Kulturkrock

It's alive!

2017-01-23 14:30 4 kommentarer

Utsläpad ur bloggdvalan för att skriva om Tom Hardys nya HBO-burna projekt Taboo märker bloggen hur klockan sakta men säkert börjar släpa sig närmare hämtningsdags på förskolan, och låter sig därför nöja med att som livsbesked citera några snabba visdomsord från bloggens gode vän, batteristen Sonic, mött på lunch idag för att diskutera Paul Verhoeven och gamla synthar. Av rent retoriska skäl frågade jag Sonic om han läst några bra böcker på sistone, i full vetskap om att han i hela sitt liv endast läst halva första kapitlet av Neuromancer samt skummat igenom delar av Erich Maria Remarques På Västfronten Intet Nytt som en del av ett skolarbete. Han blev inte svaret skyldig.
– Är inte böcker rätt kvasiintellektuellt? Är inte de, du vet, första steget mot att börja uppskatta doften av sina egna fisar?
Touché.

2017-01-23 14:30 4 kommentarer

Kulturkrock³

2016-12-31 09:35 7 kommentarer

BoxOfGriefPic.jpg

Bloggen må ha nämnt att Clive Barker var en viktig litterär röst under min ungdom. Svår att undvika om man gillade splatter på film under det mycket tidiga 90-talet, och än mer så om man engagerade sig i papper-och-penna-rollspelet Kults majestätiska världsbygge. För min del anser jag att Clive och hans musa tog farväl av varandra någon gång mellan 1992 års The Thief of Always och 1994 års Everville, varefter allt jag läst av mannen varit en sorglig påminnelse om hans glansdagar. Men vilka glansdagar: Books of Blood (en blandad giv, förvisso)! Cabal! Imajica! Men mest av allt, The Hellbound Heart, Clives magnum opus som jag läst många gånger och som fortsätter att fascinera, nu som ett litterärt dygdemönster. Denna till omfånget blygsamma roman ger mig känslan av att ha skrivits på mycket kort tid, men i en störtflod av inspiration. Den är dessutom så enormt disciplinerad i sin stil, utan överflödiga karaktärer, förvecklingar eller ord, varav samtliga blev någonting Clive kunde unna sig senare, då hans kommersiella potential blivit uppenbar. Ur The Hellbound Heart sprang hela filmfranchisen Hellraiser, och undantaget den första filmen och, om man är på generöst humör, den andra är det kanske ingen självklar komplimang, men Hellraiser kom även att bli en långkörande serietidning som blev plantskola bland annat för syskonen Wachowski (Matrix, etc) och som tidvis firade stora triumfer genom att förflytta den ursprungliga mytologin till oväntade miljöer: Vilda västern. Mayariket. Vad jag vill ha sagt är att The Hellbound Heart, sin korthet till trots, innehöll idéer av en styrka som lät dem fortsätta at fermentera i decennier.

Men det här handlar inte om Clive Barker, mer än för att bevisa att ingenting någonsin händer i mitt liv utan att jag har läst det i en bok först. Katalysator för händelserna i The Hellbound Heart är en liten låda som även är ett pussel, konstruerad under den sena 1700-talet av en viss Philip Lemarchand, till vardags sysselsatt med att bygga mekaniska, klockspelsförsedda fåglar. Lemarchands låda, mer känd som Lament Configuration, har förmågan att öppna en portal till en annan dimension, befolkad av demonliknande figurer som mer än något annat vill dela med sig till mänskligheten i allmänhet och pussellådans lösare i synnerhet av sin stora kärlek för smärta, i regel manifesterad i form av krokförsedda kedjor som dyker upp från illa ljussatta ytor i deras omedelbara närhet.

Som mångårig anhängare av The Hellbound Heart och av dess seriederivat har pussellådor alltid haft en särskild attraktionskraft för mig. Därför är det kanske förvånande att det dröjt ända tills härom månaden innan jag tog mig an Rubiks kub för första gången. Jag minns en från min uppväxts 80-tal, som måste tillhört min äldre halvbror, och jag har sedan länge ägt en monokrom kub där de sex sidorna är beklistrade i gråskala, men den har alltid varit ett prydnadsföremål. I samband med upptäckten av Tekniska Museet (i sviterna av familjetillökningen) köpte jag hur som helst min första konventionella Rubiks kub, och föresatte mig att utreda till vilket helvete den var kapabel att öppna portaler.

Ett ganska monotont sådant, visade det sig. Det föresvävar mig att många som inte vet någonting om Rubiks kub delar samma vanföreställningar som en gång plågade mig, det vill säga att kuben är en sorts IQ-test som ställer stora krav på tredimensionellt tänkande och eventuellt fallenhet för matematik. Det är möjligt att så en gång var fallet: Det finns ingenting som hindrar dig från att köpa en kub pronto, ignorera de vedertagna metoder som finns för att lösa densamma och utveckla en helt egen dito. Det kommer sannolikt att ge dig ordentlig valuta för pengarna och, i händelse av framgång, stärka ditt självförtroende. Å andra sidan är risken överhängande att din kub inte överlever de många kollisionerna med allt det du i frustration kommer att kasta den på.

