Kulturkrock

Kulturkrock Gallup

2016-05-23 12:49 4 kommentarer

Skärmavbild 2016-05-23 kl. 12.52.26.png

Du bloggläsare för vilken frågan är begriplig anger din livsinriktning nedan. Tack på förhand.

Min livsinriktning är:
 
pollcode.com free polls

2016-05-23 12:49 4 kommentarer

Långfredag: Tillbaka till framtiden

2016-05-20 12:01 4 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Final-Fantasy-VII-Screenshot-Cross-Dressing-Don-Corneo.jpg
Fig. 1: Fullt av dilemman du känner igen från din vardag.

Jag är i grund och botten en rätt senkommen tv-spelare, ärade läsare, och denna sorts eskapism blev en stor del av mitt liv för att detsamma vid tillfället lämnade övrigt att önska. Först blev det i form av Ocarina of Time, som tillhandahölls av soldathemmet i Visby när jag gjorde lumpen: Min bäste vän, som jag umgicks under all vaken fritid, valdes till följd av många goda egenskaper ut att representera hela rikets lumpare i Värnpliktsrådet, och lämnade mig kvar bland folk jag inte trivdes tillnärmelsevis lika bra med. Min nye bäste vän blev därmed Link, och med möda och stort besvär pusslade vi oss genom Hyrule, växte som människor både bildligt och bokstavligt och gjorde i slutändan processen kort med Ganondorf själv.

Några år senare befann jag mig i Kalmar som student. Det dracks mycket under dessa tre år, och alkoholen är ju som bekant ett svärd med dubbla eggar, där gårdagens euforiska glädje kvickt förbyts i morgondagens nattsvarta ångest. Jag självmedicinerade mot den sistnämnda genom att investera i en begagnad Playstation. Jag och mina kamrater, sällan förmögna, frekventerade stadens dåtida pantbank, Varubörsen, där det stod en back andrahandsspel. Man fick välja bland det skrala utbudet och göra sitt bästa för att para samman faktorerna kvalitet och lågt pris. Det var mina och Final Fantasy VII korsade väg, ett epokgörande spel som nu portats till iOS och därmed kan spelas på Ipad eller Iphone.

Jag hade i öppet förakt mot hyresvärdens dekret borrat två stora hål i väggarna, installerat trapetskrokar och i dessa hängt en hängmatta diagonalt över rummet. Jag kom att tillbringa många nätter hopkrupen i denna, med tjock-tv:n på AV och FFVII på rutan.

Final Fantasy VII var banbrytande på så många sätt. Storleken, kanske först och främst, i och med att spelet kom på flera skivor och levererades i dubbelt cd-konvolut. Speltiden tedde sig med dåtidens mått mätt nästan oändlig. Bara de timmar man tillbringar i Midgar, den stad där vi först får stifta bekantskap med en värld som i spelet hölls odöpt men som sedermera blivit känd som Gaia, blev många nog att misstänka att slutet stod i antågande. Icke. Det var bara prologen.

För mig liksom för många andra blev Final Fantasy VII introduktionen till den japanska rollspelsgenren och dess många egenartade konventioner: Karaktärs- och gruppbygge. Slumpmässiga möten. Dissonant men efterhand fullständigt logisk humor mitt i ett allvar så seriöst att det gränsar till det parodiska. SquareSoft, som Square Enix hette på den tiden, hade redan sex installationer av Final Fantasy-serien i ryggen när de började arbeta på sitt magnum opus, och vare sig förr eller senare – i min mening – föll pusselbitarna på plats tillnärmelsevis lika snyggt som här. Det vilar en mycket speciell stämning över Final Fantasy VII, kapabel att ge mig nostalgisk gåshud vid blotta tanken.

Miljön är en blandning av science fiction, fantasy och steampunk. Det finns en maträtt från Osaka som kalla okonomiyake, en sorts blandning mellan pannkaka och pytt-i-panna där allt fler ingredienser adderas efterhand tills du har en stor hög med botten av fläsk, center av nöt, fisk på toppen och däremellan många andra märkliga ting som du aldrig sett förut. Mot all vett och sans smakar den fantastiskt. Så fungerade Final Fantasy VII, med sin Bladerunner-artade högteknologi och sönderfallande urbana industrilandskap, med vapen och rustningar lånade från europeisk och japansk feodaltid, med luftskepp drivna av ballonger och trähjul. Det var en värld full av överraskningar, väl värda att gå vilse bland. Och, till skillnad från många av de senare spelen i samma genre, en där du fick röra dig någorlunda fritt och utforska där lynnet styrde.

I centrum står Cloud Strife, en än idag ikonisk gestalt inom japansk populärkultur, kännetecknad av spretigt blont hår och ett överdimensionerat svärd. Från början en inbunden träbock, med tiden allt mer medveten om vänskapens värde. Kring honom samlas en grupp miljöterrorister i uppror mot storbolaget Shinra, som urarmar planeten på den mystiska energi som kallas mako. Cloud genomgår en spektakulär karaktärsutveckling med ett allvar som mig veterligen aldrig tangerats igen inom genren. När eftertexterna rullade noterade jag en mycket intressant titel på en av medarbetarna: En person vars enda arbetsuppgift var att ansvara för förhållandet mellan Cloud, den kantiga lilla avataren på skärmen, och dig, spelaren som styr honom. Final Fantasy VII:s storhet framhålls ofta vara av teknisk natur, men det är här, i det emotionella, som spelet uppnår sina största höjder. Cloud hamnar med tiden i en identitetskris. Hans bakgrund är inte den vi tidigare förutsatt. Kanske är han inte den vi trott. Under denna utdragna sekvens vill du ingenting hellre än att hitta tillbaka till status quo, så mycket att det gör ont, och när väl handlingen återbördas till makroperspektivet vet tacksamheten inga gränser.

