• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Hugo Hehnberg om sociala klättrare

    "Jag har bytt bil och bostad men inte vänner. Vad är man för jävla människa om man bygger kompisar efter livssituation?"

    Krönika: Hugo Hehnberg om sociala klättrare

    Redigerar en intervju med Jan Emanuel Johansson, Robinson-vinnaren som blev riksdagspolitiker och därefter stormrik på vårdboenden. 

    Märker att min åsikt om honom revideras under läsningen. Från motvilja till att tycka att han verkar … helt okej. Begriper inte varför, så jag läser texten en gång till. Det är inte affärerna, jag anser fortfarande att välfärdsentreprenör är ett skityrke. Inte heller att han döpt sin Rolls-Royce efter Mona Sahlin, det är bara dumt. Upptäcker slutligen stycket som förändrade min uppfattning. 

    "Jag har bytt bil och bostad men inte vänner. Vad är man för jävla människa om man bygger kompisar efter livssituation?"

    Här delar vi plötsligt världsåskådning. Jag avskyr också sociala klättrare. 

    Vet inte om det är åldern, men i mitt eget vänskapsuniversum har otyget blivit värre med åren. Jag lyssnar ofta till sårade människor som dumpats av gamla polare för att de inte längre betraktas som potentiella trappsteg mot statushimlen. Det är sorgligt. 

    Diskuterar ämnet med en kompis. Hans ståndpunkt är att de som slutar försöka avancera socialt lika gärna kan lägga sig ner och dö. "Alternativet är att stå still och då sjunker man." Att fastna i samma umgänge alltför länge tyder, enligt honom, på bristande ambitioner. 

    Han är ute och cyklar. Att fastna i samma umgänge är tecken på kärlek och lojalitet. Att ständigt byta kompisar för att det passar ens ambitioner tyder på avsaknad av själ och hjärta. Det doftar psykopati och Mr Ripley. 

    Så hur upptäcker man de brunnästa klättrarna? Det finns några tydliga karaktärsdrag. 

    De namedroppar skamlöst. Varje konversation är en potentiell möjlighet att berätta om rundpingisen med Alexander Östlund på Chippens efterfest 2009. 

    Sociala klättrare pratar gärna om sitt personliga varumärke, och hur det bäst bör vårdas. De betraktar alltså sina 574 Instagramföljare som en intressant målgrupp. 

    De skäms inte för att använda sina barn för att bända upp låset till finrummet. Där jag växte upp drömde många föräldrar om att just deras ungar skulle få dela matsäck med något av kungabarnen, och kampen för att få in dem i rätt klass kunde vara blodig. 

    Flyktighet kan också vara en varningssignal. Du är på fest och personen du samtalar med blickar otåligt över din axel. Då har du antingen råkat ut för en kokainist som väntar på sin langare eller en social klättrare som skannar av rummet i jakt på någon högre upp i hierarkin att igla sig fast vid. Om människan sedermera publicerar bilder på sig själv ihop med festens mest uppburna person har du svaret – imagebygge på sociala medier är klassisk klättrarstrategi. 

    Sociala klättrare är helt enkelt våldsamt irriterande. 

    Men det är synd dem. 

    Enligt psykologer lider de av både låg självkänsla och svårartad jämförelsesjuka. Världssynen är cynisk och de drabbas oftare än andra av depression. 

    Personligen begriper jag inte vad klättrarna får ut av det. Den upplevda statusen av att gnugga axel med folk högre upp på den sociala trappan är ju bara en illusion. Jag har både rika och kända kompisar. Men att umgås med dem har aldrig gett mig mer pengar, sex eller makt. Världen funkar inte så. 

    Ändå fortsätter de att klättra. Det är märkligt.

     

    Läs också:

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!