Kulturkrock

Sommarläsning: Den andre Murakami

2016-07-20 23:03 Kommentera

Känner du, ärade läsare för vilken nonkonformism är en prioritet, att det börjar bli lite väl mainstream att läsa Murakami? Kanske beror det på att du inte läser rätt Murakami. Inte Haruki, utan Ryu, alltså. Ryu Murakami är på egna meriter en prisbelönt och aktad författare i hemlandet, men till följd av det gemensamma efternamnet dömd att i väster leva i skuggan av sin namne (namnen låter inte bara lika, utan skrivs med samma tecken – ingen självklarhet på japanska – och jag dristar mig att översätta det till Överby).

Redan ifjol tillkännagav bloggen sin avsikt att ta sig an Ryu Murakamis From the Fatherland with Love, men då romanen ifråga skrevs 2005 och översattes 2013 lät jag mig inte jäkta, och den fick vänta. Väl till pass kom den därför då jag plötsligt dränerat det mobila biblioteket och fann boken vänta dittills bortglömd i bokhyllan.

Ryu Murakami är inte särskilt välöversatt sett till hans totala produktion, men när hans verk funnits tillgängliga har blogget slagit till: Den Akutagawaprisbelönta debuten Almost Transparent Blue, om promiskuösa knarkarungdomar i en icke namngiven japansk stad nära en amerikansk militärbas, som gjorde skandalsuccé i början av 80-talet. Den märkliga Coin Locker Babies, om två fosterbröder som båda övergivits av sina respektive mödrar i betalskåp på en tunnelbanestation. Den korta In the Miso Soup, där en japan guidar en utländsk turist genom Tokyos nattliv och blir varse att gästen kanske eller kanske inte är en seriemördare på jakt efter nya offer. Och, sist men för mig liksom för många andra själva introduktionen till Murakamis författarskap, Audition, detta genom Takashi Miikes ökända filmatisering – om vilken bloggen skrivit förr – från 1998.

From the Fatherland With Love är det i särklass mest ambitiösa som publicerats av Murakami på engelska. Bokens nära 700 sidor utspelar sig i ett parallellt 2011 (sex år in i framtiden vid publiceringen) då den japanska ekonomiska baksmälla som präglade åren efter millennieskiftet lett till stagflation intill statskonkursens gräns. Japans trogna internationella bundsförvanter – USA, först och främst – visar sig ha drivits huvudsakligen av monetära motiv, och nationen finner sig allt mer isolerad. Nordkorea väljer detta sårbara tillfälle för en förslagen invasionsplan: En liten elitstyrka nästlar sig över kustgränsen in i Japans sydligaste ö Kyushus största stad Fukuoka, där man kvickt tar en fullsatt baseballstadion som gisslan. Man hävdar sig vara representanter för en utbrytargrupp inom nordkoreansk militär, som tagit avstånd från Kim-dynastins diktatur och bestämt sig för att lämna landet. Medan japansk politik lamslås av krisen landstiger ytterligare femhundra soldater, och myndigheterna ser ingen annan möjlighet än att begränsa situationen genom att försätta Fukuoka bakom blockad. Fukuoka blir därmed en avskild enklav under styre av den påstådda terroriststyrka som kallar sig Koryo Expeditionary Force, och de nya härskarna genomför kvickt ett antal populistiska manövrar som går ut på att arrestera välkända kriminella element som dittills kunnat gå fria tack vare en rättssäkerhet man KEF kvickt frångår.

Det avmilitariserade Japan saknar resurser, och de enda som har något intresse av att kämpa emot ockupanterna visar sig vara en liten grupp mer eller mindre psykotiska ungdomar, samlade med de japanska myndigheternas goda minne under ledning av en före detta terrorist och numera alkoholiserad poet vid namn Ishihara. Bland dessa finner vi mordbrännare, massmördare, sprängmedelsexperter och odlare av giftiga insekter.

Med detta upplägg hade bloggen en synnerligen tydlig bild av vad som väntade: En mangaorienterad berg-och-dalbana späckad med murakamiskt övervåld beskrivet i kärleksfull detalj, och med ett minimum av verklighetsanknytning. Verkligheten visade sig vara en annan. Murakami beskriver detta i mångt och mycket osannolika händelseförlopp med överraskande seriositet, med inledande scener som hämtade från en politisk thriller. Persongalleriet är stort nog att berättiga fem inledande sidor av dramatis personae av omtanke för den läsare som tenderar att förvirras i situationer som exempelvis när karaktären Toyohara cyklar genom stadsdelen Toyohama.

Sun Tzu skrev på 600-talet före Kristus en standardtext för krigföring, en text som än idag är vida läst för sina allmänna sanningar, men som, slår det mig, behöver vissa uppgraderingar för att anpassas till krigföring under den globala eran. Murakami skrev From the Fatherland with Love åtskilliga år före den ryska annekteringen av Krim, men romanens fiktiva strategi har många likheter med verklighetens. En gång i tiden handlade krigföring mest om våldets logistik; idag är politiskt och medialt tjuv- och rackarspel minst lika relevant. Under det globala samfundets övervakning är A och O att kunna hävda legitimitet för militära handlingar, eller åtminstone framhäva stridigheterna som tillräckligt nyanserade för att ducka under förbehållslös fördömelse och eventuella repressalier. I Krimfallet åberopades de ryska separatisterna, i Murakamis roman skapas legitimiteten genom att den anfallande styrkan frånsäger sig sig nationalitet och på så vis snarare rubriceras som terrorister än som militärer, varpå man förskansar sig på plats och börjar odla sina relationer till lokalbefolkningen tills ockupationen framstår som en situation att föredra framför den tidigare regeringens ineffektivitet.

Ett annat tema är det fredliga medelklassamhällets försvarslöshet till följd av urlakning av våldskapitalet, ett scenario som i minst lika hög grad präglar vårt Sverige av idag. Det Japan som saknar militär och är ett av världens minst brottsdrabbade länder, ett faktum som givetvis avspeglar sig på polismyndigheten, står handfallna inför ett välkoordinerat anfall från främmande makt. Vi som i generationer kunnat ägna våra liv i hög grad åt självförverkligande har inte mycket att bjuda emot soldater som drillats till omänsklighetens gräns under stenhård diktatur. I hur hög grad demoniserar Murakami nordkoreanerna, då? Relationerna mellan dessa två (tre, med Sydkorea inräknat) länder har aldrig repat sig efter den japanska annekteringen av Korea 1910-1945. Ett efterord gör gällande att Murakami baserat sina skildringar av livet i den Demokratiska Folkrepublik som varken är demokratisk eller en republik på många intervjuer med avhoppare, vilket ställer hans hårresande skildringar av ockupanternas militära uppfostran och barndomar i hungersnöd i ett än obehagligare ljus. Man kunde hoppats att han bara hittat på. Månget Kim Jong-un-skämt åt vilket man en gång skrattat hjärtligt sätter sig i vrångstrupen.

Få författare klarar av konststycket att producera ett sjuhundrasidigt verk som på inga villkor hade kunnat redigeras ner. Murakami hör inte till dem, och FTFWL saknar inte bakvatten och stycken som utan vidare omsvep kunnat utelämnas. Mitt råd till dig att att läsa snabbt, på det att dessa inte ska förhindra behållningen av helheten mer än absolut nödvändigt. Å andra sidan kan vi glädja oss å Murakamis vägnar att han, inte olikt sin mer kände namne, nu åtnjuter en författarstatus som tillåter honom att köra över den redaktör han eventuellt borde lyssnat noggrannare på. En underhållande historia är det icke desto mindre, väl värd att förkovra dig i om den till äventyrs skulle korsa dina vägnar (ty det lär inte hända i anslutning till Akademibokhandelns tio-i-topplista).