Det finns andra beståndsdelar som gör FFVII magiskt: Nobuo Uematsus musik, exempelvis, som växlar mellan det episka och det dråpliga på ett ögonblick när. När du klockar ut någonstans mellan hundra timmar och det dubbla, beroende på ambitionsnivå, kommer du ha hört den loopade stridsmusiken hundratals gånger, och finna att du fortfarande skulle kunna tänka dig att ha den som telefonsignal. Färdighetssystemet, som av hävd omdanas mellan varje installation i serien men som aldrig blev bättre än här, där det kretsar kring klumpar av en substans döpt till materia. De fasta skärmarnas labyrinter och den in i minsta beståndsdel kärleksfullt renderade terrängen. Och så finns den där stunden, du som varit där vet vilken jag talar om, långt före George RR Martins lustmord på sina egna skapelser, den som för mig liksom för många andra påminde om hur drabbande fiktion kan vara förutsatt att den först lurat till sig ditt helhjärtade engagemang.

Att spela är en del av mitt liv som var möjlig för att det funnits ett tomrum att fylla. Med hustru, två barn och arbete finns det tomrummet inte kvar längre, och till och med då jag kunnat stjäla tid åt bara mig och min konsol har jag till min förvåning funnit att det känts som ett slöseri med tid. Känslorna är blandade, och inte utan ett styng i bröstet har jag missat lanseringen av nästa generations konsol, av Metal Gear: The Phantom Pain, av Bloodbourne och Dark Souls 3. Men min Ipad kan jag bära med mig, balansera på bröstet i sängen innan sömnen kommer som ett överfall, ha till hand vid reklampaus eller tablåskarv. På så vis har jag kunnat uppleva Final Fantasy VII igen, och mot all vett och sans kunnat konstatera att detta nitton år gamla spel är en tidskapsel där magin ännu är intakt, full av glädje och sorg, spänning och möjlighet. Låt det inte passera obemärkt förbi.

2016-05-20 12:01 4 kommentarer

Boktisdag: På spaning efter den tid som flytt

2016-05-17 21:10 8 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

På grund av förändringar i planlösningen, gissar jag, har det förlag som ger ut tidskriften King drabbats av ett överskott på böcker. Många av dessa har staplats på hög i allmänna utrymmen i hopp om att förbipasserande intressenter ska hitta något matnyttigt och transportera det från platsen. Med tanke på den takt i vilken högarna sjunker förefaller de nyfikna dock vara få, vilket inte är konstigt med tanke på att det är ett utgående medium vi talar om, näppeligen kapabelt att konkurrera med sociala applikationers fröjder. Men kul för mig, anakronistiskt barn i huset, som plundrat dessa rester av diverse redaktionsbibliotek för allt vad tygen håller.

Ämnena kan variera stort: En mattidning lade ut sin referenslitteratur, och vips sitter man där med en handbok i konsten att syra fisk. Nu senast var det en trädgårds- och fritidshustillvänd redaktion som fått ont om hyllmeter, och pakethållaren på min Pilen dignade vid avfärd av diverse självhushålls- och kryddträdgårdsmanualer.

Bland dessa fångades mitt öga av en monografi över Nävekvarns styckebruk i Södermanland, som slog upp portarna redan 1623 och klappade igen för gott så sent som för fem år sedan, och på vars meritlista vi bland annat hittar en icke föraktlig del av det artilleri som användes i det trettioåriga kriget. Jag hade i vanliga fall inte intresserat mig särskilt för just denna volym, men ödet ville att jag för blott veckor sedan ropade in ett parti gjutjärn på auktion, detta i syfte att komma över ett antikt våffeljärn, ett sådant som placeras över öppen eld – i mitt fall gasspis – och som har ett kulformat gångjärn som ligger i en för ändamålet avsedd ficka i ställningen, med hjälp av vilken hela järnet kan roteras för hand så att våfflan kan gräddas jämnt på båda sidor (våffeljärnet har presterat gudomligt efter tvättning och smörjning, tackar som frågar, och det endast till priset av att hela lägenheten fylls av pittoreska rökmoln). Pjäsen är märkt med just Näfvekvarns bruk, eller rättare sagt Näfvequarns bruk*.

Monografin avhandlade huvudsakligen vedspisar, till min besvikelse, men plötsligt! Beskåda, medhipsters, en kettlebell från 1913. Notera gärna de två vikter som erbjöds: 25 respektive 36 kilo. Det var ingen filmjölk i överarmarna på den tiden, minsann. Notera vidare att tingesten marknadsfördes under kategorin "hantlar", av vilket vi återigen kan konstatera att det inte finns någonting nytt under solen, bara gamla grejer som relanseras under termer som är gångbara i de coolare delarna av New York. Se även single speed (enväxlad), hiking (vandring), trailrunning (terränglöpning), pulled pork (långkokt fläskkarré) et al.

IMG_20160512_101717.jpg

*I partiet ingick även en (hittills oprövad) plättlagg från Husqvarna.

2016-05-17 21:10 8 kommentarer

Boktisdag: En dröm om Shakespeare

2016-05-11 10:44 4 kommentarer

På tisdagar, eller egentligen närhelst den känner för det, skriver bloggen om böcker.

William Shakespeare – du vet, han skrev pjäser, ibland sonetter – har som säkert bekant firat jubileum i dagarna. I egenskap av barn med kulturintresserad mor har bloggen ett hyggligt gediget förhållande till barden tack vare en mängd teateruppsättningar under det glada 90-talet, inte minst på Dramaten, en period som kännetecknades av att man bara fick spela Shakespeare om ensemblen var mangrant iklädda ridstövlar. Underligt men sant. Det var Kung Lear, Macbeth, Trettondagsafton, Så tuktas en argbigga, med fler. Jag har även haft nöjet att få se en hel del på engelska, även om delar av blankversen tenderar att flyga över den moderne utlänningens huvud, varav en av de mest njutbara föreställningarna framfördes av ett amatörteatersällskap i en park i Cambridge, där skådespelarna rörde sig fritt bland picknickfiltarna, ibland snattade lite godsaker från någon obevakad korg och tog det plötsliga ösregnet med gott humör. Mycket opretentiöst och medryckande, utan att för den skull beröva pjäsen – Much Ado About Nothing – dess blandning av humor och allvar. Den som uppskattar Shakespeare på originalspråk kan ju dessutom göra det via en mängd mer eller mindre strålande filmatiseringar: Kenneth Branaghs version av den pjäs som just nämndes, och den utmärkta föregångaren Henry V (håll utkik efter en mycket ung Christian Bale i Falstaffs följe). Richard III med Ian McKellen. Baz Luhrmans flyhänta tolkning av Romeo + Julia för MTV-generationen. Eftersträvas en högre svårighetsgrad? Pröva Mel Gibson som Hamlet, och glöm inte att föreställa dig hur han tog för vana att regelbundet moona en måttligt road Glenn Close för att lätta upp stämningen mellan tagningarna. Och låt oss inte glömma underbara Shakespeare in Love, där en spränglärd Tom Stoppard plundrat sina enorma kunskaper i Shakespearetrivia för att skapa skyhögt underhållningsvärde. När vi ändå är inne på Stoppard kan nämnas den av bloggen älskade men av resten av världen illa sedda metafantasin Rosencrantz and Guildenstern Are Dead, där ungdomliga Tim Roth och Gary Oldman gestaltar dessa två förvirrade adelsmän vid Helsingörs hov, som försöker förstå vad som egentligen pågår medan händelserna i Hamlet utspelar sig i bakgrunden.

William Shakespeares enorma inflytande över brittisk litteratur gör sig ibland påmint på oväntade platser. Neil Gaimans The Sandman har ältats på bloggen förr vid mer än ett tillfälle, och från denna mastodontserie har jag fått några av mina finaste stunder med den gode William. The Sandman handlar som förhoppningsvis bekant om Morfeus, drömmens härskare, en av sju antropomorfa personifikationer av principer som styr tillvaron. I hans rike hör alla sagor och berättelser hemma, allt det som bara existerar i idévärlden. Detta grepp gör det möjligt för Gaiman att plundra hela världens litterära kanon på uppslag, vilket han gör med förtjänst (Alan Moore har hittat en annan men minst lika bra metod för att uppnå samma sak i The League of Extraordinary Gentlemen, som utspelar sig i en tillvaro där all fiktion är sann). William Shakespeare, till vilken Gaiman uppenbarligen har ett mycket personligt och innerligt förhållande, dyker först upp som en bifigur i en tidig episod kallad Men of Good Fortune, i vilken vår Morfeus träffar ett vad med en medeltida herre vid namn Hob Gadling, som har för avsikt att aldrig dö. De stämmer träff en gång vart hundrade år på samma krog, och vi får följa Hobs skiftande öden under ett långt liv som inte alltid framstår som helt värt besväret. I bakgrunden dyker en ung Shakespeare upp, först som en wannabe i eklips bakom den samtide men inom kort drastiskt knivmördade dramatikern Christopher Marlowe. Morfeus tjuvlyssnar på samtalet, och erbjuder en pakt även med Shakespeare, vars kreativitet släpps fri i utbyte mot två dedikerade pjäser, en i början av hans bana, och en i slutet.

I Dream Country, ett antal volymer senare, får vi stifta närmare bekantskap med den första av dessa pjäser, En Midsommarnattsdröm, som framförs särskilt för drömlandets invånare med gäster av Shakespeares eget teatersällskap. En del av själva pjäsen är tecknad, och vi bjuds även insyn i författarens egen komplicerade tillvaro.

Det allra sista kapitlet i Sandman-sagan, en epilog, visar slutet av Shakespeares levnad, och den sista pjäs han kom att skriva, inom ramarna för Gaimans fiktion även den tillägnad Morfeus: Stormen. Tematiskt blir Stormen en passande liknelse i det sammanhang den används: Utan att spoila slutet på The Sandman för den som klandervärt nog har serien oläst kan nämnas att Stormen till stor del handlar om trollkarlen Prospero, som bryter sin stav och avslutar sin magiska bana. En passande sista pjäs även för Shakespeare, antyds det, då denne tillbringat ett helt liv med att fläta ordens magi men nu är matt av sitt arbete.

I seriens kapitel får vi en mycket ömsint inblick i William Shakespeares vardag, som den tolkas av Gaiman: Såren efter hans son Hamnet (sic), död i unga år, har läkt så gott de någonsin kan. Han känner en trötthet mot slutet av sin levnad, men också en tillfredsställelse. En annan historisk person, dramatikern Ben Jonson, dyker upp för att besöka Shakespeare i dennes hem, och i samtalet dem emellan kommer Gaimans egen förklaring för Shakespeares mångsidighet. Jonson, en lebeman och äventyrare, härleder sin egen genialitet till det faktum att han rest världen runt och träffat allsköns olika människor, vilket gör det möjligt för honom att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Shakespeare, å sin sida, kontrar med att allt man behöver för att förstå andra människor är att själv vara en.

William Shakespeare: Ännu ett argument för att läsa The Sandman, och, givetvis, vice versa.

Har även du, käre läsare, ett förhållande till William Shakespeare, och lovord att strö eller gäss att plocka? Berätta gärna mer, ty bloggen är idel öra.

2016-05-11 10:44 4 kommentarer

Musikmåndag: Musikrummet VI/Morbror Bertils mandolin

2016-05-09 11:03 2 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om musik.

IMG_20160509_202248.jpg

Detta är morbror Bertils mandolin, och här kommer vi frångå serien Musikrummets omvända kronologi för ett ögonblick, av pragmatiska hänsyn. Bloggen ber känsliga läsare om ursäkt för eventuella tinningdunkningar som kan uppstå spontant orsakade av plötsliga rutinbrott à la Rain Man.

Vem var egentligen morbror Bertil? Frågan är komplex, och en jag inte besitter den rätta kompetensen att svara på. Nästan allt jag vet om honom har jag lärt mig genom att spela på hans efterlämnade instrument. Det förefaller dock ställt utom rimlig tvivel att han vid ett eller annat tillfälle var någons morbror, och den huvudmisstänkte är min svärfar. Delar av morbror Bertils kvarlåtenskap letade sig omsider upp respektive ner i de vinds- och källarförråd som mina svärföräldrar i kraft av ett halvt sekels boende i ett och samma hus förfogade över. En dag för några år sedan gjorde sig det lutheranska dåliga samvetet påmint, och man drog slutsatsen att dessa sedan länge orörda gömmor behövde städas, vilket enligt rapporter jag fått utvecklades till en farsartad scen där min sorglöse svärfar stoppade det mesta i en svart sopsäck (för bortforsling till närbelägen sopstation) på vars andra sida min svärmor befann sig och plockade upp allting igen (för återbördande till sin rättmätiga plats i förrådet). Halvvägs in i denna mödosamma process fick jag hur som helst per telefon frågan:
– Vill du ha en banjo?
Bloggens musikaliska intresse hade inte undgått mina svärföräldrar, inte minst eftersom jag nästan alltid har ett instrument i händerna och brukar svara på enklare frågor med ackord i dur eller moll.

Jag fann det nästan omedelbart tvivelaktigt att det skulle stått en banjo i mina svärföräldrars vindsförråd, och drog snabbt slutsatsen att man gått vilse någonstans i den för all del svårnavigerade stränginstrumentsdjungeln. Detta hindrade mig inte från att tacka ja med instrumentet osett, förstås, och senare, när detsamma överräcktes, visade det sig att det handlade om en mandolin. Ej att förväxla med det fingertoppshungriga köksredskapet för skivning av företrädesvis rotfrukt.

Mandolinen är en släkting till lutan, och den vanligaste varianten är tack vare sina italienska 1700-talsrötter känd som den neapolitanska mandolinen. Den har åtta strängar stämda i fyra körer, det vill säga att strängarna är unisont stämda i par. Efter att ha lagt ner betydande tid på att efterforska obskyra lutättlingar som cister, oktavmandolin, mandola, waldzither med fler ska jag erkänna att jag inte fattar poängen med att stämma strängar unisont i par. Hos den tolvsträngade gitarren, där åtminstone fyra av körerna är stämda med en oktavs mellanrum, ger det en speciell samklang, men i fallet mandolin begriper jag inte riktigt hur det är tänkt, och skulle gärna se någon ansvarig ställas till svars, eftersom jag i egenskap av människovän har så stort förtroende för vederbörande att jag tillskriver henom ett syfte*.

Jag har via internet förstått att så kallad "swing tuning", det vill säga att självsvåldigt stämma strängarna i andra intervall, är något åt vilket det rynkas svårt på näsan i initierade mandolinistkretsar, och efter att själv ha försökt får jag tillstå att det inte bara är elitismen som talar.

I det allra första kapitlet i Arthur Conan Doyles första längre Sherlock Holmes-verk The Sign of Four ställer vår nykokaininjicerade hjälte en komplett diagnos över John Watsons avlidne bror genom några ögonkast på vederbörandes fickur, och drar slutsatsen att denne var en slarvig alkis. Så vad, om något, kan vi få veta om morbror Bertil genom en genomgång av hans mandolin? Klart är att mandolinen tycks ha varit en trogen kamrat på en lång och inte sällan vådlig resa. Serienumret gör gällande att mandolinen lämnade Levinfabriken i nådens år 1946, och kanske var det den unga världsfreden som inspirerade morbror Bertil att förkovra sig i musiken.

Endast tomma hål där skruvarna en gång suttit vittnar om det plektumskydd som farit all världens väg. En chockerande spricka genom hela instrumentets baksida har lagats slarvigt men funktionellt med någon sorts oidentifierbar massa. Då mandolinspel i regel är en rätt stillsam syssla tänker jag mig att morbror Bertil förgyllt mången fest med sitt strängaspel, där både han och andra förfriskat sig till den grad att mandolinen tappats, trampats på, använts som tillhygge eller dylikt. Vidare har han valt att varken ersätta det trasiga instrumentet med ett nytt dito, eller att lämna in det till en professionellt reparatör, vilket kan vittna om antingen pengabrist eller en självtillräcklig personlighet. Min gissning är att morbror Bertil var en glad gamäng, och jag å min sida är också glad över att ha valts ut att förvalta hans trotjänare. Det vore för övrigt inte omöjligt att hitta mer konkret information om morbror Bertil, men som en individ med livlig fantasi har jag sedan barnsben lärt mig att dylikt tenderar att leda till besvikelse.

Mandolinen spelas med fördel med hjälp av ett plektrum, en sorts spel jag inte är speciellt förtjust i utanför thrashmetallens förlovade land. Att spela med fingrarna leder tyvärr bara till att naglarna går sönder och att ljudet blir ohörbart. Vidare gillar jag inte alls att spela ackord på mandolinen. Återstår gör att spela melodier, och det är faktiskt inte dumt alls. Mest intressant visade det sig vara eftersom en mandolin är stämd precis som en fiol, och att de fingerfigurer du lär dig på mandolinen kommer att kännas välbekanta även på fiolens greppbräde. Vidare kan du stillsamt plocka ut fiolmelodier på din mandolin innan du tar till stråken, vilket besparar grannarna misstanken om att du blivit osams med katten. Allt detta skulle komma väl till pass när morbror Bertils likaledes skamfilade fiol återfanns ännu längre in i ett av de redan omskrivna förråden några år senare. Stay tuned.

*Det är ju i och för sig möjligt att uppfinnaren bara hatade katter, vars tarmar användes till strängar förr i tiden, och genom de fyra extrasträngarna ville försäkra sig om att det gick åt så många som möjligt.

2016-05-09 11:03 2 kommentarer

Kulturkrock Debatt!

2016-05-08 09:06 Kommentera

Skärmavbild 2016-05-09 kl. 09.07.43.png
Wingardium leviosa.

Harry Potters närmaste väninna är…
 
pollcode.com free polls

2016-05-08 09:06 Kommentera

Musikmåndag: Musikrummet V

2016-05-03 21:41 9 kommentarer

På måndagar (eller tisdagar) skriver bloggen om musik.

Skärmavbild 2016-05-03 kl. 21.45.13.png
Hade gärna lånats ut till Kurt Cobain inför extranumret.

Vad är detta för instrument, då? Bloggen accepterar tre svar, alla korrekta: Du kan antingen kalla det för en oktavmandolin, en mandola, eller en irländsk bouzouki. Men egentligen vill jag inte prata om den. Detta är ett köp jag bittert ångrar.

Misstaget inspirerades dels av den mandolin jag fått till skänks på avvägar från den sägenomspunne Morbror (inte min) Bertil, och dels för att multiinstrumentalisten Ale Möller gärna spelar mandola på sina diverse folkmusikrelaterade projekt. Jag kan inte spela mandolin med fingrarna med gott resultat, utan endast med plektrum, och tänkte mig att en mandola tack vare sitt större format skulle passa bättre. Föga anade jag att just denna mandola är ett i sig undermåligt instrument, det vill säga att det inte är stämbart och spelar falskt, någonting som enligt alla konstens regler borde vara omöjligt på ett stränginstrument där tonhöjden regleras av metallband. Icke desto mindre kan du stämma samtliga åtta strängar korrekt i sedvanlig konfiguration G-D-A-E, men tre band längre ner stämmer tonerna inte längre, utan avviker horribelt. Hantverket lämnar med andra ord övrigt att önska.

Dålig självkänsla gjorde att felet inledningsvis härleddes till min egen bristande kompetens som musiker, och när jag väl blev medveten om att jag sålts ett uselt instrument valde jag att hedra den svenska folksjälen genom att knyta handen i fickan och låtsas som ingenting hellre än att reklamera. Men oss emellan, fy fan. Det händer att den åker ner från hyllan för att tummas på, men den usla stämningen är ett sår tiden inte tycks ha för avsikt att läka. I vilket fall som helst är avståndet mellan banden sådant att endast människor med Marfansyndom göre sig besvär att spela melodier. Min oktavmandolin är, kort sagt, ett försäkringsbedrägeri som väntar på att hända.

Om du bara ska lära dig en sak från Kulturkrock, låt det bli en varning om okloka köp av mandola, oktavmandolin eller irländsk bouzouki. Få saker är så trista som att spela på dåliga instrument, särskilt om man är en av dem som behöver all hjälp man kan få.

Borde man inte anat oråd när intarsian kring ljudhålet ser ut som en stor bajskorv, frågar sig säkert vän av ordning? Jo. Det borde man, och jag säger bara att Niklas Natt och Dag lurar man nog/ett par gånger med vin och med sång/men det sker ej två gånger uppå samma krog/och uti varje hamn blott en gång.

2016-05-03 21:41 9 kommentarer

Långfredag: Personligt III

2016-04-29 10:46 2 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag i form av ett filmrelaterat inlägg som borde gått i onsdags, men som försenats på grund av arbetsbelastning.

mwbw-wrathgod11.jpg

Aguirre – The Wrath of God (1972)

Jag är väldigt förtjust i filmer som tycks handla om en sak, men som i själva verket visar sig handla om någonting annat. Aguirre – Guds vrede/Aguirre – The Wrath of God/Aguirre – Der Zorn Gottes förefaller från början vara en film om ett antal spanska conquistadorers sökande efter El Dorado – det fallna inkaimperiets sägenomspunna stad av guld – i mitten av det åtminstone i Sydamerika inte speciellt glada 1500-talet. Den visar sig efterhand vara ett tätt drama om en mans eskalerande vansinne, och de förödande konsekvenser detta får för alla stackare som har oturen att befinna sig i hans närhet.

Aguirre är det första av totalt fem samarbeten mellan skådespelaren Klaus Kinski och regissören Werner Herzog, och för den som är mer intresserad av detta rekommenderas en dokumentär på ämnet vid namn My Best Fiend, gjord efter Kinskis död av Herzog själv. Bloggen vill för protokollet redovisa sin åsikt att Herzog är magnifikt full av skit, vilket även Kinski var: Båda svårt narcissistiska, och i kampen att överdriva sin respektive relevans för deras legendariska konstnärliga förhållande har skrönor växt under årens lopp och antagit episka proportioner. Det finns stor anledning till källkritik, och det är knappast en slump att Herzog gjorde sin dokumentär efter Kinskis död, och därmed kunde försäkra sig om att få stå oemotsagd.

Klart är att vi har med två dårfinkar att göra, som inte sällan står och balanserar på genialitetens rand. Som ung skådespelare föll det sig så att Kinski under en period bodde på samma våning som den fjorton år yngre Herzog, och där blev fruktad som en mycket stökig hyresgäst. En sådan som vrålar poesi mitt i natten, och man förutsätter att han är full, men när man utreder närmare visar det sig att han inte alls är det, och tvärtemot vad man på förhand förmodat gör detta situationen ännu obehagligare. Ni kan typen. Herzog, som redan då påstår sig ha valt en bana som regissör, visste med stor säkerhet att han en dag skulle komma att arbeta med Kinski, och i och med Aguirre blev drömmen sann.

Vidare mytbildning om Aguirre berättar att Herzog författade manuskriptet under loppet av två dagar, huvudsakligen på en buss tillsammans med sitt fotbollslag, som för det mesta var redlöst berusade och vid ett tillfälle kräktes över Werners skrivmaskin så att åtskilligt av det första utkastet gick förlorat. Med synnerligen låg budget, varav en tredjedel gick åt till att betala Kinskis gage, gav sig ett litet tyskt filmteam av till Peru för att filma den av Herzog framfabulerade versionen av berättelsen om Lope de Aguirre, en faktisk historisk figur.

Umbärandena som denna lilla skara tvingades utstå i djungeln blev svåra, och förvärrades av den obalanserade Kinski, vars paradgren det heller inte var att ta regi. Han ville realisera sin egen version av den allt galnare Aguirre, och då han var mycket förtjust i att skrika och väsnas var det en sådan framtoning han eftersträvade även framför kameran. Herzog var ute efter någonting mycket mer subtilt, och hittade slutligen en metod för att få sin vilja fram: Han drog ut på tagningarna tills Kinski skrikit sig trött, och fick på så vis fram en mer behärskad tolkning. Kinski var förstås inte nöjd. Detta yttrade sig bland annat genom att han under en sen kväll avlossade ett gevär rakt in i ett tält där ett antal statister befann sig, vilket kostade en av kollegorna en fingertopp. Herzog konfiskerade vapnet, och påstår sig äga det än idag.

Vid ett senare tillfälle tröttnade Kinski på de vidriga förhållandena under inspelningen, och tillkännagav på stående fot att han gav blanka fan i filmen och ville hem till civilisationen. Han stod i begrepp att ta klivet ner i en båt när Herzog såg sig tvungen att hota honom till livet: I samma stund som Kinski lämnade stranden skulle Herzog skjuta honom, och därpå sig själv. I versioner berättade av Kinski viftade Herzog även med en pistol för att inskärpa stundens allvar, någonting Herzog förnekar. Icke desto mindre vidhåller Herzog att det inte var ett tomt hot han kom med, utan att han faktiskt skulle skjutit Kinski om saker och ting hade dragits till sin spets. Så blev inte fallet. De längder till vilka regissören var villig att gå för att värna om sin vision imponerade motvilligt på Kinski, som bestämde sig för att stanna. Inspelningen kunde därmed fortskrida.

En betydande del av filmen utspelar sig på flottar som sakta flyter nedför floderna Huallaga och Nanay, vilket innebar att det var på dylika flottar som själva filmteamet tvingades tillbringa sina dagar. Risken för drunkning var konstant och överhängande, och naturens nycker påverkade den färdiga produkten: En plötslig översvämning förstörde alla flottar som byggts. Översvämningen skrevs in i manus, och bygget av nya flottar ledde till nya scener.

Kinski bär filmen, förstås, liksom den bär hans karaktärs namn. Hans rolltolkning är enastående, från början en obehaglig närvaro i bakgrunden som närmar sig centrum allt mer, med ögon stora som tefat och fulla av ett rasande vansinne som av allt att döma var Kinskis helt eget. Och slutet! En oförglömlig scen där Kinski spelar endast mot en flock apor, vilka införskaffats av Herzog med möda och stort besvär och som han i slutändan tvingades ljuga sig till av flygplatspersonal för att slippa bli blåst av samvetslösa djurhandlare.

Kinski och Herzog skulle komma att återvända till djungeln igen tio år senare, då för att filma Fitzcarraldo, vars historia är om möjligt ännu mer bisarr än Aguirre. Båda oändligt sevärda.

2016-04-29 10:46 2 kommentarer

Boktisdag: Näsa för böcker

2016-04-26 13:32 6 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Skärmavbild 2016-04-26 kl. 13.38.18.png

Jag har, sent omsider, gett mig på att läsa en av det sena 1900-talets största tyska boksuccéer, närmare bestämt Patrick Süskinds Perfume: The Story of a Murderer (som mitt exemplar heter på engelska, eftersom jag köpt den via iBooks; originalet heter Das Parfum: Die Geschichte Eines Mörders – vilket får mig att rysa vid åminnelsen av tyskans objektsböjningar – och inte heller den svenska översättarens titel, Parfymen: Berättelsen om en mördare, bjuder på några större överraskningar). Det gjorde jag rätt i, visade det sig. Allt började med några glimtar av Tom Tykwers film på bokens förlaga som visades på tv för något halvår sedan, och som har Ben Whishaw – som jag tycker mycket om – i huvudrollen. De få scener jag hann se innan livet kom i vägen luktade magisk realism lång väg, och jakten på boken tog sin början. Den fanns inte på iBooks då, men har till min glädje dykt upp sedan dess.

Perfume följer en viss Jean-Baptiste Grenouille från det att han föds under ett fiskstånd i det tidiga 1700-talets Paris och vidare genom hans liv. Grenouille – vilket betyder groda på franska – växer upp på diverse tvivelaktiga fosterhem, och hans talang består i ett övernaturligt sinne för doft. Han kan lukta sig till världen på ett sätt som inte är förunnat andra, och lyckas tack vare detta överleva i en tillvaro som gör sig absolut yttersta för att ta livet av honom. Grenouille har även nackdelar: Han utsöndrar själv ingen doft alls, vilket gör andra människor illa till mods på ett oftast undermedvetet plan. Han är även född ondskefull av anledningar som författaren inte bryr sig om att förklara närmare, och boken har ett egensinnigt upplägg i den bemärkelsen att vi för följa en högst osympatisk person på hans krokiga väg genom världen, inom kort kantad av allsköns illdåd, men förväntas ändå bibehålla tillräckligt intresse för honom för att fortsätta läsa. Och det gör vi.

Grenouille slår sig in på en bana som parfymör, ett värv som givetvis kommer så lätt för honom att det tangerar det meningslösa. Omsider blir han varse sitt sanna kall, då han får väderkorn på en ung flicka med en naturlig doft så underbar att han inte kan värja sig för den. Han blir besatt av att återskapa samma doft på syntetisk väg, en process som dock inte låter sig genomföras med råvarans liv intakt. Och vips har vi med en seriemördare att göra.

Jag är rätt svag för skildringar av huvudpersoner med särskilda gåvor, ett uttalande som slår mig som rätt allmänmänskligt i dessa tider av Marvelfilmatiseringar. Men jag tänker på litteratur nu, och efter att ha greppat temat för Perfume gick tankarna omedelbart till Salman Rushdies Midnattsbarnen, där protagonisten Saleem Sinai delar Grenouilles goda luktsinne. Eller ta Blecktrumman av Günter Grass, där Oskar Matzerath inte bara slutar åldras, utan också har förmågan att skrika så att glas spricker. Båda dessa verk har dock ambitionen att via sina övernaturligt begåvade huvudpersoner ta ett helhetsgrepp på nationers historia, en målsättning som Perfume saknar. Vilket inte är till dess nackdel. Det är en liten läsfest, helt enkelt, och håller sig klokt i ett format kort nog att bära konceptet hela vägen utan att fresta på läsarens tålamod.

Perfume kommer till på köpet högt rekommenderad av en handfull namnkunniga musiker: Kurt Cobain var mycket förtjust i den, och firade boken i och med spåret Scentless Apprentice från In Utero. Kanhända identifierade han sig med huvudpersonens grundmurade misantropi. Till Lindemann, vokalist i Rammstein, skrev låten Du Riechst So Gut till 1995 års Herzeleid, som även blev bandets första singel. Och Brian Warner, mer känd under sitt artistnamn Marilyn Manson, släppte samma år Smells Like Children med referenser till Süskinds bok, en EP som kom att göra hans lycka inte i form av titelspåret, utan tack vare en coverversion av Eurythmics Sweet Dreams (Are Made of This), och låt oss inte glömma I Put a Spell On You, som letade sig ända in på soundtracket till Lost Highway. Vilket ju även Rammstein gjorde, slår det mig, världen är bra liten.

Apropå parfym i allmänhet, för övrigt: Som många andra märkliga ämnen var detta ett med vilket jag blev bekant tack vare mitt arbete för King. Jag skickades för många år sedan till Barcelona för att intervjua Orlando Bloom – en text som finns att läsa här – på en resa som arrangerades av Boss, vars nya parfymlinje Orlando frontade. Vi tillresta journalister fick bland annat en föreläsning av en så kallad "näsa" (person med extremt gott luktsinne sysselsatt inom parfymindustrin) som gick igenom den så kallade doftpyramiden, bestående av hjärtnoter, toppnoter och basnoter, med olika varaktighet och funktion för doften som helhet. Jag fann det mycket fascinerande.

Väl hemkommen var det med ett nyfunnet doftintresse, och knappt hade jag efter möda och stort besvär hittat en eau de toilette som passade just mig innan nya frågeställningar grodde. Varför, tänkte jag, betala dyra pengar för en specifik doft om jag ändå ska tvätta håret med ett dussinschampo och använda Ica-deodorant under armarna? Dessa avsevärt billigare dofter, som jag inte ens vet vilka det är, kommer att sälla sig till helheten och förta effekten av parfymen, och säkerligen få mig att lukta som en slumpvis komponerad fruktsallad. Jag förhörde mig om dessa bryderier hos magasinets jourhavande doftexperter, men fick aldrig något tillfredsställande svar. Jag håller det än idag för ett dolt problem i samhället som ingen annan riktigt tycks ha tillmätt tillräckligt allvar. Efter detta började min jakt på helt parfymfria produkter, med varierande framgång.

Det hela skulle komma att avbrytas abrupt av att min hustru som en bieffekt av sin första graviditet blev extremt känslig för dofter, och förbjöd all parfymanvändning. Hon blev nästan omedelbart gravid igen, och under de snart två år som gått har vi följaktligen levt i ett parfymfritt hushåll. Det har fått spännande följder: Ett mycket skarpare luktsinne, framför allt. Den näsa som fått gå oantastad av starka dofter från den egna kroppen har blivit mer uppmärksam på sin omgivning. Överparfymerade anförvanter har blivit en påfrestning. Och, liksom Jean-Baptiste Grenouille i Süskinds bok, är jag övertygad, kan jag idag från betryggande distans lukta mig till min avkommas nybajsade blöja i en hel förskola full av småbarn. Fett life-hack.

2016-04-26 13:32 6 kommentarer

Musikmåndag: Musikrummet IV

2016-04-25 22:53 5 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om musik.

IMG_20160425_093130.jpg

Detta är en Eko Ranger XII. För det otränade ögat kan den se ut som en tolvsträngad gitarr, men det är bara halva sanningen: Den går även utmärkt att använda som murbräcka, till rivningsarbeten, som åra för styrning eller paddling, i självförsvarssyfte eller som ett så kallat "tjejträ" i brännboll. Meningarna går isär om huruvida italienska Eko gjorde välljudande och högkvalitativa gitarrer under det glada sextiotalet (ena lägret framhåller att de på sin höjd kan betraktas som "kult", medan det andra vidhåller att de är gravt underskattade och tämligen habila) men alla är överens om en sak: De är i princip oförstörbara. Jag har läst en forumtråd där en Ekoägare berättar om hur han hittade sin fullt spelbara gitarr i askan av sitt nedbrunna hus. En annan tillskyndare instämde, och berättade om hur han på fyllan använt sin Ranger XII till att gräva ett väl tilltaget hål på en strand av skäl som han i efterhand inte kunde redogöra för.

Jag har endast spelat på en annan tolvsträngad gitarr än min Eko. Det var för många år sedan, och under inflytande av den alkohol jag på den tiden ännu drack. Många medmusikanter håller säkert med mig om att berusning tenderar att slå stenhårt mot gehöret, och detta i kombination med en allmän okunskap om hur en tolvsträngad gitarr ska stämmas gjorde att jag höjde en sträng tills den sprack, varpå jag ställde tillbaka gitarren där jag fann den i hopp om att undgå att ställas till svars för tillbudet av dess ägare. Med detta i tankarna kan jag därmed säga utan vidare omsvep att den Eko Ranger XII som syns på bilden är den bästa tolvsträngade gitarr jag någonsin spelat på.

Liksom Levinlutan som inledde denna serie är gitarren ett auktionsinrop på impuls, och kostade om jag inte missminner mig runt tusenlappen – ett billigt pris för dylik musikalisk allmänbildning. Den tolvsträngade gitarren var från början en festlig gimmick, men kom under 1920-talet och framåt att börja användas inom folk- och bluesmusik. Leadbelly var en pionjär. Det kan inte förnekas att instrumentet har en väldigt egen ton. För den obevandrade kan snabbt nämnas att strängarna sitter i par, varav de fyra lägsta paren består av en vanlig sträng, och en dito som är stämd en oktav högre (de två högsta paren består av vardera två identiskt stämda strängar). Det går an att spela precis som på en vanlig gitarr, då man håller ner två strängar med ett och samma finger så att de klingar unisont. Jag har hört tonen beskrivas som "mullig". Vetenskapen lär oss att strängarna inte kan svänga exakt samtidigt, varför tonen svajar en aning, och bidrar till det speciella ljudet. Det har förvisso säkert att göra med hur och vad jag spelar, men jag tycker att tonen påminner lite om en cembalo – ett sådant där barockpiano, du vet – och mycket riktigt visar det sig när jag läser på att ett vanligt cembaloupplägg är två anslagna strängar per tangent, stämda i oktaver. Jag tycker att ljudet är fantastiskt och att gitarren ifråga är mycket rolig och tacksam att spela på. För att inte tala om vilken personlighet den har.

När jag köpte min Eko Ranger XII var den felsträngad. Av naturen godtrogen som jag är tog jag för givet att den tidigare ägaren visste vad hen höll på med, och strängade gitarren likadant med de nya strängar jag köpte. Felet bestod i att bassträngen i varje par låg överst, och följden blev att den högre stämda strängen inte riktigt ljöd som den skulle när jag slog an båda med tummen. Efter att jag dragit av en sträng någon månad senare kom jag på tanken att byta plats på strängarna i dessa par, och när jag skred till verket visade det sig att det var så det skulle varit från början, varom storleken på skårorna i sadeln vittnade. Slutet gott, allting gott. Den lät oerhört mycket bättre med strängarna återbördade till sina rättmätiga platser, och jag kan bara hoppas att den forne ägaren hade särskilda skäl att skifta strängarna och inte gick miste om gitarrens fulla potential på grund av ett missförstånd.

Notera även hur det groteskt överdimensionerade plektrumskyddet till mervärde matchar min samling Rorschachbilder.

2016-04-25 22:53 5 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri