Lykke Li i stor intervju: “Jag tänker att jag har big dick energy”

Lykke Li är hippiedottern som blev en av Sveriges främsta världsartister. Nu är hon aktuell med sitt mörkaste album hittills och det egna mezcalvarumärket Yola. Kings första omslagskvinna berättar om sin ”big dick energy”, psykedeliska droger och drömmen att bli en vanlig Svensson.

Sara Martinsson | Foto: Marc Hibbert  |  Publicerad 2022-10-11 11:27  |  Lästid: 16 minuter

Lykke Li bär en motorcykeljacka i skinn fastän Stockholm är över 25 grader varmt. På kaféet har luftkonditioneringen gått sönder, så hon går med bestämda steg mot ett draperi. Hon drar det åt sidan och knappar sedan in på ett kodlås. Bakom dörren gömmer sig Studio Ingrid, musikalisk hemvist för det artistkollektiv som hon ingått i sedan 2012. Bland övriga originalmedlemmar återfinns namn som Peter, Bjorn & John, Jocke Åhlund och Pontus Winnberg från Amason. 

– Där inne har jag legat och gråtit för att sången lät så dåligt, säger hon och pekar mot studion.

Vi får sitta i kontorsrummet, som med sin mängd av prylar staplade i travar mer ser ut som ett förråd. Det är svalare där.

Hon har levt i 36 år och varit popstjärna i 15. Systematiskt har hon genom sina fem album mejslat fram ett uttryck som är omisskännligt hennes. Den ljusa rösten. De trendsättande ljudbilderna. Den täta stämningen. Ska man träffa henne en svettig fredagseftermiddag på Södermalm kan man välja att prata om det. Eller om den psykedeliska terapi som hon utforskat, det kvinnliga mezcalföretaget YOLA som hon driver, det när vi ses nära förestående inhoppet på en av Håkan Hellströms Ullevi-spelningar inför 70 000 i publiken.

Man skulle också kunna tala om hennes till synes så glamorösa liv i USA. Om alla röda mattor hon stått på och fester hon gått på. Om bilder från dessa där hon syns bredvid Julianne Moore, Joan Collins, Naomi Campbell, Maggie Gyllenhaal, Solange. Om hennes vänskap med stjärnproducenten Mark Ronson som, förvisso skämtsamt, brukar kalla henne ”det krossade hjärtats och sorgens översteprästinna”. Om hennes sporadiska besök i filmvärlden där hon bland annat skådespelat i kultregissören Terrence Malicks Song to song, där hon sjöng duett med Ryan Gosling. Om att hon sedan sex år bor i en villa i Hollywood, enligt skvallersajterna granne med Brad Pitt. Vissa av dem har till och med påstått att de dejtar.

Men inget av detta är den främsta konstanten genom hennes karriär. Allt hon har gjort, från de första låtarna på Myspace till det komplexa allkonstverk som är senaste albumet Eyeye, har kretsat kring ett och samma centrum. Så ska man prata med Lykke Li ska man förstås möta henne där. På den plats där förälskelse och förtvivlan bryts mot varann.

Hon sitter med benen under sig i skinnsoffan.

– Andra är besatta av alkohol eller droger. Jag har varit besatt av kärlek, säger hon.

Li Lykke Timotej Zachrisson föddes i Ystad i mars 1986, som föräldrarna Kärsti Stieges och Johan Zachrissons andra barn. Storasyster Zara var fyra. Lillebror Zacharias kom två år senare. Familjens kringflackande livsstil är välkänd, med ofrånkomlig påverkan på vilken sorts vuxen Lykke Li kom att bli. När hon 2007 ställde sig på bardisken på Riche i Stockholm och gjorde sin allra första spelning gick snacket om tjejen med den nomadiska bakgrunden snabbt genom stan. Hon var fortfarande tonåring när hon tog emot en reporter från P3 i föräldrarnas lägenhet på Götgatan.

– Det är roligt att jag redan som barn drömde om att bli som Madonna eller Michael Jackson, sa hon då.

– Min verklighet var så otroligt långt ifrån det där. I den lilla byn på bergstoppen i Portugal där vi bodde gick man ut och lekte med åsnorna, plockade apelsiner eller fångade sköldpaddor. Jag var helt avskärmad från allt utifrån. Vi hade inte ens telefon.

Jag lyssnar på bandet från 2007, det låg i en låda i källarförrådet. Radioreportern var alltså jag. Jag minns att Lykke Li bjöd på avkok på ingefära, det skulle vara bra för stämbanden, sa hon. Sekelskifteslägenheten var ljus, i hennes vita rum stod ett svart piano. På gatan nedanför passerade redan tjejer i A-formade klänningar och ”Lykke Li-tofs”. Ett mode för tiden, som fick alla huvudstadens unga kvinnor att för ett mycket kort ögonblick se ut som Lilla My.

Barndomens resor från Portugal till Nepal, Indien och Marocko hade satt spår i hennes självbild, karvat ut ett stort hål där känslan av att ha ett hem skulle finnas. En fast punkt var baletten. Hon dansade från att hon var liten till dess att hon fyllt 15 år. Lärde sig vikten av disciplin även i det kreativa. Att på nära håll se mamma Kärstis arbete som fotograf förstärkte hennes bild av att vill man skapa något måste man ta i själv.

Väl tillbaka i Sverige och Stockholm tyckte hon själv mest att hon var udda. Konstig. Hon sökte till musikgymnasiet Rytmus, men kom inte in. På Fryshusets motsvarighet sa musikläraren att hon var tondöv. Ändå lade hon runt mitten av nollnolltalet upp sina egna, hemmainspelade låtar på Myspace. Kanske tyckte hon att hon lika väl kunde välja att vara i centrum, när hon ändå kände att hon stack ut oavsett.

På bandet frågar jag henne om hur hennes idé om hur hon vill vara som artist ser ut:

– Jag vill vara en intim artist, säger hon.

– Intim, men ändå storslagen. Man ska höra att jag sjunger allt jag har på hjärtat. Att jag vågar känna exakt det jag känner och vågar säga det. Samtidigt vill jag få leva mig in i det teatrala eller filmiska. Jag vill ge både mig själv och publiken en chans att drömma sig bort. Hitta det stora i det lilla, kanske man kan säga.

I dag låter 19-åringens vision för det egna artisteriet som ett facit. Precis det hon sa att hon skulle bli blev hon också. Några veckor efter att vi satt där vid hennes föräldrars köksbord släppte hon sin första singel. EP:n Little Bit, med produktion av Björn Yttling, blev en succé. Den nybildade duon reste till New York för att spela in albumet Youth Novels, utgivet 2008. I DN skrev recensenten Malena Rydell att soundet lät som om det hade kommit från en annan verklighet, där ”eklektisk-eteriska artister som Kate Bush och Coco Rosie hade dominerat rockkanon och inte blod, svett och öl”.

– Jag kan inte lyssna på Youth Novels i dag, säger Lykke Li 14 år senare, i kontorsrummet som ser ut som ett förråd.

– Jag låter alldeles för ung. Jag har över huvud taget aldrig varit bekväm med hur jag sjunger. Hela min uppväxt hade jag ju blivit utbuad när jag sjöng. Gick jag på en audition för något så kom jag aldrig in. Mina kompisar skrattade åt mig. Jag tyckte inte alls att min röst reflekterade mig.

Hur ville du att den skulle låta?

– Trasig. Som om den hade varit med i 100 år. Det var ju så jag kände mig på insidan. Men jag lät så ung, och jag hade aldrig sjungit med ett band. Youth Novels var första gången jag alls var i en studio. Jag kommer ihåg att vi var tvungna att ta sången på en dag och att jag grät. Jag försökte skriva bra låtar, hade de största männen i musikhistorien som förebilder. Men så kunde inte min röst spegla min ambition.

Hur mycket har du över lag genom karriären känt att du behövt jobba emot dina egna
förutsättningar?

– Jag vantrivdes ju mycket med bilden av mig som den unga tjejen med knut på huvudet. Sen såg jag också väldigt ung ut. Hade världens ”babyface”. Jag var heller aldrig jättesnygg. Att jag inte var ”en snygg tjej” gjorde att jag kände det som om jag inte kunde leva upp till föreställningen om hur en kvinnlig stjärna ska vara och se ut.

I boken Skönhetsmyten (1990) argumenterar den amerikanska författaren Naomi Wolf för att mäns och kvinnors synsätt på kärleken ser radikalt annorlunda ut. I straighta relationer finns den i högre grad i centrum av kvinnans liv, med konsekvensen att hon blir redo att offra så mycket mer för att hålla den vid liv. Den höga status samhället tillmäter kvinnlig skönhet spelar en nyckelroll i sammanhanget, menar Wolf. En av de mest hänsynslösa lärdomarna det hon kallar skönhetsmyten har präntar in i oss är nämligen att den som är vacker också är den som är värd att älska.

– Det där går tillbaka ända till när man är jätteung, säger Lykke Li.

– Till första gången man öppnar en tidning och ser en supermodell eller en filmstjärna. Allt man möter som ung tjej är skönhet. Ser man en film så är den kvinnliga rollen där för att hon är vacker, inte för att karaktären är intressant. Skönhet värderas så otroligt högt för kvinnor. För mig fanns den där grejen också väldigt närvarande i mitt privatliv.

På vilket sätt?

– Mitt gäng som jag hängde med har alltid varit väldigt snygga tjejer. De var tior, tolvor! Jag däremot var straight edge och deprimerad. Vi var alltid ute. Jag brukade sitta i ett hörn och vilja gå hem. Jag fick aldrig samma typ av uppmärksamhet som mina kompisar fick. Det var skitjobbigt! säger Lykke Li.

– Men det som är intressant och som jag fattade ganska nyligen, under en tripp, är att jag alltid har haft mycket maskulin energi i mig. Nu har jag valt att omfamna den. Jag klär mig som en kille och tänker att jag är en prins. För mig har det varit så najs att helt få gå in i min maskulinitet. För nu har jag förstått att allt jag har gjort i min karriär, allt som jag har lyckats med, är tack vare min maskulina Jokersida. Den är min superkraft.

Vad är det för typ av kraft?

– Alltså det är all kraft. Jag går runt och tänker att jag har big dick energy. Jag vill verkligen uppmana alla tjejer att också våga leka med den tanken.

Män älskar såklart inte kvinnor mer för att vi försöker bli vackrare. Ändå konsumerar vi skönhetsprodukter och behandlingar, köper dyra kläder, färgar, plockar och vaxar hår, lägger massor av tid på rätt träning, rätt mat. Processen är lönlös, den leder aldrig till mer kärlek. Ändå börjar även allt fler män anamma en liknande strategi.

De senaste årens explosion av olika typer av manscirklar, mansgrupper och mansläger pekar i den riktningen. Att den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson fyller arenor med sitt budskap om enkla regler för en bättre manlighet likaså. Både män och kvinnor tycks tro att deras helt vanliga person inte räcker för att bli älskad.

I jakten på ett perfekt jag som förtjänar kärlek förenas vi endast på ett område: i att vi blir upptagna av oss själva. Vi säger ”Älska mig!” långt innan vi säger ”Jag älskar dig”.

– Varenda låt jag har skrivit är så ”Älska mig”, säger Lykke Li.

– ”Kom tillbaka till mig”, ”Gå inte”. Jag har varit så upptagen av att bli älskad.

Vad är dina tidigaste minnen av att vilja bli älskad, att längta efter romantisk kärlek?

– Alltså, jag vet inte vad som har hänt med mig. Det är som om jag har fått snurran fel. Redan när jag var sex–sju år så blev jag kär i killar. Blev ihop och gjorde slut med dem. Sedan låg jag och grät, fastän jag var den som hade dumpat. Jag kunde verkligen gå helt in i sorgen. Sen skrev jag dikter om alltihop.

Var kommer den där starka längtan ifrån, tror du?

– Jag antar att den uppstår ur någon form av kosmiskt anknytningsproblem? Man vill ha allt. För mycket. Bli fylld. Ens ångest försvinner när man får vara i det upphöjda tillståndet som en förälskelse innebär. Jag tror att det går tillbaka till hur man kommer ut i världen. Att vissa av oss föds med en brist. En kärleksbrist.

Efter att Lykke Li gett ut sin albumdebut försvann hon nästan direkt från Sverige. Framför allt var intresset för den nyblivna svenska popexporten enormt i USA. Redan 2008 gjorde hon sina första spelningar hos de stora talkshowerna och på prestigefestivalen Coachella. Hon sjöng på samma spår som Kanye West, och Drake remixade Little bit, med den naturliga konsekvensen att hennes stjärna steg ännu högre.

Som så många andra svenskar med spirande karriärer i musikbranschen flyttade hon till Los Angeles. Först tillfälligt, för att skriva uppföljaren till genombrottssuccén, Wounded Rhymes. Efter att den kommit ut 2011 dröjde det bara ett år innan hon bosatte sig permanent i Kalifornien. I dag bor hon i en villa i Hollywood, i underhållningsindustrins hjärta.

– Jag är mycket, mycket, mycket mindre framgångsrik än många av dem som jag umgås med i Los Angeles, säger Lykke Li.

– Alltså, jag bor i USA. Who gives a shit om mig? Det är någon tjugoåring på Tiktok som är den stora stjärnan. Allt är kommers. Att nå den högsta framgången har ett så högt pris, och det är inte jag beredd att betala. Jämfört med många andra i LA är jag typ som en gammal poet.

Efter Wounded Rhymes gav hon ut I Never Learn 2014 och sedan So Sad So Sexy 2018. 

– Alla filmer, all musik kretsar ju kring romantisk kärlek, säger hon.

– Det är dessutom nästan aldrig någon fungerande, harmonisk vardag som skildras. De senaste åren har jag reflekterat mycket kring vad jag själv skapar och väljer. Jag har gått in i stormiga relationer som jag sedan har skrivit om. Det har brutit ner mig, samtidigt som det har fött mig kreativt.

Hur tycker du själv att det märks på dina album?

– Jag tycker att det känns som om jag varenda gång jag gör en skiva blir en fågel Fenix som reser sig ur askan. Jag börjar alltid skriva när jag är helt hjärtekrossad. Sedan kommer jag tillbaka starkare än någonsin. Jag tycker att den typen av pånyttfödelse är något av det finaste som finns. Att jag förändras märks till och med på hur jag har sett ut i samband med de olika skivorna. Jag har haft olika kläder och stilar vid varje släpp.

Vad tycker du om dina gamla skivor i dag?

– Jag kan inte döma saker som jag har gjort förut. Men So Sad So Sexy kom till under en identitetskris. Min mamma hade precis gått bort. Jag gick igenom en separation och hade dessutom nyligen fått barn, vilket i sig alltid är livsomvälvande. I dag hör jag att jag är helt lost på den skivan. Den håller verkligen inte måttet. Men jag tycker fortfarande att titeln är ikon. So Sad So Sexy. That’s a fucking mood.

Vilken av de gamla skivorna är din favorit?

I Never Learn. Där tycker jag att man kan höra att jag har börjat kunna vara mig själv. Jag är verkligen inte en artist som gör upptempolåtar. Det är något slags missförstånd om mig, kanske för att remixen av I Follow Rivers blev så stor. Men jag älskar ballader. Lyssnar jag på en skiva hoppar jag alltid fram till dem.

Lykke Lis och musikern och producenten Jeff Bhaskers, känd för att ha skrivit låtar med bland andra Kanye West, Jay-Z och Rihanna, son Dion föddes 2016. Året därpå dog Lykkes mamma och de nyblivna föräldrarna separerade. Trots pärlbandet av kriser fortsatte hon ändå arbeta i samma höga tempo. En turné följde släppet av So Sad So Sexy. Med nyblonderat hår och ett modernt, r&b-influerat sound ställde Lykke Li sig på scener över hela Nordamerika och Europa. Hon reste frekvent en bra bit in i 2019.

Någonstans där under året före pandemin satt hon på ett plan på väg hem till Los Angeles från Paris. Hon hade varit där för att närvara vid en galamiddag för modehuset Cartier. Hade trängts på röda mattan med hela den internationella A-listan av kändisar. I mingelbilderna på nätet från festen syns folk som Jake Gyllenhaal, Sofia Coppola, Monica Bellucci och Tilda Swinton. På första klass-flighten hem började hon reflektera över det överflöd hon omgetts av under resan.

– Jag kände att allt det där upplevde jag för sista gången, säger hon.

– Jag brukar kunna ana om saker är på väg att förändras i världen och den här gången kände jag verkligen att det här är på väg att ta slut. Allt var för mycket. Sedan gick det bara några månader innan jag var fast i Los Angeles och fick se Amerika tappa ansiktet på nära håll. Det var hemskt.

Eftersom hennes visum hade gått ut vågade hon inte ens försöka lämna landet när pandemin stängde alla gränser i mars 2020. Hon ville inte riskera att inte kunna återvända hem. Så hon stannade. Med konsekvensen att hon för första gången på över ett decennium fick en längre paus.

Genom hela det politiskt turbulenta 2020 var hon i USA. Såg våren och sommaren präglas av Black Lives Matter-demonstrationer, Trumps allt mer aggressiva kampanjretorik och hur en intensiv värmebölja resulterade i historiskt omfattande bränder i Kalifornien. Samtidigt som alla dessa omvälvande skeenden utspelade sig var människor hänvisade till att stanna inne i sina hem. Restriktionerna för att stoppa smittan omöjliggjorde alla former av fysisk verklighetsflykt. För Lykke Li stod just den delen för en
särskilt stor utmaning.

– Jag insåg att jag inte hade varit hemma under mer än en månad i sträck i hela mitt liv, säger hon.

– Jag gick i elva skolor när jag var barn. Jag åkte jorden runt med mamma och mormor första gången när jag var nio månader. Jag har alltid rest. Så känslan av att vara fast i Los Angeles var fruktansvärd. Att jag inte kunde åka någonstans tvingade mig att möta alla mina känslor utan distraktioner. Jag var hjärtekrossad, en relation hade just tagit slut. Jag insåg också att jag inte riktigt hade hunnit bearbeta sorgen efter min mamma.

Hur gjorde du för att stå ut?

– Jag fick bestämma mig för att jag skulle in i det nu på riktigt, helt nykter. Det var ungefär då jag började utforska psykedeliska terapier. Bland annat tog jag ”the heroic dose” av svamp. En dos av psilocybin som är så stor att den sägs kunna ta död på egot.

Hur var det?

– Det är så svårt att förklara. Jag har provat flera olika psykedeliska behandlingar, men just denna var som om den öppnade allt. Jag hade hållit så mycket inom mig så länge. Jag låg i terapeutens knä, hon höll om mitt huvud och försäkrade mig om att allt var okej. Jag bara grät och grät. Jag kände inte bara sorgen över kärleken och över mamma. Utan hela mitt livs sorg, från den dagen jag föddes. Det pågick i sex timmar.

Har du aldrig varit rädd under den sortens upplevelser?

– Jo. Men jag har varit rädd i hela mitt liv, för tusen olika saker.

I dag beskriver Lykke Li pandemin som den mest monumentalt helande perioden i hennes liv. Plötsligt hade hon en vardag, på en plats, i ett hem. Hon lagade mat, sov, gick i terapi via videomöten. Dessutom arbetade hon med en ny skiva. Eyeye är hennes femte album, och en återkomst till det nära samarbete med Björn Yttling som inleddes redan vid debuten.

Skivan är kort, bara strax över halvtimmen. Består av åtta spår som tillsammans utgör Lykke Lis slutgiltiga uppgörelse med kärleken. Här skildras kärleken som eufori. Kärleken som besatthet. Kärleken som förtvivlan. Kärleken som fantasi. Alla inspelningar är gjorda i hennes villa i Los Angeles. Resultatet känns närmare lyssnaren än något som hon hittills har gett ut.

– Jag tänkte att nu har jag hållit på så länge och fortfarande inte lyckats göra en skiva där jag själv känner att jag nailar det helt, säger hon.

– Så jag bestämde mig för att den här gången skulle jag göra allt precis som jag vill. Jag bad om att bli droppad från Interscope, som jag hade haft en deal med tidigare. Jag ville inte ha en massa folk, pengar eller ambitioner runt projektet. Det enda jag ville var att det skulle vara jag och Björn. I mitt sovrum, i mitt vardagsrum, en rumsmick, inga hörlurar.

Strax innan alla gränser stängdes vårvintern 2020 spelade hon och Yttling in de första demoversionerna. Dagarna delades mellan tennis på morgonen (Yttling som sedan länge är omvittnat tennisfrälst har lyckats värva även Lykke Li till den vita sporten) och skrivande eller inspelningar på eftermiddagen.

När pandemin sedan kom och hon blev ensam i villan följde en lång väntan. Först när den var över skulle hon kunna inleda arbetet med mixningen av skivan, tillsammans med femfaldigt Grammy-belönade ljudteknikern och producenten Shawn Everett. Under tiden som gick hann hon lyssna tusentals gånger på vad hon spelat in, och ifrågasätta materialet.

– Men det blev så småningom ändå tydligt för mig att just den här historien måste jag berätta, säger hon.

– Den är jätteviktig för mig, eftersom jag sen skivan dessförinnan har kommit till den här insikten om hur besatt jag alltid har varit av kärlek. Jag ville berätta om den erfarenheten ur mitt perspektiv, som jag också vet att jag delar med flera av mina vänner. Jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i att man kan vara så uppe i sin egen fantasi om den romantiska kärleken att man skapar en hel historia för sig själv, som sedan inte visar sig vara sann.

Vad särskiljer hur kvinnor ser på romantisk kärlek, tycker du?

– Vi kvinnor har kreativiteten inom oss. Vi kan inte bara bygga liv i den bokstavliga bemärkelsen, utan har också en osviklig förmåga att bygga upp hela liv i fantasin. Ett sådant beteende kan vara väldigt destruktivt. Jag har själv trott på egna idéer om kärleksrelationer och sedan tappat fotfästet när de har visat sig vara ogrundade. Man måste gå totalt på djupet inom sig för att kunna bryta med det där. Titta på hur man knöt an till sin mamma, till sin pappa, till världen.

Hur har din syn på kärlek påverkats av att du själv blev förälder?

– Framför allt att få en son har reparerat mycket av min syn på män. Första gången jag har kunnat älska en man på djupet är med honom. Han har också bidragit till att jag, som haft så mycket problem med mitt utseende, har fått nya perspektiv även på det. För länge sen såg jag ut som han och i dag tycker jag att han är det vackraste som finns. Han är en del av mig.

Eyeye skiljer sig från Lykke Lis tidigare skivor också genom att på samma gång existera i flera konstnärliga uttryck. På museet The Broad i Los Angeles visas med start i september en videoinstallation utifrån albumet och det visuella verk som Lykke Li har tagit fram tillsammans med regissören Theo Lindqvist.

Fångat på 16-millimetersfilm visar det rörliga materialet sju scener där hela det känslomässiga spektrat från Eyeye spelas upp. Allt i loopade sekvenser, för att spegla den upprepning som präglar den romantiska kärlekens toppar och dalar. Handlingen skildrar en filminspelning där gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut. Lykke Li spelar en av karaktärerna. Jeff Wilbusch, känd framför allt från Netflix-serien Unorthodox, den andra.

– Hon är jag, säger Lykke.

– Han är en skådis. Han möter mig i total närvaro i filmen vi spelar in, och sedan kan inte jag släppa. Jag kan inte skilja på vad som är på riktigt och vad som sker framför kameran. Hans roll skulle kunna ses som en symbol för männen som jag har haft i mitt liv. På sätt och vis har de varit som stand-in-skådisar. De har funnits där i korta stunder och sedan försvunnit i väg.

I höst ska även scenversionen av Eyeye bli verklighet, med stopp i Stockholm den 17 oktober och i Köpenhamn den 19 oktober. Lykke Li beskriver den kommande turnén mer som en teater än en konventionell konsert. Hon kommer att ha med sitt band, men arbetar också med de nederländska koreograferna Imre och Marne van Opstal för att ta fram showens danselement. Hon skrattar lite när hon säger att hon har gjort det väldigt svårt för sig själv. Den enorma spegeln, som mäter åtta meter i diameter och som hon absolut måste ha med på scenen, har hon fortfarande inte riktigt klurat ut hur hon ska kunna frakta mellan spelningarna. Priset bara för att ha med den lär bli flera hundra tusen dollar.

– Spegeln har nästan blivit en metafor för hur jag alltid sätter ribban så högt att jag undrar om jag kommer att fixa det, säger hon.

– Det var samma sak med skivan och med filmen. Men all balett jag dansade som barn lärde mig att allt som är värt något är svårt. Det vackra är svårt. Jag vill ju att allt jag gör ska vara som en ”mic drop”. På något sätt tror jag ändå att förmågan att lägga en hög ribba och sedan sträcka sig mot den är en gåva.

Medan Lykke Li sitter i en soffa en svettig fredagseftermiddag på Södermalm passerar människor förbi på gatan utanför. På väg till mataffären för att handla inför en kväll tillsammans med den de älskar verkar de leva i kärleken med sådan avslappnad enkelhet.

– Min dröm under hela mitt liv har varit att bli vanlig, säger Lykke Li.

– Jag har kollat på vanliga människor och försökt förstå hur de gör. Många av mina gamla vänner har varit ihop med sina partners i 10–15 år, medan jag varit runt och flängt över hela världen. Det har varit najs, såklart. Men jag kan önska att jag kunde hålla fast i jorden mer. Köpa lite prosciutto på fredagen, i stället för att sväva i väg och fundera över tidigare liv.

Jag har funderat så mycket på det här. Ifall det är eftersträvansvärt att försöka bli en person som inte låter sig svepas med av kärleken om den dyker upp. Vad tror du?

– Det kan vara farligt att svepas med. Intensiva förälskelser kan lätt bli destruktiva. Men jag tror också att det är sådant som livet bara är. Saker börjar och tar slut. Något föds, något dör, något befruktas, något vissnar. Jag tycker ändå att man ska ge sig hän åt den karusellen. Att bli en sådan som tänker att man aldrig mer ska ha en relation tror jag blir alldeles för tråkigt.

Hur gör man då, för att kunna få ha det härliga utan att helt gå under av det svåra?

– Man måste hitta sätt att bearbeta det som gör ont. Jag förstår över huvud taget inte vad människor som inte uttrycker sig kreativt gör av sina känslor.

Hon korsar benen under sig åt andra hållet i soffan.

– Genom den här skivan och genom terapin har jag gjort världens resa. I dag har jag inte alls samma destruktiva relation till kärlek som jag hade förut. Jag är inte besatt längre. Jag är på en annan plats i dag än vad jag var för bara några år sedan, säger Lykke Li. 

– Det är helt sjukt hur jag har lappat ihop mig själv.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2022-10-11 12:59