På torsdagar skriver bloggen om tv. Idag två gånger, då den drabbades av vad nu motsatsen till skrivkramp är.
För lite mer än ett år sedan tog Kulturkrock en titt på vampyrer, i samband med att skribenten lämnade blod för första gången. Eftersom jag så sent som i morse gjorde ett första försök att komma åt några nyligen upptäckta hårstrån i örat med det bakre rakbladet på en Gillette Fusion-hyvel förefaller tiden mogen för den logiska uppföljningen: Varulvar. För den som ogärna ser personlig intimhygien som tema för blogginlägg åberopas även Netflixexklusiva tv-serien Hemlock Grove som ett fullgott substitutskäl, liksom den snart premierande sjätte säsongen av True Blood*, båda delvis fokuserande på denna form av oknytt.
Folktro om samband mellan människor och vargar har så vitt någon vet alltid förekommit i vargtäta områden – vilket är nästan överallt; det finns varg på alla kontinenter utom Sydamerika och Antarktis – och den mest frekvent åberopade orsaken är att vargen helt enkelt varit det farligaste rovdjuret inom käfthåll. Det förekommer motsvarande mytbildning i kulturkretsar där andra rovdjur har en liknande framskjuten position: Tigrar i Indien, pumor i Sydamerika, hyenor i Afrika. Här i Europa har vi fruktat vargen, fantiserat om den, gett den plats som antagonist i folktro och folksaga och till slut även korsat den med den enda tänkbara varelsen med jämförbar destruktiv potential: Människan själv. De tidigaste nedskrivna källorna är grekiska – Herodotus, ofta kallad den förste historikern, beskriver i sitt enda bevarade verk en obskyr folkstam som en gång om året antog varghamn och festade till det. Geografen Pausanias och den mer underhållningsorienterade Ovidius populäriserade myten om Lycaon, en tvivelaktig figur som serverade självaste Zeus kött i ett försök att utröna huruvida denne verkligen var en gud eller ej, och bestraffades genom att förvandlas till varg. Från hans namn kommer termen lykantropi, vilket är vad akademikern kallar varulvskap.
Varulven satte sina otäckaste spår över kontinenten under medeltiden. Den godtrogne kan lätt sluta sig till att det rådde ovanligt glada dagar för patriarkatet under 1400- och 1500-talen, då vilket osamarbetsvilligt fruntimmer som helst enkelt kunde näpsas genom att man påstod sig ha sett henne rida på kvast, idka samlag med den lede eller bara påta mystiskt i en suspekt buske, och vips hade den lokala församlingen slutit upp och ställt till med grillfest. Män kunde dock med viss framgång anklagas för att vara varulvar, och gick vid avkunnad dom ett minst lika oblitt öde till mötes. På sätt och vis kom en av dessa dömda män, Peter Stumpp, att bli den europeiska varulvsmytens urfader genom sin välpublicerade rättegång. Året var 1589, och Stumpp stod anklagad för allmänt varulveri. Indicierna gick ut på att Stumpp saknade vänsterhand till följd av amputation, och att en varg utan vänstertass påstods löpa amok i grannskapet. Han nekade till en början, men hans bluff genomskådades snabbt av en omgång på sträckbänken, varpå han erkände att han i vargform slafsat i sig fjorton barn, två gravida kvinnor och deras ofödda foster, samt begått incest med sin egen dotter. Huruvida erkännandena gick att knyta till faktiska mord eller åtminstone försvinnanden förtäljer inte historien, men avrättningen kom att bli en av de grisigaste i mannaminne: Rådbråkning på hjul, varpå stora köttstycken slets loss av glödgade tänger, varpå ben och armar knäcktes med slägga, för att avslutas med halshuggning innan kroppen lades på bål. Även dottern avrättades för säkerhets skull. Sentida försök att tolka det hela har pekat på rådande politisk situation i franska Cologne, där det olustiga scenariot ägde rum: Stumpp hade anslutit sig till den nymodiga protestantismen, medan hans konservativa domare var inställda på att snabbt återinföra katolicismen och kan ha räknat med religiöst ambivalenta åskådares förmåga att läsa mellan raderna. Liksom häxprocesserna avtog de avsevärt mer ovanliga varulvsprocesserna med 1700-talets intåg, och varulven började ta steget från det konkreta till det abstrakta.
Konventionen att varulvar bara kan dödas med, alternativt är extra känsliga för, kulor av silver härstammar från faktiska händelser i franska Gévaudan, nuvarande Lozère: Landsbygden terroriserades mellan 1764 och 1767 av vargliknande varelser, vilka idag förmodas ha varit antingen bara vargar under en slöja av skräck och fantasi, eller en märklig blandras av lokalt förekommande mastiffer och vilda vargar. Enligt källorna resulterade fler än 200 attacker i över 100 dödsfall. Det sista och enligt utsago största djuret eliminerades med just en silverkula, välsignad av en präst. När historien fick allmän spridning införlivades silverkulan för alltid i varulvsmytologin. Den bitvis förvånansvärt underhållande Brotherhood of the Wolf med Mark Dacascos tar ett mycket löst avstamp i historien.
Gotiken fick fatt i varulven under 1800-talet, och formade den efter tidsandan: Snarare än en ondskefull varelse i demoniska krafters tjänst blev varulven en tragisk dubbelnatur, antingen omedveten om eller ständigt lidande av den märkliga åkomma som förvandlar den drabbade till varg i fullmånens sken (när fullmånen gjorde entré i varulvsmytologin är inte klart, men tesen är antagligen närbesläktad med den urgamla och felaktiga uppfattningen att vargar ylar mot månen och därmed har någon sorts andligt samband med himlakroppen). De värst drabbade blev i regel varulvens närmaste, och ulven själv tvingades återgå till människoform för att finna familj och vänner slaktade. Alexandre Dumas hör till de författare som tog sig an varulven, och många hävdar att Robert Louis Stevenson, som för övrigt besökte och skrev en reseskildring om det område där besten från Gévaudan härjat mer än hundra år tidigare, drog tematiken till sin spets med sin Dr Jekyll and Mr Hyde, som använder vetenskapliga element för att framkalla snarlik personlighetsklyvning.
Varulven blev en omhuldad figur under det tidiga 1900-talet, en favorit i skräckberättelser och serietidningar. Filmindustrin blev snabbt varse potentialen, och i och med detta gjorde den antropomorfa varulven entré: Tidigare förvandlades man till i bästa fall ovanlig stora och otäcka vargar, men i filmens värld förenade man nytta med nöje och lät rollen gå till humanoider, fläckvis täckta av päls och sminkade till oigenkännlighet. Lon Chaney Jr gjorde karriär på rollen som The Wolfman, tills trenden mattades av mot 50-talet. Upprättelsen skulle dröja ända fram till 1981, då de två filmerna The Howling och skräckkomedin An American Werewolf in London kom med några få månaders intervall.
Liksom vampyren har varulven omtolkats under senare år. Twilights – någon Meyerhatande varulvsentusiast har för övrigt kliniskt rensat Wikipedias listor över varulvsrelaterad film och litteratur från varje referens både till bok- och filmserien – och True Bloods varulvar lever i flockar, bejakar sin natur även om den inte är frivillig, har rutor på magen och bär ogärna andra plagg än ett par sprickfärdiga jeans.
Sedan varulven blev filmikon har de exakta turerna kring förvandlingen blivit ett sätt för effektavdelningar att spänna musklerna, inte minst eftersom det absolut går att misslyckas spektakulärt med att skapa en bra varulv, vilket demonstrerats tydligt i mer än en säsong av den specialeffektsbaserade realityshowen Face Off. Normalast är att förvandlingen är smärtsam och utdragen, innehåller några obehagliga mellanskeden där människan börjar bli mer varulvslik och varulven mindre människolik, ben bryts eller flyttas och kött stöps om. Hemlock Grove bjöd på en rätt originell gestaltning av metamorfosen, då en invändig varg liksom började bryta sig ut ur värdkroppen, för att fira friheten genom att slafsa i sig de överblivna hudslamsorna innan den löpte till skogs i oklart ärende.
Resultatet av förvandlingen är binärt: Antingen får vi en helt varglik varulv, eller en antropomorf varg. Bortsett från Remus Lupin i Alfonso Cuaróns Harry Potter and the Prisoner of Azkaban har trenden på sistone återgått till vargrealism, gissningsvis för att de välsvarvade män som gestaltar människoformen bildar bättre estetisk symbios med de pampiga varghundar (eller som i Twilightfallet, digitalt animerade styggelser vars påvra boendesituation ser ut att bero på överkonsumtion av hårbalsam) som tar över rollen efter förvandlingen.
Varulvsentusiaster i publiken, ge er till känna.
*Visste du att bloggen har intervjuat en tongivande varulv? Resultatet hittas här.
På torsdagar skriver bloggen om tv.
Jag är intresserad, för min personliga forsknings skull, av det sätt på vilket du konsumerar television nu för tiden. Klassisk tablålagd digital-tv med reklampauser och allt? Netflix? HBO? Playtjänster på nätet? Tankas det fortfarande ner från TPB och dras ner korrelerande fansubs från addic7ed.com? Föredras andra kriminaliserade sajter? Streamas det?
På onsdagarna skriver bloggen om film.
Vi svenska cineaster kan relatera till hur det känns att befinna sig i underläge gentemot en överlägsen granne. Under många svarta år, från Bergmans frånfälle och framåt, fick vi skämmas över svensk films tillkortakommanden medan den danska arvfienden gång på gång lyckades göra saker som var bra på riktigt, irriterande nog inom en mängd olika genrer, från pretentiös konstfilm till hårdkokta polisdramer: Medan Martin och Gunvald jagade verklighetsfrånvända ungdomskulturer i Stockholms tunnelbana pucklade Milo på Frank i Kristiania med basebollträ och nyskalad elsladd. Medan Lars von Trier kompromisslöst filmade autentiska samlag i naturligt ljus fick vi hålla tummarna för att nästa reklampaus skulle bjuda på en spot för Felix sockerfria ketchup signerad Roy Andersson.
På senare år tycks saker och ting ha ordnat upp sig, i takt med en mognande generation inhemska filmskapare. Det hade dock kunnat gå ännu fortare om vi inte hade begränsats av vårt statsskick och vår rättssäkerhet, som ju brukar gå att lita på om man inte har oturen att vara egyptier på CIA:s övervakningslista, vilket är statistiskt osannolikt. Med lite mindre skrupler hade vi kunnat använda den nordkoreanska metoden, om än förhoppningsvis med bättre utfall. Kaurismäki kunde varit vår. Winding Refn.
Liksom de flesta samhällsfenomen har den nordkoreanska filmindustrin inte varit jämförbar med vad grannen i syd tagit sig för: Efter att gränserna stabiliserats kring 38:e breddgraden 1953 inleddes vad som blivit känt som den sydkoreanska filmens guldålder, varande 60-talet ut. Ingen var mer delaktig i filmundret än Shin Sang-ok, som sökt sig till filmindustrin redan efter det att den koreanska halvön befriats från japansk ockupation. Han blev en flyhänt och mycket produktiv regissör, som gärna presterade minst två filmer om året och agerade producent för hundratal fler. Hans filmer sågs och beundrades i hela Asien, även om produktiviteten saktades ner en aningen av ett antal statliga censuråtgärder som trädde i kraft under det tidiga 70-talet.
I Nordkorea existerade däremot ingen filmindustri, bortsett från den som var engagerad i att producera propagandamaterial för sittande regim under den självlärde despoten Kim Il-Sung, den förste diktatorn i den ännu makthavande dynastin Kim. Kim Il-Sungs son och efterträdare Kim Jong-Il var en aning mer världstillvänd än sin konservative far. Jong-Il var exempelvis en stor filmfantast, med en videosamling som omfattade 20 000 titlar. Hans intresse tog sig även praktiska uttryck, då han tog kommandot över propagandafilmsmyndigheten och själv började regissera. Jong-il anade filmens populärkulturella sprängkraft, men insåg också att han behövde hjälp.
1978, under ett besök i Hong Kong, försvann Shin Sang-oks exhustru Choi Eun-hee spårlöst. Trots att paret separerat befann de sig på vänskaplig fot, och regissören begav sig efter nyheterna till Hong Kong även han, i hopp om att lokalisera spåren efter sin försvunna partner. Väl på plats slets han snabbt in i en bil, fick en säck över huvudet och försvann också.
Shin Sang-ok dök upp på nytt åtta år senare, tillsammans med sin exhustru. Paret var numera gifta igen. De första fem av dessa åtta år hade de tillbringat först i en nordkoreansk omskolningsanläggning, där de ansvariga gjort sitt allra bästa för att indoktrinera dem med juche, den nordkoreanska regimens speciella form av totalitär socialism. Shin Sang-ok tröttnade tämligen snabbt på detta, och förflyttades efter sitt första flyktförsök till mer välbevakade boendeformer. Då den femåriga omskolningen var till ända "frigavs" Shin Sang-ok storsint av Kim Jong-il personligen, som orkestrerat hela händelseförloppet från början till slut i syfte att rekrytera en regissör kompetent nog att bygga upp en internationellt gångbar nordkoreansk filmindustri. Shin transporterades till Pyongyang, fick kliva ur sin folkliga uniform, ikläddes lämplig aftonklädsel och knuffades in på en specialarrangerad middagsbjudning med Kim Jong-il i centrum. På bjudningen fanns även den exhustrun Eun-hee, vars öde hittills varit höljt i dunkel. Den artige värden Kim Jong-il, som i hela sitt liv hyst en stor beundran för regissörens gärning, förklarade vilka uppgifter han fortsättningsvis förväntade sig att Shin Sang-ok skulle fullfölja, och föreslog även att paret borde återknyta hymens band. Det gavs föga utrymme att tacka nej. Shin erbjöds även en årlig lön motsvarande tre miljoner dollar, som han dock till följd av begränsad rörelsefrihet inte hade någon större nytta av.
Under sin tre år långa sejour som Nordkoreas motvillige statsregissör presterade Shin Sang-ok en handfull filmer. Den mest kända av dessa bär namnet Pulgasari (1985), och påminner en hel del om Japans ikoniska Godzilla, men fungerar som en allegori inte över den skenande vetenskapens radioaktiva fasor, utan över styrkan i det kollektiva och farorna med ett kapitalistiskt system: En girig despot krossas genom en folkets revolution, understödda av ett enormt monster spelat av en underpresterande herre i gummidräkt. Produktionen sparade inga kostnader: Det totala filmteamet omfattade ett sjuhundratal, som utfordrades med den bästa catering som nationen kunde uppbåda, allt medan de ihjälsvultna plebejerna i majoritetsbefolkningen som brukligt bildade hängdrivor längs kinesiska gränsen. Trots resurserna har Pulgasari inte gått till historien varken som det nordkoreanska filmundrets tändande gnista eller som Shin Sang-uns förnämsta verk.
Sang-ok och Eun-hee avvek från sin upphöjda position i samband med en filmfestival i Wien 1986. Kim Jong-il hade vid det här låtit sig övertygats om parets genuina lojalitet i tillräcklig utsträckning för att låta dem lämna landet med ett knapphändigt förkläde. Paret inställde sig vid den amerikanska ambassaden och berättade hela den bisarra historien. De fick politisk amnesti. Nordkorea, å sin sida, framhåller till dags dato att Shin Sang-un frivilligt hoppade av från Sydkorea och gemenligen kidnappades av USA under en utlandsvistelse. Logiken i det sistnämnda motsägs av det faktum att han endast varit inblandad i fyra filmer som amerikansk medborgare, samtliga svalt mottagna uppföljare till barnfilmen 3 Ninjas.
Under sin tid i fångenskap blev Sang-ok och Eun-hee nära bekanta med Kim Jong-il, ännu bara nationens kronprins i väntan på makttillträdet 1994, som allt mer bekvämt biktade sina inre tankar. De tog före flykten för vana att spela in honom i hemlighet, i syfte att kunna styrka sin utsaga om kidnappningen. På kassettbanden lägger Kim bland annat ut texten om de ohållbara paradoxerna i landets politiska system, och påpekar uppriktigt att om någon annan än han själv vågade framföra liknande kritik skulle vederbörande avrättas ögonaböj. De pratade även, så klart, en hel del film. Kim Jong-ils favoriter var James Bond-serien, Rambo och Fredagen den 13:e. Och Godzilla, då. I skenet av detta måste vår sittande statsministers erkända svaghet för Da Buzz framstå som ett försonande drag även för den mest inbitne regimkritiker.
Nittio minuter att slå ihjäl? Pulgasari i sin helhet finns att hitta på YouTube, och till dig som oroar dig över upphovsrättsliga övertramp kan man säga att det var den som började.
På tisdagar skriver bloggen om böcker.
Sittandes under ett parasoll med en Ipadformad bok i knät – lugna sig, Riddarhusgeneaologen: tillräckligt långt från vitala delar för att inte äventyra den rara arvsmassa med vilken ättens yngsta gren står och faller – kände jag en första riktig fläkt av sommaren under helgen som gick: Lässäsongen är här, under vilken mången slö timme ska tillbringas med litterär eskapism. När magsårseroderade redaktörer drabbas av det svenska sommarvansinnet och glömmer allt vad plikt och produktion heter i månaderna tre kan även den hunsade frilansskribenten få lite efterlängtad kontinuitet i läsningen. Låt oss som ystra rådjur i klöverhagen utnyttja kommentarsfältet till att avhandla sommarens läsning, på det att inspiration kan delas och boktips hittas.
Själv är jag på väg ur lite av en svacka: Tidigare i år avslutades projekt David Mitchell med hans senaste roman The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, varpå jag kände att lite spänningsläsning kunde vara på sin plats för variationens skull. En pressrelease gjorde gällande att allas vår Daniel Espinosa för närvarande förbereder en filmversion av Tom Rob Smiths Child 44, producerad av avhoppade regissören Ridley Scott och förhoppningsvis med Gary Oldman, Tom Hardy och Noomi Rapace i bärande roller. Boken är löst baserad på seriemördaren Andrej "Slaktaren från Rostov" Chikatilos skövlingståg längs den ryska järnvägen, vilket kostade 52 kvinnor och barn livet mellan åren 1978 och 1990. Utredningen försvårades av att den kommunistiska regimen såg ett värde i att tysta ner brotten, då sexualiserade styckmord enligt rådande doktrin endast kunde förekomma i ett samhälle sjukt av kapitalismens metastaser. Historien har filmats förr, under titeln Citizen X med Stephen Rea, Donald Sutherland och Max von Sydow. Boken var okej, men med tanke på att Mitchell både är en sång- och dansman av rang och skriver som en gud blev verkshöjdströskeln i högsta laget.
Som motmedel mot upplevd lättvikt fick jag fatt i en underlig bok av Don DeLillo vid namn Ratner's Star, som ingalunda räknas till hans storverk och möttes av axelryckningar av kritikerkåren då den gavs ut i mitten av 70-talet. Jag gav upp halvvägs. Den är ett paradexempel på vad DeLillos generation av postmodernister kunde ställa till med när andan föll på: Extremt välskriven prosa som ignorerar varje tillstymmelse till sammanhängande berättelse, slänger sig ivrigt in i den ena meandern efter den andra, befolkas av en ensemble som heter saker som Banana O'Shaugnessy, är för det mesta rolig på ett mycket uppmärksamhetskrävande sätt, och kan på inga villkor läsas snabbt utan att hela poängen går förlorad. Själva handlingen berör ett matematiskt underbarn som i en nära framtid eller parallell verklighet skickas till en avancerad anläggning för att analysera ett påstått utomjordiskt budskap från en avlägsen stjärna. Jag lär försöka läsa ut den i sommar, om jag känner för det.
Inte heller Dmitry Glukhovskys Metro 2033 lyckades jag läsa mer än till hälften: En dystopi i vilken överlevande delar av Moskvas befolkning etablerat en märklig civilisation i stadens tunnelbana efter att jordytan gjorts obeboelig. Den unge Artyom lämnar sin hemstation för att genomföra ett farofyllt uppdrag, vilket försvåras av den interna politiken, muterade halvmänniskor och hemsökta tunnelpartier. Den engelska översättningen såg dagens ljus 2010, boken började som ett helt digitalt hobbyprojekt online, och publicerades i hemlandet Ryssland efter att ha uppmärksammats av förlag. Jag inbillar mig att avsaknaden av redaktör märks tydligt: Det är lite som att läsa ett välskrivet rollspelsäventyr eller en novellisering av ett fps (boken gjordes mycket riktigt till en enligt utsago habil förstapersonsskjutare av ukrainska 4A Games 2010) . Får se om återbesök kommer göras.
För närvarande läser jag en antologi över Hunter S Thompsons samlade reportage för Rolling Stone, så långt med stor behållning. Jag har tidigare avverkat grundkursen i form av Las Vegas-äventyren och reportageboken om HA, men Fear and Loathing on the Campaign Trail '72 slår dem båda med hästlängder, för min del. Vi ska återkomma till detta framöver.
Doris Lessing är en nobelpristagare som (liksom de flesta andra, med handen på hjärtat) gått mig förbi, och tiden är nu kommen att åtgärda detta, i synnerhet då kvinnan faktiskt ägnar sig åt något så seriöst som science fiction. I helgen satte jag en första buckla i hennes femromanerssvit Canopus in Argos, i form av boken Shikasta. Lovande, baserat på de första hundra sidorna. Apropå kvinnliga nobelpristagare är det möjligt att jag petar lite i Elfriede Jelineks backkatalog (endast The Piano Teacher finns hittills i bokhyllan), men bara om solen skiner och humöret känns skottsäkert.
På nattduksbordet befinner sig sedan länge One Hundred Years of Solitude, Per Anders Fogelströms Krigets Barn och David Foster Wallaces The Pale King.
Sist med verkligen inte minst, Fredrik Backmans Min Mormor Hälsar och Säger Förlåt, under förutsättning att författaren finner för gott att anförtro mig sitt manus. Annars får jag vänta på publicering.
Till dessa potentiella sommarböcker skulle jag gärna vilja ha något som går snabbt att läsa, men är både långt och spännande utan att för den delen brista i kvalitet. Jag tänker mig något clavellskt, något rowlingskt, något martinskt. Hjälp, någon? Jag ville inte tanka ner Dan Browns Inferno om det inte är absolut nödvändigt, men det är dit vi är på väg.
Men nog om mig. Vad läser du i sommar, och varför?
På måndagar skriver bloggen om musik.
Låt: The Alchemist (Gers/Harris/Dickinson).
Album: The Final Frontier (2010).
Kort och ovidkommande musikalisk analys från Sonic (batterist, analfabet, vän till bloggen): "Inga kommentarer."
Historien: Science fiction-författaren Arthur C Clarke, mest känd som upphovsman till förlagan för Stanley Kubricks 2001: Ett rymdäventyr, stipulerade i en uppsats från 1962 tre stycken lagar, varav den tredje fastslår att tillräckligt avancerad vetenskap inte går att särskilja från magi. Detta var onekligen fallet med John Dee, tvärvetenskaplig brittisk 1500-talsprofil. Dee härstammade från glesbygden Wales, men lyckades kvickt slå mynt av sin exceptionella hjärnkapacitet. Han gavs tillträde till universitetet vid Cambridge, excellerade i naturvetenskap och utmärkte sig framför allt som en framstående matematiker. Det är dock för hans gärning som magiker han oftast minns av eftervärlden, inte minst av historiskt bevandrade hårdrocksorkestrar.
Under de första två tredjedelarna av sitt liv blev John Dee en av sin samtids mest respekterade vetenskapsmän. Han reste mellan Europas stora lärosäten först som student och därpå som lärare, och blev polare med alltifrån stjärnskådaren Tycho Brahe till kartprojektionspionjären Gerardus Mercator. Han applicerade sina matematiska kunskaper på navigation, och blev en populär figur vid drottning Mary den förstas hov, då han i allra högsta grad var den embryoniska brittiska flottan behjälplig med sina beräkningar. De allra mest entusiastiska biograferna framhåller gärna att det brittiska imperiets marina dominans knappast hade varit möjlig utan honom. Han etablerade på privat initiativ ett av Englads förnämsta bibliotek, fullt av ovärderliga handskrifter och ivrigt besökt av tidens intellektuella nomenklatura.
Gränserna mellan det naturliga och det övernaturliga var i mitten av 1500-talet synnerligen diffusa, skillnaden mellan det möjliga och det omöjliga likaså. Mot slutet av århundradet blev Dee allt mer frustrerad i sitt sökande efter kunskap, och drog slutsatsen att mycket vore vunnet om man helt enkelt kunde kommunicera direkt med tillvarons skapare, och få klara och tydliga besked baserade på sina spörsmål. Han bestämde sig för att börja kommunicera med änglar, och det på deras eget språk. Dee insåg dock sina begränsningar, och behövde därför ett medium, en mellanhand som besatt den känsliga natur som krävdes för att medelst kristallkula skymta bortom de vardagliga sinnena. Han sökte, och han hittade: En viss Edward Kelley, av oklar härstamning och bakgrund, visade sig vara ett högst kompetent medium, kapabel att diktera långa partier på det änglaspråk som Dee gav namnet enochianska. Från 1582 och framåt inledde Dee och Kelley ett långtgående samarbete, frukten av vilket blev ett antal volymer information dikterad direkt av diverse pratglada änglar. Sentida källor varierar i åsikt gällande Kelleys motiv: Cynikerna pekar ut honom som en samvetslös om än begåvad bedragare, de mer välvilliga anser att han bara var knäpp. Intressant att notera är dock att de verk som härstammar från Kelleys enochianska konversationer är långt mer komplexa och nyanserade än de skrifter han producerat på egen hand – forskare på ämnet har spekulerat i att han plagierade någon redan existerande källa, men någon sådan har inte stått att finna hittills. Kelley misstänkt för övrigt tidvis för att ligga bakom Voynichmanuskriptet.
Paret med respektive familj turnerade kontinenten runt i syfte att låta sig försörjas av diverse intresserade kungligheter och adelsmän, men Kelley blev snart varse en potentiellt mer lukrativ födkrok: Att omvandla mindre ädla metaller till guld, och därmed säkra inkomst från mer ekonomiskt sinnad aristokrati, snarare än att nöja sig med mat och husrum hos fromma fanatiker som gärna ville höra vad änglakören kunde ha på hjärtat. Attityden mellan Dee och Kelley surnade mot decenniets slut, och kulminerade i att Kelley framförde ett oväntat budskap från sina änglalika budbärare: Det var deras otvetydiga vilja att man skulle dela på allt, inklusive sina fruar. Dee var inledningsvis skeptiskt inställd till det hela, djupt religiös som han var, men av hans noggranna dagböcker att döma ägde denna ockulta swingerfest trots allt rum den 22 maj 1587: Dee låg med Kelleys hustru, Kelley med Dees. Herrarna visade sig dock ha svårt att komma överens efter detta, och gick skilda väger strax därpå. Många har gissat att Kelley saboterade relationen med flit för att kunna ägna sig åt sitt eget spirande entreprenörskap som alkemist. Detta visade sig tyvärr vara en farlig bransch: Den tysk-romerske kejsaren Rudolf den andre, som Kelley lyckats övertyga om sin fantastiska förmåga, satte honom på fästning i väntan på guldskörd, och blev ingalunda mer välvilligt inställd då densamma lät vänta på sig. Kelley avled 1598 i sviterna av ett benbrott han ådragit sig under ett försök att hoppa från muren. Inte heller för Dee blev framtiden ljus: Han återvände misskrediterad till sitt hemland, befann sitt älskade bibliotek plundrat och delvis nedbränt, och en ny monark på tronen. James I lät sig inte imponeras av övernaturliga ting, och Dee fick acceptera en huvudsakligen symbolisk anställning vars låga lön han tvingades dryga ut genom att sälja diverse böcker och artefakter. Han dog fattig vid 82 års ålder, 1608.
John Dee har dock ingalunda glömts bort av eftervärlden: Han stod modell för Shakespeares Prospero i dennes sista pjäs Stormen, är föremål för operan Dr Dee komponerad av Damon Albarn, han påstås av HP Lovecraft ha gjort sig skyldig till en rätt slarvig engelsk översättning av Olaus Wormius grekiska version av Abdul Alhazreds (fiktiva) Necronomicon, han förekommer som tacksam birollare i diverse historiska konspirationsteorier, han nämndes så sent som härom året ett flertal gånger i Uncharted 3: Drake's Deception, han hemsöker DC:s serieuniversum i form av skurken Doctor Destiny och har sist men inte minst förevigats i form av denna slagdänga.
På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.
Mat har tidvis dykt upp i Kulturkrocks historia, vanligtvis i form av anekdoter (länkar till tidigare inlägg) om bemärkta matvrak ur historien, från det sena 1700-talets Charles Domery och Tarrare till den majestätiske men till följd av justitiemord ännu avstängde Takeru Kobayashi, tävlingsätandets Mark Spitz . Detta inlägg har en mer konkret kulinarisk agenda, och kommer att avhandla engastrering, den ädla konsten att tillaga djur instoppade i andra djur.
Engastrering är en mycket maximalistisk kokkonst. Det känns extra skönt att kunna belysa denna föga kända tillagningsmetod med tanke på att min egen bakgrund som matgäst är den rakt motsatta: Som barn var jag extremt petig i maten, så till den grad att jag helt enkelt vägrade att äta i princip allt som serverades. Detta pågick ända tills mina desperata föräldrar lyckades komponera den perfekta maträtten: De började med att rosta vitt bröd. Därefter löskokte de några ägg. Dessa två komponenter placerades i en djup tallrik, till vilken det tillsattes några skedar smör, varpå allting mosades samman till en homogen gul sörja. Denna rätt, inom familjen allmänt refererad till som "äggmojs", var i princip allt jag åt från bröstmjölksavvänjning fram till puberteten. Enda undantaget på menyn var råbiff, det vill säga rått malet innanlår av nöt blandat med kapris, lök och rödbetor, vilket utgjorde normal helgmat.
Man kan säga att engastrering är motsatsen till mina tidiga kostideal: Engastrering är äventyrlig, uppfinningsrik, modig och anspråksfull. Dess sanna ursprung är höljt i dunkel: Sentida engastrerare hänvisar gärna lite slarvigt till romartidens excesser, men tydliga källhänvisningar lyser i regel med sin frånvaro. En mer vedertagen anfader är det engelska köket, som haft en hel del märkligheter för sig under åren. Den överlägset vanligaste och mest välkända modern engastreringen berör fåglar, och yttrar sig i form av en märklig rätt som kallas turducken, ett engelsk ord format ur rättens ingredienser kalkon (tur-), anka (-duck-) och kyckling (-en): En avbenad kyckling placeras i bukhålan på en avbenad anka, som i sin tur placeras i bukhålan på en avbenad kalkon. Väl förberedd på detta sätt kan en turducken tillagas genom grillning eller ugnsstekning, och när termometern bekräftar att den inre kycklingen uppnått önskvärd temperatur kan man avnjuta vad som påminner om en sorts rulltårta av fågel. I USA förknippas fenomenet turducken med John Madden, känd profil inom amerikansk fotboll både som spelare och som tränare för Oakland Raiders, men mest bemärkt för sitt arbete som lättfotad expertkommentator hos såväl CBS som Fox, ABC och NBC*. Under tiden på CBS tog Madden för vana att agera värd för ett specialprogram fokuserat på de matcher som spelades kring tacksägelsedagen, och gjorde i denna roll allmänheten uppmärksam på förekomsten av turducken, en välbevakad tradition inom den egna klanen. Madden tillagade själv och belönade vinnande lag med just en turducken, som gärna drar i väg viktmässigt och därpå lämpar sig väl för atletisk aptit.
Även fransmännen har engagerat sig i fågelbaserad engastrering: I ett recept daterat till 1807
kan man läsa om en så kallad Roti Sans Pareil, Ojämförbar Stek, som följer samma princip som en turducken men består av den aningen mer vågade kombinationen trädgårdssångare, sparv, lärka, trast, vaktel, vipa, strandpipare, ripa, morkulla, kyckling och gräsand fördelade inuti en höna i en anka i en fasan i en gås i en kalkon i en trana. Finsmakaren kan också notera att kocken som en liten extra finess försäkrade sig om att den allra minsta fågeln var precis stor nog att fyllas helt av en enda oliv, och man kan förmoda att denna tillföll värdinnan liksom rosen på prinsesstårtan är förbehållen födelsedagsbarnet.
Finns det några välbeprövade engastreringsrecept även för dig som inte är förtjust i vitt kött? Svaret är ja: Den helstekta späckade kamelen är en kvasimytologisk rätt som enligt flera utsagor serverades som en festmåltid av välbeställda anförvanter på välbesökta bröllop beduiner emellan. Den helstekta späckade kamelen har gjorts till föremål för humor i västerländska kretsar ända sedan dess existens blev känd, och dessa skämtsamheter ställer sig gärna i vägen för faktiska historiska källor, och har lett till påståenden om att rätten är helt fiktiv. Den förekommer icke desto mindre i tidiga reseskildringar från de berörda världsdelarna, har belagts av de urbana mytdetektiverna på snopes.com och ska ha bestått av ägg i fisk i kyckling i lamm i kamel. Receptet förefaller ställa stora krav på parametrar som tid, skicklighet, noggrannhet, köksutrustning och kameltillgång.
Engastrerar bloggen själv? Ja och nej. Då äggmojsdieten i de tidiga tonåren befanns vara för infantil för en adelsman introducerade min far Bo-san en kulinarisk hemlighet han själv lärt sig under en utlandsvistelse i unga år: Eggs-in-a-basket, vars ingredienser är snarlika den tidigare rättens, men skiljer sig i tillagning. Man gör ett lagom stort hål i en brödskiva, som vändsteks med ett ägg i mitten med matfett nog att skapa en lätt friteringseffekt. Det är ingen turducken, men lite engastreringsfaktor är det allt – jag hade kunnat hävda det som ett vegetariskt alternativ om det inte vore för att ett dylikt redan finns, och går under det putslustiga namnet tofucken (tofu i seitan). Jag vet inte hur många ägg i korg jag ätit under min livstid, men det måste närma sig ett fyrsiffrigt antal. Trots att jag begåvats med väldigt enkelspåriga smaklökar kunde det varit värre: Jag såg en fascinerande dokumentär om en herre som led av den märkliga cerebrala egenskapen syntes, i vilket olika sinnen påverkar varandra. I det aktuella fallet såg vår hjälte olika färger och former då han åt, och kunde påverka dessa genom att variera ingredienserna. Han föredrog vackra former framför god smak, och hade lärt sig att frammana en underskön svävande blå oval genom att äta grillad kyckling med glass och apelsinsås.
Nedan eggs-in-a-basket.
*Som faktisk också avhandlats på bloggen förr, då det vilar en förbannelse över den tv-spelsfranchise som bär hans namn.
På torsdagar skriver bloggen om tv.
Du som såg senaste avsnittet av Game of Thrones, The Bear and the Maiden Fair, tidigare i veckan kan ha noterat att avsnittet hade en intressant gäststjärna i form av en till synes folkilsken kodiakbjörn. Björnen ifråga bar enligt eftertexterna namnet Bart, vilket kan framstå som en aning förbryllande för alla oss konnässörer av grizzlyfilm, eftersom den namnkunnige Bart som i princip haft monopol på all bra björnroller i modern tid avled strax efter millennieskiftet. Många läsare har funderat över detta och hört av sig, men uppenbarligen inte lyckats få mejladressen helt rätt. Kulturkrock utreder.
Historien om båda björnarna Bart började med att paret Doug och Lynne Seus blev varse att en grizzlyhona i en djurpark i Baltimore drabbats av en oplanerad graviditet, och att parkens resurser inte lämnade utrymme för omhändertagande av avkomman. Efter förlossningen 1977 adopterade de den då ganska hanterbara nallen och tog med den till sin anläggning i Utah, där de till vardags arbetade som djurtränare. Björnen fick namnet Bart. I varje given intervju med paret omnämner Doug björnen som sin bäste vän, Lynne brukar kalla dem själsfränder. På grund av detta märkliga förhållande, som slentrianmässigt inbegrep att Bart lade sig på Doug och kärleksfullt stoppade in hans huvud i sin mun, blev björnen Bart exceptionellt väldresserad, och upptäcktes snabbt av filmbranschen i samband med att han började växa till sig.
Det egentliga genombrottet kom 1986, i Grottbjörnens Folk, där Bart gestaltar det djur som märker Darryl Hannahs Ayla för livet med sina klor och även blir hennes totem. Barts dominans inom sin filmiska nisch blev i det närmaste total: I alla filmer där en väl tilltagen björn förekommer är det Bart du ser, från Varghunden till Höstlegender till På gränsen. Bart hann under sin karriär spela mot och imponera på ikoner som Anthony Hopkins, John Candy, Steven Seagal, Gregory Peck, Brad Pitt och Alec Baldwin, allt emedan husse Doug med väl inövade tecken fick honom att vråla, ställa sig på bakbenen och genomföra sin trademarkrörelse, att hotfullt vispa med sin gigantiska högra ram i marken framför sig så att några kilo grus flög all världens väg. I sin krafts dagar vägde Bart närmare 700 kilo. 1999 upptäckte Doug och Lynne en knöl i Barts ena framben, vilket efter en undersökning visade sig vara en malign tumör. Genom behandling fick Bart ytterligare ett års livstid, innan sjukdomen metastaserade genom hela hans kropp och Doug till slut fick ta beslutet om att låta honom somna in. Det finns en fin dokumentär om Barts celebra karriär där Doug Seus med tårar strömmande nedför sitt vildvuxna helskägg berättar om hur han såg Bart i de bärnstensfärgade ögonen under dennes sista ögonblick i livet, och fick känna hans sista varma björnsuck mot sin kind.
Paret Seus hade inga avsikter att fortsätta sin relativt slumpvisa karriär som björntränare, men som genom en ödets nyck hade två föräldralösa kodiakbjörnar precis hittats i Alaska: Någon ringde till det seuska hushållet i brist på bättre alternativ, och redan samma år som Bart den äldre gick bort blev man med björnar på nytt. Den ena, en hona, döptes till Honey-Bump Bear och den andra, en hane, påminde till lynne och personlighet – det två surrogatföräldrarna försitter sällan ett tillfälle att påpeka att björnar sinsemellan är lika olika som människor är – så mycket om den förste Bart att han fick ärva namnet. Bart den yngre, även känd som Little Bart för tydlighetens skull, visade sig även lämpad att följa i sin berömde namnes ramspår, även om han än så länge varit verksam mest inom tv-mediet: På meritlistan hittar vi roller i CSI, Scrubs och nu senast även Game of Thrones. Största insatsen hittills på vita duken kom i Sean Penns Into the Wild.
Nedan en video som med all önskvärd tydlighet demonstrerar att gos med kodiakbjörn i allra högsta grad är en fullkontaktssport. Det tål även att nämnas att Bart d.y, nio år gammal vid tillfället, fortfarande är 50% mindre än den fullvuxne Bart d.ä. Paret Seus driver för övrigt stiftelsen The Vital Ground Foundation, som strävar efter att bevara kodiakbjörnens naturliga habitat.
På onsdagar skriver bloggen om film.
TV6 visar inom kort alla Indiana Jones-filmer – jag påstår inte att reklam-tv erbjuder det bästa av alla sätt att avnjuta dessa för 70-talisten så inflytelserika alster, men jag vill hävda att det är en ursäkt så god som någon att belysa några extra tänkvärda sekvenser ur åtminstone de första tre filmerna i bloggform.
Ljuddesignsmässigt finns det en hel del skoj att nämna: Filmernas märkliga miljöer krävde passande audiell förstärkning, och som vilken ljudtekniker som helst kan berätta låter saker som ser väldigt coola ut inte alls som man förväntar sig och vill att de ska låta. Ta de drivor av ormar som av biologiskt inte helt självklara skäl täcker golvet i Själarnas Brunn, i vilken vår hjälte spärras in under andra akten av den första filmen. Rent organisationsmässigt var detta en mardröm: Varenda djuraffär inom räckhåll dränerades på ormar och benlösa ödlor, vilken dock inte visade sig vara tillnärmelsevis tillräckligt många för att ge ett tillräckligt mäktigt intryck (enligt extramaterialet skördade reptilmobiliseringen icke desto mindre liv, då en pytonorm bets ihjäl av en kobra). Man tvingades fylla ut med slangar avklippta i lagom storlekar, vilka inte är svåra att se för den uppmärksamme. När man väl fått till stånd ett tillräckligt imponerande ormgolv visade det sig att det inte lät speciellt mycket alls, trots att det krälades hejvilt. Ben Burtt, huvudansvarig för ljudeffekterna i samtliga tre filmer, löste det hela genom att spela in ljudet av sig själv rotandes runt med fingrarna i en ostmättad makaronilåda tillagad av hans hustru, och vips fick vi en ljudmässigt trovärdig ormgrop. Hur märklig måste inte scenen te sig för en synskadad publik:
– Är de i köket?
Ett liknande problem uppstod i den tredje filmen, där Venedigs undre värld visar sig vara befolkad av en hel del råttor, som koncentreras ytterligare då en naturlig oljefyndighet fattar eld. Då vildvuxna råttor bär på mången sjukdom hade filmmakarna inget annat val än att anlägga en liten råttfarm och själva föda upp några tusental gnagare. De gav även upphov till en mycket märklig överenskommelse med försäkringsbolaget, efter att detsamma insett att tillräckligt många invalidiserade råttor under del dag skulle kunna försena inspelningen och kosta produktionen hundratusentals dollar. Den luttrade Ben Burtt kunde konstatera att inte heller råttor i flock låter speciellt dramatiskt – ljuden vi hör härstammar från en samling kycklingar, uppspelade i hög hastighet.
Det famösa stenblock som avhyser Indiana från öppningssekvensens djungeltempel i Raiders är gjort av glasfiber, men när effektteamet jagade rätt ljudbild visade det sig att inte ens helt genuina stenblock låter speciellt imponerande när de rullar. Ljudet som hörs i den färdiga filmen har istället fångats av en mikrofon som hölls mycket nära däcken på en långsamt rullande Honda Civic.
Inte heller locket på rekvisitaavdelningens nydesignade Förbundsark lät tillräckligt maffigt då det slutligen avlägsnas med förödande konsekvenser i slutet av den första filmen. Det gjorde däremot locket på vattencisternen till Ben Burtts egen ägandes vattenklosett, och det är detta vi hör.
Det tål även att påpekas än en gång att Indiana Jones-filmerna, jämte den ursprungliga Star Wars-trilogin, är the original gangsters när det kommer till användandet av The Wilhelm Scream, om vilket bloggen skrivit längre förr, här.
I en av de mest imponerande demonstrationerna av bibehållen självbehärskning som fångats på film kan vi se hur Paul Freeman, i rollen som René Belloq, hellre äter upp en fluga än orsakar omtagning.
Få historier från inspelningen av Raiders of the Lost Ark underlåter att nämna hur hela filmteamet, med ett undantag, drabbades av magsjuka under inspelningarna i Tunisien. Den enda som klarade sig oskadd var regissören Steven Spielberg själv, som insisterade på att endast äta medhavda konservburkar innehållande spaghetti i tomatsås. Värst ut av alla råkade sannolikt John Rhys-Davies, vars karaktär Sallah i en scen skulle gå ner på knä framför en vred nazist. Denna akrobatik visade sig olyckligt nog vara mer än Rhys-Davies påfrestade ringmuskel var kapabel till, vilket rimmade extra dåligt med kostymörens val av vita linnebyxor. Scenen finns inte med i den färdiga filmen. Nöden är dock uppfinningarnas moder, och magsjukeepidemin gav även upphov till ett minnesvärt ögonblick i slutprodukten: I manuskriptet var det tänkt att Indiana medelst välriktade pisksnärtar skulle avväpna den ambidextriöse svärdfäktare som inleder stridigheterna med att demonstrera sin skicklighet. På förslag från en utmattad Harrison Ford skjuts karaktären antiklimaktiskt ihjäl med ett enda välriktat pistolskott, med komisk effekt.
Steven Spielberg har berättat att en av hans favoritscener från den första filmen är när den kapuchinapa – händelsevis en avlägsen släkting både till Pippi Långstrumps Herr Nilsson och till det husdjur som Justin Bieber genom bristande hänsyn för internationella karantänföreskrifter fått strandsatt i Berlin – som tillhör en anonym kollaboratör utför en miniatyrnazihälsning. Scenen var mycket svår att filma, och genomfördes genom att en vindruva dinglades i en tråd strax ovanför apan men utanför bild. Efter ett femtiotal tagningar fick man till något som såg tillräckligt bra ut. Det ljud apan gör, vagt påminnande om ett "sieg heil", är dubbat och utfört av en röstskådespelare.
En av mina egna favoritscener ur de första tre filmerna har att göra med det faktum att serien redan från första början var tänkt som en kärleksfull pastisch på svunna tiders b-filmer. Detta gav filmmakarna betydande svängrum att genomföra komiska idéer och infall som annars kunde blivit mycket malplacerade. Ett av dessa inträffar när Indiana i sällskap med Dr Elsa Schneider ska infiltrera slottet Brunwald för att frita pappa Henry Jones Senior, och blir insläppt genom att (mycket dåligt) imitera en egensinnig skotsk lord vid namn Clarence McDonald, som dyker upp oanmäld mitt i ösregnet i syfte att bese egendomens gobelänger. Material som aldrig filmades skulle ha bidragit med en fördjupad bakgrund till Sean Connerys karaktär, en Edinburghbördig univeritetsprofessor som emigrerat till Utah före Indys födelse, och därigenom gjort den skotska kopplingen mindre oväntad. Den fungerar bara bättre tagen ur sitt sammanhang, i mitt tycke.
Pssst, kisar och sländor! Flis över? Gäspar skorpan efter ny ficknalle? Flukta in Prisextra Norrtull, Vasastan*!
*Prisextra, förresten: Så här efter ett tredjedels sekel försöker jag aktivt vänja av mig från att kritisera andra människors livsval lättvindigt. Inte så mycket av altruistiska skäl, utan av egoistiska dito: Det gör mig på dåligt humör. I enlighet med detta ska jag försöka hålla följande fritt från egna estetiska värderingar och istället närma mig från en annan vinkel: Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av stereotypen med den allsmäktigt deducerande detektiven, från Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe och framåt – individen som kan extrapolera fram en medmänniskas hela bakgrundshistoria bara genom att väga ett slitet fickur i handen. Där gick jag, på Prisextra, och blev varse ett jämnårigt par, hon iklädd ett par neonfärgade Nike Free, reflexförsedda löpartights och sweatshirt, han i den enigmatiska crossfituniformen shorts-över-tights och Windrunner. Det var inte som att jag likt en illvillig Spökplump skuggade dem runt butiken genom att hoppa från skugga till skugga mellan hyllraderna medan jag försökte skyla mig med en burk gulaschsoppa och en knippe persilja, men jag kunde icke desto mindre notera hur de en kvart senare närmade sig kassan med en överlastad kundvagn: Det hade storhandlats. Sherlock och Dupin kanske skakar beklämt på huvudena i sina respektive fiktiva universum, men jag kan för mitt liv inte komma på en rimlig förklaring för hur denna aktivitet kom att genomföras i just dessa munderingar. Om det hade rört sig om en småskalig detaljhandel inför middagen kunde jag förstått att man valt att sammanstråla i butiken efter träningspass, men storhandling? Paret föreföll för övrigt varken svettiga eller på annat sätt nytränade. Eftersom mängden varor omöjligt kunde transporterats någon längre sträcka utan fordon torde den mellanliggande hemleveransen – det låg en påse frysta räkor bland varorna, så att lämna dem i bakluckan under ett eventuellt mellanstopp på SATS kan näppeligen ha varit aktuellt – kunna ha erbjudit all önskvärd möjlighet till ombyte inför ett senare gymbesök. De joggade heller inte runt i butiken, vilket förefaller motsäga spekulationer i att tidspressade reklambyråarbetare skulle ha lyckats göra själva matvaruhandeln till en idrottslig företeelse. Vet du något? Har du hört rykten? Var det rentav du själv och din respektive, ivrigt diskuterande F Scott Fitzgeralds öden och äventyr apropå tidigare inlägg? Dumpade ni ettåringen på gymmets barnpassning innan ni smet ut bakvägen för att shoppa ostört? Förklaring efterlyses av sömnlös neurotiker.
På tisdagar skriver bloggen om böcker.
På fredag har Baz Luhrmanns nyversion av F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby svensk premiär. Filmen har mött blandade reaktioner i USA, och kritiken har varit mest artikulerad när det gäller just förhållandet till förlagan, vars upphovsmans liv, leverne och bibliografi bloggen har för avsikt att titta närmare på idag, på det att den stadige Kulturkrocksläsaren ska kunna utlösa bestörta flämtningar bland dilettanterna på röda mattan med oneliners som:
– I mitt tycke drabbades Fitzgeralds prosa mot slutet av samma schizofreni som hans hustru.
Eller:
– Man får leta länge efter mer pricksäkra juxtapositioner mellan det nya och det gamla än i Fitzgeralds skildring av den förlorade generationen.
Sett till det material han producerade grävde Francis Scott Fitzgerald där han stod: Född (1896) och uppvuxen i övre medelklass i staten New York, utbildad på Princeton, en social streber med romantisk ådra – alla dessa faktorer utgör miljö respektive premiss i majoriteten av hans produktion. 1917 tog han värvning i amerikanska armén, men hann inte sättas i aktiv tjänst före krigsslutet. Tiden som militär vid lägret i Alabama skulle icke desto mindre förändra hans liv i grunden genom mötet med en viss Zelda Sayre, en sydstatsdebutant i gräddan av stadens societet, dotter till en domare, social fixstjärna av hiltonska dimensioner. Romansen skulle komma att först stimulera och sedan förhindra hans bana som författare: Efter kriget tvingades Scott försörja sig som copywriter, vilket fick honom att framstå som ett mindre än gott parti i Zeldas ögon. Hon dumpade honom helt sonika, trots förlovning. I panik skrev Fitzgerald då ihop sin debutroman This Side of Paradise, genom att återanvända tidigare refuserat material, infoga en del ännu opublicerat dito och använda sig av en tredelad struktur för att få de litterära skarvarna att framstå som ett medvetet stilgrepp. Boken mottogs väl av förlaget, Fitzgerald varskodde Zelda om sin nära förestående förmögen- och berömdhet, och förnyade sitt frieri. Hon accepterade. Boken blev mycket riktigt en succé, den enda värd namnet under Fitzgeralds egen livstid. Framgångsreceptet var att boken hann först med att definiera en ännu odokumenterad tidsanda bland den ännu mycket unga generation krigsöverlevare som återvände till den civila tillvaron med förnyad framtidstro, iklädda maximalistiska kreationer och till tonerna av jazz. Yngre läsare kunde identifiera sig, äldre dito fascinerat förfasas.
Själva anslöt sig paret Fitzgerald dock snarare till en annan kontingent: Utvandrarna, amerikaner som valde att bege sig till eller stanna kvar i det krigshärjade Europa och uppleva dess förnyade livslust. Scott och Zelda sökte sig till det fina folkets tummelplatser i Paris och på franska rivieran, där Scott förvärrade sin sedan tidigare grundmurade alkoholism, som inom loppet av 1920-talet uppnådde legendstatus. Zelda föreföll frustrerad av att ständigt hamna i skuggan av sin celebre make trots egna ambitioner, och trivdes heller inte alls med hans behov av att isolera sig för att kunna skriva ostört. Hennes utagerande tog sig form dels av överlagda och återkommande sabotage mot makens arbetstid, dels i form av en på grund av ålder dödsdömd strävan att återuppväcka vad som en gång påståtts vara en talang för balett. Hon drabbades slutligen av ett nervsammanbrott 1930 och diagnosticerades med schizofreni – paret återvände till hemlandet, och resten av sitt liv tillbringade Zelda Fitzgerald på diverse öppna institutioner, tills dess att hon brändes inne på ett mentalsjukhus 1948. Vid det laget var hennes make redan död sedan åtta år.
Scott lyckades aldrig återupprepa succén med debuten. Han skrev fyra längre verk under sitt liv, och de tre övriga bär titlarna The Beautiful and the Damned, The Great Gatsby och Tender is the Night (en oavslutad roman vid namn The Love of the Great Tycoon publicerades postumt). Hans försörjning ombesörjdes istället av vad han själv kallade för prostitution: Korta historier som såldes till tongivande magasin för engångssummor, samt manusarbete för Hollywood. The Great Gatsby, som idag räknas som hans storverk, sålde dåligt under hans livstid och fick blandad kritik i media. Exakt varför boken inte möttes av omedelbar framgång har diskuterats, och en hypotes är att Fitzgeralds skildring av flärdfullt leverne finansierat av nya och gamla pengar misslyckades med att hitta resonans hos en läsekrets på väg in i den stora depressionen. Fitzgeralds öde bär många likheter till en annan litterär gigant från generationen före – Herman Melville, upphovsman till ett annat verk som med jämna mellanrum utropas till Den Stora Amerikanska Romanen: Moby Dick. Även Melvilles produktion föll i glömska under hans livstid, och liksom Fitzgerald gick han till sin sjuksäng övertygad om att hans bana som författare varit ett slöseri med tid. En lyrisk eftervärld skulle dock komma att återupptäcka och helgonförklara dem båda.
I Fitzgeralds fall handlade det om ett nytryck: The Great Gatsby hade trots blygsamma försäljningssiffror hållit sig inflytelserik i belästa kretsar, och under andra världskrigets sista år fattade någon upplyst individ beslutet om att låta trycka upp en upplaga på 150 000 exemplar och distribuera den gratis bland amerikanska soldater. Den hyllades som ett mästerverk.
Själv tycker jag inte om The Great Gatsby, och ett knapphändigt resonemang om varför finns att läsa här (jag vill även göra läsekretsen uppmärksam på att det finns många intressanta kommentarer under inlägget, inte minst de avslutande 120 från ett ryskt botnet som engagerade sig djupt i frågan). Tillräckligt många tillräkneliga medmänniskor har dock talat så gott om boken att jag förr eller senare har för avsikt att läsa om den (vilket inte är någon betungande uppgift rent omfångsmässigt), och har gott hopp om att den initiala besvikelsen ska ha sänkt förväntningarna så pass mycket att ett desto bättre andra intryck är att vänta.
För den som vill förkovra sig i F Scott Fitzgeralds produktion råder goda förutsättningar i digitaliseringens tidevarv: Upphovsrätten över hans material har löpt ut, vilket gör att det kan tankas ner antingen helt gratis via Project Gutenberg, eller för en spottstyver via iBooks. Själv investerade jag i följande paket via sistnämnda källa: Samtliga fyra romaner, kombinerat med samtliga korthistorier. Det rör sig om mellan 5 000 och 6 000 sidor, till det facila totalpriset av 25 kronor. Framför allt de kortare historierna har varit av visst intresse: I de två (2) kortare berättelser jag hittills läst, vilka utgör de 88 första av de 4 425 sidor av liknande material som jag numera förfogar över, skildras snarlika händelseförlopp: En man och en kvinna ur över- eller övre medelklass träffas i den tidiga 20-årsåldern i föredömligt exotisk amerikansk östkustmiljö och upplever en kort men intensiv romans. De visar sig emellertid inte vara helt känslomässigt kompatibla, och skiljs åt. Mannen slår sig ner och gifter sig istället med en annan kvinna. Många år senare får han höra att någonting hänt kvinna A – i det ena fallet har hon omkommit, i det andra har hon gift sig, fått barn och blivit alldaglig tillsammans med en make som försummar henne – och känner att någonting inom honom själv dör. Ungefär samma handling som för reklamfilmerna för Adressändring, med andra ord.
Jag har sammanfattningsvis svårt att relatera till F Scott Fitzgerald rent tematiskt: Hans miljöer gör mig inte nostalgisk och jag upplever mig ha väldigt lite gemensamt med hans karaktärer. Hans språk, däremot, är onekligen fantastiskt. Långa meningar, underbara bisatser, miljöbeskrivningar som sömlöst väver in små djupsinniga reflektioner över tillvarons beskaffenhet utan att man är beredd på det. Ta ett titt och känn efter själv.
Det om FSF. Själv läst? Tyckt?
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
