol. 

Henrik var elva år första gången han höll i en golfklubba. Det var grannpojken Pontus Eriksson från Ytterby som övertalade honom. En lyckosam tillfällighet, i retrospekt. Gullbringa Golf & Country Club  utanför Kungälv blev snart Henriks andra hem. Från 15 års ålder tillbringade han all ledig tid på golfbanan, med pappa Ingemar tålmodigt väntande i bilen på klubbhusparkeringen. Sportsliga åtaganden i den lokala fotbolls- och badmintonklubben bortprioriterades snabbt, trots lovande framtidsutsikter.  

– Jag kommer ihåg att jag ringde upp min gamla fotbollstränare och sa: Mig ser du aldrig mer igen. Golf var det enda jag hade i tankarna. 

Vid 18 års ålder debuterade Stenson i pojklandslaget. Senare samma år träffade han sin blivande hustru, golftalangen Emma Löfgren, under en amatörtävling i Stavanger. 

– Emma har varit med på hela resan sedan dag ett och har alltid varit väldigt stöttande och förstående, vilket har varit avgörande för att det över huvud taget ska funka. En sådan här resa är något man gör tillsammans. Eftersom Emma själv har spelat golf på professionell nivå så vet hon hur mycket tid man behöver lägga på sporten för att lyckas. Att hon har ett eget golfintresse har så klart underlättat. 

När är du som besvärligast att leva med?

– Efter en sådan här dag, när jag varit trevlig på jobbet en hel dag och kommer hem trött och grinig och gnällig. Helst av allt vill jag bara stänga in mig i ett mörkt rum i två timmar, men det är ju inte så schysst mot henne. Då är jag mindre rolig att vara med.

Hur funkar den sociala biten? Har ni många vänner i området? 

– Jämfört med Dubai, där vi bodde tidigare, har den sociala biten fått sig ett rejält lyft, inte minst för Emma. Förut kunde vi tillbringa vintern i Dubai, våren i USA och Sverige på sommaren. Man var i konstant rörelse även om man bodde i sina egna hem. Och precis när man fick det att flyta så var det dags att stänga ner och åka vidare till nästa ställe. Nu har vi vår bas i USA, medan somrarna tillbringas i Sverige. Det funkar jättebra. Barnen har sina skolrutiner och är rotade här på ett helt annat sätt än tidigare. 

Hur är du som pappa?

– Jag är borta mycket, precis som många andra pappor och mammor med höga positioner mitt i karriären. Visst missar jag många av de vardagliga stunderna med barnen när jag är borta under veckorna, men jag försöker ta igen det så gott jag kan när jag väl är hemma. Att vara så närvarande som möjligt när jag är med familjen, och försöka släppa de tusen andra grejerna man går runt med i bakhuvudet, blir allt viktigare. Som tur är gör teknik som FaceTime och Skype det lättare att hålla kontakten med familjen när jag är borta. I höstas satt jag till exempel på ett hotellrum i Dubai och kollade på en livestream av Kalles klass sångframträdande i skolan. Bara en sån sak. 

Vad håller dig vaken om nätterna? 

– Så länge mina nära och kära är hela och rena och friska så sover jag gott. Med åren har jag och Emma skaffat oss möjligheterna att göra mycket av det vi alltid drömt om att göra. Tyvärr räcker inte tiden alltid till. Ibland kan jag oroa mig för att de där resorna och sakerna vi alltid sagt att vi ska göra inte kommer att bli av, för att man hela tiden skjuter saker framför sig. Men jag tycker ändå att jag har blivit bättre på att använda min tid på ett bra sätt.

Hur nyttjar du helst din tid? 

– Jag brukar vilja göra tvärtemot vad alla andra vill göra på sin semester. Att resa, äta ute och umgås med folk är inte för mig. Jag vill hellre vara hemma, umgås med min familj och äta hemlagat. Bara en sådan sak som att gå runt och skrota i garaget är avkoppling för mig. Och så finns det ju en hel del kul att syssla med på bakgården. Som att köra jetski, fiska och paddla. Det är rätt fantastiskt när man tänker efter. 

Det är inte svårt att sympatisera med Henrik Stenson när han i stickad turkos tröja, tajta golfchinos och rödsprängda ögon kollapsar i en solstol vid poolen efter en heldags poserande framför kameran. 

– Om den här dagen är lång så är det ändå ingenting mot en söndag på Disney World med ungarna. Man vill verkligen strypa Mickey Mouse efter några timmar, skämtar Henrik och torkar svetten från pannan. 

Jag lider med dig.

– Lyfter man blicken från en stressig kalender och ser på vad man faktiskt har uppnått så är det så klart få förunnat att leva det här livet. Baksidorna är inte i närheten av allt positivt man får uppleva. Det svåra med att vara mitt uppe i något som går i 120 är att unna sig tiden att njuta av förutsättningarna och möjligheterna som man skaffat sig genom åren. Det kommer en dag när livet kommer att se annorlunda ut. Jag kanske har fyra eller fem år kvar på den här nivån. Sedan tar antingen kroppen eller motivationen slut. Det gäller att köra på när man fortfarande har kapaciteten. 

Henrik vet allt om kroppens och psykets begränsningar. Han toppade världsrankingen redan 2009, men tappade både självförtroende och spel under 2011 och rasade ner till 230:e plats. En knäoperation och en illasinnad magparasit hindrade honom från att prestera på max och frustrationen växte. 2011 års säsong blev hans sämsta i karriären. 

– Att inte ge upp när det går som tyngst är också en viktig del av framgångarna. Då får man gräva ännu djupare, knyta näven ännu hårdare och förhoppningsvis komma ut bättre på andra sidan. Man lär sig alltid mer om sig själv och sin kapacitet i motgångar än när man seglar i medvind genom livet.

Efter ett mödosamt arbete tillbaka till toppen vann Stenson i november 2012 sin första tävling på tre och ett halvt år. 2013 blev hans näst bästa säsong i karriären. Som förste golfare genom tiderna vann Stenson penningligorna på både Europa- och USA-touren under en och samma säsong, vilket i runda slängar gav 20 miljoner dollar, prispengar och bonusar inkluderade. Sedan proffskarriären inleddes 1998 har Henrik spelat in cirka 360 miljoner kronor – bara i prispengar.

– Jag har tjänat tillräckligt med pengar på golfbanan för att kunna resa vart jag vill och unna familjen ett fint hus och några fina bilar. Vad mer behöver man? Det var någon som sa att man hellre sitter i en fin bil och gråter än i en gammal rostig, och det ligger så klart något i det. Men att pengar skulle lösa alla ens problem är bara en illusion. Vardagsproblemen försvinner inte bara för att man har mycket pengar på kontot. Däremot kan pengar köpa dig genvägar. Det underlättar till exempel att du kan resa bra när du ligger ute och tävlar 30 veckor om året. När du levt det här livet i 20 år är det inte längre lika kul att sitta och trängas längst bak i ett flygplan eller vänta i två timmar på en connection flight. Då handlar det mer om att investera i sig själv, snarare än att leva något vräkigt lyxliv. Precis som att jag köper in den bästa hjälpen för att kunna prestera så bra som möjligt på golfbanan. Avspeglas investeringen i ett bättre resultat så har man alltid igen pengarna i slutändan. 

Hur ser du på livet efter golfen?

– Jag tror inte att jag kommer att sitta hemma och pilla navelludd, direkt. Jag har mycket andra grejer för mig redan nu. Min egen glasögonlinje Henrik Stenson Eyewear är ett sådant projekt, bandesign ett annat. Jag har spelat på några av världens bästa och sämsta golfbanor genom åren och bildat mig en bra uppfattning om vad jag gillar. Vårt första stora projekt är Österåkers golfbana. Vi bygger om hela deras anläggning under fem års tid. Det kräver både tid och engagemang. Jag är inte intresserad av att bara sätta mitt namn på grejerna. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt. 

Jesper Parnevik gör ju succé med sin egen tv-show. När får du en egen dokusåpa på bästa sändningstid? 

– Jag vet inte om mitt liv är tillräckligt intressant. En dag som denna hade säkert gjort sig bra på tv, med sandsäckar och klädhästar till höger och vänster. Annars är jag nog lite för
privat av mig för att ställa upp i den typen av tv-program. 

Finns det planer på att flytta hem till Sverige?

– Man ska aldrig säga aldrig, men det är ingenting som är aktuellt i nuläget. Barnen har rotat sig här i Florida och vädret är fantastiskt. Att byta shorts och flipflops mot mössa och galon-overall är ingen höjdare. 

Hur känner du för att ha Donald Trump som president?  

– Jag är inte röstberättigad, och bryr mig inte överdrivet mycket åt vare sig det ena eller andra hållet. Jag kör på med mitt. 

När var du full senast?

– Jag har bara varit vad man skulle kunna räkna som alkoholpåverkad en gång, under en utlandssemester med några kompisar. De lyckades tjata i mig något glas rödvin för mycket. Då fick man känna att man levde dagen efter. 

Har du träffat the Donald? 

– Flera gånger. Han äger bland annat golfbanan Doral i Miami, där världscuptävlingen hölls i många år innan den ironiskt nog flyttades till Mexiko. Trump gillar ju golf och brukade dyka upp under tävlingarna. 

Vad fick du för intryck av honom?  

– Han är en man som är väldigt förtjust i sig själv, så mycket kan jag väl säga.

Ovanför oss skiftar Floridahimlen sakta färg från ljusblå till laxrosa. På familjen Stensons brygga står 20 tyskar och trängs i motljus. En jäktad assistent meddelar oss att det är tid att föreviga dagens sista outfit.

– Vi tänker att det vore kul att ta sista bilden med dig på  en jetski. Med barnen. 

Henrik nickar. Samlar kraft. Summerar. 

– I och med majorsegern så har jag lyckats uppnå allt det som jag egentligen kan och har velat uppnå med golfen. Det som driver mig nu är snarare att avsluta på topp och förfina mitt spel så långt det bara går. Och att vinna. Som golfspelare gör du inte det så ofta. Det är en speciell känsla. Ytterligare majorvinster är det som motiverar mig på resultatnivå. Jag känner fortfarande en stor kärlek och passion för sporten. Kicken man får av tävlingsmomentet är en stor anledning till varför jag fortfarande håller på, liksom de där träningspassen när du står och nöter ett moment och till slut får till ett perfekt utförande. Den dag man förlorar intresset att förbättra sitt spel är det bara att lägga ner. 

Henrik Stenson rör sig sammanbitet mot bryggan med en energifattig sjuåring i släptåg. Ett fint far och son-ögonblick som ramas in av en i sammanhanget fullt rimlig uppmaning.  

– Kalle, nu tar vi oss igenom det här. 

Det gälla ljudet av en jetski-motor bryter idyllen och skrämmer en havs-örn på flykt.