• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Henrik Schyffert: "19-åringar i dag har ingen aning om vilka Killinggänget är.”

    Ungarna är snart utflugna och den nya generationen vet inte vem han är. Henrik Schyffert har passerat 50, har sedan länge gjort upp med 90-talet och känner sig numera färdig med politiken. Så vad händer nu? King träffar Sveriges hårdast arbetande komiker för att reda ut: Vem är Henrik Schyffert 2019?

    Henrik Schyffert: "19-åringar i dag har ingen aning om vilka Killinggänget är.”
    Foto: Carl Thorborg

    En blå Tesla parkerar vid foten av Bogesunds slott i Vaxholm. Henrik Schyffert
    kliver ut och ser sig igenkännande omkring.
    – Här har jag regisserat en rockvideo för tusen år sedan.

    På sig har han en jacka i kaninpäls ("inte så PK, men satans varm") när han skakar hand med var och en i teamet. Tove, en 25-årig makeupartist, börjar med att låna Henrik och passar samtidigt på att leverera en hälsning.
    – Jag lovade att hälsa från min mormor. Hon tycker att du är så bra.

    Henrik ler och tackar så mycket, med ögonen stängda för den dansande sminkborsten i ansiktet.
    – Det är min målgrupp nuförtiden.

    Efter den korta sminksessionen byts kaninpälsjackan ut mot nyheter från Tiger of Sweden och Our Legacy och omslagsfotograferingen i det gamla 1600-talsslottet kan börja. För en poppsykolog blir Henrik Schyfferts personlighet med ens tydlig: Framför kameran är han bekväm. Han rör sig ledigt, kommer med egna idéer och skrattar mycket. Han har full kontroll.

    I pauserna är han tystlåten och sitter helst för sig själv, spelar Wordfeud och smsar med flickvännen Nour El Refai. Inte dryg men blyg. Långt ifrån den bullrige alfahanne som han själv har beskrivit sig som i intervjuer. Klyschan om den blyge sång- och dansmannen tycks stämma.

    – Folk med social fobi söker sig till det här yrket. Nour är precis likadan. Sättet jag träffar andra människor på är väldigt udda,  det förstår jag också. Men det är fiffigt konstruerat för en person med social fobi. Jag går upp på en scen prick klockan nio, framför mig sitter människor som har köpt biljett för att se mig, jag pratar med dem i en timme och sedan går jag därifrån. Det är ändå speciellt. Men reglerna är tydliga. Jag har inga problem att berätta om mina hemorrojder för 800 främlingar, men jag kan inte prata om vädret med en enda förälder i ungarnas klass.

    Hur är det att göra intervjuer?
    – Intervjuer går bra. Här kan jag reglerna. Problemet med de andra mötena är att det inte finns några regler.

    "På jobbet har jag kontroll. Det har jag inte hemma."

    Skjorta, Our Legacy
    Byxor, Tiger of Sweden
    Sneakers, Veja

    I komikerkretsar är Henrik Schyffert känd som något av en arbetshäst. När han inte turnerar land och rike runt med någon ny föreställning står han på Norra Brunn i Stockholm om kvällarna och testar nytt material. Sedan soloshowen Var inte rädda (hans andra efter magnum opuset The 90's – Ett försvarstal) gick i mål förra året har han bland annat skrivit manus till Ola Salos krogshow It Takes a Fool to Remain Sane på Rondo i Göteborg. Men den tredje standup­showen under eget namn får vänta. Dels på grund av postproduktionsblues efter Var inte rädda och dels på grund av att han ska han spela teater på Rival hela våren. Tillsammans med vännerna Johan Rheborg och Per Andersson gör han en av huvudrollerna i pjäsen ART, en svart komedi skriven av den franska dramatikern Yasmina Reza som har satts upp på både Broadway och West End genom åren. Handlingen kretsar kring manlig vänskap, en humorkälla som Henrik har öst ur många gånger förut. 

    – I Killinggänget grottade vi ner oss mycket i manlig vänskap. Hela NileCity handlar ju om det. Eller Ben & Gunnar – En liten film om manlig vänskap. Av någon anledning tyckte vi att det var jättekul med mäns kärlek till varandra. Men förmodligen hade det kunnat handla om vilken kärlekshistoria som helst. Det var själva relationerna som var intressanta. Detta var på den tiden man kunde ha en humorgrupp på sex snubbar utan att det var kons­tigt. Vi skämdes lite över det där. Och vårt sätt att hanterade det var att driva med manlig vänskap. Det blev en slags självbevarelsedrift.

    Hur många vänner har du?
    – Fyra eller fem, tror jag. Alltså som jag kan berätta om riktigt privata saker för. Men jag är väldigt öppen på jobbet också. När man skriver manus rotar man alltid i sina egna problem och brister för att hitta stoff. Man fläker ur sig extremt mycket faktiskt. Därför tror jag att man har fått några fler sådana där kompisar än vad man hade haft annars. Jag vet mer om mina vänners familjer än vad familjerna själva gör.

    Hur går det till rent konkret när du letar efter material i ditt eget liv?
    – Jag grubblar och gör anteckningar i telefonen.

    Henrik fiskar upp sin Iphone och skrollar igenom långa textsjok i anteckningsappen.
    – Det går flera år tillbaka i tiden.

    Det ser ut som färdiga manus.
    – Ibland är det bara stödord också. Här till exempel står det "Papegojmat." Den skrev jag i går. Det är ett roligt ord, ju.

    Material från de senaste årens scenföreställningar som Ljust & fräscht och Var inte rädda susar förbi på skärmen.
    – Så fort jag kommer på något måste jag alltid skriva ner det. Sedan plockar jag fram de här anteckningarna och spinner vidare på dem, antingen själv eller med andra.

    Vilken är den senaste anteckningen?
    – Vi ska se… "Svårt att spara till tjänstepension om man fått spons hela livet." Det är någon slags anti-influencer-tanke. Eller den här "Jag var så bakis och spritsvullen när jag vaknade att Face ID-appen inte kände igen mig. Jag fick mejl från Apple där det stod 'Någon försöker ta sig in på din telefon' och en bild på Harvey Weinstein – 'Var det han?'" Så där håller det på.

    Du har turnerat åtta år i sträck. Hur kommer det sig att du jobbar så mycket?
    – Trygghet. Det är en värld jag kan. På jobbet har jag kontroll. Det har jag inte hemma. Det är helt enkelt roligt att jobba.

    Hinner du vara hemma något?
    – Jag har varit i lägenheten så mycket den senaste tiden att de spyr på mig där hemma. Sedan Var inte rädda har jag varit hemma och bara plockat in och ut diskmaskinen och spelat Wordfeud. Men när jag väl går till jobbet så syns det, trots att det sker under så kort tid. Som standupkomiker jobbar man en timme om dagen.

    Hur är du som kompis?
    – Det är svårt att avgöra själv. Men folk ringer till mig när de har problem och det måste vara ett gott tecken. Jag är ju sönderterapeutad, så jag har ganska många klichéverktyg att plocka fram. Men utöver det är jag dålig på att träffa mina vänner. Jag är en hemmakatt. Jag gillar inte att vara ute, den biten är jag dålig på. När folk ska ut och käka drar jag mig från att gå dit.

    Vad beror det på?
    – För det första känner jag mig klar med krogliv och parmiddagar. För det andra har jag den här uttjatade sociala fobin. Att gå på fest är vidrigt, jag har ångest i månader innan.

    "Jag visste inte vem jag var, så jag högg på andra."

    Kostym, Morris
    Piké, Berg&Berg
    Tröja, Berg&Berg
    Klocka, Omega
    Sneakers, Veja

    När jag intervjuade Björn Gustafsson berättade han att du hjälpte honom när han var deprimerad. Du bara "stövlade in" och var väldigt redig och pragmatisk. Var kommer den sidan ifrån?
    – Om det finns konkreta problem brukar jag kunna lösa dem gans­ka fort. Jag är bra på att se mönster. Men var den sidan kommer ifrån vet jag inte, kanske beror det på att jag kommer från en militärfamilj. Röda kors i pannan på dem som inte går att rädda och första hjälpen på dem som fortfarande kan överleva. Sedan är jag rätt bra på att göra listor. Det finns ett rutsystem som jag använder där man kategoriserar sina problem i "akut viktigt", "akut oviktigt", "oakut viktigt" och "oakut oviktigt". Det visar sig nästan alltid att det bara är en eller två saker som är akut viktiga, resten brukar hamna i de andra rutorna. Det är ett bra system. På det sättet är jag nog ganska redig.

    Efter nästan exakt ett år har Henrik Schyffert äntligen landat på fötter efter att ha spottats ut ur den mentala torktumlare som det innebar för honom att fylla 50. Det är i någon mån en tröst för oss alla. Om till och med den evigt ironiske, T-shirt-med-tryck-bärande Hobo Humpin Slobo Babe-busringaren från Rosersberg kan fylla 50 så kan vi andra göra det också. Men enkelt var det inte.

    – Jag hade en enorm 50-årskris förra året. Den var fruktansvärd. Jag hade aldrig haft åldersnojor tidigare, men nu slog det till med full kraft. Då återvände jag till min terapeut en hel del. Det visade sig inte handla så mycket om själva åldern, utan snarare om tankar som: "Vad blev det nu då? Vad hände med allt du drömde om och allt du ville göra? Valde du rätt väg? Varför är du inte i Kongo och hjälper fattiga barn?" 

    – Jag har alltid sett livet som en väg. Det är alltid något som döljer sig bakom nästa krök. Bakom ett hörn skaffar man flickvän, bakom ett annat köper man lägenhet och bakom ett tredje kanske man får barn. Men så plötsligt kommer man över ett krön och ser den sista sträckan. Man ser målsnöret. Det är bara en rak väg kvar, och man vänder sig om och ser allt man har gjort, sedan framåt igen och man studerar den lilla biten man har kvar. Exakt så kändes det. Det kom som ett brev på posten.

    Hur yttrade sig krisen?
    – Totalångest bara. Fullständig panik. Det var vidrigt.

    Kan du se potentiellt material i kriserna medan de pågår?
    – Nej, inte direkt. Det måste gå lite tid. Det tar även tid att urskilja temat för en ny föreställning. När jag skriver nytt material brukar jag inte se att de olika bitarna hänger ihop förrän efteråt. Det är som mosaik, man backar och ser en bild. Som senast när jag insåg att alla mina anteckningar handlade om rädsla, vilket så småningom blev Var inte rädda. Det är som om hjärnan redan på förhand bestämt temat, du måste bara lista ut det själv.

    På tal om Var inte rädda. Är du trött på politiken?
    – Ja, det är jag. Jag gör ändå ingen som helst skillnad, märker jag. Folk har redan bestämt sig för vilka de ska rösta på oavsett vad jag säger. Jag kan eventuellt få någon centerpartist som börjat dra lite åt höger att tänka ett varv till. Sedan är det såklart jävligt jobbigt med alla de så kallade svansarna. Människor som klottrar i trappuppgången eller skriver ut ungarnas personnummer på nätet. Det är inte värt det någonstans. På vissa föreställningar har jag behövt polisskydd för att någon hört av sig innan och hotat med att mörda mig på scen eller på parkeringsplatsen efteråt. Det var inte så det skulle bli. Jag vill först och främst vara rolig. Det är det som är mitt jobb. Det är vad allting handlar om.

    Den ironiska fasen, den politiska fasen. Vad hittar du på nästa gång?
    – Jag har precis avslutat den politiska biten. Just nu känner jag mig nyförlöst. Men jag har börjat skriva lite. Vi får se vad det blir. Det är för tidigt att se ett tema.

    Är det inte dags för det nihilistiska 90-talet att göra comeback efter de här politiskt infekterade åren?
    – Verkligen. Det hade suttit fint.

    Har du funderat på att göra en show där du återgår till att bli fullblodsironiker?
    – Tanken har slagit mig. Att bara skita i allt och ha kul. Men man lägger så mycket tid på en soloföreställning så man måste brinna för ämnet. Därför kan det vara svårt att bara blaja. Vissa komiker gör det lysande bra, men jag har aldrig lyckats.

    Hur hade det låtit om du hade gjort standup redan på 90-talet?
    – Väldigt bra fråga. Då måste man gå tillbaka och se hur jag var då. Den personen hade nog varit väldigt aggressiv mot andra. Det var som bekant min stora svaghet på den tiden, jag ­visste inte vem jag var så jag högg på andra. Det tog många år att förstå att det bästa sättet att prata om jobbiga saker är att kritisera sig själv. Bara då kan folk se problemen på allvar. Som standupkomiker hade jag nog snackat skit om andras tv-program, filmer och skivor och gjort mig rolig på deras bekostnad. Jag hade varit en pekare. Och jag hade varit extremt ängslig. Det finns en Malmöfalang av svenska komiker i dag, som gärna drar smala referenser och skiter i vad andra tycker. På 90-talet hade jag nog varit mer av en sådan komiker. Det hade varit viktigt för mig att alla inte skulle förstå vad jag pratade om. I dag tycker jag att det är mycket finare att dra en referens som alla fattar. 

    Henrik spatserar runt i slottets gamla vinterträdgård och försöker minnas vilket band det var han spelade in en musikvideo här med. Kan det varit The Creeps? Nej. Allt han minns är att det dracks kopiösa mängder sprit som så ofta på 90-talet.
    – Det är en fin kåk. Den känns väldigt Felix Herngren, gör det inte? Det är nog en tidsfråga innan hans produktionsbolag FLX flyttar in här.

    Henrik knackar lite i ena väggen.
    – Här kan han dra fiber. 

    Kavaj, J.Lindeberg
    T-shirt, CMMN SWDN
    Byxor, Tiger of Sweden

    2018 blev drevens år. Mediepersonligheter av olika slag hamnade i polemik med ­var­andra och uppmanade sina följare på sociala medier att angripa inte bara motståndaren, utan även motståndarens uppdrags­givare för att på så sätt strypa personens inkomst. Om det förr om åren handlade om att vinna en debatt så hand­lade det nu om att ödelägga den andres karriär – och i bästa fall liv. Modern krigsföring i ett medielandskap där aktörerna finansieras av sponsorskap och crowdfunding.

    Ett av de mest omtalade dreven var den så kallade Mr Cool-debatten där medieprofilen Elaine Eksvärd plötsligt uppmärksammade den tre år gamla låten Knulla barn, en skämtlåt framförd av undergroundkomikern Anton Magnusson och dennes humorkaraktär Mr Cool (tänk en modern Johnny Bode).

    Raplåten med den kontroversiella titeln fick Elaine Eksvärd att se rött och hon bussade sina tiotusentals följare på Anton Magnusson. Resultatet blev som önskat: Låten plockades bort från Spotify och Anton Magnusson avbokades från standupklubbar runt om i landet. Det var möjligtvis läge att damma av det gamla ordet "moralpanik". Men när Anton Magnusson började få ta emot rena dödshot ryckte hans humorkollegor ut i försvar.

    En av dem var författaren och komikern Kalle Lind som chockades över att folk ­
    inte hade "förstånd och intresse" att se låten för vad den var: "Ett groteskeri, en orgie i det mest förbjudna, en smaklöshetens all time high". Om man på allvar ville stoppa pedofili skulle det inte hjälpa att attackera en satirisk rappare, skrev han i en debattartikel. Och så gott som hela den svenska komi­kereliten höll med – frågan hade växt till något större: Vem bestämmer egentligen vad man får skämta om? Humorsverige stod enat: Mr Cools sak är vår. Men snart upptäckte man att en kollega saknades på barrikaderna. Och inte vem som helst. 

    – Helt plötsligt fick jag kritik för att jag inte gav mig in i debatten. Men jag tyckte att båda hade rätt. Å ena sidan hade Mr Cool helt rätt, det var ju en rolig låt. Men å andra sidan hade alla som blev förnärmade av låten också helt rätt. Folk som hade utsatts av gubbar i olika cykelrum när de var små hade all rätt att bli förbannade på en låt som Knulla barn. Jag ville inte välja sida.

    – Jag blir fantastiskt glad när folk drar snuskiga, grova och icke-politiskt korrekta skämt. Det är det bästa jag vet. Men jag förstår dem som blir skitförbannade på det.

    Varför tror du att debatten blev så stor?
    – Först och främst är det ett ämne som verkligen engagerar. Folk blir som tokiga bara de hör orden "knulla" och "barn" i samma mening. Jag förstår att folk vill ha en ursäkt om någon går över gränsen, oavsett vad man tycker själv. Men idén med skämt är ofta att ta publiken i handen och stirra ner i det allra värsta för att sedan ta ett steg tillbaka till säkerheten – där kommer det lättande skrattet och då kan man inte riktigt be om ursäkt. I så fall försvinner det farliga och därmed skrattet. Så komikern måste ibland gå för långt utan att be om ursäkt och i det här fallet gjorde det folk frustrerade.

    Hur ser du annars på humorklimatet i Sverige i dag?
    – Det är friskt. Allt hänger på kvalitet. Om folk blir arga är det ofta skämtet det är fel på. Du kan skämta om precis allt i Sverige i dag, men vissa skämt kräver mer tankearbete. För att fungera behöver det lindas in i ännu fler säkerhetslinor, flytvästar och cykelhjälmar. Jag har haft massor med skämt som har varit alldeles för grova där folk har rest sig upp och gått. Det var dåliga skämt, helt enkelt. Publiken bestämmer.

    Testar du material på Nour hemma vid köksbordet?
    – Hela tiden. Hon är ett jättebra bollplank. Hon brukar påminna om att alltid tänka på vem avsändaren är. Det är skillnad på om jag eller Petrina Solange drar ett skämt, även om det är exakt samma skämt.

    "19-åringar i dag har ingen aning om vilka Killinggänget är."

    Hörs Killinggänget något nuförtiden?
    – Jag och Johan träffas, men mer än så är det inte. Tomas träffar jag ibland. Jag sprang på Andres på stan för några månader sedan. Robert har jag inte sett på fem år. Jonas … har vi släppt. Och Martin var länge sedan.

    Vem jobbade du bäst med i Killinggänget?
    – När vi inte hade stormöte satt vi ofta i mindre konstellationer och skrev. Under de första åren var det jag och Robert. Vi satt hemma hos mig, jag vid datorn och han gick runt i rummet och gjorde gubbar medan jag ställde frågor. Han svarade och jag skrev ner allt som blev kul. Det var så vi kom på att han skulle dricka klorin eller måla tavlor med kaviar. Mot slutet satt jag och Johan mest.

    Saknar du att vara medlem i en grupp?
    – Ja, det gör jag faktiskt. Det är som att spela i rockband, vilket jag också gjorde ett tag. Det är magiskt att kliva av scenen fem personer tillsammans. Eller att stå bredvid och se ens kompis riva stället och tänka: "Vilken dröm att jag får jobba med den här personen." Att vara med i ett gäng är svårslaget. Det är jag inte längre. Det är väl det som är det tråkiga med att köra solo. Samtidigt är det skönt att stå på scenen själv, man får styra och ställa hur man vill. Men det är väldigt tråkigt att gå av scenen ensam. Jag kommer ihåg när vi spelade på Roskilde med mitt gamla rockband, samma vecka som hade vi haft en topp tre-låt i England, och vi gick ut på scenen och mötte 20 000 skrikande människor i publiken. Vi bara stirrade på varandra och jag tänkte: "Det här går inte att slå." Det var fint. Det saknar jag.

    Är Killinggänget nedlagt?
    – Nej, inte officiellt. Vi har sagt att om det dyker upp något som känns intressant så kör vi. Men allt hänger på idén. Och ju längre tiden går, desto mindre relevant blir det. 19-åringar i dag har ingen aning om vilka Killinggänget är. Jag kommer ihåg när Monty Python firade något jubileum med ett stort återföreningsgig. De hade skrivit nya sketcher där de klädde ut sig till gorillor och skojade om hur många sockerbitar det skulle vara i teet. Det var ovärdigt. Men det kan vara svårt att känna av själv när bäst före-datumet är passerat.

    Dagen efter ses vi på ett litet italienskt fik vid Vasaparken. Henrik känner hela den lilla personalstyrkan.
    – Hörni, orkar ni sänka Lill-Babs lite? Vi tänkte spela in ett samtal här. Det går nog snabbt.

    Personalen sänker radion och kommer ut med espresso och lemonad. Henrik bor på andra sidan parken, och trots att Fredrik Reinfeldt flyttade för länge sedan händer det fortfarande att det vackra tegelhuset kallas för "kändishuset." Henrik trivs fortfarande, och än så länge gör sönerna Janne och Limpan det också.
    – Båda sönerna bor kvar. Men en av dem är mest där och hämtar gummistövlar och pengar.

    Hur är du som pappa?
    – Om jag tittar på resultatet så har jag två friska barn som bryr sig om rättvisa och jämställdhet. På så sätt har det gått bra. Annars … Äh, jag vet inte. Jag är väl som folk är mest. Ibland är jag en surgubbe och ibland är jag jättemysig. Jag har stått still vid diskbänken och så har de fått komma om det är något. Jag lägger mig aldrig i om de bråkar. De får lösa allt själva, vilket har lett till att de har slutat bråka. Det har funkat bra. Jag är en helt okej pappa. Men sådant där är omöjligt att svara på. Det är som att svara på: "Hur är du som älskare?"

    Hur är du som älskare?
    – Haha, en glad amatör.

    Kommer någon av sönerna att gå i dina fotspår yrkesmässigt?
    – Nej. De verkar helt ointresserade.

    Hur känns det?
    – Jättebra. Jag har inte högre ambitioner med ungarna än att de ska vara friska och snälla. Och helst inte knarka ihjäl sig eller bli nazister. Då är jag nöjd.

    Ångrar du något i föräldraskapet?
    – Ja, det gör jag förstås. Jag var borta för mycket när de var små. Sedan tyckte jag att det var jobbigt med föräldramöten och hela den sociala biten. Jag var socialt fobisk inför möten med andra föräldrar. Det var jag dålig på. Vad mer? Jag har inte lyckats få dem att bli intresserade av någon sport. Jag var själv aldrig intresserad, så jag hade någon tanke om att få dem att bli det, men det har jag inte lyckats med. Annars har jag försökt att inte curla för mycket, det har gått sådär.

    När vi sågs i går såg du väldigt bekväm ut framför kameran men verkade blyg bakom. Har det också med den sociala fobin att göra?
    – Egentligen tycker jag att det är hemskt att bli fotograferad. Men jag har lärt mig att bara göra som fotografen säger. Sedan sitter jag mest tyst och väntar. Det är ett sätt att få dagen att gå.

    "Det bästa jag har gjort har jag gjort tillsammans med andra."

    Jag trodde att du skulle vara bullrigare och styra och ställa mer.
    – Det blir bara krångligt och tar tid. Så tänker jag att det är med förhållanden också: Man ska förlora diskussioner. Så mycket skitdiskussioner jag har haft genom åren. "Ska vi åka på julmarknad till Rosendal?" Jajamensan, säger man fastän man inte vill. Bara gör det. Det är lättare än att tjafsa. Samma sak med möten, folk älskar att vinna diskussioner. "Ska han ha röd eller blå slips i den här scenen?" Blå, säger du. Toppen, då kör vi på det. Det är ett lifehack jag har kommit på. Det är bara att lägga sig. I går var en sådan där dag. "Vilka bilder ska vi ha i King?" Välj ni, det blir säkert jättebra.

    Entréklockan plingar till och en äldre dam sticker in huvudet på den italienska delin.
    – Hej på dig, Henrik, säger hon vänligt.
    – Hej Maud! Hur är det? hojtar Henrik.
    – Jo, jag såg dig i fönstret och tänkte bara fråga dig en sak. Men du kanske är upptagen? undrar hon.
    – Jag sitter i ett möte här. Kan vi ta det om en stund?
    – Ingen brådska. Vi ses sedan. Puss.
    – Det gör vi. Hälsa pappa.

    Kvinnan vinkar förstrött och fortsätter promenera Odengatan fram.

    – Det var min styvmorsa. Pappa gifte om sig för 30 år sedan. Men var var vi? Du trodde att jag var bullrigare. På jobbet har jag lättare att styra och ställa. Det är därför regissörsrollen funkar för mig. Men när det handlar om gruppsamarbeten tror jag att man tar den roll som är ledig. I Killinggänget var det så; en kunde prata dialekter och en annan kunde skriva låtar. Min roll blev drivkraften. De kallade mig galärtrummisen, jag stod som i Asterixböckerna med den stora trumman längst bak på fartyget och såg till att alla rodde i takt.

    – En superkraft jag har är att jag kan jobba med lite krångliga människor. Thorsten Flinck, Jonas Gardell, Fredrik Lindström – väldigt bestämda män som vet exakt vad de tycker är rätt och fel. Där är det återigen bra att lägga sig platt och inte tjafsa i onödan.

    I vissa intervjuer har du beskrivit dig som en alfahanne. Känns det inte olikt en alfahanne att vika sig i diskussioner?
    – Kanske. Men tyvärr är jag nog en alfahanne många gånger. Jag prickar nog av alla punkter. Det händer att jag tar över och kör över folk. Omedvetet. Jag är nog bortskämd och van att bli lyssnad på. Det är en evig kamp. Man måste vara vaksam på sig själv, för jag vet att det bästa jag har gjort har jag gjort tillsammans med andra.

    Hur är du som pojkvän?
    – Haha herregud, det ska du fråga henne. Jag vet inte! Speca det lite.

    Köper du blommor till henne?
    – Haha, ja, det gör jag. Och jag fixar kaffe på morgonen och viker hennes tvätt. Överraskar henne genom att hämta henne på Bromma ibland. Jag skickar larviga sms och sådant där.

    – En sak som jag försöker tänka på är att lyssna utan att ge råd hela tiden. Ofta vill man inte ha en massa tips, man vill bara prata av sig. Man vill inte ha en gubbe som klappar en på huvudet, man vill bara bli hörd. Det försöker jag verkligen tänka på.

    Uppstår det någonsin rivalitet mellan dig och Nour? Ni jobbar trots allt med samma sak.
    – Det händer. Jag kan bli sotis när hon får göra långfilm med Peter Dalle, till exempel. Men när tidvattnet stiger höjs alla båtar. Jag ligger i samma hamn som hon.

    Vi pratade om din 50-årskris i går och du undrade om du hade valt rätt väg. Valde du rätt väg?
    – Det vore idiotiskt och förmätet att sitta och gnälla över min karriär. Men det finns några saker jag borde gjort annorlunda. Jag borde ha börjat med standup mycket tidigare. Jag var beroende av andra människor på tok för länge. Jag kunde ju inget själv, så jag var hela tiden beroende av att andra hade tid och plats för mig. Sedan skulle jag försöka jobba på min ängslighet mycket tidigare, jag borde inte ha brytt mig så mycket om vad andra tyckte och tänkte hela tiden. Dessutom klankade jag ner på andra alldeles för länge.

    – Det var faktiskt en väldigt bra fråga du ställde i går, det där om hur det hade låtit om jag hade gjort standup redan på 90-talet. Jag funderade på det i dag också. För när man gör standup försöker man vara så ärlig som möjligt, och den frågan kräver att jag verkligen tänker tillbaka på hur jag var under de där åren. Och sanningen är att jag hackade på andra för att bli någon. Så hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade jag ändrat min attityd, både mot mig själv och andra. Folk säger ibland att jag var bufflig på den tiden, men jag minns bara att jag var osäker. Det är jobbigt att titta ner i avgrunden, för den tittar tillbaka på dig. Det är vidrigt, men extremt nyttigt.

    Man får väl ändå säga att det gick rätt bra för dig på 90-talet också. Även om du hackade på andra ibland.
    – Ja, men det var rätt jobbigt på tunnelbanan hem de gångerna.

    Måste man vara så sträng mot sig själv? För att ta en sliten 90-talsliknelse, var det inte otroligt kul när Oasis snackade skit om Blur i olika intervjuer?
    – Som konsument är det kul. Men jag tror inte ens Oasis mådde bra av det där. Utifrån sett kan det vara skönt när någon rör om lite i grytan, särskilt i Sverige där alla tassar runt och bevakar sina varumärken. Men jag tror att även bröderna Gallagher ångrar sig i dag, trots att de aldrig skulle erkänna det. Det var emotionellt dyrt. Så var det i alla fall för mig.

    Vad är du stolt över när du blickar bakåt?
    – Jag tror att en person som Edward Blom har målat in sig i ett hörn. Han kan aldrig skaffa Runkeeper eller sluta äta ål till frukost. Det skulle förstöra tydligheten i hans karaktär. Arga Snickaren ska vara arg och Mat-Tina ska laga mat. Det var nära att bli likadant för mig, om jag hade fortsatt vara så där taggig som på 90-talet. Jessika Gedin sa så fint till mig för ett tag sedan: "Med både The 90's och Var inte rädda har du dödat dig själv. Du går upp på scen och har ihjäl dig framför publiken." Hon menade att jag förstör bilden av mig tills den inte längre finns kvar. Så har jag aldrig tänkt på det. Det var en fin komplimang. Man måste ha ihjäl sig själv vart tionde år för att kunna gå vidare. Det är ett stålbad, men jag gillar det.

    Hur ska du ha ihjäl dig själv nästa gång?
    – Jag vet inte. Jag vet bara att jag gillar att göra det krångligt för mig själv. Man måste knacka upp bröstkorgen och lägga hjärtat på diskbänken, sedan får Jens Peterson på Aftonbladet komma och ge sina tre plus. Det är jobbigt att stoppa tillbaka det där kalla hjärtat igen, men om du inte visar upp det från första början finns det ingen anledning för folk att komma och titta på det.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!