I februari 2014 nådde en FN-rapport om de interna levnadsvillkoren med avseende på de mänskliga rättigheterna i Nordkorea nyheterna, för övrigt, liksom hos Murakami med avstamp i intervjuer med avhoppare från detta världens kanske mest insynsskyddade land. Detaljerna som citerades var obehagliga men knapphändiga. Det slog mig då att rapporten i sin helhet förmodligen fanns att ladda ner direkt från myndigheten, och visade sig mycket riktigt bara vara en googling bort. Om du vill ha lite bakgrundsmaterial till din läsning av From the Fatherland with Love, eller väljer att skjuta Murakami på framtiden men ändå vill läsa någonting som kommer att hålla dig vaken på obestämd tid är dessa 372 sidor en säker metod. Jag kan bara hoppas att det inte var här du läste det först, men risken är överhängande.

2016-07-20 23:03 Kommentera

Saker och ting faller på plats

2016-07-04 16:57 5 kommentarer

Långtida läsare med gott minne minns säkerligen inlägg XII av den pågående men på is för tillfället lagda följetongen Om en scen. Vi avhandlade där den avslutande scenen i Peter Weirs Master and Commander: The Far Side of the World, med Russell Crowe och Paul Bettany i rollerna som kapten Jack Aubrey och hans skeppsläkare Stephen Maturin, baserad på Patrick O'Brians tjugo romaner långa svit om dessa herrars öden och äventyr under Napoleonkrigen, böcker vars lov bloggen sjungit vid ett flertal tillfällen förut.

I den aktuella scenen spelar Aubrey och Maturin en duett på fiol och cello, närmare bestämt Luigi Boccherinis Passa Calle ur Musica Notturna della Strade di Madrid. Verket är komponerat 1780 och därmed en trovärdig del av repertoaren på ett brittiskt örlogsfartyg under det tidiga 1800-talet. Lite närmare forskning gör emellertid gällande att Boccherini själv avsade sig alla kopplingar till detta hans mest uppskattade verk, och att det därför inte fick allmän spridning förrän vad Wikipedia utan närmare tidsangivelse fastslår som "flera år efter hans död". Boccherini bet i gräset 1805, samma år, händelsevis, som Master and Commander: The Far Side of the World utspelar sig. Det ter sig därmed osannolikt att stycket skulle kunnat spelas i filmens verklighet, såtillvida denna eftersträvar full historisk autenticitet.

En ny pusselbit i detta mysterium har nyligen uppdagats i samband med bloggens sommarläsning: Det visar sig att man bara behöver avverka knappa 4 500 sidor totalt av Aubrey & Maturin (en projekt som för egen del inleddes under mitten av 90-talet) innan författaren själv nämner hur kapten och kirurg tillsammans spelar ett Boccherinistycke i C-dur (korrekt tonart för Passa Calle) på väg förbi Fijiöarna för att lösa en prekär situation i Polynesien. Peter Weirs film plockar en hel del element från olika delas av bokserien, och denna passage i texten är sannolikt förklaringen till att Passa Calle dyker upp även i filmen. Nitisk efterforskning av berörd personal, får man ändå tillstå, en slöare ljudläggare kunde utan risk för repessalier nöjt sig med vilket passande stycke som helst utan att lusläsa samtliga böcker i jakt på omnämnd musik. Problemet med årtalen uppstår eftersom bok nummer 15 i serien, Clarissa Oakes, utspelar sig sju år senare än filmen, 1812, där vi med förtroende för O'Brians i regel fläckfria historiska research får förmoda att Musica Notturna della Strada di Madrid alltså fått distribution mot den döde kompositörens vilja.

Det är Kulturkrocks förhoppning att du, käre läsare, liksom bloggen kan lämna grubbleriet därhän och efter detta besked sova bättre om nätterna.

2016-07-04 16:57 5 kommentarer

Kattlåda

2016-07-02 12:30 5 kommentarer

Äntligen kom fiollådan till någon vettig användning.

IMG_20160702_123007.jpg

2016-07-02 12:30 5 kommentarer

Om Chaucer, form och funktion

2016-06-30 22:57 Kommentera

Efter att ha plöjt The Canterbury Tales i inte speciellt högt tempo har det blivit dags att dra några preliminära slutsatser medan verket ligger och fermenterar i bakhuvudet tills föräldraskapet gjort åminnelsen korrupt och total glömska följer. Jag tvivlar inte en sekund på att du, ärade läsare, reducerat nagelbanden till blodiga kratrar i väntan på denna uppföljning. Hade Harold Bloom rätt i sin tes om klassiska verks odödlighet, eller framhärdar bloggen i sin diametralt motsatta förmodan att den litterära evolutionen hotar att göra pionjärerna obsoleta?

De insikter man kan tänkas få av dylika bryderier tenderar att begränsa sig till den egna smaken, dock, eller i bästa fall den egna karaktären. Vad gäller Geoffrey Chaucer snackar vi alltså sent engelskt trettonhundratal, vi snackar ramberättelse full av kortare berättelser av varierande genrer och ton, vi snackar enkelt versmått enligt mönstret AABBCCDD och så vidare, i min version med språket moderniserat av en viss professor Nevill Coghill.

Det ska sägas att läsningen var anmärkningsvärt gemytlig, på det hela taget. Van som bloggen är vid det aktuella versmåttet genom att ha flera gånger om dagen i veckor ha högläst Tove Janssons tvenne Muminrelaterade bilderböcker Vem ska trösta Knyttet? samt Vad tror du hände sen? var det enkelt att acceptera detta i dag eftersatta sätt att berätta historier. Detta förhindrade dock inte att jag ställdes öga mot öga med min egen läsarnatur, och vad jag fick bekräftat var följande: Jag är en tämligen emotionell läsare. Stora delar av litteraturens elit ser ner på sådana som mig. Jag kan inte riktigt låta mig imponeras av Chaucers (och Coghills) avsevärda rimfärdigheter om inte dikternas innehåll låter mig ge mig hän. Jag måste dras med av handling och av karaktärer, av känslor och av motiv. Skratta och gråta, våndas, jubla och hoppas. Jag är därmed tämligen allergisk mot litteratur som jag anser utgör form över funktion, det vill säga där författarens stilistiska anspråk skriver checkar för vilka jag inte anser att innehållet har täckning. Givetvis föredrar jag verk där båda dessa två faktorer samverkar, men tycks alltid välja medryckande berättelser skriven av någon som inte kan stava framför luftslott klädda i vackra ord. Detta mitt medfödda handikapp har stängt mig ute från stora delar av vår mer pretentiösa litteraturskatt, och samma växlar klickar in även under läsning av verk så anakronistiska som detta, ty själva de historier som Chaucers pilgrimer förtäljer för varandra är inte mycket att orda om. I likhet med majoriteten av Shakespeares pjäser är materialet baxat från välkända källor, men stöpta i ny form och presenterat för en vid tillfället ny publik. Återstår då någonting alls att uppskatta?

Mest intressant för den moderne läsaren – i alla fall denna – är de mellanspel där det resande sällskapet kommer i samspråk, och vi bjuds på betydande inblickar i en sedan länge förlorad värld. I sin essä på ämnet i The Western Canon slår Bloom huvudet på spiken då han pekar ut en sekvens känd som The Wife of Bath's Prologue som bokens mest minnesvärda. Denna hustru från Bath är inne på sin femte make, och talar mycket frispråkigt om sin livsglädje, inte minst den köttsliga, och sin lott som kvinna i en värld som må se synnerligen patriarkal ut från dagens utsiktspunkt, men som vid närmare besiktning visar sig mindre så än väntat: De män som besitter det formella makten gör icke desto mindre bäst i att rätta sig efter sina makor om de vill njuta av sina få år i jämmerdalen. Vi ska för all del inte glömma att The Wife of Bath inte är en historisk person, utan blott buktaleri från Chaucers sida, men hon förefaller icke desto mindre vara en mycket trovärdig individ med ett rikt känsloliv, till sina åsikter feministisk (eller åtminstone självmedveten) på ett genompragmatiskt sätt, och på samma gång synnerligen älskvärd.

Relationen mellan man och kvinna är ett ämne till vilka både berättarna och deras sagor ofta återkommer, och man förvånas – naivt, kanske – över att så lite har förändrats under de senaste sexhundra åren. Om det är någonting som är odödligt i The Canterbury Tales är det detta kära gamla trätoämne, som alltid ter sig nytt eftersom varje enskild livstid måste göra sina egna upptäckter: Ingen kan på allvar förstå hur du förändras när singellivet övergår i förhållande, förhållande i äktenskap, äktenskap i föräldraskap, och så vidare, utan att uppleva det själv. Men Chaucer gör vad vi får förmoda är sitt yttersta, och lyckas väl nog att hävda sig än idag.

En sedelärande historia gör också läsaren uppmärksam på vådan av att lyssna på kringflackande alkemister, som kan tänkas vilja sälja pulver som förvandlar koppar och kvicksilver till ädelmetaller för dyra pengar. Charlataner alla. Du är varnad. Högaktuellt i dessa tider då staten just brutit med den antroposofiska Vidarkliniken. Jag lät mig även imponeras av en liten symmetrisk historia om en svekfull hustru som erbjuder sig att vara otrogen mot sin snickarmake i utbyte mot en viss summa pengar, vilken den listige älskaren lånar av snickaren själv, för vilken han efter fait accompli berättar att han just återbetalat de lånade pengarna till dennes hustru, och därmed får ligga gratis. Segmentet innehåller även en analsexrelaterad ordvits, samvetsgrant förklarad av professor Coghill i vidhängande fotnot, för vilken den känslige varnas.

I övrigt: Tja, vilken tv-serie som helst bjuder på dramaturgi och karaktärisering som tangerar eller utklassar Chaucer, även om han bidrog till att stadfästa normerna. Hans känsla för ironi prisas gärna, men imponerar inte nödvändigtvis för den som växt upp med Glenn Killing. Humorn står sig anmärkningsvärt bra, måste erkännas, i synnerhet en mycket finurlig lösning för hur en fjärt donerad till ett antal klosterbröder i exakt lika stora inkrement ska fördelas. Men vem läser Chaucer idag, ändå? Litteraturstudenter och Kulturkrock, that's who. Och, förhoppningsvis, du, ärade läsare, eftersom varför inte, och hur kul är internet egentligen i det långa loppet?

2016-06-30 22:57 Kommentera

Musikmåndag: Midsommar

2016-06-27 21:47 11 kommentarer

Som tidigare annonserat debuterade bloggen som spelman på vid ett midsommarfirande i obygdsmarkerna mellan Sala och Uppsala under gången helg. Det hela började som ett fylleinitiativ från bloggens spelkamrater Fredrik (fiol) och/eller Joel (gitarr), varpå den sedvanligt nyktra bloggen tog på sig fortsatt administration innan eftertankens kranka blekhet hann göra sig påmind. Processen var inte okomplicerad: Intresseanmälan till hembygdsföreningen, förmedlan av kontaktuppgifter till nyckelharpistparet (äkta), vidare förmedlan av en låtlista med aktuella tonarter, en hel del träning i enskildhet och därpå bokning av ett antal spelträffar tillsammans med nämnda nyckelharpister samt en genomkompetent dragspelare, där bloggen tvingades sträcka sina sociala färdigheter till bristningsgränsen för att få till stånd överseende med hur otur bloggen hade med fingersättningarna på fiolen innan låtarna satt sig ordentligt. Själva spelningen gick märkligt nog i princip felfri.

Stången marscherades in och restes till ett tjugotal repriser av Äppelbo gånglåt, varpå nationalsången spelades (i F, vilket inte är den tonart jag själv hade valt). Dans kring stången följde, och glada barn skuttade runt hand i hand till tonerna av vedertagna klassiker såsom Jänta å ja, Små grodorna, Räven raskar över ängen (ej att förväxla med -isen, vilket dock sångdetaljen gjorde vid minst ett tillfälle), Tre små gummor, Vi äro musikanter, Jungfru jungfru skär och många andra fina stumpar.

Det mer spelmansrelaterade eftergiget bjöd på Fredriks gånglåt, Delsbo brudmarsch, Säbb-Johns gånglåt, Horgalåten, Svensk-Annas vals och, sist men på intet sätt minst, Gärdebylåten.

Bevismaterial bifogas, i vilket bloggens hustru valde att företrädesvis filma bloggen från dess mest fördelaktiga sida. Ljudkvaliteten andas Steve Albini.

2016-06-27 21:47 11 kommentarer

Intervju: Mats Qviberg

2016-06-21 13:19 1 kommentar

Mats Qviberg friades alldeles nyss i tingsrätten, och bloggen griper tillfället att posta sin för några månader sedan i tryck publicerade intervju med densamme.

Mats Qviberg är utan tvekan en speciell person. Om han hade varit som alla andra hade hans framgångar inom finansbranschen säkert också varit mer i linje med alla andras, det vill säga högst begränsade. För den som vill veta mer om Mats Qvibergs säregna och på intet sätt okarismatiska natur är internet en gångbar resurs som bevarar många artiklar som skrivits genom åren, men för dig som vill höra historien ur hästens mun kom sent ifjol självbiografin Boken Om Q, i vilken Mats exempelvis berättar om sin benägenhet att under biografbesök gripas av så stark sinnesrörelse att han ställer sig upp och ropar uppmaningar åt vita duken. Men om du verkligen vill uppleva Mats måste du träffa honom personligen.

Kings utsände, till exempel, fick nöjet en grådaskig morgon i slutet av december, då Mats gör sina sista arbetsdagar på investmentbolaget Öresund före resan till Åre och det årliga julfirandet med familjen. Boken om Q är, bortsett från sina övriga kvaliteter, en utmärkt manual för den som vill förbereda sig inför det qvibergska mötet. Här står att läsa om Mats aversioner mot folk som inte kan hålla tider, om att han är känslig för personer som inte torkar av sina glasögonlinser utan möter hans blick genom en hinna av kladdiga fingeravtryck, samt att han alltid har en strategi för att snabbt avsluta möten som uppenbart inte leder någonstans: Efter några minuter kommer Hannele Qvennerstedt, Mats assistent sedan knappt två decennier, in och tillkännager ett telefonsamtal som inte kan vänta. Är mötet ointressant återvänder Mats inte till det, och motparten har inget annat val än att packa sig iväg efter att ha väntat så länge vederbörande har tålamod till. Det är med andra ord en punktlig reporter, för säkerhets skull glasögonlös, som inväntar Mats i Öresunds vestibul i hopp om en intervju som varar längre än fem minuter. Mats gör entré talandes högljutt i telefon.
– …ska göra en intervju. King. Han sitter här och väntar.
Jag skärskådas som kortast.
– Brutit armen har han tydligen gjort också. Se för jävligt ut.
Detta är i förbigående sagt en missuppfattning från Mats sida: Min högra arm var vid tillfället inkapslad i gips till följd av ett tillbud med en kniv som skar av en artär och halva ulnarisnerven. Eftersom jag läst i Boken Om Q att Mats är rätt äckelmagad och inte gillar blod har jag dock på förhand bestämt mig för att censurera den sanna historien och accepterar hans slutsats.
– Vad är det du heter nu igen?
– Niklas.
– Bengt?
– Niklas.
– Niklas vad?
– Natt och Dag.
– Gammal adel! Du vet, jag är ju rätt hovkåt!
Jag väljer här att tiga om att ätten Natt och Dags samröre med hovet varit sparsam sedan 1816, då Jacob Otto Natt och Dag, fänrik vid Svea Livgarde, uppviglade till revolution mot Jean-Baptiste Bernadotte och tvingades gå i landsflykt anklagad för majestätsbrott. Vi marscherar raskt vidare. Mats avböjer att skaka hand, med motiveringen att han av princip inte skakar hand så här i influensatider. Detta är en princip som ska komma att brytas senare under intervjun, då en gemensam beröringspunkt sporrar honom till en spontan handskakning. Sammanfattningsvis utgör redan den första minuten i Mats Qvibergs sällskap en imponerande uppvisning i en mängd disparata härskartekniker. Det faller sig emellertid så att undertecknad på grund av en ödets nyck tillbringat hela sitt tidiga yrkesliv under en chef minst lika hemfallen åt dylikt, och situationen är välbekant: Under sex år lärde jag mig att skratta gott åt skämt på min egen bekostnad medan jag smidde planer på vedergällning bakom en leende fasad, och det finns zenmästare som är lättare att provocera. Redan här infinner sig dock embryot till en teori om vad som kan ha hänt i fallet med HQ-kraschen, för vilken Mats Qviberg i skrivande stund försvarar sig i rätten. Låt oss spara den till artikeln slutkläm och se om den uppmärksamme läsaren kan styras in på samma spår längs vägen.
– Det här är den sista intervju jag gör någonsin. Nu får det vara nog. Aldrig mer.

Den nionde februari inleddes rättegången i vad som kallas HQ-härvan i tingsrätten. Någon dom väntas inte förrän i maj, och fram tills dess ska en mängd vittnet höras och en spektakulärt trasslig och komplicerad bevisning i form av ekonomiska handlingar, internkommunikation och bokföring gås igenom, allt i hopp om att slutgiltigt besvara frågan om vem som visste vad, och när. Kort resumé: Mats Qviberg och tre andra i bankens dåvarande ledning står anklagade för grovt svindleri, och riskerar upp till sex års fängelse. HQ Bank, från början Hagströmer & Qviberg, imploderade 2010 då Finansinspektionen fastslog att bankens handelsavdelning övervärderat sin tradingportfölj med minst 750 miljoner kronor. Banken bedömdes vara ett luftslott, tvingades till likvidation, mängder av aktieägare blev av med sitt kapital. Parallellt med brottmålet pågår även ett civilmål, där den nya styrelsen för HQ Bank stämt den gamla dito på astronomiska belopp. I sammanhanget tål att nämnas att Mats Qviberg redan har friats från misstanke gällande en annan åtalspunkt, den om grovt bokföringsbrott. Hela affären har uppmärksammats inte minst tack vare den reportagebok som ekonomijournalisten Carolina Neurath författat på ämnet, Den Stora Bankhärvan, nominerad till Guldspaden 2011.
– Jag är inte långsint. Det jag tyckte var synd med hennes bok var att hon inte skrev att det var en roman baserad på verkliga händelser, utan kallade den sakprosa. Det var inte sanningen som hon skrev. Jag skulle vara skurken. Den skadade rättsprocessen på så vis, eftersom det var så många som läste den och tog för givet att det var jag som var skurken.
Hur kommer sig att hon fick den uppfattningen? Var du dramaturgiskt sett en bra skurk?
– Ja, det tror jag. Det är därför jag tycker att hon skulle kallas en roman. Nästan ingenting är sant i den.
Vad tycker du om henne?
– Jag har aldrig träffat henne. Vi har talats vid per telefon några gånger.
Började du ana vart det lutade redan då?
– Ja, hon sa att hon tänkte vara väldigt elak mot mig. Då har man missuppfattat sitt jobb som journalist, tycker jag.
Har du personliga egenskaper som gör dig tacksam att måla ut som en skurk?
– Det tror jag inte. Jag har aldrig haft ett avdrag i min deklaration. Jag skänker enorma belopp till välgörenhet varje år. För mig är det obegripligt hur jag skulle kunna bli en skurk. Varför skulle jag, för fem procent av mina tillgångar, bli en skurk? Man måste ju ha ett motiv för att begå ett brott.
Det faktum att du friades från en av åtalspunkterna, motsäger det saker som skrevs i boken?
– Absolut. Man kan tycka att det är någonting som borde ha uppmärksammats, men en tidning skulle aldrig erkänna ett fel. Tidningar väljer också att inte peka ut andra tidningars fel. De skyddar yrkeskåren.
Hur mår du av det här idag?
– Bra. Men det var två jättejobbiga år. Jag mådde jättedåligt. Min bästa kompis avled på en sådan här historia, av stress. Fick tre hjärtattacker, dog av den tredje. Jag är snarare förvånad av att jag kom ur det här så stark. Det var ju till och med så att Sven Hagströmer trodde att jag var en skurk. Han drog ju härifrån.
Men ni står på bättre fot idag?
– Det är inte kärlek.

Mats förhör sig om huruvida jag är en utbildad journalist, och jag får för en gångs skull nöje av min surt förvärvade filosofie kandidat i ämnet. Jag lyckas dock inte dölja att kandidaturen inte härstammar från Journalisthögskolan, utan från en högskola i gärsgårdsserien av den typ som poppade upp och erbjöd opportunistiska medieutbildningar till kreti och pleti under det tidiga 2000-talet.
– Idiotiskt. Så fort ett yrke blir ett fokusområde blir det ett låglöneyrke. Hälften av alla journalister är väl arbetslösa idag.
Tillfället ter sig gynnsamt att styra över ämnet på Mats egen utbildning: Handelshögskolan, plantskola för Sverige finansiella elit sedan urminnes tider. Även bland bänkrader besatta av idel påläggskalvar lyckades Mats Qviberg att göra kometkarriär, något som inleddes med privat aktiehandel. Jag frågar vilka egenskaper som lät Mats ana sig till klättrande aktiekurser.
– Det var min hobby. Jag snöade in på aktier redan under tonåren. Så fort du snöar in på någonting blir du framgångsrik. Man kan ju älska ihjäl det också, men jag tror att jag har en lagom distans till mitt jobb. Min fru säger att jag har ett sjätte sinne för aktier, och är skitarg på mig för att jag inte kan lära våra ungdomar hur man blir duktig på aktiehandel. Jag tror inte att Mozart hade förmågan att lära sin barn att komponera.
Det är ett ganska ödmjukt svar. Du tycker inte själv att du är mer intelligent än gemene man?
– Jag gjorde ett IQ-test i samband med mönstringen, och det var helt okej, men ingenting att skriva hem och berätta om. Jag tror inte att man ska vara för begåvad, jag tror att man ska vara lagom begåvad. Alla de där människorna som är extremt begåvade tenderar att halka över på andra sidan.

Mats är en uttalad beundrare av objektivismens urmoder Ayn Rand, vars liberala idéer bland annat målas fram i Och Världen Skälvde, ett drygt tusensidigt verk som blivit en klassisk litterär vattendelare: Den antingen älskas eller hatas. Handlingen i korthet beskriver hur världen mest ambitiösa och framgångsrika människor tröttnar på att medelmåttor sätter hinder i vägen för dem och vänder samhället ryggen, vilket leder till global kris då den grå massan inte klarar av att skapa ekonomisk tillväxt på egen hand. I en sekvens välkomnas en ny medlem till exileliten genom att en summa motsvarade alla de skattepengar vederbörande tvingats betala i sitt liv – det främsta uttrycket för kollektivets tyranni över individen, i Rands tolkning – ges tillbaka till vederbörande som en symbolgest. Jag frågar Mats huruvida han själv är en entusiastisk skattebetalare.
– Absolut inte. Jag följer de lagar och regler som finns, men jag tycker att vi haft helt förskräckliga skatter, framförallt på arbetsinkomster. Alla inkomster över 43 000 är ju beskattade till 70%. Det tycker jag inte är okej.
Men det finns ju sätt att undvika att betala skatt för den som är ekonomiskt bevandrad.
– Jo, men vi vill ju ändå ha vägar och skolor, vård och omsorg. Kapitalinkomster är ju ändå rimligt beskattade. Jag skulle kunna lagt alla mina pengar i ett investeringssparkonto eller liknande, och det har jag inte gjort eftersom jag vill göra rätt för mig.
Hur mycket skatt har du betalat i ditt liv?
– Jag räknade faktiskt ut det härom dagen. Från 2002 till idag har jag betalat 650 miljoner i skatt. Går vi tillbaka över en livstid – på den tiden var det ju förmögenhetsskatt – har jag säkerligen betalat en bra bit över miljarden.

Under hösten 2014 dök ett Twitterkonto vid namn Mr Scoop upp och började rapportera synnerligen insatt om förundersökningen i HQ-målet. Mr Scoop delade med sig av känsliga detaljer, och uppmuntrade andra att göra detsamma. Kontot kritiserade bland annat Mats Qviberg, som beskrevs som en desperat rättshaverist, varpå Mats svarade med att blockera Mr Scoop från sitt eget Twitterkonto. Det spekulerades friskt i vem som kunde ligga bakom kontot. I mitten av november samma år trädde upphovsmannen fram i ljuset: Det var Mats Qviberg själv. Syftet med kontot var att själv komma åt information från hans belackare, i syfte att förbereda ett bättre försvar.
– Det där är ingenting jag är speciellt stolt över. Jag fick en del information, men jag tyckte det var lite ohederligt.
Men roligt?
– Nej, så här i efterhand framstår det inte som det bästa jag gjort här i livet.
Nya HQ har som affärsidé att driva en rättsprocess mot er som satt i styrelsen under kraschen?
– Bara. Det är den enda affärsmodell de har. Jag tror att de missbedömde mig: De trodde nog att jag skulle slanta upp 400 miljoner. Nu får jag betala 400 miljoner till advokater istället.
Hur tror du att rättsprocessen kommer utvecklas?
– Blir det en välskriven dom kommer de inte att överklaga den. Är domen inte välskriven går det vidare i hovrätten.
Vad har vi för tidsperspektiv här?
– Flera år.
Hur många?
– Hur långt är ett rep? Men för mig har det nästan blivit som Stockholmssyndromet vid det här laget. När det är borta kommer jag nästan att sakna det. Det är spännande, och det finns en nerv i det. Jag gillar ju spänning och utmaningar. Jag tycker om att göra svåra saker. Livet är inte lätt: Om det hade varit det hade det blivit långtråkigt.
Vilka är de värsta tänkbara konsekvenserna för din del?
– Randig solbränna.
Riskerar du att bli utraderad som ekonomisk varelse om det vill sig illa?
– Det finns risk för sådant.
Har du vidtagit åtgärder för sådana eventualiteter?
– Ja, jag har ju mina barn som tar över. Det måste sägas att det är ett väldigt omotiverat åtal. Åklagaren har exakt samma motiv som Carolina Neurath hade för att ge sig på mig: Claim to fame.

I december 2014, mitt under pågående HQ-utredning, fick Mats Qviberg diagnosen cancer i prostatan. En operation följde en månad senare, och blev framgångsrik. Jag frågar om cancerbeskedet, i den mån något dylikt kan få positiva konsekvenser, gav honom ett annat perspektiv på HQ-processen, som till syvende och sist handlar om pengar, en trivial fråga jämfört med hälsa.
– Jo, men den känslan varade bara i några dagar. Sedan sa min läkare att min cancer till 90% sannolikhet var inkapslad, och om vi tog bort prostatan skulle jag inte längre ha cancer alls. Den analysen visade sig stämma. Idag gör man robotoperationer: Jag har fem ärr på magen. Om jag berättar det för dig är det möjligt att du skulle kunna urskilja dem. Där stoppade de in två kameror och tre armar, och så plockade de ut prostatan genom naveln. Operationen tog en dryg timme. Jag opererades klockan åtta, klockan elva satt jag och skrev roliga saker på Facebook.
I din bok talas det en del om ditt humör. Är det nödvändigt att ha egenskaper som kan uppfattas som negativa i ett socialt sammanhang för att nå framgång på din nivå?
– Jag tror att jag är en av de snällaste personer du träffat. Jag är väldigt omtänksam. Mina vänner tycker att jag är det snällaste som gått i ett par skor. Ibland kan jag tycka att folk är jävligt oproffsiga, och då kan jag höja rösten i trettio sekunder. Den som tagit emot skället kan tycka att det är jobbigt i tre timmar, tre veckor eller tre månader, men jag är aldrig arg. En ganska from typ. När vi delade upp verksamheten, jag och Sven, då vill alla stanna kvar hos mig.
Det faktum att så pass många ändå vände dig ryggen när det blåste hårt, har det ett värde på så vis att du efteråt kan vara säker på vilka dina verkliga vänner är?
– Absolut. Urskönt. Till att börja med är jag otroligt utåtriktad. När jag fyllde sextio var det fyrahundra gäster, och det var säkert åttahundra till som var sura över att de inte blev bjudna. Vänner kan vara jobbiga: Precis som blommor måste man vattna dem hela tiden. Därför gillar jag att snarare ha bekanta. Sedan är jag rätt personlig när jag möter människor, vilket gör att många nog upplever mig som en vän fast jag knappt vet vad de heter.
När man läser din bok är det lätt att få intrycket att det när som helst kan sitta en kniv i vilken rygg som helst inom finansvärlden.
– Definitivt. Men så är det ju i havet också: Har du en fisk som är skadad kommer det en haj och käkar upp den.
Även om hajen och fisken var kompisar?
– De kanske inte var det, egentligen.
Du lever inget lyxliv, egentligen. Inga stenbeckska excesser, väl?
– Ditt sätt att leva och mitt sätt att leva avviker kraftigt, men det jag främst lägger pengar på är upplevelser. Jag bjuder mina vänner på operan. Jag reser till attraktiva platser med min familj. Mina utgifter är säkert större är dina, men jag gör ju knappt av med räntan på räntan.
Vad är poängen med att tjäna mer pengar, då?
– Det är ett kvitto på att du är duktig.
Något att tillägga som jag borde frågat om men inte glömt?
– Har du lyssnat på Värvet? Där finns många bra passager. Han är så nedtonad, Kristofer Triumf. Han framstår nästan som en dumskalle.

Vi bryter taffeln för att ta några bilder. Sanna Dahlén, som fotograferar, är en tvärhand hög, artig och belevad. Sinnebilden av tillmötesgående professionalitet. Jordens salt. När hon presenterar sig för Mats gör hon misstaget att närma sig från samma håll där toaletterna ligger, varav en dörr står på glänt.
– Hej. Mats. Tycker du om naturen?
– Eh… jo?
– Varför släcker du inte efter dig på toaletten då?

Knäckfrågan i HQ-rättegången handlar om huruvida Mats Qviberg, vid tillfället ordförande, var medveten om att aktieportföljen var övervärderad eller ej. Jag föreställer mig under samtalet att jag är ung och hungrig och anställd på HQ Banks tradingavdelning. Jag ser för mitt inre öga hur jag i min ungdomliga iver gör ett antal vågade affärer, och hur det visar sig att jag överskattat min egen förmåga, tagit risker jag inte borde och satsat på fel aktier. Jag funderar över hur benägen jag skulle vara att knacka på hos Mats Qviberg, kliva in på hans kontor och erkänna att jag just bränt några miljoner av företagets pengar. Jag inbillar mig att utskällningen kunde blivit längre än trettio sekunder, och av en sådan natur att jag hellre skulle låtit bli i hopp om att kunna kompensera förlusten genom att göra ett bättre arbete framledes. Jag bestämmer mig således för att hålla käften. Två år senare har jag och mina kollegor i samma situation sumpat en miljard, och allt Mats Qviberg gjort sig skyldig till under de åren är att vara en chef som inte är speciellt lätt att ha att göra med i alla lägen. Med det är bara en teori.

Fakta: Mats Qviberg
Född: 25 augusti 1953 i Bagarmossen.
Familj: Hustru och tre barn.
CV: Gick från Handelshögskolan till Aktiv Placering och Hägglöfs. Började på SE-banken 1981, och 1987 hos Carnegie. Bildade 1990 Hagströmer & Qviberg tillsammans med Sven Hagströmer. Är sedan HQ Banks avveckling huvudägare i Investment AB Öresund.

Fakta: Bankkriser vi minns
1763: Efter det sjuåriga kriget föll kursen på spannmål i Holland, varpå Leendert Pieter de Neufvilles välrenommerade bank, som överinvesterat i varorna, gick omkull och startade en kris som spred sig till Skandinavien.
1825: Den brittiska börsmarknaden kraschar och drar nätt och jämnt med sig Bank of England i fallet.
1929: Den stora depressionen pågår i ett decennium och blir 1900-talet längsta period av ekonomisk recession.
1990: Den svenska bankkrisen utbryter då nya skatteregler spräcker fastighetsbubblan. Riksbanken lägger under några en kortperiod räntan på 500%.
2007: Ansvarslös bankutlåning till följd av övertro på en stigande fastighetsmarknad får det amerikanska bankväsendet att braka ihop.

Fakta: HQ-kraschen i korthet

Maj 2010: Finansinspektionens analys av HQ Banks tradingportfölj visar på en omfattande övervärdering: Värdet är minst 750 miljoner kronor mindre än vad som påståtts.

Juni 2010: I slutet av månaden uppgår bankens förluster till över 1,2 miljarder kronor.

28 augusti: Finansinspektionen återkallar HQ Banks banktillstånd. Därmed upphör alla möjligheter att rädda verksamheten genom att skjuta till kapital.

30 augusti: Likvidation inleds.

3 september: En förundersökning om grovt bokföringsbrott och grovt svindleri inleds.

Maj 2011: HQ AB, tidigare moderbolag till HQ Bank, inleder skadeståndsprocesser mot både revisionsfirman och mot tidigare styrelseledamöter i HQ Bank, däribland Mats Qviberg. Totalt kräver man 2,2 miljarder i sin stämningsansökan.

Juni 2016: Dom faller i tingsrätten. Mats Qviberg frias på alla åtalspunkter.

2016-06-21 13:19 1 kommentar

2016 – ett läsäventyr

2016-06-18 20:55 Kommentera

Allt började med ett avsnitt av Filosofiska Rummet i P1, som jag lyssnade på samtidigt som jag stekte pannkakor en sen helg i april. Programmet handlade om William Shakespeare – med anledning av dödsdagsjubileumet – ur ett filosofiskt perspektiv vars finare detaljer jag inte kan redogöra för längre. En av paneldeltagarna nämnde Harold Blooms Shakespeare: The Invention of the Human. Bloom är en idag 85-årig litteraturkritiker som under det sena 1900-talet gjorde sig ett namn som en av de mest stridbara och inflytelserika inom sitt skrå. Namnet ringde en klocka från Wikipedias artiklar om Cormac McCarthy och hans böcker, och minnet gjorde gällande att Bloom höll bloggens gamla käpphäst McCarthy för en av de största levande amerikanska författarna jämte Philip Roth, Thomas Pynchon och Dom DeLillo (den förstnämnde av mig oläst, den mittersta av mig älskad, den sistnämnda till vilken jag förhåller mig likgiltig). Jag har aldrig läst någonting av Bloom själv, och insåg att det var hög tid. En beställning lades.

Förutom den redan nämna titeln fick jag hem The Western Canon, ett centralt verk i Blooms produktion. Ambitionen är att i ett antal sammankopplade essäer ge en bild av samtliga (enligt Bloom) tongivande västerländska författare, i kronologisk ordning. Canon – ett ord som approprierats och getts nytt liv tack vare diverse fandomar – innebar från början de verk som inkluderades i en viss skolas läslista, och som alltså särskilt valt ut för vidarebefordras till nästa generation. Bloom gjorde sig också känd på bred front för sin inblandning i vad som under 90-talet kallades The Canon Wars. Bortsett från Jane Austen, Emily Dickinson och Virginia Woolf tillhör samtliga 26 av Bloom utvalda författare vad som idag gärna kallas döda vita män. Med 90-talet vann nya strömningar inom litteraturkritiken gehör, och är högaktuella än idag: Vi talar om nya hänsyn tagna till exempelvis genus, etnicitet, klasstillhörighet med mer. Blooms och många andras traditionella kanon ifrågasattes. Han själv blev fly förbannad över vad han anser är försök att politisera någonting som bara kan bedömas ur estetiskt hänseende, och hävdar att hans under århundraden etablerade traditionella kanon är orubblig: Det finns inga oupptäckta författare som stämmer in i en för tillfället korrekt politisk mall och som förtjänar att uppmärksammas bland de redan etablerade namnen, inte minst då en av Blooms bärande tester är att varje storslagen författare låtit sig influeras av sina föregångare, och att vår västerländska kanon därmed kan förstås som en kontinuerlig kedja. I en lång inledning till bokens egentliga innehåll förfäktar Bloom sina teser, sedvanligt välformulerat och tidvis giftigt.

Jag har tidigare skrivit om klassiker på Kulturkrock, och själv framfört en tes som går stick i stäv med Blooms: Jag har ofta känt att klassikernas värde har devalverats för att derivaten presenterats för mig först. När man väl krånglat sig tillbaka i litteraturhistorien till de grekiska tragedierna finner man dem fulla av klichéer och förvecklingar som idag ter sig förutsägbara, och att de orättvist nog var först med dem spelar ingen större roll ur ett underhållningsperspektiv. Bloom anstränger sig i sina essäer för att förklara för lekmannen just vad det är som är så unikt, originellt och varaktigt hos Chaucer, Cervantes, Molière och så vidare. Han anför vidare ett annat argument för berättigandet av en kanon, ett både pragmatiskt och allvarsamt sådant: Det faktum att varje livstid är begränsad och endast kan rymma en likaledes begränsad mängd läsning. Han är väldigt entusiasmerande, och hans kärlek till sitt ämne går inte att ta miste på. Och knappt har jag plöjt en handfull kapitel innan en brinnande längtan efter att själv få uppleva det Bloom varit med om växer sig oemotståndlig.

Sagt och gjort, och till Hedengrens och diverse Akademibokhandlar bar det av, och vid hemkomst kunde biblioteket föröka sig med Dantes Gudomliga Komedi, med Geoffrey Chaucers The Canterbury Tales, med Don Quijote, med Paradise Lost och med en telefonkatalogstjock Arden Shakespeare innehållande samtliga verk och sonetter. Och med dessa ämnar jag tillbringa min sommar, jämte kamraterna Aubrey och Maturin, som nu bara har en handfull seglatser kvar innan jag måste överge dem för gott, som lättare läsning.

Jag har börjat med Chaucer. Denne hovman från 1300-talet författade sitt oavslutade magnum opus på vers (för det mesta) och såg det aldrig utgivet under sin livstid. Det intog med tiden en särställning både inom global och brittisk litteratur. Det går att läsa Chaucer i originaltext, helst med förklaringar av med moderna ögon knappt igenkännbara ord i marginalerna, men min version är en översättning till nutida engelska, från tidigt 80-tal signerad en förhoppningsvis piprökande och kroniskt tweedklädd Cambridgeprofessor.

Vi följer en samling pilgrimer på väg till Canterbury, representanter för både högt och lågt inom det medeltida engelska samhället. De slår följe, och fördriver tiden med en tävling i historieberättande. I Chaucers omänskligt ambitiösa originalplan var det tänkt att var och en skulle dra två skrönor på väg till och två på väg tillbaka från resmålet, innan vinnare kunde koras. Han dog med knappt hälften av sitt värv färdigt, men även det som hann bli skrivet täcker sina modiga 80 000 versrader. Att läsa verk med hundratals år på nacken är vanskligt eftersom den kontext där de skrevs fallit i glömska, och man får förlita sig på att någon mycket insatt person bemödat sig att skriva om tvetydigheter, ironi och internskämt till någonting som låter sig uppskattas idag. Jag är naturligtvis inte i någon position att bedöma hur väl Nevill Coghill, professorn ifråga, lyckats i detta uppsåt, men jag kan tveklöst förkunna att Chaucer är både läsbar och läsvärd idag.

Författaren har, unikt för sin samtid, sammanställt en handfull ofta redan välkända men här omarbetade historier enligt en formel som i min egen magasinsbransch brukar sammanfattas med orden "bra för mixen": Lite prylar, en lista, ett träningsreportage, någonting längre och allvarligare, ett modereportage… och så vidare. Liksom sina fiktiva berättare, namngivna efter yrke eller motsvarande, är berättelserna väsensskilda. En riddare berättar en långrandig, seriös och horribelt trist episk historia om Theseus, medan en mjölnare och en snickare blir inblandade i en intern uppgörelse om vem som kan berätta den mest vulgära nidhistorien om en representant för den andres yrkeskår. Chaucer är inte sällan så plump att effekten inte mattats av nämnvärt under de senaste 700 åren, och jag vill minnas att Kulturkrock tagit upp ett exempel på detta i en artikel om flatulenshumorns historia för något år sedan. Mycket läsvärt (jag talar om Chaucer, min text får du bedöma själv, ärade läsare).

Bloom har sina specifika egenheter, blir man snart varse. Han älskar Shakespeare över allt annat och refererar till denne och hans pjäser oavsett var på tidslinjen han för tillfället befinner sig. Mest av allt älskar han John Falstaff, en frodig bikaraktär som förekommer i de två pjäserna om Henry IV och intar huvudroll i The Merry Wives of Windsor. Han är vidare en stark anhängare till Sigmund Freud som litterär gestalt – själv känner jag Freud som numera misskrediterad fader till psykoanalysen – samt intresserad av det gamla testamentet och av kabbala. Icke desto mindre skriver han oftare än motsatsen med betydande insikt och övertygelse, och jag ser fram emot att läsa han fortsatta essäer parallellt med de verk han beskriver under resten av året. Härnäst Dante Alighieri, förmodar jag. Jag har läst Inferno förr, och minns att den invecklade katolska symboliken tedde sig nästintill ogenomtränglig. Vidare hade jag gärna lagt vantarna på en engelsk version som vinnlagt sig om att bevara Dantes eget versmått, terza rima, men fann en dylik (flera har gjorts, trots att ödan måste varit betydande) omöjlig att uppbåda.

Förhoppningsvis kommer bloggen att få anledning att återkomma till detta flera gånger, men som du märkt, ärade läsare, blir här bara tunnare och tunnare om inlägg, och symptomatiskt nog skriver jag just dessa ord med en oroligt slumrande bebis i en sjal på magen.

Du ska veta att jag inte uppskattar dig mindre för den skull. Som ett vårdtecken för detta erbjuder jag dig som mervärde ett pubskämt i Chaucers anda signerat den store Bill Bailey:

2016-06-18 20:55 Kommentera

Kulturkrock Debatt

2016-06-12 22:05 4 kommentarer

c5f26ca5159192107911e78c3cd762.jpg

Om ett inbördeskrig skulle utbryta i Mumindalen skulle jag ansluta mig till den fraktion som leds av…
 
pollcode.com free polls

2016-06-12 22:05 4 kommentarer

Boktisdag: En bok från förr

2016-06-08 12:23 1 kommentar

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 11.37.54.png

Fallet Bobby, som det kom att kallas, är sannerligen ingen rolig historia. Det är tvärtom svårt att på rak arm tänka sig värre tragik: En mamma och hennes nya sambo torterar ihjäl kvinnans tioårige son, som lider av autismliknande funktionsnedsättning, i ett nedgånget torp i de småländska skogarna, för att efteråt dumpa kroppen i en sjö och fingera pojkens försvinnande. Båda dömdes för brottet. Det har hunnit gå tio år sedan dess, vilket uppmärksammas dels i form av ett längre dokument i Jönköpings-Posten och dels av en nyinspelad dokumentär i Sveriges Radio. Det var när jag läste den förstnämnda som en bekant titel från förr oväntat gjorde sig påmind. Skrik av smärta, författad av en Bert Ville. Boken ifråga sägs vara en av de få som återfanns vid polisens husrannsakan av det torp där händelserna utspelade sig kring årsskiftet 2005/2006, och tillhörde den dömde mannen, som trots sitt nekande till brott inte stack under stol med sin BDSM-fascination.

Det är ett svårt balansnummer att gå vidare från denna inledning till någonting som snarare har med upptåg och humor att göra, men jag har förtroende för att den gängse läsaren kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt och inte låter vad som här följer förminska allvaret i det som hände Bobby Äikiä, må han vila i frid, ty sådan är på inga villkor bloggens avsikt.

Skrik av smärta gavs i slutet av nittiotalet som artonårspresent till en av mina bästa vänner, som en del av ett paket som även innehöll någon form av rusdryck, en dosa lössnus samt ett nummer av Aktuell Rapport, i den grabbiga anda som så lätt uppstår i en homogent manlig och på grund av ungdom och bristande erfarenhet mycket osäker miljö. Boken uppgavs ha inhandlats av givarna på någon anonym porrbutik i city, och väckte viss uppståndelse i kamratkretsen. Den bar vinjetten "En Torturabok på svenska", och när jag idag googlar det hela visar sig vidare information vara mycket knapphändig. Torturaböckerna var uppenbarligen en bokserie, utgiven av Atlantis förlag, och av Bokbörsen att döma omfattade utgivningen åtminstone sex titlar.

Jag vill minnas att baksidestexten skissade upp handlingen: Bokens protagonist, en välhängd manlig sadist, tas tillfånga av två likaledes sadistiska kvinnor som gör allt som står i deras makt för att tvinga honom till underkastelse. Metoderna inkluderar massvis av smisk, orealistiska lavemang och en hel del annat. Han återvinner omsider sin frihet och utkräver en fruktansvärd hämnd. Åtskilliga helsidesillustrationer förekom. Det föreföll inte vara en speciellt välskriven bok, men det var heller inte dess USP.

Kamratkretsen insåg istället snabbt bokens potential som ett socialt stridsmedel. Ponera att den gömdes bland någon intet ont anande individs ägodelar på ett sätt som garanterade att den skulle återfinnas av en tredje part, gärna någon med lagom nära och aningen ansträngd relation till offret: En förälder, en nybliven partner. Det skulle rimligtvis bli knivigt att försöka bortförklara bokens närvaro, underförstått att även någon som faktiskt införskaffat densamma för sin personliga njutnings skull också skulle blåneka i motsvarande situation. Ett utdraget tjuv- och rackarspel med Bert Villes Skrik av smärta i centrum tog så sin början. Boken kunde återfinnas på de mest oväntade platser av de mest oväntade personer under de mest opassande av tillfällen, men bevarades alltid intakt i vedergällningssyfte. Den blev vandringspokalen ingen ville ha.

Den sågs sist till under min egen värnplikt, där den omsorgsfullt gömdes med ena hörnet utstickande under en kamrats madrass alldeles före morgonvisitationen, i syfte att upptäckas av fänriken. Efterspelet minns jag inte. Vem Bert Ville är, varför boken skrevs och gavs ut, hur väl den sålde samt vilka andra titlar som förekom inom ramarna för Torturaserien är alla kunskaper som tycks ha gått förlorade i tidens töcken.

2016-06-08 12:23 1 kommentar

Tv-torsdag: Den öde öns ständiga fascination

2016-06-02 16:17 2 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om tv.

The-Island-with-Bear-Grylls-Series-2-Episode-6-002.jpg

Bear Grylls, en gång av bloggen så älskad, har på sistone blivit lite av överlevnadstelevisionsgenrens Gordon Ramsay: Han dyker upp lite här och var, och det i en massa olika format som alla kretsar kring samma gamla kärntema. Till skillnad från Ramsay har Grylls tack och lov bara en sträng på sin personalyra, så man slipper de där ögonblicken av förvirring varje gång han ser honom i rutan, när man försöker förstå om han för tillfället är en galen sociopat eller en mysig hemmapappa.

SVT visar för närvarande den andra säsongen av The Island with Bear Grylls, och har även gjort samtliga avsnitt tillgängliga på sin hemsida. Formatet har varierat en aning, men i just denna säsong rör det sig om fjorton brittiska kvinnor och fjorton brittiska män, som tillbringar sex veckor på varsin öde i Stilla Havet. Så Expedition: Robinsonskt, tänker du förstås, och du må för detta vara förlåten.

Är detta någonting att ha, verkligen? Är inte överlevnadsgenren utarmad vid det här laget? Bear Grylls själv var en pionjär i sammanhanget, och skapade stor underhållning genom att exempelvis dricka vatten pressat ur elefantbajs eller ur halvsmält spannmål bärgat ur våmmen på en död kamel, samt genom att äta små djur vars kaloriinnehåll knappast berättigar äckligheten i själva handlingen. När succén var ett faktum slösade Discovery Channel sin vana trogen ingen tid med att fylla tablån av programkloner (varav flera har omskrivits av bloggen förr) och jag trodde själv att man tagit konceptet till sin mest extrema form i och med 2013 års Naked and Afraid, där en man och en kvinna paras ihop för att överleva 21 dagar i vildmarken. Nakna.

Det var därför med låga förväntningar jag bänkade mig framför The Island with Bear Grylls, och efter att ha sett klart säsongen (och den första säsongen, och den tredje) kan jag konstatera att man än en gång påträffat guld i den förmodat tömda överlevnadsguldådern. Ja, visst, premissen påminner om Robinson, men det händer helt andra saker när tävlingsmoment och intrigerande försvinner ur bilden.

I Naked and Afraid fick vi, aningen deprimerande, lära oss att två människor knappast överlever på sikt i vildmarken – men vad händer om de är fler? Kan fjorton individer skapa ett fungerande jägar- och samlarsamhälle? Notera även den inblandade tidsperioden: Medan Naked and Afraids 21 dagar är en tidsrymd under vilken du åtminstone teoretiskt sett kan överleva helt utan fast föda blir samma sak omöjlig när tiden är den dubbla. De måste hitta mat. Eld, vatten, mat – i den ordningen. Bland deltagarna har en handfull utrustats med kameror, och filmar allting medan de lever på samma villkor som övriga. Enda hjälpen som finns att få är en satellittelefon för nödanrop. Grylls egen medverkan begränsar sig till första och sista avsnittet, och däremellan som sakkunnig berättarröst.

Målet är att så få som möjligt ska lämna ön, men som vi märker är alla inte anpassade för chocken som avsaknad av civilisation utgör för den moderna människan. Det blir visst manfall, ofta tidigt under säsongerna, och det av rent psykologiska skäl. Kanske är det slumpen eller kreativ redigering, men följande slutsats smyger sig på åtminstone denna tittare: De som framstår som missnöjda i sin vardag – i vilken vi får inblickar genom små presentationsklipp – och som de ofta hävdar att de vill "komma bort från" som svar på den underförstådda frågan om varför de valt att medverka, är de som trivs sämst även på ön.

Åter andra drabbas av medicinska omständigheter som tvingar dem att lämna programmet, och de olyckor vi får se är ibland av en sådan natur att man fruktar för den inblandades liv.

Som med all tv är det relationerna som fascinerar mest. Dessa omsätts till politik, och jag finner det oerhört intressant hur vi ser ett embryotiskt samhälle växa fram, och de former detta tar, till synes väldigt instinktivt. Där finns en socialbidragssystem: Även de som inte har energi att göra annat än att ligga på stranden äter ur den gemensamma grytan, som i regel består av små snäckor som klamrar sig fast vid kustklipporna. Konflikter uppstår, och det är spännande att notera att de som nyss var de bittraste av fiender ofta blir de innerligaste av vänner efter att stämningen vänt uppåt – vilket den obönhörligen gör vid de få tillfällen då man hittat tillräckligt med mat att utfordra hela gruppen.

Vissa grupper klarar sig bättre än andra, och nyckeln förefaller vara organisation och samarbete. Den kvinnogrupp som följs i innevarande säsong låter veckorna gå utan någon som helst styrning, ty ingen ska bestämma över någon annan, och lyckas inte ens etablera ett läger, utan sover i drivor på stranden där loppor kalasar på dem. Men misären kan inte fortgå för alltid, och inför säsongsfinalen händer någonting oväntat. Tidigt under säsongen väljer de för övrigt att adoptera två små griskultingar som husdjur hellre än att äta dem, och vilket öde dessa sötnosar går till mötes när hungern börjar göra sig alltmer påmind lämnar jag åt dig att upptäcka själv.

De olika säsongerna har olika upplägg: I den första följs enbart fjorton män, i den andra två separata grupper män och kvinnor på varsin ö, och i den tredje befinner sig båda grupperna på en och samma ö, från början ovetande om varandras närvaro. Man kan konstatera att könsrollerna stereotypt faller på plats när båda grupperna blir en, och att de därpå faller isär helt inför en kraft som talar för sig själv och inte accepterar några motargument: När den som har överlägsen fallenhet för någonting intar sin rättmätiga plats, till hela gruppens vinning. Detta inträffar bland annat när den tre äpplen höga bartendern Tilly riggar en fälla i djungeln och återvänder för att finna den full, med macheten i högsta hugg. Bra tv.

2016-06-02 16:17 2 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri