Ruben Östlund i stor intervju om Guldpalmer, Hollywood-skådisar och pengar

Kvällen är ljum vid den franska Rivieran. Kvällssolen får Medelhavet att glittra som ryggen på en regnbågslax. På La Croisette, den klassiska huvudgatan i Cannes, är stämningen andaktsfull.

Visningen av filmfestivalens mest emotsedda film sker på den största salongen på festivalen: Grand Théâtre Lumière. Sammanlagt är det över 2 000 personer som tar plats i de röda stolarna. Smokingklädda kritiker och snorkiga filmsnobbar i blankpolerade skor kliver vördnadsfullt in i salongen. Filmen som premiärvisas är en två och en halv timme lång sociologisk studie i klass, kapital och makt. 

– Nu ska de få, tänker Ruben Östlund för sig själv innan ridån går upp.

En timme senare är stämningen vild. På den enorma duken visas en spyscen som aldrig tar slut. Karaktärerna kastar upp ostron, sitter på toa och spyr samtidigt, kräks i varandras ansikten. Flera lämnar salongen, desto fler jublar. När filmen tar en ny vändning på en öde ö och en filippinsk städerska tar makten över oligarker, fotomodeller och techentreprenörer så hörs ett öronbedövande jubel vars decibelstyrka når samma nivå som om AS Cannes hade avgjort franska cupfinalen mot PSG på övertid. 

Efter att filmen tagit slut ställer sig publiken upp och applåderar i åtta minuter.

...

Potsdam, några veckor tidigare. Triangle of Sadness har tagit över en hel filmstudio på Billy-Wilder--Platz i ett industriområde en bit utanför Berlin. I en enorm filmsal sitter ett gäng och ljudlägger, i ett rum intill sitter lika många och tittar på filmens ljus. Klippningen låstes under natten och Ruben Östlunds team arbetar dygnet runt för att få ihop en färdig film till Cannes.

Tanken var att inleda den här texten med att avslöja hur Ruben Östlunds nästa film slutar. Den 48-årige regissören lider nämligen av vad som måste diagnostiseras som en obotlig spoiler-tourettes. I fem års tid har han talat fritt om detaljer och scener ur sin kommande film. Och nu nästkommande. Innan arbetsdagen är slut har han öppnat datorn på sitt kontor och visat slutscenen från Triangle of Sadness. Problemet är bara att under tiden den här texten har skrivits så har Ruben Östlund hunnit avslöjat samma slut på en rad presskonferenser och intervjuer. (Alla dör i en flygkrasch, om du ändå vill veta.)

– Den här idén om ett geni som har kontakt med Gud har gjort att folk tror att de måste vara hemlighetsfulla med sina idéer. Det där är något som filmbranschen har brottats med länge. Film är ju som all annan kommunikation. Men det har funnits en massa grumliga föreställningar om vad det är att skydda originalitet som gör att vi har börjat agera på ett så konstigt sätt, säger Ruben. 

– Något som har funkat väldigt bra för mig är att göra publika visningar. Vi gjorde en sådan här i Berlin med en grupp skitnödiga filmexperter. Och sedan visade vi för folk som vi bara bad komma in och reagera. Då blev det så mycket ärligare, den första gruppen reagerar så mycket utifrån hierarki. Jag gillar en publik som blir uttråkad och börjar kolla på mobilen. Då går det att bedöma rytmen och hur filmen funkar. 

Tröttnar du inte på dina egna idéer efter att ha berättat om dem så länge? 

– Det beror på. Den här är det ganska kul att berätta. Vi har två modeller som är på en lyx-yacht och hamnar på en öde ö med några miljardärer. Och en städerska på båten som vet hur man fiskar. Det är ganska roligt att berätta det och se hur folk reagerar. Jag använder det som en metod. Ofta börjar folk berätta saker när de hör det där. Saker som man kan använda.

Filmen går upp på svenska biografer i oktober och handlingen är vid det här laget välkänd: Fotomodellerna Carl och Yaya hamnar på en lyxyacht som sjunker. Passagerarna strandas på en öde ö där hierarkierna vänds upp och ned. 

Ruben visar runt på sitt kontor, bakom honom syns filmen på hans dator. Under natten har han sett den drygt tre timmar långa filmen två gånger för att kunna låsa klippningen. 

För tillfället, i alla fall. Producenten Erik Hemmendorf ringer för att arrangera vistelsen på Cannesfestivalen.

– Erik, Erik, bara en snabb grej. Tänk om man skulle flytta scenen där han upptäcker Handsome Sailor till efter lunchen? frågar han. 

– Det var bara en sista tanke jag hade. Sug på den.

Trots tidspress och få sömntimmar verkar Ruben Östlund vara extremt avspänd. Efter fem år och en produktion som skjutits upp flera gånger så var pressen på att filmen skulle tävla i Cannes stor. Den största någonsin, enligt Ruben själv.

– Jag var jävligt nervös när vi väntade på beskedet om Cannes. Jag tror att alla som har gått in i den här filmen ekonomiskt har förväntat sig att den ska vara huvudtävlande i Cannes. Och det är ju bara 20 platser – och 5 000 filmer som skickas in varje år. Vi har satt det som mål, så nederlaget är ju så brutalt då om den inte skulle komma med, säger Ruben. 

Hur hade det känts om ni hade missat det?

– Man har blivit van vid att vara med där och blivit väldigt bortskämd. Jag vet faktiskt inte hur allvarligt det är om man inte hade varit med. Men personligen så hade det känts jobbigt.

Är det vanligt att vinna två gånger?

– Det har hänt några gånger! Bille August, till exempel. Men …

Han söker efter orden och spricker upp i ett leende. 

– Det skulle vara coolt.

...

Om man ska leta den viktigaste pusselbiten bakom Ruben Östlunds framgångar så kanske man hittar den i botten av ett stövelformat ölglas. Ruben Östlund har en av filmvärldens mest åtrådda positioner. Han beskrivs ständigt som en intellektuell filmskapare i rakt nedstigande led från Luis Buñuel, Michael Haneke och Roy Andersson. En auteur, nu för tiden också med en mångmiljonbudget. 

Samtidigt så är det svårt att inte undra om en viktig del av hans framgångar också kommer från skidbacken. Efter gymnasiet började Ruben Östlund säsongsarbeta på olika skidorter i Alperna. Så småningom kom after ski-intresset att utvecklas till att Östlund började spela in uppmärksammade skidfilmer. 

På vissa sätt påminner han mer om en drillad idrottstränare i intervjuer än om sina buttra kollegor: De ofrivilliga skulle ta sig till Cannes, Turist skulle ha filmhistoriens mest spektakulära lavinscen, i Triangle of Sadness är målet att göra historiens mest utdragna spyscen. När han i Turist skulle filma bröliga män i after ski-miljö så drev han på skådespelarna så att de skålade så våldsamt att en av dem skar upp pulsådern i armen. Henrik Dorsin beskrev inspelningarna av Triangle of Sadness som ett uthållighetstest. 

– Jag gör kanske i snitt tjugo tagningar, och ibland mycket mer. Då måste man ställa om kring hur man använder energin. I stället för att explodera i början så vill jag försiktigt undersöka scenen i början och sedan i slutet räkna ner: ”Nu är det fem tagningar kvar, kom igen nu!” Sista tagningen så använder jag en gonggong, faktiskt. Alla blir jättekoncentrerade. 

Som en spinninginstruktör. 

– Precis, det är väldigt likt faktiskt. Då ber jag hela teamet sätta sig och titta på skådespelarna för att skapa en stark närvarokänsla. Ingen ska stå och skrolla på mobilen så att skådespelarna har det i ögonvrån. Nu gör vi något av det här ögonblicket. 

Förutom att checka in en gongong på resan från Trollhättan till Egeiska havet utanför Grekland så fick teamet halvt smuggla in Woody Harrelson till inspelningen i Europa under lockdown. Produktionen hade också hyrt världens mest berömda lyxyacht: ”Christina O” är Aristoteles Onassis gamla båt där John F Kennedy och Winston Churchill träffades för första gången, Grace Kelly och Rainier III av Monaco höll sin bröllopsmottagning och där Frank Sinatra, Greta Garbo och Marilyn Monroe har mått sisådär på. 

Ruben Östlund är en av världens mest respekterade regissörer sedan triumfen i Cannes 2017, då han tog hem Guldpalmen med The Square. Budgeten på hans nya film är därefter: Triangle of Sadness är hans dyraste film hittills på 120 miljoner kronor. 

– På filmskolan tänkte man att det är något som skulle hållas separat från konsten. Men jag har insett att man måste förhålla sig till den materiella verklighet som finns, säger Ruben.

– Jag måste ju vara medveten om det som regissör också. När jag började göra Turist så var det en medveten strategi att förlägga filmen till en skidort efter Play och De ofrivilliga: Filmer som kanske var kreddiga men inte något som människor klickar på när man sitter på ett flygplan. När man förlägger en film till en attraktiv miljö kan man sedan hålla på med innehållet som en trojansk häst. Efter Turist var det konstvärlden och nu modevärlden, lyxyachter och en öde ö. Och jag vill ju vara i alla tre miljöer!

Kompenserar du på så sätt för att du i dag gör mångmiljonstagningar på lyxbåtar?

– Nej, jag känner ingen skam för att jag har en stor budget. Det innehåll man gör måste man ju tycka är intressant och vilja få ut så stort som möjligt. Då måste man vara villig att gå in i den konkurrensen med de andra filmerna. Det är klart att vår film ska ha mycket pengar i stället för någon annan, säger Ruben. 

– Men man blir bortskämd jävligt fort. När jag var liten så gick man och åt på kinakrog en gång om året. Jag tror inte att jag kompenserar … jag vänjer mig successivt, skrattar han.

Ruben Östlund föddes 1974 på Styrsö i Göteborgs skärgård. Hans föräldrar var lärare och hans mamma var och är, som Ruben kallar det, dedikerad kommunist. Han berättar att anledningen till att han slänger vartenda manus som skickas från Hollywood i soptunnan inte är en protest mot kommersiell film, utan att han ser själva strukturen på sina filmer som en förlängning av hans politiska åsikter. 

– I amerikansk film, och i vårt samhälle över huvud taget, så förlägger vi problem på en individnivå. Den traditionen är så dominant och har tagit över hur vi tittar på saker, hur vi läser om saker och hur vi rapporterar om saker. Det är ett sådant jäkla individfokus. Jag vill gärna slåss för det andra. När karaktärer gör saker så beror det på den situation de befinner sig i, säger Ruben.

– Jag tycker att det är helt ointressant med vår fascination för psykopater och mördare. Problemet är ju redan löst i början av filmen, personen ska sättas i fängelse. Problem solved. Det är när svaret inte är så enkelt som vi måste börja ställa frågor till oss själva om vilka vi är och tillvaron vi befinner oss i. Det är jävligt intressant egentligen att sätta in saker i sitt sammanhang är marxistiskt. Det går ju inte att tala emot Marx då, tycker jag.

I dag har han kommit upp sig, och kilat in sig, i det hollywoodska smöret. Nicole Kidman ber om roller, Elisabeth Moss svär över att Triangle of Sadness krockade med inspelningen av The Handmaid’s Tale och med jämna mellanrum verkar han hamna i samma cirklar som en amerikansk själsfrände. Ruben Östlund berättar att Larry David på ett sätt blivit ett och samma med sitt verk. 

– Jag satt bredvid honom på ett bröllop. Det var någon som sa att hans bror inte kunde komma och då skrek Larry David: ”Bullshit, everybody knows he’s sick”, säger Ruben med ett leende. 

Han berättar om att han blev inbjuden av Larry David till en middag med andra komiker i Los Angeles för några år sedan.

– Alla berättade anekdot efter anekdot och man fattade att de prövade sitt material. De hade ett jävligt roligt sätt att umgås. Man fick pröva sina egna anekdoter och det var väldigt positiv, rolig stämning. Man såg ibland hur ett block kom upp på bordet och Larry David började skriva ner idéer.

Vet Larry David om att du också är anekdotkleptoman?

– Ja, jag tror det. Turist blev ganska framgångsrik i USA, så många jag träffade där hade sett den. Jag visste att han tyckte mycket om den och många pratade om att det är en typisk Larry David-situation. Vi snackade om att det finns en scen med George Costanza där han är på ett dagis och brandlarmet går. Jag hade inte sett den, men såg den då efter Turist, säger Ruben.

– Jag är ju uppvuxen med Seinfeld, så den typen av humor fick man ju med sig under sin uppväxt. Det har alltid varit en tanke för mig att blanda enkel situationskomik med en idé om att belysa något som jag tycker är allvarligt.

För några år sedan fick han också i uppdrag av Fox att ta fram en tv-serie. Serien hette Du vet den där helgen när du var borta med barnen och skulle handla om relationer och trohet. 

– Serien skulle gå in i våra idéer om trohet. Enligt marxistiska idéer så uppstod tanken om trohet när vi började äga mark. Då blev det viktigt att kontrollera att det var ens egen avkomma som ärvde. Och då uppstod idén om att kvinnan måste vara trogen. Serien skulle handla om alla känslor som uppstår kring otrohet och vilken stark influens den kulturen har över oss, säger han.

– Jag skrev första avsnittet men det gjordes aldrig. Men jag fick betalt, säger han.

Den amerikanska filmindustrin verkar inte imponera på Östlund trots att Hollywood-producenter lockar med tjocka checkhäften och att en Oscarsstatyett borde vara inom räckhåll. Han menar att målet är att använda amerikanska pengar för att göra europeiska filmer. 

Även Hollywood-stjärnor provspelar för dina filmer?

– Ja. 

Vad händer om en Hollywood-stjärna är usel? Det måste bli en svår situation att ta sig ur. 

– Det är intressant, för det är lite olika i olika länder. När man provfilmar någon i USA så säger man ”thank you very much, it would be lovely to work with you”. Det säger man till alla även när man inte vill det. Sen kan det alltid vara något som kommer upp, agenterna kommer inte överens och så vidare. Då går det att ta sig ur det. Men om en stor skådis provfilmar i Europa så förväntar de sig att de ska få rollen. Det har blivit lite missförstånd i olika kulturer kring det där. Så vissa av de där stora stjärnorna – jag kan tyvärr inte säga vilka – har blivit jävligt sura. 

Hur kommer det sig att de provfilmar? 

– När jag har sagt att jag inte vill ge rollen till någon utan att den provfilmar så är det också för att ta ansvar för att de ska kunna göra en bra rollprestation. Jag meddelar att jag bara kan träffa personen om det är förutsättningslöst. Men ibland så har agenterna inte sagt det. Då har det blivit väldigt obekvämt socialt, faktiskt. 

I din nya film är Woody Harrelson med. Behandlar man alla lika eller får Hollywood-stjärnor specialbehandling?

– I USA så är det ju så att de största stjärnorna är ovanför regissören i hierarkin. Och då uppstår det ju friktion när Woody Harrelson kommer till en svensk jävla film i Europa och så ska han plötsligt acceptera att jag står över honom. Vi hade väldigt kul, men det var tydligt att det var nytt för honom, säger Ruben.

– Det kan ju vara att en sådan stjärna som han förväntar sig att bli behandlad på ett visst sätt. Vilket jag kan förstå, han har varit i branschen i 40 år och vet att hans namn är en viktig faktor när produktionsbolag söker pengar från finansiärer. Vissa kan använda ett sådant namn just bara för att han är ett känt namn. Han har ju mer att förlora än någon som inte är lika etablerad. 

Uppstod några konflikter? 

– Vi hade ganska mycket diskussioner om vad hans karaktär skulle säga. En tydlig skillnad mellan det svenska och amerikanska var att jag ville att han skulle säga ”stop bullshitting and pay your taxes”. Och Woody menade att staten är ju bara korrupt och håller på med vapenindustrin. Jo, jo, men det är från ett svenskt perspektiv, skrattar Ruben. 

Hur är stämningen annars på en så stor inspelning?

– Jag upplevde det som att det var mindre spänningar än vad det normalt blir. När man -pratar om filminspelningar så kan det handla mycket om stjärnor som skriker och gör bort sig. Men om man skulle jämföra det med fotboll på internationell nivå så är det också personer som vill prestera, stora egon som lägger prestige i det de gör. I fotbollsvärlden är det tillåtet att bli arg, säger Ruben. 

– De här personerna som anklagas för att bete sig oschyst är människor som är ganska vana vid att bli exploaterade i olika sammanhang. De är självklart väldigt rädda för att de inte ska göra en bra prestation. Det hör nästan alltid ihop med en sorts osäkerhet. Men har man mycket tid så hinner människor känna att de gör ett bra jobb. Jag tycker att det är mindre sådant på mina inspelningar än på produktioner där alla är stressade och inte kan göra sitt bästa. 

Du har ju själv en viss position nuförtiden. Är du rädd för att folk inte ska säga vad de tycker till dig?

– Kanske. Det sker ju så successivt så att man inte ens är medveten om det, det är det som är så läskigt, säger Ruben. 

– Jag fick syn på det i Grekland när jag kände att det är så härligt att vara på inspelning, alla är så snälla – och ja, de är snälla mot mig. Det tog ett tag innan jag fattade att jag också har en viss position. En kille som heter Oskar som jobbar med rekvisita som jag gillade jättemycket sa ”tjena chefen” till mig en morgon. ”Chefen? Vi är ju kompisar.” Och så fattade jag att på ett sätt är vi ju inte det. Jag är den som har anställt dem som jobbar. Man glömmer bort sina privilegier så fort. Det är spännande eftersom hela filmen handlar om hierarkier. Och efter The Square så har man plötsligt blivit etablerad i branschen. 

...

Veckorna före Cannes-festivalen spenderar Ruben Östlund i Berlin tillsammans med sin fru Sina och parets nyfödde son Elias. (Han har också vuxna tvillingdöttrar från en tidigare relation.) Familjen bor på exklusiva medlemsklubben Soho House inuti ett restaurerat Bahaus-hus på åtta våningar. Nybakade kakor i lobbyn, ett ”technogym” och takpool erbjuds gästerna, som ofta tillhör den lika svårälskade som självidentifierade sociala gruppen ”digitala nomader”. När Ruben Östlund får reda på att medlemsklubben håller till i Stasis gamla högkvarter har han svårt att dölja sin förtjusning. 

Till vardags bor Ruben och hans familj annars i ett två våningar högt townhouse från 1790 i Campos på Mallorca. På grund av ett stambyte i lägenheten i Göteborg, tillägger Ruben. 

– En stor anledning till att vi flyttade dit var för att kunna hjälpa Sinas familj, hennes föräldrar bor på Mallorca. Hennes mamma fick en stroke för fem år sedan. Efter det har hon bara en mening kvar i sitt talcentrum. ”In den wolken.” Uppe bland molnen, på svenska. All kommunikation sker med den meningen. Och det är helt fantastiskt vad olika nyanser av samma mening kan göra. Man kan kommunicera och prata om barndomsminnen med hjälp av den meningen. 

– Jag blev inspirerad och ville att en av personerna som överlever yachtkatastrofen i filmen skulle vara någon som är utlämnad åt gruppen på något sätt. Så då baserade jag en karaktär på Sinas mamma.

Inledningen på Rubens och Sinas relation finns också med i filmens första halva. Ruben Östlund hade bjudit in Sina Görtz till Cannes-festivalen. Hon blev hämtad i en festivalbil och Ruben bjöd på middagar på kvällarna. 

– Det var ganska tidigt i vår relation så jag ville väl show off lite, men kände efter ett tag att nu har det gått lite långt. Nu måste jag ta diskussionen om notan. Och så lite alkohol på det, säger han.

– Vi var i Cannes, så redan där hade jag satt mig i en situation. Och tredje middagen kände jag att jag måste ta den här diskussionen. Då sa hon att i morgon betalar jag. Vad skönt, hon fattar. Nästa dag så kom notan, och hon tog inte upp den. Och jag pallade inte med det så jag sträckte mig efter den, och då sa hon: ”Tack så mycket, älskling.” 

Paret började bråka. 

– Något av det omanligaste jag kan tänka mig är att framstå som snål. På vägen hem så kände jag att jag måste försöka lyfta den här frågan. Då sa jag att det är intressant att det är så svårt att prata om pengar. Då sa hon: ”Jag tycker att det är osexigt att prata om pengar”, berättar Ruben.

– Jag kom upp till hotellrummet. Fick inget svar på sms. Till slut kom hon tillbaka. Och då var det ett sådant läge i början av en relation där det är väldigt osäkert om man ska vara tillsammans eller inte. Och plötsligt blottade man sig totalt för varandra och hade ett samtal där vi kom varandra väldigt nära. Som var jättefint. Hela episoden är med i filmen.

Han håller upp sin telefon.

– Vi har skaffat en app. Pling, säger det – så kommer det en liten notifikation: du är skyldig mig detta. Det är väldigt osexigt, men det har löst 95 procent av alla våra ekonomiska bråk. 

...

Tillbaka på Billy-Wilder-Platz. Ruben Östlund berättar om filmen som håller på att ta form i hans huvud. Den här gången behövs ingen gonggong. Biosalongen han står i är knäpptyst och allas blickar är riktade mot honom.

– Jag tänker att vissa roliga saker ska vara med. En fru som låser upp mannens mobil med hans finger när han sover på planet och får reda på att han har varit otrogen. Men kanske också att man börjar tänka tillbaka på sitt liv. Det vore väldigt roligt att fråga folk vad de ångrar mest i livet och se vad man kommer åt för historier.

The Entertainment System is Down ska utspela sig på ett flygplan under en långflygning där tv-apparaterna i stolsryggarna slutar fungera i ekonomiklass. När flygpersonalen försöker lugna passagerarna med en inplastad macka och en flaska vatten så vänder sig passagerarna emot personalen och passagerarna i de dyrare stolarna. Ruben Östlund hänvisar till undersökningar som visar på att så kallad air rage blir allt vanligare, och att risken för utbrott ökar kraftigt om ekonomipassagerarna bordar planet genom business class. 

Hur filmen slutar?

– Det får man reda på vid filmens början. Planet kraschar och alla dör. Om vi vet att alla kommer att dö så kan man använda flygresan som en metafor för livet.

Kings fotograf Andreas börjar berätta om en turbulent flygresa där passagerare börjat bråka när några av syrgasmaskerna av misstag ramlade ner. 

– Det är en jävligt bra situation, faktiskt, säger Ruben och kliar sig i huvudet.

– Det var huggsexa, alltså? Fan, det där är... det är bra det där med syrgasmaskerna.

Innan vi lämnar Berlin har han frågat om han får använda scenen i sin nästa film. Jag frågar om han medvetet skapar situationer i sitt eget liv för att komma åt något som han kan använda i sina filmer.

– Jag upplever inte att jag medvetet utsätter mig för situationer, men när jag hamnar i olika situationer så har jag ett slags öga på mig själv, utifrån. Som jag tror att alla som har en skapande process har, säger Ruben. 

– Det fina med det är att man skapar en sorts distans till sitt eget liv och då kan hantera vissa -situationer. I stället för att gå in i något känslomässigt så kan jag värdera det utifrån. 

När du bråkar med din fru så börjar du föreläsa om jordbruksreformer? 

Han skrattar och tittar upp i taket. 

– Ja, men det har nog hänt att man har blivit för teoretisk. Det är ju jävligt komiskt, säger Ruben och begraver ansiktet i händerna. 

Är det svårare att göra din typ av film ju mer framgångsrik man är?

– Jag upplever att jag inte skäms lika mycket längre, inte som när jag var yngre. I mina tidigare filmer så kändes det ibland som om man kunde skära i känslan av skam. Det var så vibrerande starkt. Nu har filmerna tagit en lite annan väg där jag inte bara fokuserar på det. Det är skönare att vara människa, men det kanske inte är lika bra för konsten.

”Det är min uppgift att tillföra någon sorts energi till film-Sverige”, har du sagt. Betyder det att regissören Ruben Östlund är skild från dig som person? 

– Ja, det tror jag. När det finns en offentlig arena där man uttalar sig för att det ska hända någonting så … säger han och funderar. 

– Till exempel så slog jag vad med Roy Andersson om 10 000 kronor om att jag skulle vinna en Guldbagge. Det är en skitkul setup
för Guldbaggen, ju. Och så vann jag. Roy har inte betalat mig några pengar, han är förlåten, men jag upplever att han tillhör en annan generation som inte riktigt fattar det här med att ”kom igen, vi skapar något kul nu”, säger Ruben Östlund.

– Jag tycker att vi är dåliga på det i Sverige. När jag har sagt att vi ska vara med i Cannes så har det upplevts som kaxigt på ett sätt som jag har lite svårt att förstå. Kom igen, det är en filmtävling. Det är inte på liv och död. 

Några veckor senare kokar vårt grannland efter att stjärnregissören från Styrsö har sagt att danskar är dåliga på att göra film. Triangle of sadness får högsta (och lägsta) betyg i fransk press och kallas för årets äckligaste film av BBC. 

Ruben Östlund har vunnit Guldpalmen för andra gången.

...

Cannes, dagen efter premiärvisningen. Ruben Östlund sitter i mitten av ett långt bord i en konferenslokal. Stämningen är stimmig. På engelska med grovkornigt göteborgska vokaler berättar han att målet med Triangle of Sadness var att skapa en bergochdalbana för vuxna. 

– Jag ville använda biografen till vad den är gjord för. Att ha en upplevelse tillsammans. Och när du lämnar biografen ska du ha något att prata om.

Henrik Dorsin, Woody Harrelson och resten av ensemblen runt honom tittar på honom med stora ögon. 

– Vi européer är en dålig publik. Vi sitter med armarna i kors och glömmer att vi är en del av showen. I går var det så vackert – det var som en fotbollsmatch. Det är målet med de filmer vi kommer att göra framöver. Vi ska kombinera de bästa delarna av europeisk film, det intellektuella som försöker säga något om samhället, med de bästa delarna av amerikansk film, säger Ruben.

– Vi ska skapa filmer som får en att känna ”Fuck it, I wanna go to the cinema.”

Det blir tyst i någon sekund. Ruben Östlund lutar sig fram mot mikrofonen och glömmer bort engelskan.

– Applåd!

Salongen applåderar.