• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • För Sverrir i tiden

    Borg tog honom till tröskeln. Efter rollen som Mikael Blomkvist i bioaktuella storfilmen "The Girl in the Spider's Web" ligger Hollywood slutligen för Sverrir Gudnasons fötter. Men vill han dit? King tog rygg på den svenskifierade islänningen när han uträttade vardagsärenden i sina stockholmska hemkvarter.

    För Sverrir i tiden
    Foto: Jepser Brandt

    Jag vet att det inte går att upprepa en pose, säger fotografen Jesper Brandt.
    – Men den här var så jävla snygg. Kan du göra den igen?
    Sverrir Gudnason störtar fram till kamerans display för att se vad det är han ombeds upprepa.
    – Jaha den, säger han och snor benen om varandra.
    – Det var den här. Exakt den här. 32, Pose 32 A.
    Han skämtar, men samarbetsvilligheten är det sannerligen inget fel på. Sverrir har tagit med sin egen skäggtrimmer, och har, på stylisternas begäran, tagit ner den från början ganska yviga skäggväxten till två millimeter. Civilklädseln ligger i en hög på golvet. De vida pytonfärgade manchesterbyxorna som han anlände till studion i har bytts ut mot slimmade svarta jeans; T-shirten mot en fransig korpsvart kofta.

    Sverrir tar spjärn mot väggen, sedan liksom skjuter han ut sig själv på den cirka fyra meter korta catwalken, innan han gör halt, liksom tvärnitar, precis framför kameran. I nästa sekvens måttar han sparkar med händerna vid höften, som en spattig Mick Jagger.
    – Jag vill inte komma för högt, för då får du bara sula.
    Journalister bör akta sig för att återge en plåtning. Precis som en intervju är situationen en konstruktion som inte har något med den porträtterades verkliga liv att göra. I fallet Sverrir Gudnason gäller dock det motsatta. En betydande del av hans vakna liv tillbringas just nu poserande framför kameror. Han har redan avverkat amerikanska Vogue, en plåtning han gjorde tillsammans med motspelerskan Claire Foy i London, och superfotografen John Rankin Weddels Hunger likaså.

    King–plåtningen inleds med att Brandt berömmer bilderna i en annan internationell tungviktare, Esquire.
    – Jaha, har det kommit ut nu, säger Sverrir och hukar inför laptopen.
    Brandt klickar fram reportaget. Stram magasinselegans. Svartvita bilder. Sverrir hunkig med huvudet på sned. Rubriken: The iceman cometh. Hollywoodattributen finns där, men kommer han verkligen? Hur mycket är den hemkäre trebarnspappan beredd att offra för en Hollywoodkarriär? Exakt vad som krävs lär de kommande månaderna utvisa.

    De avklarade magasinsplåtningarna var egentligen bara en mjukstart. Om några veckor inleds en världsomspännande promotionturné för The Girl in the Spider's Web, den förste Millennium–fimen att baseras på en av David Lagercrantz Stieg Larsson-uppföljare. Borg i all ära … rollen som Mikael Blomkvist är den överlägset största Sverrir Gudnason gjort, krävande på flera sätt. När han väl landar på Arlanda i november kommer han att ha gjort fler pr-dagar än inspelningsdagar.

    Han har redan fått ett smakprov på det som komma skall. För några veckor sedan genomförde ensemblen ett tvådagarspressrace på CineEurope i Barcelona, där Holly­wood anordnar europeiska pressträffar. Sverrir avverkade då 80 intervjuer på två dagar. Upp i ottan, sedan ett pärlband av förväntansfulla journalister framför sig. Ibland en hel flock. Inga imbecilla frågor, de flesta var högst relevanta, men samma, samma, samma. Och så sitta där och försöka svara engagerat tills man inte längre minns vad man heter. Dränerande. Särskilt som Sverrir försökte ge varje journalist något unikt.

    Efteråt stapplade han ut på stranden Barceloneta, för första gången i sitt skådisliv överväldigad över arbetsbördan. Men än så länge spelar han med. Än så länge fogar han sig. Nu tittar han liveget ut från omklädningsrummet med en burk vax i handen.
    – Hur mycket grease vill ni ha i håret?
    Vad vill Sverrir Gudnason egentligen? Var Borg ett kalkylerat första steg i en satsning mot världsherravälde? Kanske kan en blick i backspegeln ge oss några ledtrådar.

    Det började med roliga timmen-sketcher på Melaskóli i västra Reykjavik. När den nyrenoverade stadsteatern skulle dunder och brak-invigas med Världens ljus, en pjäs av Nobelpristagaren Halldór Laxness, landade Sverrir huvudrollen som Ólafur Kárason. Laxness bevistade själv premiären och hälsade då på den talangfulle pojken. Sverrir började drömma om ett liv på scenen.

    Skinnjacka, Stand
    Skjorta, Our Legacy

    Drömmar som snart svällde. Regissören Kjartan Ragnarson skickade i väg honom att se Pelle Erövraren på bio, för att förstå sin föräldralöse karaktär bättre. Och så gick det alltså till när Sverrir började drömma om filmroller.

    Men knappt hade denna hoppets lampa tänts inom honom förrän pappa Gudni meddelade att familjen skulle flytta till Sverige. Han hade fått jobb som professor på KTH. Sverrir hade förvisso fötts i Lund och även levt sina tre första år där, men det var en klen tröst. Han var islänning. Så pass mycket att han utövade den sumobrottningsliknande nationalsporten glima.

    Flytten och den medföljande språkförbistringen innebar att skådespelarplanerna fick läggas i malpåse. Eller … så borde det kanske ha blivit. Sverrir gick in stenhårt för att lära sig svenska. Redan efter en månad kunde han göra sig förstådd, men inte mycket mer än så. När det hölls casting för Sune-filmen lät han inte en petitess som språkförbistring stoppa honom. När casting-agenterna uppmanade den karismatiske tolvåringen att börja tilltalade han dem på engelska.

    Den första svenska rollen kom i stället några år senare, i 16, en följetong i kultförklarade Bullen. Det var meta. Serien handlade om eleverna på en teaterlinje i Stockholm. Sverrir hade vid det laget börjat gå teaterlinje i Stockholm, på S:t Eriks gymnasium. Han var dessutom med i Ung utan pung, en teatergrupp från Högdalen som spelade på ungdomsgårdar och fängelser.

    Genombrottet kom kort efter studenten, i Jesus lever, en novellfilm regisserad av Stig Larsson. Stig alltså, inte Stieg. Sverrir, som spelade en death metal-älskande prästson, hade knappt hunnit tänka KULTURKREDD! innan Expressen utsåg honom till Veckans babe.

    Under några år slets han mellan högt och lågt. Lättsamt och svårt. Sverrir ville inte vara med i uppenbar dynga, redan då värnade han om sitt eftermäle, men samtidigt ville han jobba så mycket som möjligt, bli bättre. Han hade redan tackat nej till två såpoperor när han blev erbjuden rollen som Nalle i TV4-såpoperan Nya tider.

    Rock, Diesel
    Skjorta, Our Legacy
    Jeans, L'homme Rouge
    Boots, Our Legacy

    "Jag har alltid låtit vinden ta mig. Alltid litat på att någonting kommer."

    Samma år begick han långfilmsdebut. I Familjehemligheter spelade han mot Rolf Lassgård och Maria Lundqvist. Sverrirs karaktär Bengan stötte på kompisens lillasyster. Samma år gjorde han Festival, en MTV-klippt ungdomsfilm som lite snällt kan kallas för lättsam. Mer G än Fucking Åmål, som en recensent formulerade saken. Efter några års vacklande kom rollen som skulle undanröja alla tvivel.

    Mikael Marcimain castade honom i den banbrytande serien Upp till kamp, den episka berättelsen om ett gäng unga människor under 60- och 70-talets knarkiga göteborgska vänstervåg. Många unga skåde­spelare fick sitt genombrott via serien: Simon J Berger, Ruth Vega Fernandez, men frågan är om Sverrirs karaktär, det överdoserande modset Tommy Berglund, inte etsade sig fast allra starkast.

    – Den rollen var bra för mig, säger Sverrir när vi lämnar fotostudion på Södermalm och i stället tar tunnelbanan till Odenplan.
    – Jag fick spela en människa i bergochdalbana … fick chansen att göra en roll som gick igenom en massa olika stadier och känslor. Det var ett ganska bra showcase.
    Efter Upp till kamp flyttade Sverrir Gudnason in i svensk films finrum. Filmer som Flugparken, Call girl, Gentlemen och Den allvarsamma leken har etablerat honom som en av landets tyngsta skådespelare. En sådan där kreddig och guldbaggevinnande typ som bara ägnar sig åt kvalitet.

    Men frågan är vad som har varit karriärplanering och vad som har varit slump? I efterhand visade sig också Nya tider (såpan, inte den högerextrema tidningen) vara ett vettigt showcase. Lågbudgetsåpan blev en plantskola för Holly­woodflyktade skådiskollegor som Rebecca Ferguson och Mattias Varela också.

    Men det kunde du ju inte veta då, eller?
    – På den tiden tog man de jobb man fick. Hade jag haft mer jobb det året hade jag tackat nej, men det är jag glad att jag inte gjorde. Jag tror fan jag lärt mig mer där än någon annanstans. Jag stod framför kameran tio–tolv timmar om dagen. Att göra tolv spelscener per dag, två avsnitt om dagen, det var den bästa skola jag kunde få. Det var ett bra sätt att lära sig slappna av inför kameran. Det blev ju inte bra, men jag lärde mig ganska mycket.

    Framme vid Odenplan föreslår han lunch på Itamae, ett sushiställe. Sverrir hugger in på en 8-bitars lax och avokado. Jag noterar att han är så pass mycket naturaliserad svensk att han rör ner wasabin i den lilla sojaskålen.

    Hur strategisk har du varit i din karriär? Var Borg ett listigt första steg mot Holly­wood?
    – När jag skrev på för Borg så hade Shia inte tackat ja än. Sedan kom han och Tuva och Stellan in och då insåg jag att det här kan nog bli ganska stort, större än vad jag trodde. Men det var inte så att jag tackade ja till Borg för att jag tänkte: Nu ska jag ut i världen! Det går inte att ha en plan på det sättet, jag kan inte det i alla fall. Jag har alltid låtit vinden ta mig. Alltid litat på att någonting kommer.

    Skinnjacka, Acne Studios

    "Det läskigaste den här gången var väl egentligen själva storleken på filmen, att det är en internationell storfilm."

    – Borg var också en sådan grej, dömd att misslyckas. Spela en elitidrottsman? Jag hade inte idrottat på jag vet inte hur länge. Hade ingen relation till sport. Att han är en sådan ikon, en människa som folk känner till och älskar. Det var många grejer som var läskiga med att göra den rollen. Om jag tittar på Björn Borg, ser honom spela och prata och gå, då tänker ju jag: så där vill jag vara i filmen. Men det går ju inte att bli exakt så, går inte att tillämpa i praktiken, man måste bara hitta det som är essensen.

    Han avbryter sin egen utläggning. En buss med reklam för Björn Borg-produkter kör förbi precis som han pratar om legendaren.
    – Oj, där står det ju! Kolla, han är överallt. Sverrir har tidigare beskrivit Borg-rollen som "kulturellt självmord", men på sätt och vis var läget tacksamt. Konkurrensen var obefintlig. Ingen hade spelat den femfaldige Wimbledon-vinnaren förut. Dessutom visade sig Sverrir, trots att han vid inspelningen var avsevärt äldre, vara ruggigt porträtt­lik tenniskungen så som han såg ut under sina mest bildsköna glansdagar.

    Mikael Blomkvist, däremot … Rollen har gjorts förut. Först av en folkkär numera avliden svensk, Mikael Nyqvist, sedan av Daniel Craig, självaste James Bond.

    Du måste gilla uppförsbackar?
    – Det är inte så att jag njuter av otacksamma premisser. Fast jag vet inte heller om den här rollen var så otacksam. Hamlet har spelats av tusen olika skådespelare, Mikael Blomkvist är det bara två som har gjort.

    Okej, men det måste ha varit en utmaning. Eller?
    – Jaja. Det är böcker som lästs och älskats av många. Det är många som har idéer om hur karaktären ska vara. De har sett det förut. Men det är svårt att tacka nej till en utmaning, speciellt när man känner att det här, det kan bli något nytt. Det läskigaste den här gången var väl egentligen själva storleken på filmen, att det är en internationell storfilm.

    Sverrir lägger ifrån sig ätpinnarna och blickar ut över den strida strömmen förbipasserande på trottoaren. Många slänger flyktiga blickar i hans riktning. Iakttar honom så som svensken i gemen iakttar kändisar: hastigt och förment blaserat.
    Detta är Sverris kvarter. Här bor han och här ligger hans stamställen: den franska bistron Paname (en favorit också för frankofilen Per Hagman) och krogklassiker som Tennstopet, Vasahof och Tranan. När Sverrir började gå ut i området för 20 år sedan var det helt andra jaktmarker som gällde.
    – Då var det ju Odenplan och Sankt Eriksplan som liksom var the shit. Tuben på Odenplan, gamla toaletterna, Studion vid Sankt Eriksplan, Squashhallen på Sankt Eriksplan, där var det ju klubbar på helgerna. Och här, alldeles i närheten, fanns ett ställe som alltid hade öppet till tre som hette Panchos, en mexikansk restaurang med billigt öl.

    Det blir dags att röra på sig. Sverrir ska hämta ut en klarinett till sin 13-åriga dotter.Ett lån från Kulturskolan. En glädjekälla för den långt över genomsnittet musikintresserade fadern. Sverrir är själa­glad över de av barnens fritidsaktiviteter som inte inbegriper skärmar men extra glad, det erkänner han utan omsvep, för att dottern ärvt hans musikintresse.
    – Kul att kunna spela något om man kommer utomlands, säger han.
    Kommentaren, som kommer apropå ingenting, får mig att haja till. "Om man kommer utomlands …" Innebär hans Holly­wood-satsning att han tänker rota upp sina tre barn?

    Det finns indicier som pekar i den riktningen. När inspelningen av Borg var över såg Sverrir till att skaffa en utlandsagent. Efter att ha träffat sex olika agenturer föll valet på Londonbaserade Tavistock Wood. Det tog skruv, får man säga. När Columbia Pictures offentliggjorde rollistan för den kommande Millennium-filmen var det med en viss svensk-islänning som andra namn.

    Sverrir och resten av ensemblen filmade exteriörer i Stockholm, men bulken av inspelningarna gjordes i Babelsberg, en jätte­studio i Berlin, gigantisk nog för att hysa en Hollywood-produktion som The Girl in the Spider's Web.

    Att Sverrir avancerat till ett nytt format blev han varse omedelbart. Innan inspelningarna inleddes på allvar gjordes en testinspelning där saker som färgskalor, kostym och ljussättning utvärderades. Studioteamet hade byggt upp tre detaljrika rum, tre kompletta världar, enkom för ändamålet. 200 personer var på plats.
    – All logistik, alla människor. Det var lätt att glömma att man skulle filma också. 

    Jag är van vid färre människor. Det är så många som kommer fram för olika saker, och man hinner inte lära sig vem som gör vad. Att bära någons väska är inte aktuellt. Inte att samåka heller. Och det beror inte på att skåde­spelarna inte ska prata med folk ur teamet, det handlar om försäkringar och grejer. Man ska helst inte beblanda sig. Allt är så mycket större. På alla nivåer.

    Hur var det att spela mot en megastjärna som Claire Foy?
    – Hon är väldigt intelligent, rolig. Det blev över huvud taget en fin sammanhållning mellan alla skådisar, vi var ju alla outsiders i Berlin. Claire kommer att bli en av de verkligt stora. I hennes nästa film spelar hon ju mot … han i Drive, vad heter han nu?
    Sverrir tar fram sin telefon och googlar. – Ryan Gosling! Visst är han en sådan som man glömmer namnet på?
    – Claire och jag hade långa fina scener ihop. Men många korta också. Ibland skulle vi bara hoppa ut ur en bil. En sådan scen tog en halvdag att filma. En hoppa-ut-ur-en-bil-i-farten-scen tar ju lika lång tid att ljussätta som en spelscen. Det blev mycket väntan, mycket sitta i trailern på standby.

    Vad gör du då? Det måste vara lika påfrestande som ett regnavbrott i en tennismatch. Du måste vara beredd att när som helst koppla på igen.
    – Jag kan ta en billiknelse på det, faktiskt. I början spände jag mig alltid när jag körde, var helt slut efter en halvtimme. Nu när jag slappnar av så kan jag köra sex timmar i sträck utan att känna något. Där har jag lärt mig en del av Shia. Han är fantastisk på att hushålla med sin energi, gå omkring och vara loj för att sedan bara explodera. Jag försöker att koppla av, spela Wordfeud, ringa några samtal, allt sådant.

    Men var känslan av "next level" mest påtaglig under eller efter inspelningen?
    – Jag är van vid svensk film, där är man klar när man är klar. Då har du en pressdag i samband med premiären. Kanske en presskonferens när inspelningen avslutats, om det är något stort. Här är det en hel svans av grejer, så sjukt mycket efterspel. Jämfört med Borg så är det här ju tio snäpp värre. Det är över huvud taget omvälvande tide för Sverrir Gudnason. Dagen efter att vi ses fyller han 40 år.
    – Nu är jag lika gammal som min pappa när han blev professor i Sverige. Det känns sjukt konstigt. Jag känner mig yngre.

    Väntar en åldersrelaterad kris?
    – Jag vet inte. Jag fick ju barn tidigt, före mina kompisar, och det är ju inte så att jag inte har gjort grejer. Får jag 40 år till så känns det som ett långt liv.
    Jag frågar honom om han lagt märkte till några ålderstecken.
    – Några gråa hår, och när jag sätter mig så gör jag ett sådant här liksom jäsande läte. Du vet: ooouuhhh … Det där gör ju inte helt unga personer.

    Han har inte haft tid att styra upp någon 40-årsfest, berättar han. Men någon sorts firande tänker han sig. –Vi får se om det blir något. Jag hörde förresten att det inte är några problem att hyra festlokal till 30- och 50-årsfester, men på 40-årsvarianten har alla så mycket ångest att det ballar ur … Det är väl inte så konstigt. Vid 30, då kan allt fortfarande bli som man vill, vid 50 har man förlikat sig med hur det blev, men vid 40…

    Efter en rask promenad närmar vi oss den källarlokal på Döbelnsgatan där Kulturskolans instrumentutlämning håller till. Man har precis öppnat och det ringlar en kö ända ut till trapphuset. Sverrir böjer sig ner och kikar in genom fönstret. Han ser en mustaschprydd man, allvarsam i illblå skjorta, bakom disken. Mannen har, till de köandes förtret, inte bråttom.
    – Fan! Jag lovar att det är han jag pratade med på telefon. Skulle min dotter kunna komma hit och hämta klarinetten själv? frågade jag. Nej, det var inte aktuellt.

    Vi enas om att ta en kaffe i närheten, medan kön minskar. Vi sätter oss på Sverrirs begäran utomhus, avsides.
    – Jag tycker det är skitjobbigt att prata om mig själv när andra hör på.
    När han försäkrat sig om att så inte är fallet berättar han, lite försynt, att han har en annan film på gång. I skymundan av The Girl in the Spider's Web går Phoenix upp på biograferna, en betydligt mer lågmäld film där Sverrir spelar Maria Bonnevies ex, en omkringkuskande trumpetare, tillika frånvarande far. Trumpetandet i Phoenix är långt ifrån någon förstagångsföreteelse; Sverrir har fått leva ut sitt musikintresse i massor av produktioner: Upp till kamp, Monica Z, Gentlemen, Paraplyerna i Cherbourg.

    Hans musikintresse är vida känt, nu även utomlands. Så pass att han ombeds välja musiken vid photo shoots.
    – Då står de där och bara: "Go ahead, Sverrir. You pick the music!" Jag vet att vissa upplever det som en extra press, att utses till musikansvarig, men jag har ju dj:at en massa så jag är inte blyg.
    – Vet du vad man borde göra förresten!? Man borde testa teamets tålamod genom att spela någon sådan här riktig jävla kyrkbrännar- metal. Burzum eller något annat norskt.

    I London, när han plåtades med Claire Foy för amerikanska Vogue, inledde han med att sätta på Matthew E Whites Brazos. Niominutersdängan är Sverris landningslåt. Han brukar starta låten i samband med att flygplanet inleder sin nedfärd. Det har blivit en lek; att försöka tajma nedslaget med låtens crescendo. Klimax ska helst infinna sig samtidigt som hjulen dunsar i landningsbanan.

    Är du egentligen en oförlöst musiker?
    – Nej. Jag gör fortfarande egna låter men kan inte spela på det sättet, inte på Janne Schaffer-nivå. Eller, det var kanske en märklig referens.
    Han kan däremot vara avundsjuk på musiker, säger han. Att få jamma, svettas, hålla i gång länge för att slutligen nå katharsis. Hans egna framträdanden blir allt mer upphackade. Fragmentariska skådespelarprestationer framför kameran, frikopplade från den upplevelse publiken kommer att ha.

    Är det svårt att få feeling då?
    – Lekfullheten blir ju mindre i större projekt, så är det. Ju större film, desto mindre skådespeleri à la teatern.

    Kanske är det framgångens pris? Skådespelare, särskilt sådana som är verksamma i Hollywood, får ägna sig mer åt utanverk än kärnverksamhet.
    – Jag älskar att vara skådis. När jag har varit ifrån det för länge så känner jag hur det börjar rycka i den tarmen, men jag kan samtidigt känna: Äh, jag behöver inte ens vara skådis. Jag kanske ska göra något annat. Ibland känner jag mest för att spy på det.

    När då?
    – När slappa regissörer säger: Äh, vi fixar det i "posten". Ibland har regissörer en övertro på klippning. Jag är allergisk mot den kommentaren. Och så finns det regissörer som först vill spela in scenen där man fått stryk för att sedan spela in scenen där man får stryk. Sådana regissörer inser inte att det trots allt tar en stund för en skådespelare att hamna någonstans.

    Han tar en klunk kaffe, blickar ut över folklivet på trottoaren. Många av de förbipasserande sneglar åt hans håll; mer påträngande än så blir det inte. Inte förrän en kille i 25-årsåldern kommer fram. Först säger han ingenting, bara står där med bläckpenna och en vit lapp i de utsträckta händerna. Sverrir nickar.
    – Jag känner igen dig från teatern … – Du vill att jag …

    Sverrir skriver menande i luften varpå skrivdonen räcks honom. Spetsen borrar sig igenom pappret på två ställen innan han får till det.
    – Sorry, det var en dålig penna.
    – Det är lugnt, jag kan klippa bort den där biten.
    – Han var old school, konstaterar Sverrir när autografjägaren lunkat därifrån. Det är mest folk som kommer fram och tar bilder med mobilen nuförtiden.

    – Jag kan förresten säga att jag är rätt trött på sociala medier. Jag har inget eget konto, men när jag kollar runt på Instagram så är det bara samma typ av bilder. Det vanligaste är väl någon hund som gör något tokigt, eller så har vi tre snygga tjejer som går på en strand och skrattar trots att det syns att de inte har något att skratta åt – det är inget som egentligen är roligt. Och så är jag ganska trött på folk som gungar i den här jävla skogsgungan, har du sett den? Man gungar ut över något stup och så är det regnskog överallt omkring. Jag är inte med på Insta, för jag vill inte fläka ut mig, och uppmärksamhet får jag nog av på jobbet.
    – Facebook kanske var sexigt i början, men man ser sig omkring på tunnelbanan och bara: Fuck, är jag mitt i ett avsnitt av Black Mirror eller? – Jag blir alltid väldigt glad när mina barn väljer att göra något som inte utspelar sig på en skärm.
    – Fan, jag tror Iprenmannen gick i in i affären där borta! Flera gånger avbryter Sverrir sina egna utläggningar eftersom det händer något mer spännande ute på gatan.
    – Jäklar vilken snygg traktor, eller vad säger man … gaffeltruck. Han kommenterar det själv:
    – Det är ett tecken på att man börjar bli gammal, säger han och flinar.
    – Man sitter här och kommenterar trafiken.

    Fast jag håller inte med. Det är snarare skepsisen gentemot sociala medier som Instagram och Facebook som skulle få vissa att avfärda honom som gubbig. Hans storögdhet inför vad som händer på gatan, och behovet att sätta ord på det, får honom tvärtemot att framstå som ung, på gränsen till oförstörd.

    Skinnjacka, Stand
    Skjorta, Our Legacy
    Jeans, L'homme Rouge
    Boots, H&M Studio

    "Jag har inte lust att leva Hollywoodlivet."

    Det är Stockholm noir-väder när vi lämnar kaféet, regn i luften. Vi traskar tillbaka mot instrumentutlämningen på Döbelnsgatan. Kön har glesnat. Det är bara två personer framför Sverrir. Mannen med illblå skjorta, glasögon och mustasch tar sig fortfarande gott om tid med varje kund.
    – Då tar jag och makulerar den här förra ansvarsförbindelsen, säger han till kvinnan framför, hon som ska kvittera ut en cello. Sverrir ser sig omkring under tiden. Miljön fullkomligen osar Roy Andersson. På disken ligger en hålslagare i tio nyanser av myndighetsgrått som ser ut att väga åtminstone tio kilo. Sverrir kliar sig i nacken. Några regndroppar har fastnat i hans hår.
    Till slut blir det hans tur.
    – Hej, säger Sverrir och skjuter fram sitt id-kort.
    – Jag ska hämta en klarinett åt min dotter.
    – Jaha, då vill jag be dig att skriva under en sådan här ansvarsförbindelse.
    Sverrir skriver. Utanför stånkar en röd stadsbuss förbi. Än så länge är det här hans liv. Än så länge är hans liv här.

    Det går förstås inte att lära känna en människa på några timmar; Sverrir Gudnason kan gott få förbli en komplex individ, men när det gäller Hollywood vill jag ha ett rakt svar: Vill han dit? Några dagar senare ses vi på Tennstopet. Med stammisens hemtamhet hejar han på kvinnan i baren. Några enstaka gäster i lokalen, ett milt efter lunchen-sorl. Det är någon timme kvar till aw-ruschen.
    – Jag kollar om schackrummet är ledigt, säger han och pilar i väg till "Dosan," det lilla mellanrummet bortom baren. Snedvägg, klätt i skotskrutig filttapet. Murrigt och dunkelt. Sverrir slår sig ner med en öl på soffan och pekar på en gyllene plakett på väggen: I detta rum äga schackspelare företräde.
    – Sitter det någon här så är det bara att hämta ett set från rummet intill, säger han och flinar. Han är biten schackspelare; hans pappa lärde honom, men på senare tid har han legat av sig.
    – Vill du se något sjukt förresten? Sverrir fiskar upp mobilen och spelar upp en scen ur schackdokumentären Bobby Fischer against the World, matchen mellan Fischer och Kasparov som spelades på neutral mark, närmare bestämt i Reykjavik. Kameran lämnar kombattanterna och försvinner ut i publikhavet. Där, med stort hårburr, sitter han. Sverrirs pappa Gudni.

    Sverrir är också denna dag klädd i lufsiga, ja, nästan clownvida manchesterbrallor. Bruna, grå T-shirt till det. Många tittar lite snabbt i hans riktning, men ingen gör något nummer av det.
    – Jag är en sådan som folk känner igen utan att veta vem det är, utan att veta varför. Det är rätt skönt. Jag har fått mitt kändisskap i små, gradvisa doser. Det har inte varit den där chocken som en ung Idol-vinnare utsätts för.
    Jag frågar honom om han är rädd för att förlora sin anonymitet.
    – Ja, men jag tror att man kan styra bort det. Jag har lyckats ha ett normalt liv och har lärt mig att välja bort. Mina agenter vet hur jag vill ha det.

    Och de tar hänsyn till det?
    – Ja. De där riktigt konstiga förfrågningarna kommer inte längre. "Hej, vill du vara med i en tjejtidning och baka pepparkakor i bar överkropp?"

    Var det där ett verkligt exempel?
    – Ja!

    Vill du flytta till Hollywood?
    – Nej. Jag har inte lust att leva Hollywoodlivet. Men jag flyger gärna dit för att göra spännande projekt.

    Under många år avstod han från att skaffa utlandsagent. Just för att han visste hur det skulle bli: "Men Sverrir, du kan väl bo i Hollywood i ett halvår åtminstone. Ge det en chans!"

    Motviljan bottnar till viss del i logistiska komplikationer – han har tre barn med två olika kvinnor – men också i ren motvilja.
    – Jag är ute efter att göra bättre och bättre grejer, inte större och större. Samtidigt är det så klart intressant att se hur långt jag kan komma. Och Hollywood är inte samma grej längre. Det är inte lika mycket som spelas in där längre, inte samma krav på att bo där.

    Sverrir tar en klunk ur ölen. Hans telefon blinkar till, och jag noterar att det är något från Facebook.

    Vad säger dina agenter förresten om din inställning till sociala medier, så här i lanseringstider? De skulle väl inte bli direkt ledsna om du var lite mer aktiv.
    – Det har föreslagits att jag kanske borde vara lite mer aktiv, säger Sverrir och sveper det sista av ölen. Men det är ingen som har tvingat mig. Jag bestämmer själv, och så vill jag fortsätta ha det.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!