Kulturkrock

Bäst när det gäller/Kulturkrock vilar på gamla lagrar

2016-08-24 11:38 Kommentera

mulholland-drive-silencio.jpg
"There is no blog… and yet, we read a blog."

Igår publicerade BBC:s kulturredaktion en riktig klickraket i form av en lista över det 21:a århundradets hittills bästa filmer, i alla fall om den utvalda panelen på 177 professionella filmkritiker får välja. På första platsen kom, aningen oväntat för min del, David Lynchs Mulholland Drive, och utan att veta någonting i detalj om hur röstningen gått till kan jag tänka mig att få av kritikerna valt just denna som sin absoluta favorit, utan att den snarare knipit topplaceringen på grund av högst medelbetyg, vilket kan påstås vara lite av ett naturligt felslut i dessa sammanhang, men ingen överraskning för statistikern. Inte så att jag tycker att den är malplacerad; jag ifrågasätter bara att andra människor verkligen har den goda smaken att sätta den där med flit.

Icke desto mindre var det med ett långt inlägg om just Mulholland Drive som Kulturkrock kanske fann sin röst för smått bisarra fem och ett halvt år sedan. Den texten finns att läsa här. Vilka andra filmer på denna hundralista har bloggen lyckats uppmärksamma under årens lopp? Till glädje för bloggnostalgiker – och inte minst för bloggen själv, som i vilket fall som helst inom kort måste transkribera intervjuer med ena handen och torka småbarnsbajs med den andra – presenteras här hela listan (tror jag).

Mullholland Drive (1), alltså.

Spirited Away (4), och mer på ämnet i form av ett ömt farväl till Hayao Miyazaki.

Boyhood (5), mot vars närvaro på listan bloggen reserverar sig.

Mad Max: Fury Road (19) och ännu mer Mad Max: Fury Road. Det kunde gärna fått vara ännu mer än så, inser jag så här när beslutsamhetens friska hy går i eftertankens kranka blekhet över.

Memento (25).

Oldboy (30), samt ett groteskt långt inlägg om Chan-Wook Park. Ack, du svunna fritid!

Låt den rätte komma in (94), inflätad i en längre intervju med Tomas Alfredson i egen hög person.

Requiem for a dream (delad 100).

2016-08-24 11:38 Kommentera

Kom tillbaka, Baz, allt är förlåtet

2016-08-18 10:52 Kommentera

the-get-down-still.jpg

Vad som bara kan beskrivas som ett genombrott inom nattningsrutiner har under de senaste dagarna lett till att jag och min hustru kunnat ägna oss åt folkets opium, tv-tittandet, på en skala som inte varit möjlig under de senaste två åren. Några stalltips från bloggens vän F föranledde en inloggning på ett Netflixkonto så eftersatt att någon övervakare i andra änden av linan måste fått om inte hjärtattack så åtminstone förhöjd puls, och där vi under en och samma kväll kunde avnjuta inte mindre än ett och ett halvt (1,5) avsnitt av lika många tv-serier. Stranger Things, givetvis, som ju legat ute en månad och som säkert omskrivits på nätet förr, varför jag hänvisar den nyfikne läsaren annorstädes. Det andra var aningen mer aktuella The Get Down, vars första säsong lades ut i sin helhet för sex dagar sedan.

Även om båda dessa serier delar ett nästan samtida retrotema (The Get Down 1977, Stranger Things 1983) skiljer de sig en hel del åt i tilltal, tema och estetik. När jag pitchat båda serierna för min maka råkade jag slå på första avsnittet av Stranger Things först, utan att ha klargjort detta, och efter den inledande scen där ett för mig hittills okänt monstrum smiter från en lika välbevakad som illa upplyst laboratoriekorridor till tonerna av illavarslande stråkar kom frågan:
– Var det verkligen så här hiphopen uppstod?
Jag började bläddra igenom ett internt kartotek med festliga svar av typen:
– Ja! Allt började när Sugar Hill Gang smet från det laboratorium där de odlats fram, mulade en forskare, iklädde sig pastellfärgade pullovers och spelade in Rapper's Delight.
…men då jag inte sovit en hel natt sedan hösten 2014 och min kvickhet och allmänna sinnesnärvaro tagit stor och kanske irreversibel skada därav fick jag bara tillstå att det var Stranger Things och inte The Get Down som vi tittade på.

The Get Down skildrar alltså hiphopens födelse så som bara en av världens vitaste män, Baz Luhrman, kan skildra den, löst baserad på åminnelser från legendaren Grandmaster Flash. För egen del har jag haft ett komplicerat förhållande till Baz Luhrman på senare år. Jag anser att Romeo + Julia var genialisk, jag älskade Moulin Rouge!, men avskydde Australia och klarade inte av att se klart The Great Gatsby, två filmer som jag ansåg saknade hans naivt euforiska handlag. Efter att ha sett färdigt det 90 minuter långa pilotavsnittet är mycket av detta förlåtet, för här är allt det som han gör så bra på plats lika flyhänt som om ingenting hänt. En serie om hiphopens genesis av 2016 års modell hade lätt kunnat bli en hård och mörk historia full av allvar och, gissar jag, historierevisionism – jag menar, kila in på YouTube och kolla videon till ovan nämnda Rapper's Delight, och försök att göra en självklar koppling mellan det som där syns och senare tiders gangstakultur. Baz Luhrman bejakar istället hiphopes rötter inom den maximalistiska och idag djupt kitschiga discon, och hänger sig helt åt nostalgisk romantik och majestätisk 70-talsestetisk filmad i färger så klara att plattskärmen tåras.

Vi har i centrum en omöjlig kärlekshistoria tonåringar emellan, förstås: Mellan den unge Zeke och hans klasskamrat Mylene. Zeke är hopplöst förälskad, men Mylene drömmer om ett liv som soulsångerska och är trots sina besvarande känslor ovillig att binda sig till någon som förefaller sakna framtid och vägra att förvalta sina talanger. Zeke har ordets gåva, och hans poesi är, anar vi snabbt, hans väg mot storstjärnestatus inom en gryende musikgenre som än så länge är förvisad till undergroundfester i hemliga återvändsgränder. På makronivå smider politikern Francisco Cruz planer för att gentrifiera Brooklyn och ge folket det grannskap han anser att de förtjänar, och en infekterad fejd mellan gangsterbossen Fat Annie och det Warriors-liknande urbana gänget Savage Warlords dras till sin spets i form av en nattklubbsskjutning. Samma nattklubb till vilken Zeke måste skaffa sig tillträde för att övertyga DJ:n om att spela den extremt sällsynt skiva som Mylene, på plats för att försöka avhända sig sin demo, älskar, och som en gång för alla kommer att bevisa hans hängivenhet.

Liksom i fallet Moulin Rouge! är det ett spektakel fullt av saker som inte borde fungera, fullt av överdrifter och stiliserade sekvenser som i händerna på en mindre skicklig regissör skulle fallit från styva linan och gjort magplask under löjets skimmer, men som med Baz Luhrman bakom klappbrädet tvingar dig till kapitulation med ett fånleende från örsnibb till örsnibb. Och här finns ett hjärta av guld, förstås, som låter de stora känslorna skina igenom underhållningen med drabbande effekt: Zeke – fantastiskt spelad av Justice Smith – läser en dikt som tvingade mig att, som Frank Herbert uttrycker det, ge vatten åt de döda. Du som läsare chockas säkert när jag avslöjar att jag varken har afrikanskt eller latinskt påbrå och heller inte är uppväxt i Bronx under 70-talet, men jag kan inte hjälpa att identifiera mig så mycket med denna rolltolkning att det svider, och så fungerar stor konst.

2016-08-18 10:52 Kommentera

Läsningens baksida

2016-08-16 20:53 2 kommentarer

Jag har tjatat ofta om Patrick O'Brians Master and Commander/Aubrey-Maturin-böcker här, och du som är sjukt trött på det men varit för artig för att påpeka det i kommentarerna – för vilket bloggen tackar ödmjukast – ska veta att slutet är nära, ty under sommaren bestämde sig bloggen för att styra upp sitt liv och avsluta serien, ett mål som efter en spurt på fem och en halv bok (det är nitton totalt) bara är 200 sidor bort i skrivande stund. Varning utfärdas därmed för någon sorts sammanfattande inlägg inom kort. Detta handlar om något annat, dock; ett fenomen som hemsöker varje volym i den upplaga jag läser. Det rör sig om baksidestexterna.

Dessa har skrivits av någon som har en idiosynkratisk, för att inte säga rätt och slätt felaktig, bild av vilken information en dylik bör förmedla. Som konsument efterlyser jag några lockande meningar om grundpremissen, etablerandet av en stämning kanske, eventuellt några tvetydiga ledtrådar om handlingen. Inte här, inte. En pastisch säger mer än tusen ord, och för att låta dig förstå hur Aubrey-Maturin-böckernas baksidestexter är konstruerade har jag här bifogat en egenhändigt skriven dylik, men med Harry Potter and the Half-blood Prince som exempel.

"Denna sjätte bok om trollkarlen Harry Potter och hans vänner tar sin början på magiskolan Hogwarts, där Harry till sin fasa får höra att den nya magistern i ämnet Defense Against the Dark Arts är ingen mindre än hans gamle ärkefiende professor Severus Snape! Lyckligtvis hittar han en mystisk gammal lärobok full av anteckningar, vilka gör underverk för Harrys betyg. Bokens tips har signerats av någon som kallar sig Halvblodsprinsen, vilket senare visar sig vara ingen mindre än professor Snape själv. Tillsammans med självaste rektor Dumbledore ger sig Harry sedan ut för att hitta de magiska föremål i vilka den onde Voldemort gömt delar av sin själ för att säkra sin fortlevnad. Voldemort ämnar dock inte stillatigande acceptera det som händer, och som kulmen i en dramatisk händelseutveckling dödas Dumbledore av Snape, som flyr skolan efter dådet och ansluter sig till Dödsätarna. Harry har inget annat val än att lämna Hogwarts för gott, vilket är synd eftersom hans och Ginnys ömsesidiga kärlek nu börjat spira på allvar (medan Ron nyligen dumpat Lavender Brown). Vi lämnas i gastkramande väntan på nästa spännande bok i J K Rowlings bästsäljande serie!"

2016-08-16 20:53 2 kommentarer

Providence: En skänk från ovan

2016-08-13 00:06 4 kommentarer

IMG_20160813_092555.jpg

Ytterst sällan i mitt liv har det hänt att det uppstår en korsbefruktning mellan saker jag dyrkar var för sig. När det väl är på gång rör det sig ofta om falskt alarm: Det var snack om att Darren Aronofsky skulle göra film baserad på Kazuo Koikes och Goseki Kojimas epokgörande manga Lone Wolf and Cub, men det blev aldrig av. Och vi minns ju alla hur det gick efter att det utannonserats att Guillermo del Toro och Hideo Kojima (ej släkt med Goseki) skulle samarbeta kring ett nytt Silent Hill-spel, återigen med besvikelse som följd.

Det finns få kreatörer som jag älskar så reservationslöst som Alan Moore, författare mest känd för sitt pionjärarbete med att göra tecknade serier till ett medium värt seriös konstnärlig respekt, och den engelsman som inledde vad som blev känt som The British Invasion inom den amerikanska serieindustrin, följd av kollegor som Neil Gaiman, Grant Morrison, Garth Ennis, Warren Ellis med fler, alla för det mesta med magasinet 2000AD som plantskola. Moore är än idag mest berömd för Watchmen, serieromanen till vilken alla dagens "mörka" superhjältefilmer står i skuld. V for Vendetta tål att nämnas i samma andetag, liksom ett flertal verk till vilka vi inom kort kommer referera.

Howard Phillips Lovecraft är en annan av mina hörnstenar, anledningen till att jag gjorde frenetiska försök att lära mig engelska i snabbare takt än skolväsendet kunde leverera, för att kunna få tillgång till en huvudsakligen oöversatt skattkammare av skräckberättelser. Lovecraft var verksam då förra seklet var ungt, och skapade en lika egenartad som livskraftig mytologi, efter att ha lagt ungdomliga pastischer på Edgar Allan Poes berättelser bakom sig. I Lovecrafts vision står mänskligheten ensam och försvarslös i en tillvaro full av glömda gudar som väntar ute i den kalla rymden eller vars tentakler vajar sakta i havsdjupens sjunkna städer i väntan på utgamla profetiors uppfyllnad, dyrkade av hemliga sällskap och hågkomna i förbjudna luntor. Få författare är lika omhuldade i en rabiat kult av nördar till vilken jag själv svär obrottslig lojalitet.

Så vad skulle hända den dag Alan Moore tar sig an Lovecrafts värld? Förväntningarna var skyhöga, men de första försöken en besvikelse, i min mening. The Courtyard, en serie i två delar med avstamp i en kort berättelse Moore skrivit till en Lovecraftantologi, framstår som ett försök att introducera Lovecraft i ett urbant förfall lånat ur The Wire (som Moore älskar). Referenserna är valhänta och uppenbara, utan att dölja någon vidare eftertanke. The Courtyard kom 2003.

Sju år hann gå. Alan Moore, som är sägenomspunnen för att vara kompromisslös med sina konstnärliga ideal och väldigt vaksam på inskränkningar i sin kreativa frihet, hade som vanligt hamnat i krakel med sina utgivare. DC Comics, denna gång, över filmatiseringen av V for Vendetta, som Moore motsatte sig och inte ville ha någonting att göra med (Kulturkrock har skrivit ett inlägg om Moores bittra Hollywoodäventyr förr, här).

Han stod så att säga arbetslös, och var medveten om att en betydande mängd skatt inom kort skulle behöva betalas in, pengar som han redan smällt på sådant Alan Moore smäller pengar på, gissningsvis stora konstiga ringar och förstaupplagor av magiböcker. Lilla serieförlaget Avatar Press, som givit ut The Courtyard, hörde av sig och uppgav sig vara villiga att betala Moore en tillräcklig summa mot att han skrev en fyra delar lång serie åt dem. Detta blev Neonomicon, en fristående uppföljning på The Courtyard. Den är mer ambitiös, och bättre, men i min mening ytterligare en besvikelse även om embryon till många goda idéer går att ana. Moore har i intervjuer beskrivit sin grundpremiss som ett försök att konfrontera allt det kontroversiella som kan uppfattas mellan raderna i Lovecrafts texter, såsom en för sin samtid representativ rasism och antydningar till pervers sexualitet som den väldokumenterat pryde Lovecraft nöjde sig med att gömma bakom eufemismer som "nameless rituals". Med det lyckas Neonomicon, inte minst med en av de obehagligaste våldtäktssekvenser som serievärlden skådat. I relation till Lovecrafts verk har Neonomicon en djupare botten än The Courtyard, men ändå, i min mening, inte tillräckligt.

Så kom då i fjol Providence, ännu oavslutad, inne på del 9 av 12, varav de första fyra numren just samlats innanför hårda pärmar i en första samlingsvolym som jag insistera på att du måste äga. Providence marknadsfördes bland annat med orden "the most considered work Alan Moore has produced in decades". Och det, det är att sätta sig på hästar så höga att stigbyglarna bara kan skymtas med teleskop.

Alan Moores bästa verk är små mirakel av referenser och efterforskningar, där varje detalj förefaller vara kärleksfullt genomtänkt, ett påskägg för den läsare som är uppmärksam och beläst nog att förstå innebörden. From Hell, Moores mastodontserie om Jack the Ripper, är baserad på all tillgänglig litteratur kring denna historiska seriemördare, och följs av enorm mängd fotnoter som förklarar och fördjupar det vi ser i Eddie Campbells detaljerade och expressiva serierutor. Ändå var From Hell bara uppvärmningen inför The League of Extraordinary Gentlemen, som tar sin början i form av en "superhjältegrupp" baserad på litterära figurer som H Rider Haggards Allan Quatermain, Bram Stokers Mina Murray, Robert Louis Stevensons Dr Jekyll/Mr Hyde, H G Wells osynlige man, Virginia Woolfs odödliga könsbytare Orlando och Jules Vernes kapten Nemo. Men det slutar inte där: I detta världsbygge är Moores grundpremiss att all fiktion är verklighet och alla förekommande figurer hämtade ur befintlig litteratur. Hans förenande konstruktioner är avgrundsdjupa och inspirerade, som när sällskapet gästar en avkrok i den brittiska landsbygden där det visar sig att älskade figurer som björnarna Paddington och Puh är resultatet av osunda experiment i gränslandet mellan djur och människa utförda av en hemflyttad Dr Moreau, även denne ett skötebarn av HG Wells. Emile Zolas Nana blir ett av offren på Edgar Allan Poes Rue Morgue, begångna inte av en förrymd gorilla utan av Mr Hyde. En rik skatt av extramaterial i prosaform följer med serien, och även här doppade Moore sina tår i Lovecrafts Cthulhumyter. Ett liv av manisk läsning utgör grunden.

Providence är, efter mer än tio år av väntan, allt det som en Alan Moore-serie i Lovecrafts universum bör och kan vara. Moores skapelse är en komplicerad väv av metatext: När vi närmar oss seriens sista akt dyker författaren Lovecraft själv upp i 1919 års inkarnation, och det blir uppenbart att Moores värld är en där hans egna versioner av Lovecrafts skapelser är tänkta att utgöra grunden för Lovecrafts alster, snarare än tvärtom. Frenetiska studier av Lovecrafts eget liv flätar in författaren själv i Moores fiktiva bakgrund till Cthulhumyterna, och exakt vilken roll Lovecraft kommer att spela vet vi i skrivande stund inte. Denna premiss låter Moore klippa och klistra i Lovecraft teman och persongalleri, och sätta ihop beståndsdelarna igen på sitt alldeles eget sätt. För Lovecraftläsaren är det en ynnest. Resultatet är, liksom From Hell och The League of Extraordinary Gentlemen, en serie där varje bildruta är gravid med referenser och ledtrådar, med ett skyhögt omläsningsvärde till följd.

Själva historien tar sin början då en journalist på New York Herald vid namn Robert Black, homosexuell och av nöden djupt inlåst i garderoben trots ett vidlyftigt kärleksliv, beger sig ut på en odyssé i Massachusetts, på jakt efter en undre värld full av hemliga sällskap och vidskepelser, och blir katalysator för ett eskalerande händelseförlopp. Året är 1919 och förbudstiden står för dörren. Vi passerar ett Salem (som finns på riktigt) modellerat på Lovecrafts Innsmouth (som inte gör det), fullt hybrider mellan människor och djuphavsmonster som lever sina liv tämligen öppet. Konceptet är symptomatiskt för Alan Moores grepp, som genom att förena Lovecrafts fiktion med det historiska USA hittar en helt ny, och värre, skräckvinkel: Medan Lovecrafts halvmonster levde sina liv under hemlighetsmakeri kan Moores versioner av samma varelser leva sida vid sida med ett samhälle som är så präglat av främlingsfientlighet att ingen bryr sig om deras förehavanden. Skyddade bakom fördomar och segregation kan människooffer och massakrer ske och bortförklaras. Där Lovecrafts hemliga sällskap utförde sina ritualer under största möjliga hysch-hysch kan Moores motsvarigheter agera i det semioffentliga för att vanligt folk är för blasé att inse vidden av deras planer. Providence genomsyras av en cynisk historiebeskrivning som kompletterar Lovecraft fantastiskt.

Medan historien fortskrider knyter Moore förslaget samman Lovecrafts Necronomicon med element ur berättelser som The Dunwich Horror, The Haunter of the Dark, The Thing on the Doorstep, The Case of Charles Dexter Ward och snart sagt varenda bärande historia i Lovecrafts katalog. Ett starkt förenande tema berör fyra grundare av en särskild orden, och deras respektive metoder för att förlänga sina liv långt bortom fysiska begränsningar. Allt är detsamma, men annorlunda, och förstärkt av Moores egen makalösa talang för karaktärer, förvecklingar och inte minst obehagligheter; en tolkning av hur man kan utnyttja de temporära kroppsbyten som förekommer i The Thing on the Doorstep sticker ut som extra bestialiskt. Jag skulle beskriva mig själv som avtrubbad, men när Moore anstränger sig för att vara otäck, så... ja, jösses Amalia.

Vad vore världen utan fotnötter (sic – alla vet att det är så borde stavas), mednördar? I väntan på en massiv lyxutgåva från Avatar Press som samlar hela Providence och förhoppningsvis Moores egna kommentarer à la From Hell har annotationerna skötts på amatörbasis på en dedikerad wordpresshemsida under titeln Facts in the Case of Alan Moore's Providence, googlingsbar under det namnet, som nagelfar ruta för ruta, sida för sida och går igenom alla referenser man lyckas hitta. Deras arbete fördjupar förståelsen för Moores arbete, och man baxnar över den forskning som måste utförts, och det omänskligt ändamålsenliga sätt på vilken den används.

Providence är som att läsa Lovecraft igen, för första gången, men ändå inte. Det är en sådan gåva. Missa den för allt i världen inte.

2016-08-13 00:06 4 kommentarer

Sanningen* om Sanningen om vikingarna

2016-08-10 16:27 2 kommentarer

Bloggen, ärade läsare, befinner sig i skrivande stund ännu på landet, i vad som befaras vara slutändan av en lång sommarvistelse. Här ser vi på tv som man gjorde på 80-talet: Den numera platta skärmen är en modern eldstad kring vilken familjen samlas om kvällen för lagom social samvaro. Då empirisk forskning har visat att det inte finns någonting mer stressande för den moderna människan än att se någon annan tveksamt leta sig igenom diverse gränssnitt för att få någonting att streama har vi valt minsta motståndets väg, och tittar på det vi minst ogärna vill se i gammaldags, tablålagd television.

För exakt en vecka sedan var goda råd dyra, och röstningen föll sig så att vi klockan 20.00 bänkade oss framför första delen av en SVT-sänd tvådelad dokumentär vid namn Sanningen om vikingarna. Det skulle vi inte ha gjort. Och då blott timmar återstår innan den andra delen sänds ser bloggen det som sin plikt att idka konsumentupplysning innan det är försent.

Till att börja med är det min misstanke att dokumentären, som har en svensk programledare i form av historikern och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, i själva verket är en förslagen utländsk produktion som sålts till andra länder i ett lapptäckesformat där inhemsk berättarröst kunnat kompletteras med egenhändigt filmade partier och ge sken av att programmet är resultatet av ett storskaligt internationellt samarbete forskare emellan. Dessa interagerar givetvis aldrig med programledaren.

Vidare är det ett format skräddarsytt efter vad gammelmedia gissar att en ny generation med förmodat bristfällig koncentrationsförmåga vill se: Det viktiga är inte så mycket vad som händer, bara att det gör det. Till att börja med en sedvanlig kvartslång spoiler i form av en integrerad trailer för det vi står i begrepp att se: Snart kommer det här! Och titta här då! Och sen det här! Och vi kommer få svaret på detta! Och det här också! Snälla, söta du, rör inte fjärrkontrollen för allt i världen! Detta övergår i själva programmet, så hastigt hopklippt att skarven blir osynlig och du som tittare lämnas svävande i osäkerhet över om det verkligen har börjat nu eller huruvida ännu mer tid ska slösas med att försöka övertala oss om att titta på det vi redan tittar på. Under resterande fyrtiofem minuter underhålls vi med mycket av det vi redan har sett i inledningen, kompletterat med partier som bedömts ointressanta nog att inte inkluderas i densamma. Med all rätt.

Vad handlar programmet om, då? Så vitt jag uppfattade det handlade det om datoranimerade sekvenser där en satellit befinner sig i omloppsbana över jordskorpan, en enorm glasyta på vilken kartor projiceras i ett sparsmakat inrett och skumt upplyst forskarlaboratorium med trendmässigt nakna tegelväggar, en samling rorschachbilder i ultraviolett spektrum som kanske eller kanske inte kan dölja begravda husgrunder, samt närbilder på fokuserande forskarögon som sonderar desamma. Berättartekniskt är det undermåligt. Här finns inte tillstymmelse till någonting som griper tag, som engagerar, som förklarar. Det är för all del imponerande att någon kunnat göra vikingar ointressanta. Hur producenterna ska kunna hitta nya utmaninger efter den prestationen övergår mitt förstånd: Dinosaurierna? Nazisterna?

Som tittare lämnas åtminstone bloggen med en melankolisk känsla av pengar som spenderats till ingen nytta, och i åminnelse av hur Hans Villius knarriga röst över suddiga stillbilder kunde skapa gastkramande förväntan i en fjärran barndom. Hemligheten: Ett välskrivet manus.

Ikväll på SVT 1 20.00, alltså. Gör andra planer redan nu.

*Den subjektiva, för all del, men det ligger ju i fenomenets natur.

2016-08-10 16:27 2 kommentarer

I Costaguana kan ingen höra dig skrika

2016-08-09 11:50 9 kommentarer

Ett spontanköp under sommaren gav mig tillfälle att reflektera över romanens förändrade förutsättningar under de senaste hundra åren. Den inhandlade boken var Joseph Conrads Nostromo, ursprungligen utgiven 1904. Jag säger inte att Nostromo är representativ för alla romaner som skrevs kring förra sekelskiftet, men om jag inte skulle få generalisera och dra eventuellt korkade allmänna slutsatser skulle det bli ännu svårare än det redan är att hålla liv i Kulturkrock. Är vi överens om premisserna, ärade läsare? Fint. Tack.

Själv introducerades jag till Joseph Conrad av samma anledning som alla andra filmnördar, det vill säga med insikten om att Francis Ford Coppolas Apocalypse Now är löst baserad på 1899 års Heart of Darkness. Jag ska tillstå att Heart of Darkness är en bok jag ägt i flera olika upplagor och lyckades ta mig igenom först på tredje försöket, detta trots att den inte kan vara stort mer än 200 sidor. Som den historiskt insatte redan förstått av publiceringsåret handlar Heart of Darkness till skillnad från Coppolas film inte om Vietnamkriget, utan om handeln med elfenben i det koloniala Afrika, där vår hjälte Charles Marlowe färdas uppför Kongofloden för att ta reda på vad som hänt med handlaren Kurtz, som förefaller ha blivit spritt språngande galen och hemfallit åt metoder som med all rätt beskrivs som "osunda".

Den bok som ofta framhålls som Conrads magnum opus är dock redan nämnda Nostromo. Den är också långt mer ambitiös är Heart of Darkness, med sina närmare 600 sidor. Nostromo är inte bara namnet på det olycksaliga rymdskeppet i Ridley Scotts Alien (inget sammanträffande) utan också på Conrads protagonist, en italiensk karlakarl som lämnat sitt hemland för att söka lyckan i Sydamerika. Handlingen är förlagd till den fiktiva nationen Costaguana, löst baserad på Colombia, en instabil plats fast i en hopplös cykel av revolutioner och kontrarevolutioner, där den nya regeringens indignation över den förras samvetslöshet så gott som omedelbart övergår i massiv korruption vid maktskifte. Den enda fasta punkten är en silvergruva driven av en engelskättad herre, och dess rikedomar utgör en ständig frestelse för varje ny diktator.

Handlingen i all ära, men det är formen jag vill skriva om. Vi är idag vana vid att samtidens romaner (återigen generaliserar jag vilt, och det finns givetvis gott om undantag) kammar oss medhårs. I jämförelse med Nostromo framstår de rentav som inställsamma. Dagens författare, eller åtminstone de förlag som ger ut deras alster, vet hur konkurrensen ser ut: Lättviktig underhållning som levererar omedelbar behovstillfredsställelse. Spel, filmer, tv-serier, sociala medier. Det vore märkligt om inte en marknadsanpassning skett. Jag läste för inte länge sedan en text där en professionell kritiker hänvisade till en trehundra sidor tjock bok som en tegelsten, och höll på att tappa monokeln. Det ska vara fart och fläkt. Medryckande. Dan Brownskt allrahelst.

I Nostromo tar det snart sagt halva boken innan vi ens får tillbringa tid på tu man hand med dess huvudperson. Han beskrivs av andra, han förekommer i anekdoter och i bakgrunden. Istället lägger Conrad i mycket maklig takt 250 sidor på att varsamt skissa upp livet i den costaguanska staden Sulaco, från det personliga till det politiska. Det fanns tillfällen, ska jag tillstå, där jag började gissa att han drev med mig, den gamle räven, och att romanen betitlats efter en icke närvarande protagonist som någon form av medvetet provocerande stilgrepp. Men icke: Nostromo dyker till slut upp i egen hög person, anförtrodd att eskortera en last silver sjövägen i säkerhet undan nästa annalkande junta, och efter hundratals sidor av varsamt miljöbygge följer en dramatik på vilken den intet ont anande läsaren vid det laget är synnerligen oförberedd. Slutet är rena rama grekiska tragedin (eller, om du vill, såpoperan – dramaturgin är som bekant närmast identisk mellan dessa två genrer).

Nostromo blev en avsevärd bromskloss i min annars frenetiska sommarläsning, då texten är av en sådan sort att snabbläsning inte lönar sig. Jag ångrar ingalunda att jag läst den, tvärtom: Investerad tid och energi står här som på de flesta håll i direkt proportion till behållningen, men… hade jag kunnat ha roligare under det otal timmar som gick åt? Det måste jag nog tillstå, och jag drog mig till minnes vad Klas Östergren sa till mig under ett intervjutillfälle, utan att han tyckte att det var det minsta konstigt (jag parafraserar en aning):
– Jag läser inte böcker för att det är roligt.

2016-08-09 11:50 9 kommentarer

Affärsidé bortskänkes

2016-07-31 09:28 5 kommentarer

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 09.27.43.png

Tryck upp Ramoneströjor med felaktiga namn på bandmedlemmarna för att kompromettera posörer.

2016-07-31 09:28 5 kommentarer

Exploatering

2016-07-30 23:18 9 kommentarer

Kanske hör du, ärade läsare, till dem som förfasade dig över hur Norstedts förlag uppdrog åt David Lagercrantz att skriva en fjärde (och inom kort femte, och, gissar vi, så vidare) del av Stieg Larssons så framgångsrika Millenniumtrilogi. Inte heller du för vilken det hela var tämligen egalt lär ha undgått nedfallet av den litteraturdebatt som följde. Får man göra så här? Är det – för att använda en del av den moderna trendparlören för vilken övertecknad när en alldeles särskild art av ringaktning – okej? Kan man som författare inte ens få gå bort säker i vetskapen om att ens skapelser inte kommer anförtros åt kreti och pleti att fabulera vidare om, förutsatt att man inte upprättat ett vattentätt testamente? Vad kan cynikern tänka om det inblandade förlagets motiv i sammanhanget – i vilka proportioner står värdena verkshöjd och opportunism?

Själv är jag – säkert i likhet med dig själv eller åtminstone andra du känner – uppfostrad inom ramarna för diverse fandomar där synen på konstnärlig äkthet alltid varit ett kärnvärde som bevakats med största möjliga konservatism. Vad som kan räknas som kanon eller ej är en allvarlig fråga, och ofta är samsynen stor och aktningen för originalupphovsmannen lika massiv som misstänksamheten för vederbörandes efterföljare.

Det har därför kommit som en obehaglig överraskning för bloggen att de senaste årens flitiga tillökning av den egna familjen lett mig in i bland tidigare okända genrer där rovdriften på älskade men föräldralösa karaktärer inte står den japanska valfångstflottans dito efter. Barnböcker. Då jag varit mycket mån om att så tidigt som möjligt bekanta min avkomma med diverse anrika mytologier blev jag först och främst varse att Mumindalen skövlats svårt. Vill man underhålla sin tvååring med bilderböcker som utspelar sig i detta magiska litterära universum visar sig utbudet vara digert. Dock har merparten av detsamma ej någonting med Tove Jansson att göra, som under sin bana endast producerade en handfull dylika, varav Vad Tror Du Hände Sen? samt den episka Vem Ska Trösta Knyttet? är de mest namnkunniga. Detta har inte hindrat Rabén & Sjögren från att ge ut en uppsjö derivat skrivna av legoknektar.

Knappt hade jag repat mig från denna chock innan jag gick rakt på nästa mina: Inte ens självaste Pelle Svanslös har fått gå oantastad. En förvisso ändamålsenligt illustrerad bok inköptes i god tro, men visade sig snabbt vara ett mycket sentida tillskott till det svanslösa Uppsala, i vilket man numera dricker kattelatte på Biffens Deli och det finns ett par DJ:s som heter Katti och Kaa. Skjut mig nu, någon. Detta skrivet av revisionister som inte ens bemödat sig att förstå formeln för humorn i Bill och Bulls dialog. Att lokalisera Gösta Knutssons originalböcker blev en utmaning, och i slutändan fanns ingen annan råd än att ta till fina gamla Bokbörsen och ropa hem en samlingsvolym med alla elva för en försumbar penning.

Det finns ett antal förmildrande omständigheter när en idé förvandlas till en franchise, varav den viktigaste är att derivaten måste ha en inneboende kvalitet i sig själva snarare än att bara renommésnylta på älskade karaktärer. Lex Don Rosa, liksom. Jag har än så länge bara hunnit skrapa på toppen av ett isberg av barn- och ungdomslitteratur, men jag anar en exploatering av barns naturligt förlåtande och sorglösa personligheter som heter duga, och den dagen jag blir hövding över Körsbärsdalen är det min avsikt att straffa förövarna hårt.

2016-07-30 23:18 9 kommentarer

Sommarläsning: Den andre Murakami

2016-07-20 23:03 Kommentera

Känner du, ärade läsare för vilken nonkonformism är en prioritet, att det börjar bli lite väl mainstream att läsa Murakami? Kanske beror det på att du inte läser rätt Murakami. Inte Haruki, utan Ryu, alltså. Ryu Murakami är på egna meriter en prisbelönt och aktad författare i hemlandet, men till följd av det gemensamma efternamnet dömd att i väster leva i skuggan av sin namne (namnen låter inte bara lika, utan skrivs med samma tecken – ingen självklarhet på japanska – och jag dristar mig att översätta det till Överby).

Redan ifjol tillkännagav bloggen sin avsikt att ta sig an Ryu Murakamis From the Fatherland with Love, men då romanen ifråga skrevs 2005 och översattes 2013 lät jag mig inte jäkta, och den fick vänta. Väl till pass kom den därför då jag plötsligt dränerat det mobila biblioteket och fann boken vänta dittills bortglömd i bokhyllan.

Ryu Murakami är inte särskilt välöversatt sett till hans totala produktion, men när hans verk funnits tillgängliga har blogget slagit till: Den Akutagawaprisbelönta debuten Almost Transparent Blue, om promiskuösa knarkarungdomar i en icke namngiven japansk stad nära en amerikansk militärbas, som gjorde skandalsuccé i början av 80-talet. Den märkliga Coin Locker Babies, om två fosterbröder som båda övergivits av sina respektive mödrar i betalskåp på en tunnelbanestation. Den korta In the Miso Soup, där en japan guidar en utländsk turist genom Tokyos nattliv och blir varse att gästen kanske eller kanske inte är en seriemördare på jakt efter nya offer. Och, sist men för mig liksom för många andra själva introduktionen till Murakamis författarskap, Audition, detta genom Takashi Miikes ökända filmatisering – om vilken bloggen skrivit förr – från 1998.

From the Fatherland With Love är det i särklass mest ambitiösa som publicerats av Murakami på engelska. Bokens nära 700 sidor utspelar sig i ett parallellt 2011 (sex år in i framtiden vid publiceringen) då den japanska ekonomiska baksmälla som präglade åren efter millennieskiftet lett till stagflation intill statskonkursens gräns. Japans trogna internationella bundsförvanter – USA, först och främst – visar sig ha drivits huvudsakligen av monetära motiv, och nationen finner sig allt mer isolerad. Nordkorea väljer detta sårbara tillfälle för en förslagen invasionsplan: En liten elitstyrka nästlar sig över kustgränsen in i Japans sydligaste ö Kyushus största stad Fukuoka, där man kvickt tar en fullsatt baseballstadion som gisslan. Man hävdar sig vara representanter för en utbrytargrupp inom nordkoreansk militär, som tagit avstånd från Kim-dynastins diktatur och bestämt sig för att lämna landet. Medan japansk politik lamslås av krisen landstiger ytterligare femhundra soldater, och myndigheterna ser ingen annan möjlighet än att begränsa situationen genom att försätta Fukuoka bakom blockad. Fukuoka blir därmed en avskild enklav under styre av den påstådda terroriststyrka som kallar sig Koryo Expeditionary Force, och de nya härskarna genomför kvickt ett antal populistiska manövrar som går ut på att arrestera välkända kriminella element som dittills kunnat gå fria tack vare en rättssäkerhet man KEF kvickt frångår.

Det avmilitariserade Japan saknar resurser, och de enda som har något intresse av att kämpa emot ockupanterna visar sig vara en liten grupp mer eller mindre psykotiska ungdomar, samlade med de japanska myndigheternas goda minne under ledning av en före detta terrorist och numera alkoholiserad poet vid namn Ishihara. Bland dessa finner vi mordbrännare, massmördare, sprängmedelsexperter och odlare av giftiga insekter.

Med detta upplägg hade bloggen en synnerligen tydlig bild av vad som väntade: En mangaorienterad berg-och-dalbana späckad med murakamiskt övervåld beskrivet i kärleksfull detalj, och med ett minimum av verklighetsanknytning. Verkligheten visade sig vara en annan. Murakami beskriver detta i mångt och mycket osannolika händelseförlopp med överraskande seriositet, med inledande scener som hämtade från en politisk thriller. Persongalleriet är stort nog att berättiga fem inledande sidor av dramatis personae av omtanke för den läsare som tenderar att förvirras i situationer som exempelvis när karaktären Toyohara cyklar genom stadsdelen Toyohama.

Sun Tzu skrev på 600-talet före Kristus en standardtext för krigföring, en text som än idag är vida läst för sina allmänna sanningar, men som, slår det mig, behöver vissa uppgraderingar för att anpassas till krigföring under den globala eran. Murakami skrev From the Fatherland with Love åtskilliga år före den ryska annekteringen av Krim, men romanens fiktiva strategi har många likheter med verklighetens. En gång i tiden handlade krigföring mest om våldets logistik; idag är politiskt och medialt tjuv- och rackarspel minst lika relevant. Under det globala samfundets övervakning är A och O att kunna hävda legitimitet för militära handlingar, eller åtminstone framhäva stridigheterna som tillräckligt nyanserade för att ducka under förbehållslös fördömelse och eventuella repressalier. I Krimfallet åberopades de ryska separatisterna, i Murakamis roman skapas legitimiteten genom att den anfallande styrkan frånsäger sig sig nationalitet och på så vis snarare rubriceras som terrorister än som militärer, varpå man förskansar sig på plats och börjar odla sina relationer till lokalbefolkningen tills ockupationen framstår som en situation att föredra framför den tidigare regeringens ineffektivitet.

Ett annat tema är det fredliga medelklassamhällets försvarslöshet till följd av urlakning av våldskapitalet, ett scenario som i minst lika hög grad präglar vårt Sverige av idag. Det Japan som saknar militär och är ett av världens minst brottsdrabbade länder, ett faktum som givetvis avspeglar sig på polismyndigheten, står handfallna inför ett välkoordinerat anfall från främmande makt. Vi som i generationer kunnat ägna våra liv i hög grad åt självförverkligande har inte mycket att bjuda emot soldater som drillats till omänsklighetens gräns under stenhård diktatur. I hur hög grad demoniserar Murakami nordkoreanerna, då? Relationerna mellan dessa två (tre, med Sydkorea inräknat) länder har aldrig repat sig efter den japanska annekteringen av Korea 1910-1945. Ett efterord gör gällande att Murakami baserat sina skildringar av livet i den Demokratiska Folkrepublik som varken är demokratisk eller en republik på många intervjuer med avhoppare, vilket ställer hans hårresande skildringar av ockupanternas militära uppfostran och barndomar i hungersnöd i ett än obehagligare ljus. Man kunde hoppats att han bara hittat på. Månget Kim Jong-un-skämt åt vilket man en gång skrattat hjärtligt sätter sig i vrångstrupen.

Få författare klarar av konststycket att producera ett sjuhundrasidigt verk som på inga villkor hade kunnat redigeras ner. Murakami hör inte till dem, och FTFWL saknar inte bakvatten och stycken som utan vidare omsvep kunnat utelämnas. Mitt råd till dig att att läsa snabbt, på det att dessa inte ska förhindra behållningen av helheten mer än absolut nödvändigt. Å andra sidan kan vi glädja oss å Murakamis vägnar att han, inte olikt sin mer kände namne, nu åtnjuter en författarstatus som tillåter honom att köra över den redaktör han eventuellt borde lyssnat noggrannare på. En underhållande historia är det icke desto mindre, väl värd att förkovra dig i om den till äventyrs skulle korsa dina vägnar (ty det lär inte hända i anslutning till Akademibokhandelns tio-i-topplista).

I februari 2014 nådde en FN-rapport om de interna levnadsvillkoren med avseende på de mänskliga rättigheterna i Nordkorea nyheterna, för övrigt, liksom hos Murakami med avstamp i intervjuer med avhoppare från detta världens kanske mest insynsskyddade land. Detaljerna som citerades var obehagliga men knapphändiga. Det slog mig då att rapporten i sin helhet förmodligen fanns att ladda ner direkt från myndigheten, och visade sig mycket riktigt bara vara en googling bort. Om du vill ha lite bakgrundsmaterial till din läsning av From the Fatherland with Love, eller väljer att skjuta Murakami på framtiden men ändå vill läsa någonting som kommer att hålla dig vaken på obestämd tid är dessa 372 sidor en säker metod. Jag kan bara hoppas att det inte var här du läste det först, men risken är överhängande.

2016-07-20 23:03 Kommentera

Saker och ting faller på plats

2016-07-04 16:57 5 kommentarer

Långtida läsare med gott minne minns säkerligen inlägg XII av den pågående men på is för tillfället lagda följetongen Om en scen. Vi avhandlade där den avslutande scenen i Peter Weirs Master and Commander: The Far Side of the World, med Russell Crowe och Paul Bettany i rollerna som kapten Jack Aubrey och hans skeppsläkare Stephen Maturin, baserad på Patrick O'Brians tjugo romaner långa svit om dessa herrars öden och äventyr under Napoleonkrigen, böcker vars lov bloggen sjungit vid ett flertal tillfällen förut.

I den aktuella scenen spelar Aubrey och Maturin en duett på fiol och cello, närmare bestämt Luigi Boccherinis Passa Calle ur Musica Notturna della Strade di Madrid. Verket är komponerat 1780 och därmed en trovärdig del av repertoaren på ett brittiskt örlogsfartyg under det tidiga 1800-talet. Lite närmare forskning gör emellertid gällande att Boccherini själv avsade sig alla kopplingar till detta hans mest uppskattade verk, och att det därför inte fick allmän spridning förrän vad Wikipedia utan närmare tidsangivelse fastslår som "flera år efter hans död". Boccherini bet i gräset 1805, samma år, händelsevis, som Master and Commander: The Far Side of the World utspelar sig. Det ter sig därmed osannolikt att stycket skulle kunnat spelas i filmens verklighet, såtillvida denna eftersträvar full historisk autenticitet.

En ny pusselbit i detta mysterium har nyligen uppdagats i samband med bloggens sommarläsning: Det visar sig att man bara behöver avverka knappa 4 500 sidor totalt av Aubrey & Maturin (en projekt som för egen del inleddes under mitten av 90-talet) innan författaren själv nämner hur kapten och kirurg tillsammans spelar ett Boccherinistycke i C-dur (korrekt tonart för Passa Calle) på väg förbi Fijiöarna för att lösa en prekär situation i Polynesien. Peter Weirs film plockar en hel del element från olika delas av bokserien, och denna passage i texten är sannolikt förklaringen till att Passa Calle dyker upp även i filmen. Nitisk efterforskning av berörd personal, får man ändå tillstå, en slöare ljudläggare kunde utan risk för repessalier nöjt sig med vilket passande stycke som helst utan att lusläsa samtliga böcker i jakt på omnämnd musik. Problemet med årtalen uppstår eftersom bok nummer 15 i serien, Clarissa Oakes, utspelar sig sju år senare än filmen, 1812, där vi med förtroende för O'Brians i regel fläckfria historiska research får förmoda att Musica Notturna della Strada di Madrid alltså fått distribution mot den döde kompositörens vilja.

Det är Kulturkrocks förhoppning att du, käre läsare, liksom bloggen kan lämna grubbleriet därhän och efter detta besked sova bättre om nätterna.

2016-07-04 16:57 5 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri