Dåliga undertexter, hästar, kinesisk fonetik, artificiella intelligenser med ranelidska som modersmål – läs inlägget som åt förmiddagen.
I helgen bestämde jag mig för att ta en titt på vad fansubscenen haft för sig på sistone, varpå jag blev sittandes med en .srt-fil innehållande en engelsk hemmatextning till Steven Spielbergs War horse. Översättningen var märklig. Kanske har textarna utgått från en mystisk dubbning och haft bristande kunskaper i ett eller rentav flera av de inblandade språken. ”Good boy”, ett frekvent förekommande uttryck i en historia som till stor del berör dressyr, översattes konsekvent till ”both the men”, exempelvis. Jag vet inte varför någon entusiast bestämt sig att texta film pro bono trots brist på relevanta kunskaper, eller om vederbörande bara råkat komma över en utländsk textning, kört den genom en översättningsapplikation av markant lägre standard än Google Translate och synkat rubbet, eller vad. Det kan givetvis även vara ett medvetet populärkulturellt sabotage, men minns Hanlon’s razor.
Händelsen gjorde hur som helst att jag drog mig till minnes en krönika skriven av den utmärkta och alltid entusiasmerande Hanna Fahl i DN för några veckor sedan: Den handlade om @horse_ebooks, en twitterrobot som postar autogenererad text med vidhängande reklamlänkar, men som geniförklarats på grund av de ogripbart poetiska kvaliteterna hos sina tweets. Bara idag har @horse_ebooks exempelvis kommit med suggestiva inlägg som ”further psychic soul intrusion”, ”Night Unit Night Fighter”, ”So, who the heck are these Grip experts” samt ”I will tell you a story and you sing out if you know the words”. Håll med om att det finns något där.
Men inget av detta är vad det här inlägget handlar om egentligen. Det handlar om Star Wars the Third Gathers: Backstroke of the West, den mest episka textöversättning som någonsin gjorts, mig veterligen. Allt började med ett kinesiskt bootleg av den nyligen premiärvisade Star Wars Episode III: Revenge of the Sith. Syftet att engelsktexta en film med engelskt tal är allt annat än självklar, men kanske ville man ge en hjälpande hand till de cineaster på den inhemska svarta filmmarknaden som gärna ville uppskatta George Lucas opus på originalspråket snarare än dubbad. Detta är inte heller det största mysteriet med textningen; långt märkligare är att man valt att inte utgå från det engelska manuset, utan gått den långa vägen genom att översätta den kinesiska översättningen.
Kort om kinesiskan (eller mandarin, närmare bestämt, för den sinofil som opponerar sig mot dylika paraplybegrepp): Till skillnad från japanerna har kineserna aldrig brytt sig om att komplettera sitt skrivspråk med ett fonetiskt alfabet, utan nöjer sig med ideogram, där varje tecken inte bara är ett ljud, utan även har en specifik betydelse. Detta leder till problem när man till exempel vill skriva ett namn som Obi-Wan Kenobi på kinesiska. Det betyder nämligen ingenting i sig. Man kan välja att helt enkelt döpa om honom till något passande kinesiskt i stil med ”Great Wise Warrior” och ge honom tecknen för detta. I fallet med Backstroke of the West har man istället valt att förse alla främmande namn med de kinesiska tecken vars uttal stämmer bäst överens med namnets engelska dito, utan att ta hänsyn till vad de egentligen betyder. När den kinesiska textningen därpå körts genom ett i sig bristfälligt kinesiskt-engelskt översättningsprogram har dessa tecken givetvis översatts till sin egentliga betydelse. Därför är Obi-Wan Kenobi i Backstroke of the West känd som Ratio Tile, Ransonera Kaklet. Låt oss kort presentera ett urval av rollbesättningen: The Plum of it/It gets the rice (Padme Amidala), Allah Gold (Anakin Skywalker), Speaker D (Palpatine i hiphoptappning), Blow the skin (C3PO) och Drop (Dooku).
Vissa namn ger oväntade insikter i sina bärares personligheter, med ett poetiskt anslag inte främmande från @horse_ebooks: Chewbacca har fått namnet Drag along, och det kräver knappast vidare förklaring. Mer rörande är Reach the man (R2-D2), detta filmseriens lilla mekaniska hjärta, som ofta tycks handla motiverad av djupa mänskliga känslor men som dömts att kommunicera enbart med hjälp av visslingar och pip. Eller See me (Luke Skywalker), detta övergivna barn utan en närvarande fadersgestalt, vars drömmar ska komma att handla om att följa sin påstått bortgångne fars fotspår som jediriddare. Jediriddare, förresten? Jediorden har i Backstroke of the West fått namnet Hopeless Situation Presbyterian Church, och kanske är denna kristna sekts stenhårda tro på Guds suveränitet närmaste besläktad med jedins syn på The Force (Original Dint).
Backstroke of the Wests största genomslag i mittfåran har kommit genom memen ”Do not want”, vilket är översättningen av Reaching the west of reaches (Darth Vaders) berömda avslutningsord ”Noooooo!”, ett ord som lite olyckligt inte förekommer på mandarin.
Ett smakprov på översättningens allmänna kvalitet ges i form av öppningsscrollningen nedan, som på ett tydligt och representativt sätt etablerar handlingens omedelbara bakgrund och uppdaterar de av oss i publiken som var lite tankspridda i slutet av Attack of the clones.
Någon gång i mitten av 20-årsåldern passerar man ett bäst före-datum efter vilket man börjar tillskriva personalen på Systembolaget stort värde som enväldig estetisk skönhetsjury. Om jourhavande kassör misstänker dig för förberedelse till brott mot alkohollagstiftningen kan du mellan raderna utläsa hyllande superlativer om persikohy, kompromisslöst hårfäste och ungdomlig fräschör* ur den vackraste komplimang det svenska språket känner:
– Leg?
Jag går väldigt sällan till Systembolaget, varför jag sedan länge misströstat om att någonsin mer få kritikerrosas på detta sätt, men! Idag hände något helt oväntat: Jag utsattes för den litterära motsvarigheten. Det hela utspelade sig på Akademibokhandeln, efter att jag vid kassan lassade fram den svenska nyöversättningen av James Joyces Odysseus (numera Ulysses) och sträckte fram visakortet. Kassörskan:
– Ska jag slå in den åt dig?
*Jag vill minnas att min vän F skrev en bloggpost om detta fenomen, varpå en kommentator som utgav sig för att själv jobba i kassan på systemet kom med en hjärteknipande sympatisk förklaring: ”Ibland frågar vi med flit, för att det ser ut som att vederbörande behöver det”.
Nedan följer den text som jag skrev för förra numret av King. Originalrubriken knycktes av intervjuobjektets kollega John le Carré: Spionen som kom in från kylan.
Carl Gustaf Gilbert Hamilton (Jan Guillou uttalat Gilbert med J) är, trots handikappet att vara fiktiv, Sveriges genom tiderna mest kände spion. Mer legendarisk än bröderna Allan och Knut Nyblad, dömda till tolv års straffarbete vardera för att ha gått Sovjetregimens ärenden på svensk mark under andra världskriget. Hamiltons öden och äventyr är långt mer omskrivna och välkända än båda Stigarna Wennerströms och Berglings. Den som kommer närmast berömmelsen skulle möjligtvis vara upphovsmannen Jan Guillou själv, spiondömd för sitt avslöjande av åsiktsregistreringsmyndigheten IB 1973. Det finns naturligtvis ett samband: Carl Hamilton föddes i den isoleringscell på Österåkersanstalten där Guillou tillbringade de sista fyra månaderna av sitt tio månader långa fängelsestraff. Det skulle dock komma att ytterligare ett decennium innan en lämplig handling presenterade sig – på ett plan från Oslo till Västerås, kort efter ytterligare en privat incident med spioneriförtecken.
– På Österåker satt jag isolerad 23 timmar om dygnet. En av de saker man har tid med under liknande förutsättningar är att läsa böcker. I likhet med alla andra människor så hade jag en lista över böcker som jag hade dåligt samvete för att inte ha läst, och mest socialt belastat vid denna tidpunkt var att inte ha förkovrat sig i några böcker av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag läste de åtta böcker som fanns, och kom till två slutsatser: För det första var de bra. Dessutom var enkelheten i deras grundidé häpnadsväckande: Ett amerikanskt format överflyttat till Sverige – man kunde vara hårdkokt även på Göta kanal, visade det sig – och dessutom fyllt med något så i sig löjeväckande (själv var jag nämligen en mycket finare typ av marxist än Maj och Per) som propaganda för Vänsterpartiet Kommunisterna. Alltså: Politisk agitation i polisromanform, som får borgarklassen att springa benen av sig för att köpa den självmant. Det var genialt. Det låg under omständigheterna nära till hands att förmoda att om man kunde göra så här med den reaktionära amerikanska polisromanen borde det gå att göra samma sak med den reaktionära angloamerikanska spionromanen.
Vidare till själva huvudpersonen: En attackdykare med hjärtat till vänster, rekryterad av Försvarsmakten för att agera spjutspets för Sveriges militära underrättelsetjänst.
– Jag trodde vid det här laget att antihjälten var på väg ut. Det visade sig förstås att jag hade fel: Kurt Wallander skulle härja i många år framöver, med dålig mage, spritproblem och bristande tvättmaskinsrutiner. Hur som helst ville jag återgå till en positiv hjälte, till en D’Artagnan. Han skulle inte vara en skrivbordsryttare av John le Carré-snitt, utan en field operator, med amerikansk utbildning och världen som arbetsplats. Men vad skulle han heta?
Denna avgörande pusselbit i konstruktionen av karaktären Hamilton kom i form av ett minne från ett politiskt möte under åren kring Kårhusockupationen. En liten men exklusiv skara politiska radikaler hade samlats för att utbyta dogmer. En man äntrar talarstolen för att hålla ett brandtal (Jan: ”något marxistiskt-trotskistiskt ditt-eller-datt”).
– Vad han sa sket jag i, eftersom jag hört det förut, men bilden av honom var fantastisk. Han var som en karikatyr på Svenska Dagbladets ledarsida av hur en politisk vänsterextremist ser ut: Runda stålbågade glasögon. Burrigt hår. Murarskjorta. Jeans med hängslen. Arbetardojor med stålhättor – som på den här tiden ännu inte bars med avsikt att sparka på meningsmotståndares tinningar med. Då och då under framförandet sträckte han en späd klasskampsnäve i vädret. Jag var bedårad. Det oförglömliga inträffar när mannen är klar, och mötesordföranden säger: ”Vi tackar kamrat Oxenstierna för det inlägget”. Kamrat Oxenstierna! Det är ju fenomenalt! Historiens örn seglar genom rummet! Min spion skulle heta Oxenstierna och vara socialist. När jag kom ut från fängelset gav en snabb studie av adelskalendern vid handen att namnet tyvärr inte var så lämpligt eftersom det bara fanns fyra-fem stycken, varav en socionom i Nacka – det var alltså kamraten.
En sakkunnig skånsk jaktkamrat vid namn Piper (grevliga ätten nr 46) löste dilemmat åt den spirande agentromansförfattaren genom att istället föreslå namnet Hamilton:
– Adelskalenderns Pettersson. Finns hur många som helst.
Mycket riktigt. De vanligaste förnamnen i släkten visade sig vara Carl, Gustaf, Gilbert och Ian. Jan Guillou, som själv lystrar till det för- och mellannamnen Jan Oskar Sverre Lucien Henri, bestämde sig helt enkelt för en kombination av de tre förstnämnda och garanterade på så vis samtliga inblandade maximal anonymitet.
– Efter att den första boken kom ut ringde det lite då och då olika medlemmar av ätten Hamilton och var mer eller mindre upprörda över detta kommersiella nyttjande av släktnamnet. De lät sig alla lugnas med det enkla beskedet att omslaget visade den medalj för tapperhet i fält som huvudpersonen tilldelats, och att ingen annan i ätten Hamilton på den här sidan slaget vid Narva lär ha dekorerats på samma sätt som bokens fiktiva ätt. Vanligaste reaktion: ”Det låter ju rasande trevligt!”
Personlig reflektion: Det var nog bäst som skedde. Namnet Hamilton får liksom en helt annan genomslagskraft i exempelvis filmslogans, det finns någon sorts inneboende agenttrovärdighet som det första alternativet saknar: ”Peter Stormare är… Oxenstierna”. Men vi går saker och ting i förväg. Det skulle dröja innan den redan färdige karaktären kamrat Hamilton såg dagens ljus i bokform.
– Jag hade en huvudperson, jag visste hur han skulle vara utbildad, han skulle tillhöra den grevliga ätten Hamilton, han skulle vara före detta anhängare av den socialistiska organisationen Clarté. Men vad ska det här användas till? Det dröjde mer än tio år att få svar på den frågan.
Ett antal underliga händelser i Norges huvudstad 1985 blev den förlösande faktorn för svensk litteraturhistorias bäst säljande bokserie. Samma händelser skulle också leda till att den norska säkerhetspolisen tvingades slösa ett antal timmar på förhör med en konstintresserad pensionerad skeppsredare från Bergen, en liten lågstadiegutt med dåligt bollsinne samt rimligtvis guttens föräldrar. Samtliga tämligen ointressanta ur nationellt säkerhetsperspektiv.
Jan Guillou, vid detta lag väl etablerad journalist och programledare för det populära Rekord-Magazinet i Sveriges Television befann sig i Oslo. Ett försenat möte ledde till lite allmänt flanerande kring den nyligen julskyltade staden, varpå han drabbades av en oväntad insikt: Han var skuggad av säkerhetspolis.
– Jag fick en varm, sentimental känsla av 70-talsnostalgi inombords. Det fanns ingenting säkerhetspolisen kunde göra mig längre, jag var oberörbar för att inte tala om oskyldig. Så jag började leka. Jag hade ju ändå inget annat för mig. Jag gjorde allt som är helt hopplöst för någon försöker ägna sig åt diskret övervakning. Jag började med att gå till Glasmagasinet – Oslos motsvarighet till NK – och begav mig direkt till avdelningen för damunderkläder. En stackars säkerhetspolis, 190 centimeter i strumplästen och iklädd skrymmande trenchcoat döljandes komplicerad radioutrustning, har svårt att smälta in där. Jag gick vidare till handskavdelningen, prövade handskar och la tillbaks dem på fel platser, medveten om att varenda en skulle komma att behöva undersökas så fort jag lämnat platsen. Tar taxi, åker bara ett kvarter. Går på enkelriktad gata, vilket innebär att bilburen polis måste åka tre fjärdedels varv runt kvarteret. Jag gick vidare upp till Edvard Munch-muséet och satte mig bredvid en äldre man i en av visningssalarna, växlade några ord. På vardera sidor om mig stod säkerhetspoliser och ansträngde sig för att framstå som intresserade av sen 1800-talssymbolism. En skolklass kommer in. Ett av barnen tappar en boll. Jag tar upp bollen, ger tillbaka den till barnet och påpekar vikten av att vara varsam med bollar på muséer. Både barnet och mannen på bänken skulle gripas omedelbart efter besöket och förhöras. Bollen skulle samvetsgrant punkteras och undersökas in- och utvändigt. Och så håller jag på.
Efter några timmars drift med myndigheterna bekräftar ett samtal från en telefonkiosk på Karl Johan att det försenade mötet på grund av utebliven barnpassning förvandlats till ett inställt möte. Jan Guillou beger sig till Fornebu flygplats och inhandlar där dagstidningarna med förhoppningen att någonstans bland nyheterna hitta förklaringen till varför han skuggats runt huvudstaden av Norges stolthet. Mycket riktigt: Av en ren tillfällighet delade Guillou hotell med en delegation från Israel. Polisen hade därmed övervakat hotellet, och upptäcker plötsligt att den välkände Palestinavännen, tillika potentielle terroristen, Jan Guillou befinner sig på platsen.
– Jag ringade in nyheten om Israelbesöket med min kulspetspenna och lämnade över tidningen till de två poliser som slagit sig ner vid samma servering, innan jag gick vidare till min gate. Det tar 55 minuter att flyga mellan Fornebu och Västerås. När jag landade hade jag hela intrigen till den första boken om Carl Hamilton.
Hur tänkte du dig att läsekretsen skulle påverkas rent ideologiskt av att läsa Hamilton?
– Ja, Hamilton är ju den vi håller på, och om han är clartéist kan det ju inte vara så fel. Det mest komiska jag varit med om i det hänseendet är ett besök på ett ställe som skinnskallarna hade vid Fryshuset på Söder. Jag ringde Anders Carlberg, som jag kände sedan tidigare, för att jag ville ha med en incident med skinheads i en roman, och undrade om det gick att få träffa dem. ”Ja, fan”, sa han, ”inga problem, gå dit en lördagkväll, då är det fullt ös.” Så jag och min hustru kliver in genom dörren samma lördag. Till helvetet. Svartmålade väggar med stora svastikor i silver. 25-30 skinnskallar står och dansar med armarna om varandras svettiga skuldror till tonerna av Horst Wessel-sången i något som påminner om en otäck scen ur en Stravinskijbalett. En sak jag lärt mig tidigt i livet var att i kris – stå still. Rör dig inte. Plötsligt är det någon som upptäcker mig: ”DET ÄR GILLO!” Sladden rycks ur PA-systemet och det blir helt tyst. ”Går det att få en öl på det här stället?” frågar jag. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Och när jag berättade att besöket handlade om forskning för en framtida Hamiltonroman visade det sig att, näst Karl XII, var Carl Hamilton deras största idol. Lite kluven blir man ju. ”Hur är det möjligt, Hamilton är ju vänsterextremist?” ”Ingen är fullkomlig”, blev svaret.
Här sitter vi med en borgerlig regering, fem miljoner sålda exemplar senare.
– Hamiltons betydelse i det sammanhanget kan jag inte bedöma. Den största enskilda gruppen läsare var yngre män som röstade moderat. Jag tror att de såg det som även utgör den enda rimliga parallellen med James Bond. Bond dök upp i ett läge där det engelska imperiet befann sig på ett sluttande plan, och visade att brittiskt stål fortfarande biter. Samma sak var det med Hamilton: Polisen framstod som inkompetent efter mordet på statsministern, ryska ubåtar drev gäck med flottan. Hamilton symboliserade kanske samma psykologiska vändpunkt som Bond för engelsmännen.
Carl Hamilton må vara en bästsäljande romankaraktär, men han har också varit en hörnsten i den svenska filmindustrins mångåriga strävan efter att producera en habil actionfilm. Huvudrollen har som gått i arv mellan svenska skådespelare med tillräcklig pondus sedan Stellan Skarsgårds insats i Täcknamn Coq Rouge från 1989. Nu, mer än två decennier senare, har det blivit dags för ytterligare en: Mikael Persbrandt axlar den hamiltonska marinuniformen i filmatiseringen av romanseriens tredje del, I nationens intresse.
Hur tycker du att filmerna har förvaltat böckernas politiska budskap?
– Det gör de inte alls. De filmmakare som tagit sin an Hamilton har sett försäljningssiffrorna och dragit slutsatsen att det finns filmpotential. Därpå läser de böckerna och inser att de är skrivna efter ett speciellt mönster: Lite action i början, därefter 250 sidor politiskt snack, lite action i mitten, ytterligare 250 sidor politiskt snack och till sist en avslutande actionsekvens. ”Här har vi åtta minuter film”, täcker de, ”allt snack går ju inte att filma”. Det är deras teori. Filmmakare är ett släkte för sig, som tror sig besitta hemligheter vi andra inte undfått nåden att begripa oss på: Den action som finns i boken går an, men den måste fyllas ut med andra spänningsmoment. Explosioner, till exempel. Det blir barnfilm: Underhållning för yngre tonårskillar som släpar med sig en tjej. Därför blir publiken fåtaligare än läsarna – mycket ovanligt i sådana här sammanhang, det brukar vara tvärtom…
Passus: Här ringer telefonen (fast lina) hemma hos Jan Guillou. Det är Aftonbladet, som vill ha en kommentar angående Björn Ranelids nyligen tillkännagivna medverkan i Melodifestivalen. Jag hör bara den halva av diskussionen som utspelar sig på min sida. Jan Guillous besked är lika raka och välformulerade som om han läst innantill från ett pressmeddelande.
– Hallå? Ja? Ja?
– Det är inte bra för Ranelid. Han lider av vanföreställningen att man får fler läsare av att medverka i den här typen av program. Det är därför han varit med i både Fångarna på slottet (sic, givetvis avsiktlig felsägning) och Let’s dance. Ranelid tillhör inte de 200 mest lästa författarna i Sverige. Det beror inte på bristen på publicitet, det beror på fel sorts publicitet.
– Han gör sig till en driftkucku istället för en intressant författare. Det är ett kommersiellt felgrepp. Han borde insett det vid det här laget.
– Nej, det är oklokt.
– Publicitet ska byggas i samklang med författarskapet.
– Ja, mer bestämda besked än så lär du inte få från någon.
– Tack. Hej.
Ingen guillousk medverkan i Melodifestivalen i faggorna, tolkar jag det som?
– Nej. Inte i Let’s dance eller Fångarna på slottet heller.
Alla har hört av sig?
– Ja. Jag har tackat nej till dem alla.
Åter till filmen: Den samlade populärkulturella bilden av Carl Hamilton blir ju trots allt en kompromiss mellan vad som beskrivs i dina böcker och de friheter som filmskaparna tar. Varför tillåter du det?
– Till att börja med trodde jag att det skulle gå att tala förstånd med filmmakare. Men jag blev bara lurad. En gång gav de mig ett falskt manus som de inte tänkte spela in, i förvissningen om att jag bara är en enkel författare som inte begriper mig på filmberättande. Ska det bli Hamiltonfilm så blir det harmlös underhållning. Det är ingenting jag hetsar upp mig över längre.
Vilken av alla svenska skådespelare som gestaltat Hamilton tycker du ligger närmast din egen vision?
– Om jag hade någon uppfattning på den punkten skulle jag inte vara så dum att jag uttalade den. Skådespelare är mycket känsliga personer. Däremot kan man tydligt se hur de skådespelare som gjort rollen haft olika metoder: Stellan Skarsgård teaterspelar Hamilton. Han är en sådan skicklig skådespelare att han kan satsa på det. Efterträdaren Peter Haber tillämpar en form av Stanislavskij-metod som går ut på att han låter uniformen spela Hamilton. Han gör inga stora åthävor. Han gör entré med dekorerat bröst och Navy SEALS-märke och låter alla förstå att han utan problem skulle kunna avrätta en Bergling i Moskva. Han är mer än någon annan den återhållsamme gentlemannen i skaran, den ende som själv har en överklassbakgrund i likhet med Hamilton. Näste skådespelare, Stefan Sauk, satsar oerhört mycket på det militärt fysiska och gör honom snarare till en sergeant från Sundbyberg än en greve Hamilton. Peter Stormare gör parodi med sin actionkomedistil. Med Persbrandt är vi tillbaka på ruta ett: Han gör rollen på samma sätt som Stellan Skarsgård.
Filmen I nationens intresse tycks ha väldigt lite med boken att göra, av synopsis att döma.
– Jodå, det har den visst. Det som antyds i titeln handlar om ett mord Hamilton begått, som på grund av nationens intresse inte kan utredas enligt lag. Det nationella intresse som gjorde Hamilton juridiskt immun i boken handlade om ryska ubåtar. Inga småsaker som mord – eller ens skattebrott! – hade kunnat få myndigheterna att ingripa. Konflikten är moderniserad till att handla om svensk vapensmuggling till tredje världen. Det gäller att sätta stopp för det hela innan Sverige bli internationellt skandaliserat. I det läget börjar en polis att nysta i Hamiltons inblandning i det aktuella mordet. Grundfrågeställningen gick jag med både till före detta IB-chefen Birger Elmér och Säpos Ulf Samuelsson: I vilket läge skulle en operatör inom underrättelsetjänsten bli juridiskt immun mot ett mordåtal? På 80-talet var båda överens: Har han något med ryska ubåtar att göra kommer ingen polis att släppas inom räckhåll vad han än gör. Den viktigaste konflikten, den punkt där nationen medvetet sätter lagen ur spel, är intakt i filmen.
Hur involverad har du varit i själva arbetet?
– Sådär. Jag har varit mitt uppe i arbetet med vad jag anser vara mitt livs viktigaste litterära projekt, vilket betyder att jag varit rätt upptagen.
Hur trivs du i dagens politiska samhälle?
– Jag känner mig lika extremistisk som någonsin, men också förvånad över att Sverige har gått så långt åt höger: Att moderaterna är vårt största parti, som tycker att vi rika ska få mer pengar på bekostnad av de mindre rika – och det finns det en folklig majoritet bakom. Vi ska försämra skolan, vi ska rasera vår apoteksservice så att skattesmitarbolag från Jersey kan smuggla ut våra skattepengar samtidigt som de lyfter bidrag, tågen ska sluta gå så att privata företag ska göra vinster – är jag den enda som är emot detta? Är svenska folket positiva till dessa galenskaper?
Hur mycket skulle du uppskatta att du har betalat i skatt under din karriär, mellan tummen och pekfingret?
– 100 miljoner. Mellan tummen och pekfingret.
Skatteplanerar du?
– Ja, jag skatteplanerar negativt i syfte att betala mer skatt än nödvändigt. Vilket inte så lätt nu när den borgerliga regeringen sänker skatterna för oss välbeställda. Jag får göra en cocktail mellan sociala avgifter, som ju är väldigt höga för författare, och utdelning på aktiekapital. Skulle jag bara betala en författarskatt så blir den förvisso uppemot 90%, och det tycker jag är fel, det är för mycket. Det är därför som alla författare som kan försörja sig på yrket har aktiebolag och driver sitt författeri som en bolagsform. Då deklarerar de så gott som alltid väldigt låg inkomst. Samtidigt som författaren ifråga säger sig vara rik som ett troll så är deklarationen av förmögenhet och årsinkomst alltid under miljonen. Sådant håller inte jag på med. Jag och Henning Mankell, i vars bolagsstyrelse jag sitter, är överens om hur rika författare ska hantera sina skatter. Det går alldeles utmärkt.
När du väljer att kalla dig socialist och ta konsekvenserna genom att betala vad ett rent samvete kostar, hur känns det att se socialdemokratiska politiker fatta privatekonomiska beslut som förefaller gå stick i stäv mot deras egen ideologi?
– Det känns märkligt. När jag grubblar över det tror jag att det handlar om en kulturell fråga. Det första politikerna, oavsett partitillhörighet, får lära sig är nog hur man fixar reseräkningarna. Sedan blir detta för yrkespolitikerna en självklarhet. Det är klart att det inte borde vara möjligt att kalla sig socialdemokrat, sjunga på första maj och sedan snika åt sig extra bidrag.
Vad tror du kommer att hända med Håkan Juholt?
– Jag tror att de politiskt motiverade dreven kommer att döda hans politik. Det är avsikten. Han kommer att bli omöjliggjord gång på gång. Och utskrattad. Det går inte att ta igen.
Något av det mest provokativa för min generation och för majoriteten av de efterkommande är när äldre, väletablerade män med grundmurat intellektuellt alibi uttalar sig i nedsättande ordalag om sociala medier.
– Det har jag upptäckt.
Men du gör det med nöje?
– Det var ett kortvarigt nöje. I vissa lägen är det bättre att hålla käften.
Om fem minuter följer den intervju jag gjorde med Jan Guillou till det nummer av King som ersattes i butikshyllorna igår. Först några ord om själva upplevelsen.
Att träffa folk som till följd av sitt kändisskap varit en perifer del av ens liv så länge man kan minnas är alltid smått surrealistiskt. Jan Guillou är dessutom en person som man ogärna vill göra bort sig inför, inte minst eftersom jag förmodade att han inte skulle vara blyg att påpeka det. Icke desto mindre begav jag mig till Banérgatan och slog mig ner i den guillouska soffhörnan för kring 90 minuters samspråk. Det var, som mycket annat i yrkeslivet, inte så farligt som förmodat.
De flesta intervjuer kräver en hel del efterarbete. Det sätt som folk i allmänhet talar på behöver gå igenom viss språklig retuschering för att se bra ut och spara utrymme. Exempel:
Ordagrant: – Ja, eh, jag tror inte att… alltså, vad jag menar är att elefanten kanske inte stampade ihjäl alla clownerna för att den var ond av naturen – Lotta, kan du sätta på lite mer kaffe? – utan för att den blev dragen i snabeln. Eller nåt.
I publicerad text: – Det är fullt möjligt att elefantens handlande motiverades av provokation, snarare än medfödd ondska.
I fallet Jan Guillou behövdes inga omskrivningar av den här typen. Han talar, bokstavligt talat, som en bok: Några veckor innan jag träffade Guillou svängde jag förbi Piratförlaget och plockade upp hela karlns backkatalog (förutom att jag vet ungefär lika mycket om Jan Guillou som alla andra svenskar så hade jag sedan tidigare bara läst Ondskan och böckerna om Arn Magnusson, och intervjun gjordes med anledning av Hamiltonfilmatiseringen). Jag började med att läsa självbiografin Ordets makt och vanmakt från 2009 – en mycket intressant bok inte bara för den som vill veta mer om författaren själv, utan även ett spännande tidsdokument. Många av de frågor jag ville ställa fick svar redan i boken, men behövde icke desto mindre ställas personligen för att ge form åt intervjuns tema.
Det visade sig att många av dessa frågor ledde till monologer* som ord för ord, formulering för formulering, stämde överens med motsvarande stycken i boken, som om han skulle läst innantill. Och samtidigt inte: Jan Guillou återberättar historierna med stor inlevelse och på ett dramaturgiskt överlagt sätt. Jag blev rätt imponerad av detta, inte minst eftersom det stämde väl överens med ett helt annat stycke i Ordets makt och vanmakt som handlar just om författarens inställning till att själv bli intervjuad. Han berättar hur det ligger i hans eget intresse att leverera en intressant intervju, oavsett om det är exakt samma frågor som han fått sig ställda hundra gånger tidigare. Hans metod går ut på att omedelbart försöka glömma bort varje genomförd intervju, och på så sätt återuppleva samma historier i realtid nästa gång en journalist dyker upp. Det verkar fungera alldeles utmärkt. Jag är van vid att sitta med en transkribering och städa upp språk, i Guillous fall blev det paradoxalt nog ännu mer tidskrävande, för att återge hans egna formuleringar exakt.
Kristofer Ahlström kom med liknande betraktelser på sin blogg, i samband med det intervju han gjorde för Café tidigare i fjol.
Själv har jag berört ämnet Guillou tidigare här, här och här.
*Jag klockade en av dem till strax över 20 minuter, utan att tappa stringens en enda gång.
Som ni eventuell kan ha märkt har det börjat rulla reklam för humorduon Erik och Mackans nya alster, …knäcker den manliga koden. Jag intervjuade Mackan Edlund (kortare, mörkhårigare) sensommaren 2010. När man intervjuar folk lär man sig snabbt att väldigt få människor klarar av att leverera användbara one-liners på beställning, men Mackan var mycket kvick. En favorit, med stort pluspoäng för självdistansen:
Kan du avsluta följande mening: ”Filip och Fredrik är som Erik och Mackan, fast för folk som…”
– ”…kan engelska.”
”Erik och Mackan är som Filip och Fredrik för folk som…”
– ”…gillar bredbildsformatet.”
På måndagar skriver bloggen om tv.
Föreställ dig att du är tjock och mobbad. Ditt förnamn uttalas sällan eller aldrig utan prefixet Fet-. Detta gör dig deprimerad och nedstämd. Din enda ventil är att fly verkligheten in i penna-och-papper-rollspelens fantasivärld, där du får leva ett helt annat liv som en respekterad, rättrådig men dödsföraktande krigare vid namn Dufresne (döpt efter en annan utbrytarkung, Tim Robbins karaktär från Nyckeln till frihet). Några skolkamrater ser hur dåligt du mår, och även om de inte är dina vänner bestämmer de sig för att försöka muntra upp dig, att visa dig att det finns saker att leva för. De misstänker nämligen att du kontemplerar självmord. Så de styr upp en rollspelssession, där de, trots att de själva inte vet någonting varken om drakar eller demoner, siktar på att bekräfta dig och i möjligaste mån återställa ditt självförtroende. Du går, med viss tveksamhet, med på det.
Dessvärre finns det andra som mår dåligt: Gruppens minst populäre medlem, som tack vare sin monumentala taktlöshet inte bjudits in till rollspelandet, dyker plötsligt upp, är förbannad och kräver att få medverka. Han deltar inte för att på rollspelsvis samarbeta med er andra: Han känner sig förbisedd och åsidosatt, och vill lära hela gruppen en läxa – genom att ge sig på dig, som, trots att du själv blivit inbjuden och är helt oskyldig i sammanhanget, råkar sitta i hans stol. En bit in i spelomgången lyckas han med synnerligen tveksamma metoder få kontroll över den näst intill allsmäktige draken Draconis, en varelse med tillgång till en uppsjö magiska besvärjelser. En av dem leder till metamorfos: Den drabbade spelarens karaktär förvandlas till den form som drakkontrollanten avgör. Och han kastar den på dig.
Vilken form ska Dufresne anta? frågar spelledaren. Svaret:
– Tjock.
Det här är tv-serien Community när den är som bäst. Avsnittet heter (liksom spelet) Advanced Dungeons & Dragons, det fjortonde i andra säsongen, och lyckas vara hysteriskt roligt utan att exploatera sina karaktärer: Ett i mångt och mycket misslyckat rollspelande blir plötsligt en fråga om liv och död för alla inblandade, när den fantasi som förmodas vara den sköra tråd på vilken hela gästkaraktären Fat Neils existens hänger, plötsligt hotas. Den harmlösa strid mot ondskan som rollspel utgör förvandlas som genom ett trollslag – bokstavligt talat – till en kamp mot reell ondska. Alla våra bästa komediserier tar med stor framgång steget bortom genrekonventionerna och introducerar äkta känslor, och vinner på kontrasten. Avsnittet blir inte sämre av sitt mästerliga hanterande av fantasyklichéer, i form av en eterisk kvinnlig voiceover och seriens ledmotiv omorkestrerat till svulstigt bläckblås.
Det tog lång tid för mig att hitta Community. Serien sändes på TV6 tills alldeles nyligen, och det var en samling missvisande hopklippta reklamspotar på kanalen som fick rakt motsatt effekt än den avsedda och avskräckte mig från att titta. En god vän vars populärkulturella referensram är oförvitlig vad mig anbelangar rekommenderade dock serien med idel superlativer. Inte ens detta hjälpte, tills jag av en ren händelse råkade hamna framför en repris som gav mersmak.
De kring 60 avsnitt som spelats in – två och en halv säsong – kan inte nog rekommenderas. Återstoden av den tredje säsongen ska enligt löfte från hemmakanalen NBC sändas, men har skjutits upp och fått en så kallas mid-season replacement till följd av icke godkända tittarsiffror. Dessa ska dock inte misstas för ett mått på seriens kvalitet, som är av högsta klass från första till sista bildruta. Skaparen Dan Harmon har annars gjort sig bemärkt för sitt arbete med Sarah Silverman på Comedy Central, och det är bara att hålla tummarna för att den omfattande slacktivistaktion från fansen som nu pågår för att rädda serien tinar tjälen i kanaldignitärernas cyniska hjärterötter. Om inte går det utmärkt att se om rubbet både en och två gånger, vilket är vad jag gjort under de senaste två månaderna.
På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Är du inte intresserad av inbördes beundran är du hjärtligt välkommen åter på måndag morgon.
En bloggkommentator hos min vän Fredrik Backman ställde en fråga för några dagar sedan, apropå ett inlägg om vårt gemensamma och totalt friktionsfria delande av kontor: Varför skriver din vän N aldrig om dig? Ja, det kanske verkar otacksamt, inte minst med tanke på att han med en generös länk ökade besöksfrekvensen här i krokarna med runt 1500 % för någon månad sedan. Jag inser att det som efterfrågades kanske snarast var återgivandet av en kort dråplig dialog eller burlesk anekdot, men det är inte så jag jobbar. Så, bäste Adam, inta vänligen startblocken för 7 000 tecken förbehållslös hyllningsbukkake med latent homosexuella förtecken, och kom ihåg att det var du som bad om det.
Jag kom i kontakt med Fredrik på precis samma sätt som majoriteten av alla andra: Genom det han skriver på nätet. Detta var någonstans mellan 2005 och 2007, när vi båda befann oss i det bördiga mylla som odlade oss, han på Moore, jag på Slitz (”Det var en kul grej?” Hmm. ”Det var på den tiden den var en musiktidning?” Knappast. ”Sexualisering av det offentliga rummet stod vid tillfället högt på min personliga agenda?” Nja.). Fredrik bloggade, jag läste. Jag har aldrig kunnat värja mig för bra text, må så vara att den producerats för konkurrerande verksamhet*. Och ni vet hur det är: När man läst tillräckligt med Backman får man för sig att man känner honom. En dag bloggade han om att han låg hemma sjuk, och ville ha ett tips om någon hemsida som streamade amerikansk tv. Jag drabbades av plötslig empati och skrev ett instruerande mejl med mina egna digra erfarenheter i ämnet – det här var i en veva då jag slutat dricka och som ett led i detta även slutat umgås med folk, och då mitt förhållande till min dåvarande flickvän (nuvarande fru) ännu inte utvecklats till att ta upp majoriteten av min fritid.
Vi hade förstås ganska mycket gemensamt, likartade yrken och i princip jämnåriga (Fredrik är ett år yngre än jag om man ska tro personnumren, men är i själva verket mycket äldre, i ordens bästa bemärkelse). Så vi fortsatte mejlväxla. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi träffades AFK för första gången, men det handlade nog om år. Jag sa upp mig och började frilansa 2008, Fredrik året därpå. Vi fick ännu mer gemensamt. Jag minns inte vem som kläckte idén om kontorsdelande, men det lär ha hänt sent anno 2010.
Hur kommer det sig att Fredrik är så bra på det han gör? Mmm. Isaac Newton träffades i huvudet av ett äpple i mitten av 1600-talet, och formulerade sina än idag tillämpliga lagar för kroppar i rörelse. Den tredje: Två kroppar påverkar alltid varandra med lika stora men motriktade krafter. En blogg och dess läsare, i det här fallet. Lagen är tillämplig på skriven text, och på sociala medier i synnerhet: Den som ger bort saker får saker tillbaka. Ju mer, desto mer.
Många skribenter tyngs med tiden ner av ett växande ego (inte sällan med all rätt – det är inte ovanligt att arrogant folk har mycket att vara arroganta över, för att parafrasera Churchill). Detta gör oss vaksamma för hur vi framställer oss själva i textform. Vi går gärna den säkra vägen genom att definiera oss i negationer: Det här är dåligt, det här tycker jag inte om (i regel sådant som ingen annan i den primära målgruppen heller tycker om, varför beteendet är mindre motsägelsefullt än det låter – att skriva provokativa texter om Melodifestivalen leder inte till några större kontroverser när alla dina läsare är hipsters). Ironi är ett ständigt gångbart redskap i sammanhanget, lättförsvarad, osårbar. Resultatet är inte bilden av en verklig människa, utan en förment studie i perfektion, med varierande framgång. Det är därför den inte berör dig på något djupare plan. I många fall är skrivandet heller inget självändamål, utan ett redskap för att levla upp i branschhierarkin, mot redaktör, chefredaktör eller annan administrativ post med korresponderande ökning i månatligt kontosaldo i utbyte mot bekvämare arbetsuppgifter – förvånansvärt många som skriver väldigt bra tycker inte speciellt mycket om det. När folk som dessa når tillräckligt stor publik börjar de fotografera sina lunchtallrikar, i tron om att läsekretsen är lika intresserad av vad vi äter som av vad vi skriver. Vi som går i den fällan väljer att mata vår fåfänga på bekostnad av textkvalitet och underhållningsvärde. Detta är allt som Fredrik inte är.
Fredrik skriver väldigt medvetet för att underhålla, alltid, bryr sig mer om läsaren än om sig själv. Det ligger stora mängder jobb bakom allt han skriver – även om han förefaller ha välsignats med en omgivning som ger upphov till dråpliga situationer krävs enorm fingertoppskänsla för att förmedla det på ett sätt som är lika roligt, begripligt och överraskande som det var i verkliga livet. Att bara transkribera något som hänt leder oundvikligen till den typ av antiklimax som efter verbalt framförande brukar följas av a) syrsornas ensliga sång och strax därpå brasklappen b) ”det var nog roligare om man var där själv”. Jag vet för att jag har försökt och misslyckats.
I takt med att Fredrik blivit allt mer framgångsrik ringer folk honom i tid och otid för att erbjuda diverse jobb. Inte sällan krönikor, ett format där han nådde levelhättan redan för några år sedan. Många kolumnister väljs ut för att de redan har en etablerad publik och att tidningarna vill införliva denna med sin läsekrets. Den ledsna ekvationen brukar se ut som följer: Ju bekantare ansikte, desto lägre krav på konsekvent verkshöjd. Sörjan av strödda meningar överlåts att städas upp till publicerbar kvalitet av jourhavande redaktör. Fredriks fungerar inte alls så, trots en läsekrets stor nog att berättigat inlämnandet av ren rappakalja. Det är texten i sig som står i centrum, varje gång, aldrig uppmärksamheten, aldrig arvodet, aldrig bekräftelsen. Jag vet inte hur många gånger jag har sett honom förpassa helt färdigskrivna krönikor till papperskorgen och börja om från noll med ett nytt ämne, för att han själv inte tycker att de håller acceptabel kvalitet. I hans ögon utgör de små svek mot läsaren, och det är där ett sluttande planet mot det mediokra börjar. Fredrik vet det, och det är därför han aldrig tillåter sig själv att ha en dålig dag på jobbet. Det är därför det i regel tar några veckor innan han är den bäst betalde kolumnisten var han än anlitas; för att alla får valuta för sina pengar, läsaren mer än någon. Inse vidden av att dela kontor med en sådan kollega. Inspirationen. Komplexskapandet. Men mest inspirationen, och skratten.
Varför tror annars begåvade skribenter att man kan bli älskad av en publik utan att ge dem något relevant i utbyte? Vi som skriver provokativt, ironiskt, elitistiskt, personkultsbyggande, självmedvetet – vi dömer oss själva till begränsat genomslag. Fredrik ger så mycket av sig själv i sina texter: Skämten är alltid på hans egen bekostnad. Han har råd. Därför får han också så mycket tillbaka. Och när humorn förbyts i allvar, i texter om kärleken till familjen, då känns det på riktigt. När du får folk att skratta vet du att du har talang, när du får dem att gråta vet du att du är exceptionell**.
Vänta bara tills ni får läsa böckerna.
*Det finns en olycklig baksida av samma mynt. Jag har väldiga problem med dålig text; om något är särskrivet, felaktigt eller bara illa genomtänkt drar jag instinktivt slutsatsen att det är precis så skribentens tankar ser ut. Jag ser framför mig ett kaotiskt inre liv fyllt av versala budskap, särskrivningar, haltande liknelser och övergrepp på bisatser. Jag hatar mig själv för det, förstås, helt enkelt för att det inte stämmer alls.
**En annan ledtråd är när det uppstår en egen subkultur kring din blogg som annekterar kommentarspåret som ett improviserat chattforum på veckovis basis.
Sent tillägg: Efter att Fredrik rannsakat sitt minne kan vi fastställa att första gången vi sågs personligen var under premiärvisningen av Indiana Jones och kristalldödskallens rike. Bara en sådan sak.
På torsdagar skrivet bloggen om musik. I dag, till följd av allmän ämnesbrist, om ett djupt känt personligt handikapp.
I mitt kärnfulla inlägg om filmen Titanic från i julas nämnde jag i förbigående det tunga arv jag fått bära genom livet i form av ett biologiskt imperativ som gör att jag börjar gråta explosivt dels vid känslodemonstrationer, och dels till följd av vissa tonfrekvenser. Det händer inte sällan att båda faktorerna överlappar, vilket leder till en effekt som ökar med kvadraten. När en kompositör med det rätta handlaget anlitats för att tonsätta material med korrekt känslomässig laddning kan det bli riktigt grisigt. Det finns i synnerhet ett tillfälle som uppfyller rätt gränsvärden både på X- och Y-skalan, och som ställer till med en total emotionell massaker vad mig anbelangar. Du kommer säkert tycka att det låter konstigt. Det brukar folk göra. Betänk dock att ur mitt perspektiv är det ni som framstår som sociopatbetonade monster med ett härsket nattsvart vakuum där själen skulle suttit. Hur som helst: Det är när tecknade figurer sjunger.
Jag är inte säker på att jag vill följa den självanalytiska tråden ända till själva nystanet, men min preliminära hypotes är att det rör sig om en oväntad synergieffekt mellan nostalgi över barndomens svunna oskuld och det antal svängningar per sekund som en mänsklig röst får när den pitchas upp till heliumnivå.
Vi som rutinmässigt faller i gråt när tecknade figurer sjunger får lära oss att det finns grader även i helvetet. Man kan till exempel komma undan med att torka en tår i mitten av Lejonkungen utan att framstå som labil, så länge man försöker undvika att göra det när Timon och Pumbaa tolkar The lion sleeps tonight. Givetvis blir jag helt förstörd när det faktiskt finns en sorgebetonad emotionell klangbotten i framförandet, typ när Bright eyes spelas i Den långa flykten medan Fiver svävar mellan liv och död (ja, jag vet att det är Art Garfunkel som sjunger i fullkomligt normalt tonläge och inte någon av kaninerna, men det går jättebra ändå). Två av mina mest uppslitande gråtattacker har provocerats fram av de vemodiga eftertextsångerna Flying dreams från Secret of NIMH respektive Itsumo nando demo från Spirited away, men då var jag också redan genuint nedslagen över att dessa båda utmärkta filmer just tagit slut.
Tyvärr spelar musikens sammanhang inte så stor roll, tydligen, bara den framförs av tecknade figurer. Jag har rörts till tårar av sånger som oväntat dykt upp i Futurama. I ett avsnitt av Community framför två livs levande skådespelare sången Somewhere från Resan till Amerika, och bara minnet av filmen fick katastrofala följder för den t-shirt jag råkade bära vid tillfället. Allra mest traumatisk har varit Trey Parkers musik ur South Park: Bigger, longer and uncut, speciellt eftersom det är en film jag älskar, ofta känner för att se och gärna introducerar andra till om de mot förmodan råkat missa den. Det händer mot sista tredjedelen av filmen, då det kommer ett massivt sångparti som i sig är en pastisch på en sekvens ur musikalen Les Misérables. I scenen, känd som La Resistance Medley, blandas teman från hela filmen, och det är när man sitter och lipar till Terrence and Phillip sjungandes shut your fucking face, uncle fucker som även ens närmaste vänner försiktigt börjar backa från platsen. Jag vet inte. Jag har mina problem, jag som alla andra, som Toke säger till Röde Orm när kung Harald sätter sig på hans kista med en bortrövad konkubin i, och det finns ju trots allt folk som attraheras sexuellt av döda kroppar.
Jag noterar att du gärna släpper alla vikter som du lyfter från midjehöjd. Kan du berätta lite om det?
– Ah, det. Jag är glad att du frågade, det händer förvånansvärt sällan. Låt oss som exempel ta den här skivstången som jag för tillfället trakterar i marklyftssyfte. Som du ser har jag packat på rätt många viktskivor. Stången inkluderad har vi 140 kilo här. Ja, jag vet! Och trots att jag står här och kör superset mitt på SATS Odenplan, detta fysikens tempel, denna innerstadens ludus, skulle du bli bestört och förvånad om jag berättade hur lite uppskattning man får. I dagens IT-samhälle är det svårare än någonsin: Folk glider runt med lurar i öronen, helt i sin egen lilla värld. För att så att säga penetrera bruset krävs att man anstränger sig, och det är alltså då jag helt enkelt väljer att inte fullfölja rörelsen, utan bara släpper hela ekipaget från höften, varpå det låter lite som om den ansvarige ingenjören katastrofalt missbedömt dagens sprängladdningsranson för Citytunneln.
Du vill göra folk uppmärksamma på hur tungt du lyfter?
– A'psis.
På tisdagar skriver bloggen om böcker. Denna tisdag om två verk som båda bär titeln The Kindly Ones.
Titanen Kronos kastrerade sin far, Uranus, och lobbade ut de avskurna genitalierna på havets våg. Ur blodsdropparna sprang tre varelser: Alecto, Megaera och Tisiphone. Varken gudar, titaner eller människor: De är furierna, erinnyerna, tre existenser med vagt kvinnliga förtecken vars uppgift är att utkräva hämnd. Inom den grekiska tankevärlden var deras vedergällning så fruktad att deras ursprungliga grekiska namn, med betydelsen ”hämnarna”, inte användes med tanke på risken att kränka dem och ådra sig oönskad vrede. De gick istället under namnet eumeniderna, de vänliga, de välvilliga. De förföljer utan misskund den skyldige tills hen själv ställer sig till rättvisans förfogande, och de går inte att undgå.
The Kindly Ones är till att börja med titeln på Jonathan Littells digra lunta från 2006. Den översattes relativt snabbt, med tanke på omfånget, och kom på svenska 2008 under titeln De välvilliga. Bokens 900 sidor är en fiktiv självbiografi av en Maximilien Aue, en SS-officer som undgått rättvisan och tack vare sina utmärkta franskakunskaper lyckats etablera en ny identitet som innehavare av ett skrädderi i Paris efter krigsslutet, där han lever ett dubbelliv med en ny familj som inget vet om hans förflutna som krigsbrottsling och medskydlig till folkmord. I The Kindly Ones återberättar han sina minnen, först som låggradig medlem av en insatsgrupp i Ukraina, därefter som en av få överlevande ur det apokalyptiska slaget om Stalingrad, och avslutningsvis som en del av administrationen av tredje rikets koncentrationsläger.
Liksom sin huvudkaraktär – Aue är i grund och botten homosexuell, men även djupt förälskad i sin tvillingsyster, både plågad av sina missgärningar och amoralisk – är författaren Littell själv en motsägelsefull person. Han är amerikan, men boken är skriven på franska. I Frankrike höjdes den till skyarna som ett litterärt mästerverk och sålde efter en mängd panikartade nyupplagor 700 000 exemplar, medan samma bok i Tyskland möttes av avsky. Den har kallats genial, den har kallats djupt cynisk våldspornografi. Den research som ligger till grund för de faktiska händelser som beskrivs har däremot ingen klagat på: Den är klanderfri. Själv har jag blandade känslor. När en bok blir för lång och för komplex innehåller den så mycket att det är svårt att tycka en enda sak – mitt förhållande till The Kindly Ones påminner mycket om mitt förhållande till Roberto Bolanos 2666. Det finns mycket att tycka, både bra och dåligt. De skapar egna mikrokosmos fulla av blandade kvaliteter, men jag kommer aldrig glömma någon av dem. Möjligtvis är det denna typ av litteratur som bäst imiterar livet: Ens vardag är sällan bra eller dålig, och oftast både och.
The Kindly Ones är även titeln på den näst sista delen av Neil Gaimans makalösa seriesvit The Sandman. Jag har nämnt den i förbigående förut, och ombetts skriva mer om den av den vetgiriga populasen, men inte kommit mig för att göra det förrän nu. The Sandman är den tio volymer långa historien om en familj varelser som förefaller existera utanför tiden, The Endless, som var och en förkroppsliga delar av den mänskliga tillvaron: Dream, Death, Destiny, Destruction, Desire, Delirium, Despair. Som titeln antyder kretsar handlingen kring Dream, den antropomorfa inkarnationen av våra drömmar. Serien gick kontinuerligt från 1988 till 1996, och räknas idag till den västerländska serievärldens mästerverk, bredvid klassiker som Watchmen och The invisibles. Neil Gaiman har efter The Sandman ömsat medium och skriver mest böcker, som ofta är förbluffande enkla och okomplicerade i jämförelse med The Sandmans spretighet, oförutsägbarhet och komplexitet. Serien börjar i det tidiga 1900-talets England, där en ritual utförd av ett magiskt sällskap går fel. Man försöker snärja och fängsla döden, men fångar i stället dödens yngre bror, drömmen: En naken, benvit, utmärglad man som fängslas i en glaskula, bortglömd i en källare i 72 år, utan att säga ett ord, utan att röra sig. Tills vissa omständigheter tillåter flykt, och lämnar honom att återerövra sina drömdomäner i det mänskliga undermedvetna. Jakten på hans stulna verktyg leder honom genom helvetet till en ödslig vägkrog någonstans i den amerikanska mellanvästern, där den första volymen får en ände med förskräckelse.
Med drömmen, synonym med fantasin i Gaimans verklighet, som övergripande tema fortsätter The Sandman att utforska en stor mängd mänskliga myter. Gaimans enorma belästhet låter honom sömlöst fläta in litterära figurer som Shakespeare och Chesterton i en väv av grekiska gudar, franska revolutionen, nordisk mytologi och bortglömda serieuniversum. Fantasin förenar dem alla. Det mest egenartade temat i The Sandman är att något är fel med protagonisten, något som blev uppenbart för honom själv under sju decenniers kontemplation i en sfär av glas. Hans tillvaro tillåter ingen förändring, men kanske eller kanske inte börjar han iscensätta sitt eget självmord; inte okomplicerat om man existerar utanför tiden i ett tillstånd mer eller mindre utan orsak och verkan.
The Kindly Ones, det nionde albumet av tio, är egentligen det sista. Avslutningen, The Wake, utgör mer av en epilog. Hela sviten finns fortfarande i allra högsta grad i tryck, och hittas eller beställs enkelt från din lokala seriehandlare eller via nätet. Eller så finns det naturligtvis andra lösningar.
Edit: Glenn Danzig, som jag intervjuade för några år sedan, har en litet serielabel vid namn Verotik på sidan om sin huvudsakliga karriär som skräckbarytonsångare. När jag förde The Sandman på tal som en av mina favoritserier kom han med ett kortfattat avvikande utlåtande:
– That's not a comic, that's a fucking sleeping pill.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@egmont.se
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Kristoffer Vural
Marknadschef: Sandra Pärn
Annonser: Annelie Söderstedt
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
