Kulturkrock

Facit: Det kunde varit värre

2016-09-26 10:29 10 kommentarer

1. Hostar blod, 0% av rösterna. Tur för mig att det inte var den här boken jag skrev. Eller? Det finns trots allt fler potentiella läsare utanför Kulturkrocks publik än i den, och sådana däringa deckare har man ju sett på topplistorna i åratal nu, väl? Nåja. Det blev inte så, i alla fall, och därmed undviker vi ett rungande antiklimax och potentiellt tryckt stämning.

2. Annas sista sommar. 7% av rösterna. Detta är en faktisk bokidé som ligger på lager, även om premissen är lite mer komplicerad än redovisat. Om inte det antagna manuset blivit antaget var det förmodligen detta jag hade tagit mig an som ett andra försök, med mål att landa i gränslandet mellan spänningsroman och någonting mer pretentiöst. Kan fortfarande hända.

3. De svarta fåren och de mörka åren. 11% av rösterna. Nog var vi svarta får, och nog var åren mörka, men de är ingenting jag någonsin vill återuppleva i bokform. För många år sedan började jag skriva på något liknande: Vagt självbiografiska romaner om förfluten tid är ju den lägst hängande frukten i den manlige romandebutantens tillvaro, och jag kom ungefär 50 000 tecken innan jag insåg att detta var navelskådande skräp som jag själv inte skulle läsa under hot om våld. Manus huserar i cylinderarkivet där det hör hemma. Jag vill minnas att arbetsnamnet var Illvilja. av skäl som jag är glad över att jag inte längre minns.

4. Kulturkrock! Allt du behöver veta om saker du inte visste att du behövde veta något om.
13% av rösterna. Det är inte en bok, egentligen, väl? Mer en sämre version av en blogg, till på nedköpet befriad från den läsarinteraktion som under årens lopp bidragit med ett sådant enormt mervärde. I hopp om att slippa äta upp dessa ord den dagen min musa vänder mig ryggen anser jag att internetmaterial gör sig allra bäst i sitt originalmedium.

5. Boken om F och N. 14% av rösterna. Undrar om det finns en marknad för en sådan bok? Någon sorts bakom kulisserna-skildring av ett av vår tids mest framgångsrika svenska författarskap? Det är väl i och för sig inte omöjligt, men hur tillrådligt det vore är en annan femma, då jag värderar den aktuella vänskapen långt mer än vilka materiella och icke-materiella fördelar som än skulle kunna bli resultatet av en sådan publicering. Vidare vill jag framhålla att premissen är fiktiv: F:s framgångar har ingalunda lett till några friktioner. Han är värd varenda uns, och få utomstående har känt av dess positiva effekter mer än jag själv. Han är baske mig värd ett fyrfaldigt leve nu när vi ändå är inne på ämnet.

6.. Efter Sverige. 15% av rösterna. Baserad på faktisk bokidé, men helt och hållet oskriven och heller inte särskilt genomtänkt. Men bloggens svaghet för dystopi kommer säkert inte som en överraskning för den som läste Grågryning då det begav sig.

7. De gick mot natten. 23% av rösterna. Där ser man. En knapp fjärdedel av bloggens huvudsakligen Lawful Evil-orienterade läsekrets tror på denna titel. Och kanske är ni någonting på spåren, ju mer jag tänker på det: Jag ser en blandning av Sagan om Ringen och Roberto Bolanos The Savage Detectives, där alla bikaraktärer får komma tills tals och berika en fantasivärld där dylika statister sällan får säga sitt. Opålitliga berättare skulle stå som spön i backen, handlingens dramatik skymta mellan olika utsagors rader. Och inför vem är det egentligen de avlägger sin vittnesbörd? Anar vi en twist?

8. 1793. 17%. Detta är det bokmanus jag faktiskt skrivit, och som efter arton månader – herregud, det känns mycket längre – av om och men, refuseringar, omskrivningar och feedback, slutligen antagits. Om du visste, ärade läsare, hur mycket jag har för avsikt att tråka ut dig med utläggningar om arbetet med detta manuskript framöver skulle du falla på knä och be om döden redan nu. Ett styckmord under 1700-talet, nämnde jag visst, och det är väl i och för sig att förenkla saker och ting.

Handlingen är förlagd till 1793, året efter mordet på Gustav III. Landet står på ruinens brant, Stockholm är till stora delar förslummat. Boken följer en samling karaktärer vars liv alla påverkas av fyndet av ett lik i Fatburen på Södermalm, en igenslammad sjö som långt in på 1800-talet låg där Bofills Båge idag står. Mickel Cardell, en före detta artillerist plågad av fantomsmärtor i den vänstra arm han miste vid Svensksund, Cecil Winge, extraordinarie vid Stockholm poliskammare med markerad hosta, och några fler. Bokens fyra delar följer säsongerna i bruten kronologi: Höst, vår, sommar, vinter, och bildar på så vis året 1793 i sin helhet. See what I did there?

Konnässören av svensk 1700-talslektyr – det är trots allt välexploaterad litterär mark; Carina Burman, Niklas Rådström, Ernst Brunner, den store stockholmianaikonen Per Anders Fogelström himself med fler har alla utfört stordåd här – kan eventuellt glädjas av att jag försökt undvika de vanligaste konventionerna för genren: Mordet på Gustav III förekommer ej, inga cameos från Bellman och endast smakfulla Bellmanreferenser, ett minimum av hemliga sällskap och jakobinska konspirationer, inga hovromanser. Jag vill dock framhålla att ingen möda sparats vad gäller efterforskningar: Jag har inte räknat efter exakt, men källmaterialet, merparten inköpt från antikvariatsväsendet och Bokbörsen, men även från digitala källor och självaste Kungliga Biblioteket, omfattar tiotusentals sidor. Allt i hopp om att göra någon sorts rättvisa åt ett Stockholm som en gång fanns, och över vilket ett raster av förhoppningvis underhållande fiktion läggs.

I unga år leddes jag in på historisk fiktion via fantasy, vilket vi säkert kan ha talat om förr. Jag fann en besläktad exotism vad gäller värld och miljö, men med en högre grad av verklighetsförankring. Jag har tjatat om James Clavells böcker många gånger, och om Patrick O'Brians alster, men den åtminstone stämningsmässiga grundinspirationen för 1793, skulle jag säga, var Umberto Ecos Rosens namn, Alan Moores From Hell och Cormac McCarthys Blood Meridian. Därmed inte sagt att den handlar om franciskanermunkar som jagar skalper i det viktorianska England… men det borde den ju förstås ha gjort nu när jag tänker på det.

I väntan på att De gick mot natten ska bli skriven är det således bloggens förhoppning att detta besked fyller dig med pepp och tillförsikt inför hösten 2017.

2016-09-26 10:29 10 kommentarer

Du och jag och vår framtid tillsammans

2016-09-23 09:35 14 kommentarer

Medan Kulturkrock hasar sig vidare som med avskurna hälsenor kan det kanske ändå glädja dig, ärade och återkommande läsare, att bloggen har skrivit en bok, att kontrakt signerats med förlag och att utgivning är planerad till hösten 2017. Men vad är det egentligen bloggen har skrivit? Är det:

1. En samling av tidigare bloggtexter med kompletteringar och uppdateringar. Titel: Kulturkrock! Allt du behöver veta om saker du inte visste att du behövde veta något om.
2. En spänningsroman om en barnmorska som återvänder till sin barndoms glesbygd och finner sin syster oförklarligt försvunnen. Titel: Annas sista sommar.
3. En burlesk och vagt självbiografisk skildring av magasinsjournalistik med manlig fokus under det tidiga 2000-talet. Titel: De svarta fåren och de mörka åren.
4. En nitiskt efterforskad roman om ett styckmord i det sena 1700-talets Stockholm. Titel: 1793.
5. En fantasyroman vars handling berättas uteslutande av vänner, subjektiva bekanta och vittnen till hjältarna. Titel: De gick mot natten.
6. En urban dystopi med ett ungdomsgäng i fokus, vars matriark avfärdar de pojkar som utgör medlemsbasen i samma stund som de når puberteten. Titel: Efter Sverige.
7. En deckare om en kommissarie vars lungcancerdiagnos utlöst en existentiell kris. Titel: Hostar blod.
8. En feel good-roman om två frilansjournalisters bromance där den enes framgångar leder till utmaningar för vänskapen. Titel: Boken om F och N.

Boken är utan tvekan:
 
pollcode.com free polls

2016-09-23 09:35 14 kommentarer

Harry Potter and the Butterfly Effect

2016-09-21 10:43 Kommentera

IMG_20160921_104536.jpg

Efter att ha stött på patrull flera gånger har bloggen sent omsider lyckats ta sig an Harry Potter and the Cursed Child, det vill säga det i bokform utgivna pjäsmanuskript som skrivits av Jack Thorne – kanhända redan indirekt känd för läsaren som manusförfattare till brittiska tv-serier som Skins och flera olika inkarnationer av This is England – baserat på en handling uppskissad av JK Rowling i egen hög person. Pjäsen spelas i skrivande stund i Londons West End, och det till fina recensioner.

I Harry Potter and the Cursed Child befinner vi oss i den framtid som skymtar i den frekvent hånade epilogen till Harry Potter and the Deathly Hallows: Harry och Ginny är gifta och har tre barn tillsammans, Harry jobbar på Ministry of Magic, Ron och Hermione är gifta, Hermione har blivit Minister for Magic och minnet av Voldemort börjar blekna medan en ny generation befolkar Hogwarts för att där erhålla sin magiska skolning. I centrum för handlingen står Albus Severus Potter, Harry yngste son, som när pjäsen inleds just står i begrepp att anträda perrong 9 ¾ för att ta tåget mot sin första skoldag. Nervös, förstås.

Handlingen i Harry Potter and the Cursed Child anknyter till två av mina personliga favorittitlar i Pottersviten: …and the Prisoner of Azkaban och …and the Goblet of Fire. I den förstnämnda stiftade vi bekantskap med den så kallade Time-Turner som först introduceras som ett hjälpmedel för Hermione att plugga dubbla lektioner, men vars förmåga att låta sin ägare färdas i tiden snart antar långt större dramatisk vikt. En Time-Turner utgör katalysator för händelserna i Harry Potter and the Cursed Child, då Albus Potter blir besatt av att resa tillbaka i tiden för att rädda livet på Cedric Diggory, ni minns, Hufflepuffs Brad Pitt, som togs av daga medelst Avada Kedavra efter att han och Harry tog en delad seger i Triwizardturneringen och gemensamt greppade den pokal som av Voldemort förvandlats till en portkey och oväntat bjöd beröraren på en enkel resa till kyrkogården i Godric's Hollow med dödsätare som välkomstkommitté.

Den som ger sig in i tidsresans förlovade land hamnar omedelbart i en värld av paradoxer och bristande logik. Eftersom varje läsare som lägger ner tillräcklig tankemöda förr eller senare kommer att dra slutsatsen att hela konceptet är absurt gäller det att med medryckande dramaturgi distrahera densamme från reflektion, och inte ge utrymme för någon som helst fritid att använda hjärnan. James Cameron har gjort det med hjälp av halsbrytande actionsekvenser, och JK Rowling lyckades utmärkt med samma balansnummer i …and the Prisoner of Azkaban, men nöjde sig där också med att begränsa tidsresandets konsekvenser till några enstaka händelser. I …and the Cursed Child leder dessa brott mot de temporala lagarna till världsomspännande konsekvenser, dock, och Albus vilja att rätta till sin fars misstag visar sig gång på gång få radikalt annorlunda konsekvenser mot de avsedda. Fler tidsresor måste till för att korrigera effekterna av tidigare tidsresor, och så vidare. En negativ nidbild av Potterromanernas lyckliga slut träder plötsligt fram som en parallell och eventuellt permanent verklighet. Man sitter givetvis på nålar.

JK Rowlings genialitet, för mig, har alltid legat i hennes häpnadsväckande förmåga att skapa sympati för sina karaktärer. Vår omtanke om dem antar snabbt sådana proportioner att hon som författare kan komma undan med nästan vad som helst: Deus ex machina som hade blivit förödande antiklimax var som helst annars förvandlas till tillfredsställande avslutningar under hennes Midasberöring. Talangen har inte gått förlorad trots att protagonisterna är delvis andra. Intressant nog åstadkoms samma effekt dock på ett annat sätt.

Vi kan enkelt sammanfatta figuren Harry Potter som någon med de sämsta av förutsättningar, men som övervinner alla hinder genom sin egen goda karaktär, på många sätt en gestalt kliven rakt ur Charles Dickens universum. Han är föräldralös, uppvuxen i misär och utan vetskap om den värld i vilken han hör hemma, men vinner vänner och framgång genom begåvning och inneboende godhet. Hos hans son Albus är situationen den omvända: Albus är son till sin tillvaros mest berömde och omhuldade person. Döm av omvärldens förvåning när han redan på Hogwartsexpressen inleder en intensiv vänskap med Draco Malfoys godmodige son Scorpius, och kort därefter sorteras in i huset Slytherin. Res dig från golvet och ta dig samman, ärade läsare: Ja, en Potter i Slytherin. Inte heller uppvisar han någon begåvning för vare sig magi eller quidditch. Fadersarvet väger tungt, frustration och ilska följer, och förhållandet mellan firad far och besvikelse till son blir snabbt kyligt. Harry visar sig inte vara lika bekväm i rollen som pappa som han alltid varit som hjälte. De passager där dessa ting skildras, handlingens känslomässiga kärna, hör till pjäsens starkaste.

Hur läsbar är en pjäs, jämfört med de Harry Potter-fixar man tidigare fått i bokform? Tillräckligt läsbar för att läsningen ska kunna rekommenderas. Men den är i grund och botten tänkt att ses, förstås. Jag blir själv väldigt nyfiken på hur föreställningen så som den beskrivs ens är möjlig, med tanke på att den dels förefaller innehålla en hel del spektakulära specialeffekter, och dels växlar mellan scener på ett sätt som snarast för tankarna till filmens värld – där detta manus givetvis borde hamna illa kvickt, och jag förvånas av att produktionen inte redan är på banan. Harry Potters värld behöver vi i biopubliken å andra sidan inte vänta länge på att få återbesöka, i och med november månads Fantastic Beasts and Where to Find Them, till skillnad från Harry Potter and the Cursed Child med manus skrivet direkt av författaren själv.

2016-09-21 10:43 Kommentera

Långfredag: Robert Mapplethorpe

2016-09-16 09:31 Kommentera

IMG_1778.jpg

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag i form av en artikel om Robert Mapplethorpe, som tidigare gått i tryck under Kings vinjett Ikon.

Självporträtt idag är en given del av många smartphoneägande människors vardag. Så var inte fallet i mitten av 70-talet, då både kameror och bilddistribution var mer komplexa saker. Ändå lyckades Robert Mapplethorpe under sin karriär som fotograf skapa självporträtt med en sådan bestående kraft att de står sig väl även jämfört med dagens stenhårda konkurrens. När han 1975 fotograferade sig själv som en del av den lika välrenommerade som ökända samlingen X Portfolio valde han att porträttera sig själv som Satan själv, med ryggen vänd mot linsen, kisandes mot betraktaren över sin egen axel med ett svårtolkat ansiktsuttryck. Som svans använde han en svart oxpiska med handtaget inkört i sitt eget anus. Även i den mån mer moderna efterapare kommit på snarlika idéer är det få av dem som kan sälja negativen för över tre miljoner kronor.

I likhet med många provokatörer var Robert Mapplethorpe frukten av en på ytan trygg men ideologiskt konservativ miljö. Han växte upp i en medelklassfamilj i Queens i New York under ett femtiotal då detta var själva sinnebilden av en lugn förort. Kärnfamiljen stod i fokus, män var män och kvinnor var kvinnor, homofobin underförstådd. Själv blev han inte medveten om sin sexualitet förrän i tidiga tjugoårsåldern, men revolten mot hemmets normer kom tidigare. Istället för att satsa på en konventionell karriär valde han estetiken som föräldrauppror och började studera grafisk form i Brooklyn. Inte heller den utbildningen lyckades han slutföra, utan lämnade skolan före avlagd examen. Livet i staden lockade, och skulle också bli katalysator för hans konstnärliga bana.

Det händer att två sedermera världsberömda människor känner varandra långt före sina respektive genombrott, vilket i efterhand framstår som ett osannolikt sammanträffande. I Mapplethorpes fall handlade det om Patti Smith, poet och tongivande postpunkartist, än idag mest känd för Bruce Springsteen-skrivna brottarhitten Because the Night. Smith och Mapplethorpe blev vänner och eventuellt mer än så, och flyttade tillsammans in i ikoniska Hotel Chelsea, nedgången och vid ett eller annat tillfälle billig hemvist för en uppsjö konstnärer, författare och vinddrivna existenser: Dee Dee Ramone, Bob Dylan, Tom Waits, Charles Bukowski, Janis Joplin, Iggy Pop. Arthur C Clarke bodde här när han skrev 2001: Ett rymdäventyr, förlagan till Stanley Kubricks klassiska film. Några få år efter att Mapplethorpe och Smith flyttat ut mördade Sid Vicious av allt att döma sin flickvän Nancy Spungen och gömde hennes kropp under handfatet i rum 100.

Patti Smith och Robert Mapplethorpe bodde tillsammans på Hotel Chelsea i sju år. Ingen av dem hade några pengar att tala om, och det blev Smith som fick försörja paret genom att knäcka extra bakom kassan i en bokhandel. Mapplethorpe letade fortfarande efter den konstform med vilken han ville uttrycka sig. 1970 skaffade han sig en Polaroidkamera som ett verktyg för att skapa kollage, men kom att bli allt mer intresserad av fotografiet som ett uttryck i sig. Några år senare skaffade han sig en mellanformatskamera signerad Hasselblad, och fokuserade helt på fotografi. Han eftersträvade en särskild sorts ärlighet i sina bilder, och valde att gräva där han stod och dokumentera personer han kände i miljöer där han själv rörde sig, vilket både blev en exceptionell tillgång och ett ständigt problem för diverse gallerister och konsthandlare som insåg potentialen i Mapplethorpes talang och gärna ville ställa ut honom. Miljön ifråga blev New Yorks underjordiska homosexuella bondage- och fetischscen, där den nu öppet homosexuelle Mapplethorpe tillbringade en betydande del av sin tid. Hans fotografiserie X Portfolio slog ner som en bomb på dåtidens pryda kulturscen. Läderklädda män i sexuella positioner, fotograferade i svartvitt. Samtidigt var det uppenbart att de omsorgsfullt riggade fotografierna tagits av någon med både omfattande tekniskt kunnande och kännedom om konsthistoria: Här fanns referenser till renässansens homoerotiska målningar som tveklöst placerade X Portfolio i en lång konstnärlig tradition.

Mapplethorpes fotokonst startade en närmast evig diskussion om var gränsen ska dras mellan konst och pornografi, i allra högsta grad aktuell än idag. Själv tvekade han inte att kalla sina verk för porr när han var på det humöret, och erkände öppet att dess syfte var att väcka åtrå hos betraktaren. Det erotiska och det sensuella skulle även fortsättningsvis bli fokus för hans skapande. Samtidigt gjorde kontroverserna honom världsberömd, och med berömmelsen kom andra uppdrag. Medan gallerister tvingades vika ner sig inför religiösa protestdemonstrationer sköt priserna på hans arbetet i höjdebn, och många kända ansikten insisterade på att låta sig porträtteras av Robert Mapplethorpe: Andy Warhol, Debbie Harry, Richard Gere, Peter Gabriel, Grace Jones och, alltid, den ständiga musan Patti Smith.

Mycket av Robert Mapplethorpes tidiga åttiotal gick ut på att dokumentera den kvinnliga världsmästaren i bodybuilding Lisa Lyon, där han ständigt hittade vinklar där hennes muskulösa kropp antog androgyna dimensioner och fotografierna lekte med konventionerna om vad som är manligt och kvinnligt. Få räknar idag Lyonporträtten som hans karriärs största stund, men ännu färre trodde nog att Mapplethorpe skulle lyckas bli lika ifrågasatt som under sjuttiotalets BDSM-storm. De hade fel.

Under en period i början av åttiotalet blev Robert Mapplethorpe besatt av en film vid namn Mandingo, ett vid tidpunkten rätt ljummet mottaget historiskt drama om en färgad slav och slagskämpe ägd av en plantageägare i sydstaterna. En djupt fascination för afroamerikanska kroppar slog rot hos Mapplethorpe, och 1986 presenterade han sin utställning Black Males och fotoboken The Black Book, enhetligt dedikerad till homoerotiska bilder av svarta män. Mapplethorpe skulle i intervjuer motivera sina val med att lystern i huden gav ett makalöst djup åt hans svartvita bilder, men denna förklaring motiverar inte direkt den ymniga förekomsten av penis i bild, allra minst i den mest kända av alla bilder från perioden: Man in Polyester Suit, en halvfigur av en torso iklädd tredelad kostym där gylfen är uppknäppt och en väl tilltagen lem hänger ut. Debatten blev frenetisk. Skulle bilderna betraktas som en hyllning eller som exploatering? Kunde man dra paralleller mellan muskulösa svarta kroppar som passivt posterade framför en vit mans kameralins och det slaveri som avskaffats för knappt tvåhundra år sedan?

Debatten skulle rasa i åratal framöver, och förföljer bilderna än idag. Robert Mapplethorpe skulle bara behöva utstå ökändheten i ytterligare tre år, dessvärre: Han avled 1989, bara 42 år gammal, i komplikationer till följd av AIDS. Sina sista år använde han till att skifta fokus till det minst väntade man kunnat tänka sig med hans tidigare verk i åtanke: Stilleben med orkidéer i centrum. Idag räknas dessa finkänsliga bilder till hans högst värderade. Hans avtryck i fotografikonsten är och förblir enormt, och hans känsla för komposition och stämning svår att ifrågasätta oavsett val av motiv. En Richard Avedon med vassare kant, en Terry Richardson utan ironi.

Sammanfattningen
1946: Föds i Floral Park, Queens, New York, ett av sex syskon.
1967: Flyttar in i Hotel Chelsea tillsammans med Patti Smith.
1969: Avslutar sin utbildning utan examen.
1969: Införskaffar sin första polaroidkamera.
1970: Möter modellen David Croland och ömsesidig förälskelse uppstår.
1972: Möter konstsamlaren och kuratorn Sam Wagstaff och inleder ett förhållande som ska vara av och till i femton år.
1974: Lämnar Patti Smith och Chelsea Hotel.
1975: Gör skandalsuccé med BDSM-tematiska X Portfolio.
1986: Blir på nytt ökänd med fotoboken The Black Book.
1989: Avlider i sviterna av AIDS.

Snacket
Med hur många av sina anonyma modeller hade Robert Mapplethorpe egentligen sexuella förhållanden? De allra flesta, enligt många källor. Den genuina erotiska stämning han eftersträvade i sina bilder kunde bara bli följden av att skapa samma stämning i studiomiljön, löd testen, och den som inte ville inleda ett sporadiskt förhållande med fotografen själv gjorde bäst i att låta någon annan ta bilderna.

Sällskapet
Patti Smith
Mångdubbelt kultförklarad outsider inom såväl poesi som artisteri.

Grace Jones
Kontroversiell artist som inte blev mindre så tack vare en serie bilder i krigsmålning tagna av Mapplethorpe.

Arnold Schwarzenegger
Arnold, då på toppen av sin kroppsbyggarkarriär, och Robert fann gemensam mark i sin dyrkan av den manliga kroppen.

Stölden
Mapplethorpe tvekade inte att ändra stil under sin alltför korta livstid, men höll sig konsekvent trogen läderjackan som kontrast till en missvisande oskuldsfull uppsyn, samt som en påminnelse om sina rötter i fetischkulturen.

1. Läderjacka
2. Polokrage
3. Bar överkropp
4. Rockabillyfrisyr
5. Lågt BMI

Vidare läsning:
Just Kids av Patti Smith, en självbiografisk skildring av hennes tid med Mapplethorpe, samt inom kort föremål för en tv-serie signerad Netflix och Penny Dreadful-skaparen John Logan.

2016-09-16 09:31 Kommentera

Affärsidé bortskänkes!

2016-09-15 14:00 1 kommentar

"Mad Men: Fury Road".

2016-09-15 14:00 1 kommentar

Om Stranger Things: Death to false role-playing!

2016-09-06 19:56 8 kommentarer

header3-stranger-things-80s-movies.jpg

Såsom själv varandes en produkt av papper- och pennarollspelen är det med nostalgi som bloggen tittat sig igenom de åtta avsnitten av vad som nyligen blev klart är den första säsongen av Stranger Things, på Netflix.

Just papper- och pennarollspelen visade sig märkligt nog vara förklaringen till varför jag i slutändan inte helhjärtat kunde uppskatta serien.

Jag och en handfull klasskamrater bildade en rollspelgrupp under det tidiga mellanstadiet. Själv var jag spelledare, helt enkelt för att ingen annan ville göra jobbet. Inte olikt barnen i Stranger Things var det Drakar och Demoner (även om DoD för all del inte är en svensk version av Dungeons & Dragons, märk väl) som blev insteget. Sagan om Ringen: Rollspelet, sedan. Vi gick över till Call of Cthulhu med tiden, och Warhammer Fantasy Roleplay, samt lite brädspel, främst Blood Bowl. Kult, senare, den svenska rollspelskulturens absoluta apex. Rollspelen skulle prägla mig för livet. Jag har aldrig kunnat skaka av mig deras inflytande, och den saken blev än mer uppenbar tack vare Stranger Things.

En sak vi lärde oss av rollspelen var att vara kräsna med vår fantasi, eller, uttryckt på ett annat sätt, att realismen är en förutsättning för fantasin. För att en fantasyvärld, ett äventyr eller en rollspelskampanj ska vara engagerande och stimulerande för sin publik måste den vara begriplig och konsekvent. Odöda, monster, drakar, demoner: Deras existens accepterar vi som en grundpremiss, men de måste styras av intern logik. Denna må vara hur befängd som helst, men ändå måste den finnas. Fantasifoster som dessa kommer aldrig att inspirera till känslor om de inte styrs av regler och genomtänkt gestaltning. Allt detta lärde vi oss snabbt. I och med detta växte kraven på världsbyggena. Vi lärde oss att leta fel, och att åtgärda dem. Att regler fanns och att alla kunde förstå dem var naturligtvis också en förutsättning för själva spelet. Utan dem vore spelarna utlämnade åt en allsmäktig spelledares godtycke, och spelledare är ett släkte vars latenta sadism ständigt söker nya utlopp.

Rollspelen byggde som känt på litterära förlagor, där det är minst lika tydligt hur viktig realismen är för fantasin. Ta den obligatoriska världskartan, inkluderad på försättsbladet till varje fantasyroman med självrespekt. Den begränsar fantasivärlden till en finit plats som enkelt kan förstås. Jag själv, som också i mångt och mycket förblir en Tolkienprodukt, uppskattar att författaren tar sin skapelse på allvar nog uppfinna ett grammatiskt korrekt språk enkom för att kunna citera detsamma i förbigående. Bakgrundshistoria. Underförstått anas omtanke och respekt för läsaren, eller i rollspelssammanhang, spelaren; en insikt om att han eller hon kommer att ta din värld på samma allvar som du själv gjort. Ända sedan den tiden har jag varit helt på det klara med att allting som jag tycker är bra är mättat av den grundfilosofin. Allt som inte är det, tycker jag inte är bra.

Vad gäller Stranger Things började jag tidigt intressera mig för den parallella dimension som agerar katalysator för handlingen. Vilka regler styr den? Hur fungerar orsak och verkan? Om det monster som tilldelats placeholdernamnet Demogorgon kan förflytta sig fritt mellan de två planen, varför väljer det i regel att dyka upp på andra sidan om en dörr eller vägg som den sedan måste banka sönder på ett dramatiskt sätt för att nå sitt tilltänkta byte? Hur kan Will Byers kommunicera via elektriska ljuskällor, varför bara ibland, och varför inträffar dessa enstaka tillfällen bara då hans erkänt labila mor utgör enda vittnet? När han är kontaktbar över radio, varför är han inkapabel att delge någon vettig information? Vi ser bilar parkerade i skuggvärlden när två karaktärer korsar dess gräns sent i serien: Om dessa bilars förlagor i vår egen värld körs bort av sina förare, kommer skuggbilarna att förarlöst förflytta sig i skuggvärlden enligt samma mönster?

Frågorna är många. Slutsatsen, med reservation för att jag bara har tillgång till den intelligens och insikt som är min egen, är att det universum som skildras i Stranger Things endast lyder under en regel: Alla möjligheter och begränsningar bestäms av vad som ser häftigt ut i bild, och är elastiska beroende på vad dramaturgin kräver för tillfället. För mig: En dealbreaker. Jag kan inte uppskatta något som saknar intern logik. Jag har tillbringat ett helt liv med att ta fantasin på blodigt allvar, och misstanken om att en upphovsman inte tar avstamp i samma läger gör mig svårt förnärmad. Förolämpad, rentav: Hen förutsätter uppenbarligen att jag antingen saknar förmågan att ställa frågor, eller att jag inte kommer bry mig tillräckligt för att göra det. Jag har ingen särskild kännedom om serieskaparna Matt och Ross Duffer, men ser framför mig två killar som tycker det är coolt att göra en serie för Netflix, men inte lika coolt att sitta uppe hela nätterna och älta alla de detaljer som skulle skänkt trovärdighet åt det påhittade*. Saker händer, men då man siktar på en målgrupp med låg kravspecifikation kan man lämna hur och varför därhän.
– Du gnäller alltid över sådan här, varenda gång vi ser något orealistiskt, påpekade min hustru, och fick mig omedelbart att känna mig som en Sheldon Cooper-stereotyp som inte förmår uppskatta Star Wars för att explosioner inte hörs i rymden. Inte för att det kommer som någon överraskning för dig, ärade läsare.

Vad som gör just Stranger Things till ett sådant pikant exempel på denna min oförmåga att uppskatta det ej tillräckligt genomtänkta är följande: Rollspel förekommer i serien, och vi låts förstå hur viktiga dessa fantasivärldar är för våra unga hjältar, underförstått på grund av socialt utanförskap. Rollspelandet har lärt dem samarbeta, och som det godas förfäktare i allsköns äventyr skänkt dem en moralisk kompass till vilken de förblir trogna också bortom spelbordet.

Jag ser mig själv i dem, som jag var i tolvårsåldern, och jag vet: Om de fanns på riktigt skulle de aldrig accepterat en värld så löst sammanhållen som den deras skapare hittat på.

*Båda är födda 1984, för övrigt, vilket också öppnar för möjligheten att de helt enkelt aldrig spelade rollspel med papper och penna själva. När de var tolv år fanns Resident Evil på Playstation.

2016-09-06 19:56 8 kommentarer

Långfredag: Varför hatar OS duvor?

2016-09-02 11:30 4 kommentarer

Vem sprang maran barfota? Vem avbröt loppet för att palla äpplen? Vem stannade båten för att släppa förbi en ankfamilj, och vem är OS främste atlet genom tiderna? Svaren på de frågorna och många fler får du när vi minns femton av de största, värsta, minsta, roligaste och märkligaste stunderna i olympiadens historia.

Text tidigare publicerad i tryckt form då ämnet var mer aktuellt.

1900, Paris: Duvdödarna
Skytte har varit en självskriven del av OS sedan de första moderna spelen hölls 1896. Redan i spelens andra upplaga, Paris år 1900, bestämde man sig för att försöka göra lerduveskyttet mer spektakulärt och på samma gång mer realistiskt. Formeln: Mer -duva och mindre ler-. Några hundratal av dessa – handen på hjärtat – mindre populära av stadens invånare fångades in och släpptes inför de tävlande i serier om sex. Det gällde att pricka så många som möjligt av dem med den egen ägandes hagelbrakaren. 54 tävlande ställde upp, och i takt med att dessa eliminerades kunde tävlingsledningen konstatera att det började bli rätt grisigt på banan, som fylldes av blod, fågelkadaver – varav många ännu sprattlande i dödskamp – och fjädrar i drivor. I slutändan kunde man uppskatta dödssiffran till drygt 300. Förstapriset på 20 000 francs gick till segraren, men de fyra överst placerade valde att dela summan lika mellan sig, kanske stämda till eftertanke inför det blodbad till vilket de medverkat. Lokal press beskrev kortfattat det hela med orden "très aristocratique".

1904, St Louis: Mardrömsmaran
1904 års upplaga av det spelavslutande maratonloppet har gått till historien som den sämst arrangerade grenen i olympisk historia. Av oklara skäl startade loppet först efter lunch, vilket innebar att löparna fick utså en bakugnsliknande eftermiddagsvärme kring 32 grader. Huvuddelen av loppet gick på lantliga grusvägar, trafikerade både av tävlingsledning och av normal trafik, vilket ledde till stora moln av damm. Vidare fanns endast en (1) vätskekontroll, belägen vid en naturlig källa nära loppets mittpunkt. Först i mål blev hemmasonen Fred Lorz, som utropades till vinnare men strax därefter fråntogs äran då det visat sig att han brutit loppet efter femton kilometer och liftat till stadion med bil. Det blev istället landsmannen Thomas Hicks som vann. Hicks hade försökt bryta strax efter Lorz, men hindrats handgripligen av sina tränare, som under resten av loppet regelbundet petat i stackars Hicks en blandning av konjak och stryknin, ett råttgift som har uppiggande effekt i små doser. Hicks vacklade över mållinjen stödd på sina medhjälpare, rakt i armarna på akutsjukvårdarna. En kubansk brevbärare blev loppets mest otippade deltagare: Andarin Carvajal tvingades löpa i sina vanliga kläder efter att ha förlorat alla sina pengar i New Orleans. För den goda stämningens skull hade han klippt av byxbenen i ett försök att emulera löparkläder. Han hade vid start inte ätit på 40 timmar, och stannade halvvägs för att palla äpplen som dessvärre visade sig vara ruttna. Han kom in som fyra trots svåra magkramper. Vidare blev loppet historiskt då färgade afrikaner för första gång tävlade i OS-sammanhang: Båda tillhörde den kongolesiska Tswanastammen, och var inte i St Louis i egenskap av idrottsmän, utan som attraktioner i en närbelägen rekreation av Boerkriget. En av dem, Len Tau, kom in som nia, men många har i efterhand hävdat att han antagligen skulle placerat sig bättre om han inte vid ett tillfälle jagats två kilometer bort från banan av en grupp ilskna hundar.

1912, Stockholm: Niotimmarsmatchen

Den grekisk-romerska brottningen i OS har av hävd dominerats av forna Sovjet, Finland och Sverige, i den ordningen. Sällan har matcherna varit mer dramatiska än i Stockholm 1912. Finalen i lätt tungvikt utspelade sig under gassande sol på Stockholms Stadion, mellan å ena sidan Sveriges Anders Ahlgren och å andra sidan finländaren Ivar Böhrling. Man tog första greppet klockan åtta på morgonen. När klockan närmade sig sju på kvällen stod de två köttbergen fortfarande kvar i ringen och försökte få grepp om varandra. Matchtiden hade då överskridit nio timmar, med paus för förfriskningar en gång i halvtimmen. Solen hade skinit oavbrutet, och båda kombattanterna hade sakta men säkert ändrat färg från klädsamt grisrosa till scharlakansrött under dagens gång. Man valde till slut att bryta matchen, inte för att någon av de tävlande ville ge upp, utan för att Gustav V, som skulle dela ut medaljerna, börjat snegla menande på fickuret och insinuera att han inom kort skulle ha bättre saker för sig. Matchen slutade oavgjort, och både Ahlgren och Böhling behängdes med medalj i valören – silver. Tävlingsledningen resonerade så att ingen av dem vunnit, varför ingen heller skulle ha guld.

Snöpligt också att matchen inte gick till historien som historiens längsta: Den blev inte ens olympiadens längsta. Ryske mellanviktaren Martin Klein och Finlands Alfred Asikainen knuffade, slet och klämde på varandra i inte mindre än elva timmar och 40 minuter innan Klein lyckades ta hem segern. Efter matchen var han så utsjasad att han lämnade walk-over till finalen dagen därpå.

1928, Amsterdam: Djurvännen

Australiern Henry "Bobby" Pearche var sin tids dominerande roddare. Efter att ha etablerat sig som överlägsen hemma i Sydney skickades han till Amsterdam för att representera fanan. Han vann alla sina lopp i stor stil, gärna med kring åtta båtlängder. I kvartsfinalen var han tämligen medveten om sin kapacitet, varför han med is i magen kunde stanna och vänta in en liten ankfamilj som i maklig takt simmade förbi framför hans båt. Han hann snabbt upp konkurrensen, vann och gick vidare till promenadseger i finalen.

1936, Berlin: Propagandauppvisningen
De olympiska spelen i Berlin skulle bli Adolf Hitlers forum för att visa det Tredje Rikets nya världsstatus. Ett föga känt faktum är att den stafett genom vilken facklan med den olympiska elden än idag tar sig från Olympia i Grekland till värdstaden efter att ha tänts av solens strålar via en konkav spegel var ett påfund delvis signerat den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels, detta ursprungligen för att visa hur Tyskland var den sanna arvtagaren till antikens ideal. Det blev inte riktigt som man tänkt sig: Den tilltänkta demonstrationen av den ariska rasens överlägsenhet grusades av Ohiosonen Jesse Owens, vars familj flyttat norrut för att undgå rassegregationen i USA:s sydstater, som vann fyra guldmedaljer: 100 meter, 200 meter, stafett och längdhopp. Det hävdas ofta att Hitler vägrade skaka Owens hand, en sanning med modifikation. Hitler skakade under spelens första dagar endast hand med tyska medaljörer, varpå den olympiska kommittén krävde att rikskanslern antingen skulle skaka hand med samtliga medaljörer eller ingen. Hitler valde det sistnämnda. Jesse Owens själv berättade senare om deras enda möte:
– Hitler kom och gick på fasta tider, och lämnade stadion strax före prisutdelningen. Jag passerade alldeles framför hans loge på väg till en intervju. Han vinkade åt mig, och jag vinkade tillbaka.

När Jesse Owens kom hem till USA anordnades en parad genom Manhattan till hans ära, tänkt att avslutas med en mottagning på Waldorf Astoria. Owens släpptes inte in genom huvudingången till följd av sin hudfärg, och tvingades åka frakthissen upp till den våning där den fest som arrangerats för honom ägde rum.

1960, Rom: Barfotalöparen
När etiopiern Abebe Bikila på grund av manfall i landslaget spontananmäldes till maratonloppet hade spelens skosponsor inga dojjor som Abebe tyckte passade honom bra nog. Han valde att springa barfota. Han varnades på förhand att hålla extra utkik efter favorittippade marockanen Rhadi Abdesselam, med nummer 26. Abebe sprang som en galning för att hinna upp nummer 26, som inte syntes till i fältet och därmed måste ha ett rejält försprång. När Abebe gick i mål var det på olympisk rekordtid, 02:15:16. Rhadi Abdesselam, som av misstag tilldelats nummer 185 istället, hade passerats för länge sedan.

1968, Mexiko City: Ett nytt hopp
Före 60-talet fanns endast två etablerade tekniker för att ta sig över en ribba: Dykning eller saxning. Vid saxning landar hopparen på fötterna, vid dykning gör vederbörande en trepunktslandning på händer och ena foten, en absolut nödvändighet eftersom landningsbanan på denna tid bestod av sand eller i bästa fall träflis. När Dick Fosbury till sin fasa misslyckades med att kvalificera sig till gymnasiala friidrottstävlingar i hemstaden Portland efter att ha rivit på 150 centimeter hade dock utrustningen börjat förändras, och hopparen tas emot av tjocka kuddar av skumplast. Fosbury, som hade stora problem med att koordinera sina pubertetslemmar i den komplicerade dyktekniken, började experimentera, och hade två utgångspunkter: Det enda regelverket säger är att hoppet måste ske från en ensam fot, samt att skumplasten gjorde att man kunde landa lite hur som helst utan att hamna i gipsvagga. Han började hoppa med ryggen först, efter en säregen ansats där en snabb båge på slutet försköt tyngdpunkten avsevärt. Han blev bättre och bättre, och de lyckade kvalen blev snart till rutinmässiga vinster. Hans tränare insisterade länge på att han skulle fortsätta att öva på beprövade tekniker i hopp om att han en dag skulle sluta med tramset, tills den dag Fosbury seglade över 2,08 och dödade diskussionen över en natt.

Som en av den amerikanska OS-truppens tre höjdhoppare väckte hans aldrig tidigare skådade teknik både löje och hån, tills han slog det olympiska rekordet på 2,24. Fenomenet blev känt som Fosburyfloppen. Fyra år senare, i München, använde 28 hoppare av 40 tekniken. Idag blir du utskrattad om du hoppar på något annat sätt.

1972, München: Massakern
Det mörkaste kapitlet i spelens historia inträffade i München, och blev en tragedi av sådana dimensioner att resten av folkfesten helt kom i skymundan. Åtta medlemmar av den palestinska terrorgruppen Svarta September tog sig in i OS-byn klockan halv fem på morgonen den femte september, ironiskt nog hjälpta att klättra över stängslet av kanadensiska OS-atleter som smitit ut för en natt på stan och tog för givet att terroristerna var kollegor i samma belägenhet. Brottningstränaren Moshe Weinberg och tyngdlyftaren Yossef Romano sköts båda till döds efter att ha gått till motattack när terroristerna invaderade de israeliska sovrummen, vilket gav några av deras landsmän tillfälle att fly. Kvar i gisslan blev nio atleter. En utdragen förhandling med kidnapparna tog sin början: Man krävde frisläppandet av 234 palestinier fängslade i Israel, samt Andreas Baader och Ulrike Meinhof från tyska terrorgruppen RAF. Israel vägrade kategoriskt att förhandla med Svarta September, som istället träffade ett avtal med tyska myndigheter om transport via helikopter till flygplatsen för att där flygas vidare till Kairo med gisslan i behåll. Planen var omöjlig, då Egypten sagt nej, men tyskarna hoppades på chansen till överfall på väg till flygplatsen. Väl på plats utbröt istället kaos: Skarpskyttarna missade sina mål, och de palestinska terroristerna vände sina automatvapen mot de bundna israelerna från beröringsavstånd. Ingen av dem överlevde massakern, och Tyskland, som hoppats på att återupprätta det rykte som skamfilats av nazisterna under OS i Berlin 1936 stod värdar för ännu en tragedi.

1988, Seoul: Grillat är godast
Tändningen av den olympiska elden vid invigningsceremonin i Seouls nybyggda olympiska stadion blev en säregen tillställning, beroende på att en grupp vita fredsduvor som ceremoniellt släppts fria alldeles före bestämt sig för att slå sig ner ovanpå den gigantiska gasbrännaren, där de kremerades levande i direktsändning inför en hel värld. OS utökade därmed sin ställning i matchen mot duvorna till 2-0.

1988, Seoul: Ära och vanära
Ben Johnson kom att bli spelens mest omtalade man, först för sin vinst i hundrametersfinalen där han putsade sitt eget världsrekord till 9,79, och tre dagar senare för att han fastnade i dopingkontrollen och fråntogs sin medalj. Johnson och hans tränare försvarade sig med att doping var det enda sättet att hålla jämna steg med konkurrensen, som alla gick på steroider, och att Johnson var den ende som åkt fast bara på grund av otur. Man skulle senare kunna konstatera att sex av de åtta idrottsmän som sprang i finalen 1988 fastnade i dopingkontroller vid något tillfälle i karriären.

1992, Barcelona: Den okuvlige
Skador hade hindrat förhandsfavoriten Derek Redmond från att tävla i 400 meter i Seoul 1988, och han tvingades vänta fyra långa år på sin revansch. Mycket riktigt hade han toppat formen, sprang snabbat i första heatet och van kvartsfinalen. I semin brast det – bokstavligt talat. 150 meter från start sliter han av en sena i baksidan av låret och sjunker ihop medan tätfältet försvinner. När båren kommer vägrar han låta sig bäras av banan, utan börjar halta resterande 250 meter mot mållinjen under uppenbara smärtor. Hans far tar sig förbi säkerhetspersonalen för att hjälpa honom, och stödda på varandra vacklar far och son över mållinjen till stående ovationer från 65 000 i publiken. På många sätt en av OS vackraste stunder.

1992, Barcelona: Drömlaget
Även på basketplanen hände det grejer: Spänning i all ära, men det finns något visst även med förkrossande dominans. I Barcelona tävlade amerikanska NBA-proffs för första gången i OS-sammanhang, och i vad som blev känd som Dream Team fick världen för första gången se magin i ett samarbete mellan generationens främsta spelare. Man vann sina matcher med i genomsnitt 44 poäng.

1996, Atlanta: Dubbelsegraren

Michael Johnsons teknik trotsade konventionell sprintervisdom: Medan alla kände sig säkra på att höga knän var nyckeln till snabbhet valde Johnson en tillbakalutad löpstil med korta små steg. Han blev först med en bedrift som få andra upprepat: Att vinna finalen både i 400-metersloppet och i 200 meter. Det rekord han satte i sistnämnda gren – 19:32 – kom att stå sig i tolv år. Kuriosa: Hans vänstra sko var av storlek 43, hans högra en 44. Båda Nike dock.

2000, Sydney: Köttbergens kamp

Alexandr Karelin – Lyftkranen från Sibirien, födelsevikt: 5,5 kilo – hade dominerat brottningens tyngsta klass i mer än ett decennium, fruktad allra mest för det kast om vilket han var ensam i världen: Karelinlyftet, där motståndare på 130 lyftes sprattlande rakt upp från mattan och slängdes i väg över Karelins egen axel för att landa som klubbade oxar och sällan röra sig mer den matchen. På tretton år hade han aldrig förlorat en match, och under de senaste sex åren inte tappat en enda poäng. I Sydney mötte han amerikanen Rulon Gardner i final, och förlorade med 0-1 efter ett kontroversiellt domslut som tog juryn nästan två minuter att diskutera sig fram till. Karelins döda, glädjelösa ögon under medaljutdelningen har beskrivits som skräckinjagande. Han avslutade sin karriär samma år. Rulon Gardner kom att ta brons i Aten fyra år senare, varpå han dramatiskt gick upp 95 kilo i vikt och inte syntes till igen förrän han dök upp som deltagare i elfte säsongen av bantardokusåpan Biggest Loser 2011, vilken han plötsligt lämnade utan att ange några skäl.

140221_RING_RulonGardner.jpg.CROP.promo-mediumlarge.jpg
Du ser ju själv hur jävla glad han är.

2008, Peking: Bäst genom tiderna
Michaels Phelps befäste sin position som de olympiska sommarspelens genom tiderna mest medaljbehängde atlet med sina åtta guldmedaljer, en vinst mer än Mark Spitz presterat i München 1972. Man kan förvisso argumentera för att dylika rekord endast är möjliga om man råkar vara simmare. Phelps har till råga på allt haft turen att kunna medverka i fyra olympiader, vilket är få idrottsutövare förunnat, och vi kan summera tavlan till 22 medaljer totalt, varav 18 guld.

2012, London: Bar kaka och häck
Usain Bolts dominans i all ära, men för det snyggaste ärevarvet i mannaminne stod tyske diskuskastaren Robert Harting, som firade sitt vinstkast på 68.27 meter med att först slita av sig tröjan och därpå kuta ut i löparbanan, riggad inför damernas häcklöpning. Harting imponerade stort genom att klara alla häckar, om än på kanten, och samtidigt hålla tyska flaggan svept om axlarna.

Fakta: Alla sommar-OS
1896: Aten
1900: Paris
1904: St Louis
1908: London
1912: Stockholm
1916: –
1920: Antwerpen
1924: Paris
1928: Amsterdam
1932: Los Angeles
1936: Berlin
1940: –
1944: –
1948: London
1952: Helsingfors
1956: Melbourne
1960: Rom
1964: Tokyo
1968: Mexiko City
1972: München
1976: Montreal
1980: Moskva
1984: Los Angeles
1988: Seoul
1992: Barcelona
1996: Atlanta
2000: Sydney
2004: Aten
2008: Peking
2012: London
2016: Rio de Janeiro
2020: Tokyo

Svenska guldmedaljörer >1960

2012: Fredrik Lööf, Anders Ekström; Segling
2008: –
2004: Carolina Klüft, sjukamp. Stefan Holm, höjdhopp. Christian Olsson, tresteg. Henrik Nilsson, Markus Oscarsson, kanot.
2000: Mikael Ljungberg, brottning. Lars Frölander, simning. Jonas Edman, skytte. Pia Hansen, dubbeltrap.
1996: Ludmila Engquist, häcklöpning. Agneta Andersson, Susanne Gunnarsson, kanot.
1992: Jan-Ove Waldner, bordtennis.
1988: –
1984: Agneta Andersson, kanot. Anna Olsson, Agneta Andersson, kanot.
1980: Johan Harmenberg, värja. Bengt Baron, simning. Pär Arvidssom, simning.
1976: Rolf Edling, Göran Flodström, Leif Högström, Hans Jacobson, Carl von Essen, fäktning, lag. Anders Gärderud, hinderlöpning. Bernt Johansson, cykel. John Albrechtson, Ingvar Hansson, segling.
1972: Ulrika Knape, simhopp. Gunnar Larsson, 2 x simning. Ragnar Skanåker, fripistol.
1968: Björn Ferm, femkamp. Jörgen, Peter och Ulf Sundelin, segling.
1964: Rolf Peterson, kanot. Sven-Olov Sjödelius, Gunnar Utterberg, kanot.
1960: Sven-Olov Sjödelius, Gert Fredriksson, kanot.

2016-09-02 11:30 4 kommentarer

Tokyo Vice

2016-08-29 11:03 Kommentera

Under helgen som gått har jag varit så djupt försjunken som min livssituation tillåter i en för det natt och dagska biblioteket ovanlig sorts bok, det vill säga en inom den genre som brukar kallas true crime. Ingen fara: Jag kan sortera den under den avsevärt mer välrepresenterade etiketten "böcker om Japan", och på så vis bibehålla bokhyllornas förutsägbarhet. Oavsett vinjett rör det sig om Tokyo Vice, en självbiografisk skildring av Jake Adelstein om hans tolv år som brottsreporter på Yomiuri Shimbun, Japans största dagstidning och tillika flaggskeppet i ett konglomerat som äger alltifrån talangagenturer till sjukhus till basebollag.

Till att börja med är boken hårt marknadsförd på ett sätt som inte riktigt gör den rättvisa: Förlaget har tagit fast på att yakuzan – den japanska maffian – är det fenomen som kommer att skapa ruljangs i handeln, och den som bildar sig en uppfattning om innehållet uteslutande med hjälp av blurbar och baksidestext förleds lätt att tro att det hela är en fackbok just om yakuzan. Även den yakuzaintresserade kommer få sitt lystmäte, men sanningen är större.

Jake Adelstein, amerikan, började som reporter på Yomiuri Shimbun 1993, under en tid då det fortfarande var rätt exotiskt att vara gaijin i den uppgående solens rike, och extremt ovanligt att till på köpet sälla sig till arbetskraften som någonting annat än engelskalärare. Tokyo Vice är mest lättsammanfattat hans berättelse som sin journalistiska karriär i Japan, och de mest fascinerande bitarna av hans minnen är inte så mycket hans erfarenheter av yakuzan som den bild av det för västerlänningen väldigt motsägelsefulla japanska samhället. Prostitution är olagligt, javisst, men inte riktigt, allra minst om utlänningar är inblandade – så länge det handlar om penetrativt samlag, det finns däremot gott om caféer som för 30 dollar erbjuder en kopp kaffe med oralsex. Adelsteins minnen av Kabukicho, rödljusdistriktet intill Tokyos finansiella aorta Shinjuku är häpnadsväckande, och till på köpet k-märkta, då dessa kvarter städades upp avsevärt efter en tragisk brandolycka efter millennieskiftet. Japan är landet där polisen på förhand underrättar yakuzan om att ett tillslag är nära förestående, så att yakuzan kan förbereda sig i god tid och inga våldsamheter uppstår. Yakuzan, å sin sida, låter polisen haffa någon i sammanhanget tämligen ointressant gängmedlem för att rädda ansiktet, och på så vis vidmakthålls status quo.

Adelstein, som utlänning, går från nykläckt knattereporter till cynisk veteran under sitt dryga decennium i yrket, som givetvis kräver all vaken tid och ymnigt alkoholmissbruk, då kutymen är att kriminalreportrarna umgås konstant med sina källor inom poliskåren, smörjer dem med drinkar och donuts, och efter avklarad arbetsdag kilar förbi deras hem med en flaska shochu eller ett sexpack öl för att umgås mer socialt, allt i hopp om att belönas med information om nästa scoop. Polisen tvekar å sin sida inte att utnyttja reportrarna som civila utredare.

Under sin tid på tidningen hinner Jake bevaka alltifrån seriemord till bedrägerier till gänguppgörelser, och det blir hans förehavanden med yakuzan som till sist tvingar honom att lämna landet, detta då han beger sig ut på ett personligt korståg efter att ha kommit maffians trafficking-verksamhet in på livet: Unga kvinnor från fattiga västerländer lockas till Japan med löfte om att tjäna astronomiska summor som "värdinnor" på exklusiva nattklubbar, men får efter ankomst se sina pass konfiskerade, tvingas till prostitution och hålls skuldsatta för såväl uppehälle som flygbiljett, och befinner sig dessutom själva utanför lagen då de kommit in i landet på turistvisum. Språkförbistring gör det ännu svårare att hitta sympatiska öron hos polisen, och dessa arma kvinnor skickas omsider hem utan ett öre efter ett antal månader som sexslavar.

Jake snubblar över information som gör gällande att en högt uppsatt boss inom Yamaguchi-gumi, en av landets största yakuzagrupperingar, säkrat en levertransplantation i Kalifornien på tämligen oklara grunder, eventuellt med FBI:s goda minne i utbyte mot information om kriminella kollegor och konkurrenter. Utredningen av storyn hinner inte gå särskilt långt innan dödshoten står som spön i backen.

På vägen avslöjas intressant information om yakuzan. Du kanske främst känner dem som helkroppstatuerade, kedjerökande herrar i åtsmitande 70-talskostymer, solglasögon och permanentat hår, ofta med saknade leder på fingrarna, vilka är hårdvaluta när man ska sona något tillkortakommande med äran i behåll, men visste du exempelvis att levercancer är en mycket vanlig orsak bland äldre yakuzamedlemmar, detta eftersom tatueringarna ofta ledde till hepatit C, en sjukdom som är högst inkompatibel med ett konstant supande? Och att tatueringarna förstör svettkörtlarna, vilket ytterligare försvårar för kroppen att rena alla de gifter som är förenliga med yakuzalivsstilen? Eller att den tatuerade huden känns kall och reptilartad, och att det därmed är rätt obehagligt att ligga med en yakuzamedlem för den som vill skeda efteråt? Allt detta och mycket mer får du lära dig i Tokyo Vice.

Det har länge gått rykten om en filmversion med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Produktionsstatus okänd i skrivande stund, men för säkerhets skull gör du bäst i att läsa boken innan det kommer ett okreddigt nytryck med filmposteromslag.

2016-08-29 11:03 Kommentera

Bäst när det gäller/Kulturkrock vilar på gamla lagrar

2016-08-24 11:38 4 kommentarer

mulholland-drive-silencio.jpg
"There is no blog… and yet, we read a blog."

Igår publicerade BBC:s kulturredaktion en riktig klickraket i form av en lista över det 21:a århundradets hittills bästa filmer, i alla fall om den utvalda panelen på 177 professionella filmkritiker får välja. På första platsen kom, aningen oväntat för min del, David Lynchs Mulholland Drive, och utan att veta någonting i detalj om hur röstningen gått till kan jag tänka mig att få av kritikerna valt just denna som sin absoluta favorit, utan att den snarare knipit topplaceringen på grund av högst medelbetyg, vilket kan påstås vara lite av ett naturligt felslut i dessa sammanhang, men ingen överraskning för statistikern. Inte så att jag tycker att den är malplacerad; jag ifrågasätter bara att andra människor verkligen har den goda smaken att sätta den där med flit.

Icke desto mindre var det med ett långt inlägg om just Mulholland Drive som Kulturkrock kanske fann sin röst för smått bisarra fem och ett halvt år sedan. Den texten finns att läsa här. Vilka andra filmer på denna hundralista har bloggen lyckats uppmärksamma under årens lopp? Till glädje för bloggnostalgiker – och inte minst för bloggen själv, som i vilket fall som helst inom kort måste transkribera intervjuer med ena handen och torka småbarnsbajs med den andra – presenteras här hela listan (tror jag).

Mullholland Drive (1), alltså.

Spirited Away (4), och mer på ämnet i form av ett ömt farväl till Hayao Miyazaki.

Boyhood (5), mot vars närvaro på listan bloggen reserverar sig.

Mad Max: Fury Road (19) och ännu mer Mad Max: Fury Road. Det kunde gärna fått vara ännu mer än så, inser jag så här när beslutsamhetens friska hy går i eftertankens kranka blekhet över.

Memento (25).

Oldboy (30), samt ett groteskt långt inlägg om Chan-Wook Park. Ack, du svunna fritid!

Låt den rätte komma in (94), inflätad i en längre intervju med Tomas Alfredson i egen hög person.

Requiem for a dream (delad 100).

2016-08-24 11:38 4 kommentarer

Kom tillbaka, Baz, allt är förlåtet

2016-08-18 10:52 Kommentera

the-get-down-still.jpg

Vad som bara kan beskrivas som ett genombrott inom nattningsrutiner har under de senaste dagarna lett till att jag och min hustru kunnat ägna oss åt folkets opium, tv-tittandet, på en skala som inte varit möjlig under de senaste två åren. Några stalltips från bloggens vän F föranledde en inloggning på ett Netflixkonto så eftersatt att någon övervakare i andra änden av linan måste fått om inte hjärtattack så åtminstone förhöjd puls, och där vi under en och samma kväll kunde avnjuta inte mindre än ett och ett halvt (1,5) avsnitt av lika många tv-serier. Stranger Things, givetvis, som ju legat ute en månad och som säkert omskrivits på nätet förr, varför jag hänvisar den nyfikne läsaren annorstädes. Det andra var aningen mer aktuella The Get Down, vars första säsong lades ut i sin helhet för sex dagar sedan.

Även om båda dessa serier delar ett nästan samtida retrotema (The Get Down 1977, Stranger Things 1983) skiljer de sig en hel del åt i tilltal, tema och estetik. När jag pitchat båda serierna för min maka råkade jag slå på första avsnittet av Stranger Things först, utan att ha klargjort detta, och efter den inledande scen där ett för mig hittills okänt monstrum smiter från en lika välbevakad som illa upplyst laboratoriekorridor till tonerna av illavarslande stråkar kom frågan:
– Var det verkligen så här hiphopen uppstod?
Jag började bläddra igenom ett internt kartotek med festliga svar av typen:
– Ja! Allt började när Sugar Hill Gang smet från det laboratorium där de odlats fram, mulade en forskare, iklädde sig pastellfärgade pullovers och spelade in Rapper's Delight.
…men då jag inte sovit en hel natt sedan hösten 2014 och min kvickhet och allmänna sinnesnärvaro tagit stor och kanske irreversibel skada därav fick jag bara tillstå att det var Stranger Things och inte The Get Down som vi tittade på.

The Get Down skildrar alltså hiphopens födelse så som bara en av världens vitaste män, Baz Luhrman, kan skildra den, löst baserad på åminnelser från legendaren Grandmaster Flash. För egen del har jag haft ett komplicerat förhållande till Baz Luhrman på senare år. Jag anser att Romeo + Julia var genialisk, jag älskade Moulin Rouge!, men avskydde Australia och klarade inte av att se klart The Great Gatsby, två filmer som jag ansåg saknade hans naivt euforiska handlag. Efter att ha sett färdigt det 90 minuter långa pilotavsnittet är mycket av detta förlåtet, för här är allt det som han gör så bra på plats lika flyhänt som om ingenting hänt. En serie om hiphopens genesis av 2016 års modell hade lätt kunnat bli en hård och mörk historia full av allvar och, gissar jag, historierevisionism – jag menar, kila in på YouTube och kolla videon till ovan nämnda Rapper's Delight, och försök att göra en självklar koppling mellan det som där syns och senare tiders gangstakultur. Baz Luhrman bejakar istället hiphopes rötter inom den maximalistiska och idag djupt kitschiga discon, och hänger sig helt åt nostalgisk romantik och majestätisk 70-talsestetisk filmad i färger så klara att plattskärmen tåras.

Vi har i centrum en omöjlig kärlekshistoria tonåringar emellan, förstås: Mellan den unge Zeke och hans klasskamrat Mylene. Zeke är hopplöst förälskad, men Mylene drömmer om ett liv som soulsångerska och är trots sina besvarande känslor ovillig att binda sig till någon som förefaller sakna framtid och vägra att förvalta sina talanger. Zeke har ordets gåva, och hans poesi är, anar vi snabbt, hans väg mot storstjärnestatus inom en gryende musikgenre som än så länge är förvisad till undergroundfester i hemliga återvändsgränder. På makronivå smider politikern Francisco Cruz planer för att gentrifiera Brooklyn och ge folket det grannskap han anser att de förtjänar, och en infekterad fejd mellan gangsterbossen Fat Annie och det Warriors-liknande urbana gänget Savage Warlords dras till sin spets i form av en nattklubbsskjutning. Samma nattklubb till vilken Zeke måste skaffa sig tillträde för att övertyga DJ:n om att spela den extremt sällsynt skiva som Mylene, på plats för att försöka avhända sig sin demo, älskar, och som en gång för alla kommer att bevisa hans hängivenhet.

Liksom i fallet Moulin Rouge! är det ett spektakel fullt av saker som inte borde fungera, fullt av överdrifter och stiliserade sekvenser som i händerna på en mindre skicklig regissör skulle fallit från styva linan och gjort magplask under löjets skimmer, men som med Baz Luhrman bakom klappbrädet tvingar dig till kapitulation med ett fånleende från örsnibb till örsnibb. Och här finns ett hjärta av guld, förstås, som låter de stora känslorna skina igenom underhållningen med drabbande effekt: Zeke – fantastiskt spelad av Justice Smith – läser en dikt som tvingade mig att, som Frank Herbert uttrycker det, ge vatten åt de döda. Du som läsare chockas säkert när jag avslöjar att jag varken har afrikanskt eller latinskt påbrå och heller inte är uppväxt i Bronx under 70-talet, men jag kan inte hjälpa att identifiera mig så mycket med denna rolltolkning att det svider, och så fungerar stor konst.

2016-08-18 10:52 Kommentera

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri