Tomas Alfredson i stor intervju: ”Jag har levt ett rikt och kaotiskt liv”

I en fotostudio i Stockholm glimmar en liten skärva av svensk underhållningshistoria. Det är Allan Edwalls son som fotograferar Hasse Alfredsons dito, två giganter i ett Sverige som inte längre finns.

Det märks att de är bekväma i varandras sällskap när den långhårige Mattias Edwall ger den pilotglasögonprydde Tomas Alfredson direktiv framför kameran. De är 62 och 55 år gamla men tillsammans blir de pojkar, uppvuxna i skuggan av två av de största och mest grönskande träden i showbiz-Sverige och vars kronor inte sällan förgrenade sig i varandra. Barn till Paradis-Oskar och Lindeman, frontrow när det svenska folkhemmet nådde sin kulmen delade de sina pappor med miljontals andra.

– Jag hade stora problem med att vara kändisbarn. Som ung var jag blyg, tillbakadragen och gjorde inte mycket väsen av mig, men så fort det kom fram vem jag var son till förändrades hela stämningen och från att vara ett med tapeten blev jag plötsligt intressant. Det var väldigt dåligt för självkänslan. Samtidigt är det genant att klaga på. Det är en så ynklig klagan att gnälla om att man är barn till en kändis.

Det räcker med att slänga en snabb blick på den katalog som Hasse Alfredson, ena halvan av komikerduon Hasse och Tage, lämnade efter sig för att förstå att killen knappast var den som skjutsade till hockeyträningen, hjälpte till med läxorna eller lagade spaghetti med köttfärssås var och varannan kväll. Hasse Alfredson hade en nation att underhålla. Från sin skrivarstuga i Vita Bergen skrev Hasse och Tage filmer, revyer, radioprogram, sånger och böcker som hela Sverige samlades kring. Allting i ett rasande tempo, ibland med flera långfilmer och shower under samma år.

– Pappor på den tiden var aldrig hemma, så det var väl inget unikt med det. Men han arbetade extremt mycket.

När Tage Danielsson dog i cancer inte ens 58 år fyllda i mitten av 80-talet, bara månader före mordet på Olof Palme, markerade det slutet på en era i Sverige. Hasse förlorade sin kreativa hälft och bäste vän men fortsatte ändå att arbeta som skådespelare, regissör, författare och under några år Skansenchef i det nya post-Tage-samhället fram till sin död 2017.

– Han kunde vara sprudlande som en nyöppnad champagneflaska, men också inbunden och motsatsen till den där roliga och spontana mannen i offentligheten.

Hur var han som pappa?

– Han var omöjlig att försöka jämföra sig med, i det att han blivit satt så högt upp på piedestal av publikens kärlek och uppmärksamhet.

Jönssonligan är svensk gängkriminalitet när den är som bäst. När Tomas Alfredson nu ska göra sin tolkning av den ikoniska filmserien är det inte bara svenska folkets förväntningar som hänger över honom, det gör även Gösta Ekmans ande – OG Sickan och mångårig vän till familjen Alfredson.

– Jag ringde hans fru Marie-Louise Ekman och frågade om hon skulle tycka det kändes pissigt om jag gjorde Jönssonligan, men hon sa bara ”Gud nej, Gösta skulle älska det från sin himmel”.

Gösta Ekman spelade ofta huvudrollen i Hasse och Tages uppsättningar och filmer, men lyckades röna stora framgångar på egen hand med Jönssonligan-filmerna under 80-talet. Något som Tomas Alfredson menar gav honom ett visst självförtroende gentemot sina tidigare arbetsgivare. Familjefilmerna om den dysfunktionella skurkligan med Gösta Ekman som den kassaskåpssprängande Charles-­Ingvar ”Sickan” Jönsson i spetsen med basker på huvudet, stetoskop runt halsen och cigarr mellan tänderna var ursprungligen baserade på den danska originalidén Olsenbanden, men kom med tiden att bli ett lika ursvenskt fenomen som drottning Silvias brytning eller kebabpizzan. Catch­phrases som Dynamit-Harrys ”Vilken jävla smäll!” står sida vid sida med Ingmar Bergmans ”Jag är döden” i den blågula filmrepliks­bibeln, och Jönssonligans signaturmelodi hade utan tvekan kunnat vara Sveriges nationalsång. För den som vill förstå essensen av den svenska folksjälen den dag då jorden gått under bör Ragnar Vanhedens vita loafers sändas upp i omloppsbana runt Vintergatan. Så svenskt är Jönssonligan.

– Jag minns att Gösta ville att Hasse skulle vara med i den första Jönssonligan-filmen. Gösta var ju väldigt ledsen över att han inte var den tredje personen i AB Svenska Ord. Han tyckte att han bidrog så mycket att det borde varit Hasse, Tage och Gösta, och inte bara Hasse och Tage. Det kan jag förstå och respektera, för det hade han rätt i också. Med Jönssonligan hittade han sin egen grej och kunde därför erbjuda Hasse en av huvudrollerna. Det var ett sätt att bryta den där hierarkin, tror jag. Men Hasse tackade nej.

Precis som Tomas var Gösta kändisbarn, han föddes in i en skådespelarfamilj som son till Hasse Ekman och sonson till Gösta Ekman den äldre och var som han själv sa ”kändis redan som spermie”. De fick på så vis en speciell kontakt när Tomas som liten var med under inspelningar av Hasse och Tage-filmer som Äppelkriget, Släpp fångarne loss – det är vår och Picassos äventyr där Gösta i sedvanlig ordning spelade huvudrollen. Tomas Alfredson och Gösta Ekman förblev nära vänner livet ut tills Gösta gick bort 2017, samma år som Hasse Alfredson. Han dog på Tomas födelsedag som ironiskt nog infaller på den stora skämtdagen den 1 april.

– Jag föddes på inspelningen av Att angöra en brygga ute på en skärgårdsö som heter Högdunsen. Det var där min och Göstas relation började.

Hur såg er relation ut?

– Jag sökte mig ofta till honom. Han var väldigt bra med barn. Det var få män på den tiden som vände sig till barn, men Gösta gjorde det. Han pratade normalt och lyssnade intresserat trots att jag var liten. Senare umgicks vi som vuxna. Det var skönt att ha en person som kände min pappa. Jag och Gösta kunde prata skit om min pappa, skvallra och skaka på huvudet åt honom.

Tomas Alfredson sänker besticken. Den här gången ses vi på Prinsen i Stockholm, en av stans mest klassiska krogar. Tomas äter en Wallenbergare, eller Wall-Enbergare som det heter på Jönssonliganspråk. Sedan Varning för Jönssonligan hade biopremiär 1981 har det kommit en handfull filmer med Gösta Ekman, några försök utan honom, ett gäng Lilla Jönssonligan samt en reboot från 2015. Tomas Alfredson tar vid där de fem filmerna med Gösta Ekman slutade. Hans version Se upp för Jönssonligan, som har premiär på juldagen 2020, är full av blinkningar till 80-talsfilmerna och även de danska förlagorna. Henrik Dorsin, som också har varit med och skrivit manus, spelar Sickan, David Sundin gör långfilmsdebut som Harry (men utan dynamit), likaså Ankan Johansson som gör en närmast kastrerad Vanheden, och så Hedda Stiernstedt i rollen som Doris i tracksuit. Utöver det en uppsjö med välbekanta skådisansikten. Precis som när Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och Björn Gustafsson hängde i klockan på Stadshuset i Jönssonligan får guld­feber är även Tomas Alfredsons film en kärleksförklaring till Stockholm där bland annat Hötorgsskraporna spelar en avgörande roll.

– Filmen är gjord med en oerhörd kärlek och omsorg. Det är naturligtvis mycket vunnet att göra någonting som alla känner till namnet på och vet ungefär hur larvigt det kommer att vara redan på förhand.

Vad tänker du om svenska folkets förväntningar?

– Eventuell oro får man se till att känna innan man tackar ja till ett projekt. När man väl bestämt sig måste man lägga det åt sidan, för den där nojan har man ingen användning av. Då gäller det att äga situationen och säga att nu är det vi som gör det här, förvisso med största respekt för det gamla.

Det haglade inte av enkla politiska poänger som det annars kan göra i svensk film.

– Det är så oerhört fyrkantigt när det kommer till att göra film jämställd. De verktygen är så trubbiga och utformade av pärmbärare. Jag vill mena att ett intressant, modernt och uppfriskande mansporträtt är väl så mycket en feministisk handling som att alla roller i en film spelas av tjejer. Man kan ha en väldigt politisk blick på sin samtid och ändå göra en skrattig komedi. Det politiska kan vara närvarande ändå, utan att en karaktär heter Stefan Lösbén. Jag reser ragg när regissörer ska agera politiker i film. Ta bara Hasse och Tages mest politiska saker, det kan vara intressant som ett tids­dokument, men det är inte någon vidare underhållning.

Vad tänker du är filmens underliggande tema?

– Vi har försökt skapa en grupp kriminella som inte är giriga. Jag tycker att vår samtid är helt förpestad av girighet. Det här ska inte sluta med en paraplydrink i Rio de Janeiro, vilket är den platta bilden av varför man vill begå brott. Det här handlar om kamratskap, sammanhållning och revansch.

Musik är en viktig komponent i filmens handling. Vad betyder musik för ditt arbete?

– Musik är min stora olyckliga förälskelse. Det finns ingen konstform som kan beröra ett spädbarn annat än musik. Mänskligt umgänge och dialog handlar om rytm. Som ung hade jag för mig att jag kunde spela trummor, men det tyckte inte trummorna. Jag kom in i filmens värld i samband med att jag la trumpinnarna på hyllan. Att klippa musikvideor, som jag gjorde i början, är otroligt lärorikt och handlar också till stor del om rytm.

Registjärnan Tomas Alfredson tändes med Offer och gärningsmän och Soldater i månsken, två tv-serier han gjorde tillsammans med Klas Östergren runt millennieskiftet. Men han skapade sig ett namn redan 1994 med komediserien och filmen Bert, baserade på Anders Jacobssons och Sören Olssons ungdomsböcker om 13-årige Bert Ljung och hans vardagsbekymmer, som främst kretsade kring tjejer.

– Jag var 26 år och oerfaren, inte minst som filmare. Det är svårt att inte romantisera gamla grejer man har gjort, men det var nog den lyckligaste arbetsprocess jag har varit med om. På den tiden var de flesta ungdomsserier gråa och politiskt korrekta, men det här var färgglatt och helt bananas.

En scen i filmen Bert – Den siste oskulden där Lasse Berghagen spelar en högstadierektor som släpper väder och äter banan fångade intresset hos Sveriges ballaste humorgrupp.

– Killinggänget var glödheta när jag tillfrågades. Jag blev uppringd av en tv-direktör som förklarade att gruppen behövde en regissör och att de hade intervjuat en lång rad kandidater. Det första Henrik Schyffert sa när jag klev in på min intervju var ”Du är den första vi träffar”. Det kan vara svårt att lita på en sådan människa, men det gick bra ändå.

Hur var det att ta plats i Killinggänget?

– Att vara regissör i Killinggänget är som att valla sju nervösa rådjur utan hägn.

I biografin Vuxna män gör saker tillsammans, som handlar om Killinggänget, säger Robert Gustafsson att scenen i Bert-filmen är en ”mycket sliskig och äcklig scen som är genial på flera sätt” och bara det faktum att Tomas hade valt att casta just Berghagen vittnade om ”något mycket speciellt hos regissören”.

– Jag kände omedelbart att det fanns mycket spänningar, temperament, irritation och olika viljor i Killinggänget, men det var uppenbarligen en intressant plats.

Tomas Alfredsons humor har alltid legat nära allvaret. Det märktes inte minst i hans första Killinggänget-film Torsk på Tallinn, en mockumentär (två år före The Office) där en grupp svenska män åkte till Estland för att hitta kärleken. Med svarta penseldrag målade Tomas upp verkligheten för dansbandsentusiasten Roland Järverup, managementkonsulten Percy Nilegård och den svårt alkoholiserade busschauffören Lasse Kongo.

– Torsk på Tallinn var första gången Killinggänget gjorde en film med en början, mitt och ett slut. Tidigare hade de bara gjort sketcher, och jag märkte att det fanns ett sug efter att utvecklas när jag föreslog att vi skulle göra en renodlad film i tre akter. Man kan få känslan av att Torsk på Tallinn är improviserad, men det är skrivet till 99,5 procent.

Ibland har humorn legat farligt nära allvaret. När Killinggänget rekade inför Torsk på Tallinn gjorde de det på passagerarfärjan Estonia som kort därpå förliste och 852 människor miste livet i den största civila katastrofen i Europas historia.

– Tanken var att vi skulle filma roll­figurerna när deras buss åkte av färjan på riktigt. Vi hörde oss för med de olika rederierna men de sa nej. Till slut fick vi tillstånd att filma inne i en hytt där vi kunde få till en sleazy öststatskänsla. Vid det tillfället gick det bara två båtar växelvis över Östersjön, varav den ena var Estonia som vi steg på och undersökte för att hitta passande miljöer. Jag har kvar de bilderna, vilket är makabert naturligtvis.

– Det finns stunder då jag verkligen känner att det jag sysslar med är pajasverksamhet. Det finns projekt som jag sysslat med i fem år som till slut hamnar på ett usb-minne. Hela filmen får plats på en liten usb-sticka, det finns något med det. Om du gör en stol kan du i alla fall sitta på den. Vad är det jag håller på med egentligen?

Enligt Robert Gustafsson var Tomas Alfredson precis den pusselbit som Killinggänget saknade. I sina memoarer Från vaggan till deadline skriver han: ”Genom honom blev gänget mer komplett, och något av en sekt. Det var till exempel först när han kom med som jag verkligen lärde känna Johan Rheborg på riktigt. Han har haft längst process av alla för att släppa någon av de andra in på livet. Tomas gav oss den tryggheten som krävdes för att vi skulle kunna ta ett längre steg framåt och skriva scener som de i Fyra nyanser av brunt, en film som kom att ligga väldigt långt ifrån NileCity­-eran. Tonen blev mer dramatisk, men kunde ändå behålla ’the taste of Killing’ mitt uppe i alltihop.”

– Samarbetet med Killinggänget har varit så komplicerat, bråkigt och opraktiskt att det har varit svårt att slutföra saker. Men det som faktiskt blev färdigt är bland det bästa jag har gjort. Som Torsk på Tallinn.

I dag är killingarna spridda med vinden och Tomas träffar dem bara sporadiskt.

– Det händer att jag stöter ihop med Robert Gustafsson, jag bor nära Oscarsteatern där han jobbar ibland. Ingen av oss är särskilt bra på vardagspladder så vi säger bara hej som hastigast på övergångsstället. Henrik Schyffert träffar jag ganska ofta, han är väldigt uppriktig och bra på att ge tips om både privata och professionella spörsmål. Martin Luuk och jag tar en promenad ibland, det är en fin och omtänksam kille. Andres Lokko träffar jag tyvärr allt mer sällan, han är ett levande uppslagsverk så är det något populärkulturellt man undrar kan man alltid fråga honom. Johan Rheborg och jag bor nära varandra så honom springer jag på titt som tätt. Jonas Inde har jag ingen kontakt med. Killinggänget har aldrig varit ett gäng i den bemärkelsen.

Som Killinggängets nye regissör blev Tomas Alfredson humorgruppens guldkilling, och 2005 vann han en Guldbagge för Bästa regi när gänget kom ut med dramakomedin Fyra nyanser av brunt. Samma pris fick han bara några år senare för Låt den rätte komma in, filmatise­ringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman med samma namn. Filmen tilldelades hela fem Guldbaggar och tog hem den högsta utmärkelsen – Founders Award for Best Narrative Feature – vid Tribeca Filmfestival i New York där Tomas fick ta emot priset av festivalens grundare Robert De Niro.

– Jag tar alltid ut mig tills någon får bära ut mig ur klipprummet. På så vis anses jag nog vara besvärlig. Men är man kreativ ledare för en film som kostar 30 miljoner tycker jag att det är ens förbannade uppgift att satsa allt. Så var det med Låt den rätte komma in. Det är mitt magnum opus.

Hur var kvällen på Tribeca Filmfestival?

– De som skulle marknadsföra filmen gillade den inte. Det var en fin liten festivalfilm på sin höjd. Så när jag och filmens ljudtekniker stod lite halvberusade med var sin bira på Tribeca Filmfestival i New York och De Niro plötsligt gick upp på scen och läste upp vår film var det totalt oväntat. Det var som att hamna i en torktumlare av uppmärksamhet.

Dagen efter gick telefonen varm. Låt den rätte komma in blev Tomas Alfredsons trampolin ut i världen och erbjudandena regnade över honom. I stället för en film med bredare tilltal föll valet på en historia lika snårig som Lasse Kongos skägg. Tinker, Tailor, Soldier, Spy byggde på författaren John le Carrés spionroman om kalla krigets 70-tal ur ett brittiskt perspektiv. Med stjärnor som Gary Oldman, Colin Firth och Tom Hardy i huvudrollerna skapade Tomas Alfredson en lågintensiv thriller som var tyst, komplicerad och alldeles, alldeles underbar.

– Jag visste ju inget särskilt om spioner eller kalla kriget, men jag insåg att det handlade om ensamma män som levde med stora hemligheter. Det kunde jag relatera till och berätta om.

Hur gjorde du för att skapa den speciella stämning som genomsyrar filmen?

– Jag sa till filmens fotograf Hoyte van Hoytema att ljuset i filmen skulle lukta illa. Tänk ett ljus som kom från ingenstans och inte lämnade skuggor. Det skulle vara unket, cigarettdoftande och med känslan av fuktig ylle. Det där tog han fasta på och sa efteråt att det var en av de bästa riktlinjer han fått.

Använder du fler okonventionella metoder när du regisserar?

– När jag tillsätter roller brukar jag föreställa mig vad karaktärerna skulle vara för djur. Det kan vara en orm eller panda. Det blir mycket enklare att tänka sig olika skådespelare då. Genus och ålder blir till exempel mindre viktigt när man gör så.

Vilket djur är Roland i Torsk på Tallinn?

– En noppig höna. Ryckig, orolig, kacklande, enfaldig, oskuldsfull, serverad i tunn buljong.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy blev en kommersiell och kritikerhyllad succé. The Independent kallade den ”briljant”, The Daily Telegraph beskrev den som ”en triumf” och enligt Rolling Stone var den ”lätt en av årets bästa filmer”. Den fuktiga yllefilmen med lätt cigarettdoft nominerades till tre Oscar, spelade in nästan 81 miljoner dollar och gjorde Tomas Alfredson till en av världens hetaste filmregissörer.

– Jag gör inte film för att bli framgångsrik eller tjäna pengar. Det kanske låter pösigt, men det här är mitt kall. Film är mitt sätt att äntligen få tala till punkt.

Hade han varit 20-någonting hade han säkert slagit sig ner i London eller Los Angeles när Tinker, Tailor, Soldier, Spy briserade och fortsatt karriären därifrån, säger han. Men eftersom det internationella genombrottet kom så relativt sent i livet ville han behålla vardagen i Stockholm.

– Nu försöker jag få hit projekten till Stockholm i stället.

En dag när Tomas var två år gammal lekte han med sin tre år äldre bror Mats i föräldrarnas sovrum hemma på Lidingö. Efter en stund hittade Mats en antenn som hörde till tv:n, och kontakten längst ut på sladden till antennen var konstruerad så att den passade in i en vanlig väggkontakt. Som vilken nyfiken femåring som helst stoppade Mats in kontakten i väggen samtidigt som han höll i antennen, och omkom omedelbart av elektriciteten. Året var 1967 och Tomas hade precis sett sin bror dö mitt framför ögonen på honom.

– Jag var ensamt vittne och behövde förstå vad det var som hade hänt, men mamma och pappa var så skakade att det inte gick.

Familjen Alfredson pratade sällan om den fruktansvärda händelsen. Inte förrän några år senare när mamma Gunilla började läsa Astrid Lindgrens senaste roman Bröderna Lejonhjärta för sin då åttaårige son öppnades en möjlighet att bearbeta sorgen. Boken om bröderna Jonatan och Skorpan som möttes igen efter döden i det evigt blommande Nangijala gjorde enormt intryck på Tomas.

– Att vara med om ett trauma innan man har ett eget språk gör att det blir mycket svårare att deala med i efterhand. Bröderna Lejonhjärta satte ord på allting.

Olle Hellboms filmatisering är i dag en klassiker som flera generationer svenskar växt upp med, men redan under biopremiären hösten 1977 gav den upphov till stor besvikelse för tolvårige Tomas. Filmen var inte alls som han hade föreställt sig. I hans huvud var äventyret mer dramatiskt och kampen mot den onde Tengil och draken Katla mer storslagen.

– Jag vill inte såga kollegers arbete, men på ett svepande sätt kan jag säga att det måste finnas goda skäl till att göra om någonting och jag vill skapa min version av Bröderna Lejonhjärta.

2012 meddelades att Tomas Alfredson fått uppdraget att filmatisera Bröderna Lejonhjärta och nu tänkte göra en internationell storproduktion av Astrid Lindgrens klassiska äventyrsroman. Äntligen skulle barndomsdrömmen besannas och de inre bilderna från mamma Gunillas högläsning på sängkanten förverkligas på vita duken. Äntligen skulle Jonatan och Skorpan få upprättelse för hela världen att se. För manuset skulle Låt den rätte komma in-författaren John Ajvide Lindqvist stå. Men ända sedan Tomas offentliggjorde filmplanerna har projektet kantats av otur, det har varit alltifrån nyckelfigurer som hoppat av till investerare som backat ur i sista stund. Trots att en ansenlig tid har förflutit vägrar Tomas ge upp hoppet – om han har väntat i snart 50 år kan han gott vänta i några till, och precis som Skorpan i boken ser han ljuset.

– Jag har träffat alla stora studios i den engelsktalande världen och det första de frågar är ”Astrid vem?” och har sedan något vagt minne av Pippi Långstrump. Det andra de frågar är: ”Du säger att det är ett lyckligt slut, men det slutar med att de små pojkarna hoppar utför ett stup?” Handlingen bryter mot flera dramaturgiska regler, men jag skulle svika mig själv och Skorpan om jag gick med på att ändra det.

– Projekteringen är en katastrof. Det sitter fast i ett bolag nu där de redan har plöjt in en massa pengar, och för att ta den därifrån måste man betala tillbaka pengarna. Det är en limbosituation.

Efter att Tomas placerat Bröderna Lejonhjärta i sitt mentala Franz Jäger-kassaskåp var det dags för nästa film. Från början var det tänkt att Martin Scorsese skulle regissera The Snowman, men när den legendariske regissören valde att göra Silence i stället landade manuset i knät på Tomas Alfredson. Eftersom filmen byggde på en roman av den nors­ke deckarförfattaren Jo Nesbø tänkte filmbolaget Universal Pictures att projektet kunde må bra av en skandinavisk regissör för att fånga den rätta noirkänslan, varför de vände sig till den hyllade svensken bakom Låt den rätte komma in och Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Men den tillfrågade var inte lika övertygad.

– Jag svarade direkt att jag förmodligen var fel man för jobbet.

Tomas Alfredsons magkänsla visade sig stämma. The Snowman var ett mardrömsprojekt från första stund med alldeles för många kockar i soppan, bristande kommunikation i alla led och på tok för kort inspelningstid. När Tomas satt i klipprummet insåg han att omkring 15 procent av filmen saknades, vilket naturligtvis skulle skapa stora logiska luckor i handlingen. Trots skådespelare som Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, JK Simmons och Charlotte Gainsbourg förstod Tomas att filmen skulle bli ett haveri. Han hade kommit in för sent i produktionen och filmen var nu bortom all räddning. Efter att ha försökt dra sig ur helt bad han Universal Pictures att ta bort hans namn från filmens affisch och eftertexter för att aldrig någonsin behöva förknippas med den. Svaret blev nej, filmbolaget behövde all draghjälp de kunde få för att lansera The Snowman och Tomas Alfredsons namn var en kvalitetsstämpel.

– Jag vädjade om att de skulle ta bort mitt namn, för det var inte min film längre. Allt man kan hitta på av kränkande maktutövning fick jag erfara i tillblivelsen av den filmen.

Vill du fortfarande ta bort ditt namn från filmen?

– Jag tror det. Jag har inte sett skiten sedan dess.

Ljudet av knastrande popcorn förbyttes till vrålet från snurrande sågklingor när recensenterna lämnade biosalongen med motorsågarna i högsta hugg. Publiken var lika förbryllad – hur kunde ett filmiskt geni som Tomas Alfredson ligga bakom det här? The Snowman var tillverkad av gul snö och kritikerna turades om att göra den ännu gulare. New York Times skrev att filmen var ”en enda stor röra”, The Observer menade att det var ”slöseri med film” och BuzzFeed liknade den vid ”en tågkrasch”.

– Att inte kunna stå för ett projekt som har kostat så mycket tid och pengar är oerhört nedbrytande, kan jag säga. En nära döden-upplevelse.

På vilket sätt?

– Det blev väldigt fysiskt. Jag pajade.

Vad tar du med dig från den resan?

– Det är svårt att dra några lärdomar från arbetet med den filmen faktiskt. Mer än att jag förstörde mitt instrument.

Lagom till premiären av vad som skulle bli ihågkommet som Tomas Alfredsons stora fiasko förlorade Tomas och hela svenska folket Hasse Alfredson som somnade in en tidig söndagskväll på Danderyds sjukhus, 86 år gammal.

Livet var gråare än en baltisk båtresa.

– Min pappa hade ett fantastiskt sätt att göra entré. En otrolig kapacitet att få med sig människor bara genom att storma in i ett rum. Det kan jag tänka på ibland. Man ville vara med honom.

Att likt Sisyfos rulla upp Bröderna Lejonhjärta-stenen för berget ännu en gång tog emot, så när Henrik Dorsin en dag från ingenstans ringde Tomas Alfredson och frågade om han inte ville spela in en ny Jönssonligan tillsammans med honom ville Tomas gråta av lycka.

– Det kändes så himla mysigt och snällt bara.

Jönssonligan är mammas gata för Tomas Alfredson. Han är uppvuxen med filmsvitens stora stjärna Gösta Ekman och har till och med jobbat på inspelningarna av de första filmerna som ung filmarbetare på 80-talet. Men han har inte stängt dörren till Hollywood för gott.

– Hollywood är inte en adress, utan en ekonomi med olika skikt som man kan vistas i. Det är alldeles för slarvigt att säga att man vill eller inte vill göra Hollywoodfilm, det är för mångfacetterat. Det man kan säga är att det så kallade Hollywood är fullt av dedikerade människor som vill göra sitt bästa för att förverkliga sin vision. Ingen ska hem till hunden eller tvättstugan. I Sverige råder en annan kultur, där man hoppas att olika saker ska gå i mål, i stället för att veta.

I dag lever Tomas Alfredson ett stilla liv i Stockholm tillsammans med hustrun Charlotte Alfredson och parets sexåriga dotter. Han har även två vuxna barn med exfrun Cissi Elwin. Just nu ligger fokus på Jönssonligan och eventuella uppföljare, men där framme hägrar lägereldarnas och sagornas tid i Nangijala.

– Jag har levt ett väldigt rikt liv. Men det finns inga räta linjer i det, det har varit upp och ner. Kaotiskt många gånger.

Kaotiskt på vilket sätt?

– Jag har svårt att se mönster i mitt liv. Sakerna jag gjort på film, tv och teater skiljer sig väldigt mycket åt i alltifrån ämnesval till utförande. Men allting handlar om att jag vill göra mig förstådd. Det kämpar jag fortfarande med.

Credits:

Foto: Mattias Edwall.
Styling: Lalle Johnson.
Grooming: Mia Högfeldt.