Det krävs i första hand inte intelligens för att lösa en Rubiks kub, annat än den intelligens som är nödvändig för att inse behovet av och söka upp information om hur man löser den. Därefter handlar det om att lära sig ett antal rörelsemönster – algoritmer kallade i sammanhanget – utantill. Det är rätt kul om man gillar sådant, särskilt eftersom man misslyckas rätt ofta under de första försöken utan fusklapp och får börja om, varpå man långsamt blir bättre. Men det handlar, som så mycket annat i livet, om repetition. Detta är anledningen till att den stora sporten inom Rubiks kub tvingas koncentrera sig på andra parametrar än själva lösningen, det vill säga att göra det så fort som möjligt. Eller så fort som möjligt, enhänt. Eller så många kuber som möjligt på kortast möjliga tid, etc. Rekordet i lösning av ensam kub ligger idag på 4,73 sekunder. Här gäller det naturligtvis att vara snabbtänkt: De flesta snabbkubare använder sig av en metod etablerad av en tjeckisk professor vid namn Jessica Fridrich, kallad CFOP, som liksom de flesta andra metoder delar upp lösningen i lager. Gemensamt har de att lösningen av det sista lagret tenderar att vara det mest krävande, eftersom man hela tiden måste se till att inte sabotera ordningen i de lager man redan löst. Bara här krävs att snabbkubaren har lagt ett tjugotal algoritmer på minnet, och omedelbart kan se vilka av dem som bäst passar hens syfte. En kub med sidor om tre block har arrangeras i dryga tre miljarder olika sätt, och om man hade lika många Rubikskuber som det finns unika arrangemang av blocken skulle man kunna täcka jordens yta 275 gånger, räknar jag snabbt ut själv på fingrarna. Icke desto mindre slog sig en välrenommerad kubteoretiker ihop sig med Google för att räkna lite närmare på hur man mest effektivt löser en kub, och kom fram till att ingen kub kan arrangeras på ett sådant sätt att den inte går att lösa med endast 20 manipulationer, förutsatt att de är de exakt rätta. Vilket ingen människa lär åstadkomma så länge vi undviker att avla för intelligens av etiska skäl.

Vill man komplicera sin tillvaro finns det förstås mer krävande kuber att tillgå: 4x4x4, och så vidare upp till den episka 17x17x17. Det finns även andra geometriska former att tillgå. Även när man hyggligt bemästrat en metod är det rätt avslappnande att ta upp sin kub och pillra på den, och om du hör till de arma själar som bidragit till att pumpa upp den svenska mobilupplockningsstatistiken till 221 gånger per dag kan detta vara din väg ut.

Med det sagt är det bloggens förhoppning att ditt år varit ett bra sådant och att ditt nästa blir ännu bättre.

2016-12-31 09:35 7 kommentarer

Boken jag skrivit, del 3: Källor

2016-12-21 09:35 4 kommentarer

Skärmavbild 2016-12-21 kl. 09.39.05.png

Den del av bakgrundsläsningen som inte är fiktion, inte är digital och som jag äger själv.

Fun fact om mina tår som också finns med i bild: Från pektån (den man pekar med) och nedåt i fallande skala är de i princip helt fyrkantiga. Min hustru brukar påstå att de hör hemma i Don Rosas Kalle Anka-äventyr i Avskyvärld.

2016-12-21 09:35 4 kommentarer

Litterär rapport från barnkammaren, II

2016-12-20 10:17 Kommentera

Du kanske eller kanske inte är medveten om att det föreligger viss kontrovers kring Evert Taubes visa Flickan i Havanna från 1921? Denna består i huruvida texten förstärker den så kallade myten om den lyckliga horan, ett faktum som togs upp så sent som 2002 av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg i egen hög person.

Visan ingår i en samling vid namn 444 låtar för ukulele som jag råkar äga, och som kommit till ymnigt bruk på grund av en kort popularitet jag upplevt som trubadur på luta (boken fungerar lika bra till detta som till ukulele, eftersom den endast listar ackord och förutsätter att du är införstådd med melodin redan), detta i syfte att få min äldsta son att somna. Visan ifråga tillhör min repertoar, inte minst då den delar melodi med den kända barnvisan I ett hus vid skogens slut, i sig löst baserad på Wes Cravens rysarklassiker Last House on the Left (och Bergmans Jungfrukällan, givetvis) om man liksom jag drar slutsatsen att haren mördat tomtens döttrar före visans början och att tomten utkräver en blodig vedergällning efter dess slut. Båda visorna delar ursprung i en och samma frikyrkopsalm.

I den text till Flickan i Havanna som återges i boken noterar jag följande lilla variant av frasen "vill du bli mitt hjärtas kung?", och ligger numera vaken om nätterna och funderar på huruvida det är ett freudianskt fel från den som transkriberat, eller om det är en liten politisk aktion.

IMG_20161220_101755.jpg

2016-12-20 10:17 Kommentera

Konstiga kurvor

2016-12-15 15:18 7 kommentarer

LW399-MC-Escher-Convex-and-Concave-19551.jpg

Jag har med åren, ärade läsare, blivit mer och mer besatt av komplexitet. Det är en naturlig utveckling, skulle jag tro, eftersom man i takt med att åren går åtminstone skapar sig illusionen av mer och mer ackumulerad kunskap, och i samma takt utvecklar en mer sofistikerad smak. Eller för att uttrycka tesen mer konkret: Man kan inte kolla på Naruto hela tiden. I mitt fall är fascinationen av komplexitet ett naturens spratt på min egen bekostnad, en synd som straffar sig själv, en bumerang med slipade kanter, ty jag är inte nödvändigtvis särskilt kapabel att begripa speciellt komplexa ting. Resultatet: Frustration.

I mina litterära resor har jag lite då och då blivit varse en bok vid namn Gödel, Escher, Bach (bland vännerna gärna hänvisad till som GEB) skriven i nådens år 1979 av en viss Douglas Hofstadter. Och ja, tv-intresserade läsare med eidetiskt minne, det är precis som du redan kan ha anat just denne Hofstadter som fått namnge Leonard Hofstadter i långkörande sitcomen The Big Bang Theory. Författaren arbetar idag sedan länge med studier av artificiell intelligens, och skrev GEB tämligen ung efter att som fysikstudent ha blivit varse Kurt Gödels ofullständighetsteorem, och funnit att detta för lekmannen rätt knepiga matematiska genombrott – som på sin tid gjorde totalt kaos med Bertrand Russells Principia Mathematica – kan påstås ha paralleller dels i flera av Johann Sebastian Bachs mer kontrapunktiska mästerverk och dels i konstverk av Maurits Cornelis Escher. Jag inköpte denna bok för några veckor sedan, och du som undrat över det magra bloggandet på sistone och känner att en förklaring är i sin ordning kan se detta köp som en tjugofemprocentig dito, kompletterad med förkylning, en son med vattkoppor samt en nyfunnen besatthet vid Rubiks kub.

Gödel, Escher, Bach är… ja, den meningen är inte lätt att avsluta. Det är hysteriskt roligt att ett nyskrivet förord av författaren inför den millennieutgåva jag äger gör ett försök att redo ut vissa missförstånd kring vad GEB egentligen handlar om, och att förklara hans egentliga syfte men boken, utan att man för den skull blir särskilt mycket klokare. Centralt i hans premiss är ett fenomen han kallar för "strange loops", processer där system börjar referera till sig själva, och där en sorts oändlighetsögla blir möjligt, full av paradoxer. Boken tar upp mängder av Eschermålningar och kopplar dem samman med det logiska och matematiska tänkande som de antyder, och, handen på hjärtat, var du verkligen fullt medveten om hur svårt det är att komponera en fuga med sex stämmor? Som läsare görs du vidare uppmärksam på Bachs underliga Canon Pro Tonos, som via ett försåtligt trick i moduleringen gör att den slutar en ton högre än den började, och måste därför börjas om i en högre tonart, och så vidare tills tonerna på instrumentet tar slut, men teoretiskt sett aldrig.

Kapitlen bryts upp av ett stilgrepp lånat i lika delar från Zenon av Elea, grekisk paradoxpionjär, och Lewis Carrol, detta i form av dialoger mellan Akilles och en sköldpadda som på ett enkelt (nåja) och humoristiskt sätt åskådliggör de företeelser det stundande kapitlet ämnar utreda.

Boken vann Pulitzerpriset i icke-fiktionskategorin då den först gavs ut, och har du inte läst den redan rekommenderar jag det å det starkaste, förutsatt att du inte har två barn, ett deadlineförsett bokmanus och en blogg förstås.

2016-12-15 15:18 7 kommentarer

Litterär rapport från barnkammaren, I

2016-11-25 09:32 3 kommentarer

IMG_20161124_191359.jpg

Viktiga HBTQ-händelser i svensk barnlitteratur: Sven Nordqvist, 1996, Tuppens Minut.

2016-11-25 09:32 3 kommentarer

Blodig historia

2016-11-22 15:57 Kommentera

IMG_20161122_155646.jpg

Handen på hjärtat, ärade läsare: Även om jag skrivit om de två senaste Bookerprisvinnarna här i takt med att jag hunnit läsa dem har jag, efter moget övervägande, kommit fram till att jag inte varit speciellt förtjust i någon av dem. Vi har The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan, en strukturellt märklig historia som egentligen inte lyckades speciellt bra som romans eller som krönikör över australiensiska krigsfångars umbäranden med att bygga en järnväg genom djungeln till fördel för det japanska imperiet. Sedan A Brief History of Seven Killings, som desto mer framstår som ett luftslott så här något år efter läsningen. Ohanterligt lång utan att längden motiveras av den snåriga och repetitiva handlingen, och full av oklarheter som framstår som oklara även för författaren själv.

Dessa två besvikelser har skakat mitt förtroende för priset ifråga, och slutsatsen har blivit att jag som läsare kunde vara mer betjänt av att kika på den så kallade korta listan över nominerade (eller den långa dito, för all del, som också offentliggörs förtjänstfullt av juryn), och där se om någon specifik titel vädjar lite extra till mina preferenser. Dessutom fick jag nyligen ett välmenande råd av någon jag inte känner närmare som såg mig plocka på mig böcker urskillningslöst och försynt föreslog att jag borde prioritera sådant jag själv ville läsa istället för att försöka läsa allting. Förvisso en lite inskränkt inställning, men rätt pragmatisk ändå. Så jag gjorde ett försök. Och: Framgång!

Graeme Macrae Burnets His Bloody Project klarade sig ända till shortlisten, men valdes bort till fördel för årets vinnare The Sellout av Paul Beatty. Boken utger sig för att bestå av en samling dokument upptäckta av författaren i samband med hans släktforskning, vilken uppdagade en bortglömd trippelmördare i släkten under mitten av 1800-talet (allt är ett litterärt falsarium, förstås). Boken inleds med ett antal vittnesuppgifter, fortsätter med en bevarad utsaga från gärningsmannen själv, skriven i fängsligt förvar på initiativ av hans advokat, följs av en rapport från en expert på kriminell psykologi som snarast kan beskrivas som en pionjär rasbiolog, och avslutas med ett rättegångsprotokoll. Affären rör en viss Roderick Macrae, som blott sjutton år gammal kliver in hos en granne i sin minimala hemby Culduie och slår ihjäl dennes två barn och därpå mannen själv. Bakom illdådet döljer sig ett antal faktorer: Den påstådde mördarens fattiga familj är arrendatorer av den magra jord de brukar, och efter att familjemodern gått bort börjar saker och ting snabbt gå ännu sämre än de redan gjorde. Fadern har svårt att hålla ordning på torpet, bokstavligt talat, och när sonen dödar ett får inleds en eskalerande konflikt med den granne som sedermera tas av daga. Denne Lachlan Broad söker en tjänst som lokal ordningsman och börjar snabbt missbruka sin makt för att främja sitt personliga vendetta.

Den unge Roderick målas fram som en tystlåten särling, dock med en markant intelligens som imponerar på den lärare som lyckas lägga märke till den. Författaren bygger upp en sympati för Roderick och för hans omöjliga situation i ett samhälle där börd är alfa och omega. Som läsare vill vi helst att han ska vara oskyldig, och i brist på detta att hans motiv ska gå att rättfärdiga. Eftersom Roderick så uppenbart är skyldig, inte minst då han själv utan vidare erkänner brottet, anar man en knorr under berättelsens sista akt. Skyddar han någon? Det finns en knorr, men den är inte den vi förväntar oss. Med ett enormt självförtroende vågar författaren vara subtil nog att endast i form av några enstaka ledtrådar antyda sanningen bakom brottet, och när du väl hajar till av dessa små dissonanser som rimmar illa med saker du tidigare fått höra tvingas du omvärdera allt du läst. Det är strålande skickligt gjort, utan att någonsin gå i de fallgropar som föreligger hos verk där opålitliga berättare ges stor plats att breda ut sig, det vill säga att antingen göra läsaren förvirrad eller att göra henne besviken. Så läs nu.

2016-11-22 15:57 Kommentera

Gruppterapi

2016-11-17 09:19 14 kommentarer

I linje med veckans ångesttema på Kulturkrock sammanfattar vi denna torsdag på ett hurtigt och skojfriskt sätt handlingen i de mest ångestfyllda böcker vi läst, för att minnet av att ha läst dem ska bli mer positivt.

Breakfast on Pluto av Patrick McCabe
En ung transvestit från Irland inleder ett hemligt förhållande med en politiker som dör i en IRA-bombning. Huvudpersonen beger sig därefter till London för att prostituera sig i Piccadilly. Festligt!

The Butcher Boy av Patrick McCabe
Den psykiskt instabile Francie Brady flyr in i en otäck fantasivärld efter att han mor begått självmord och att han själv blivit utsatt för övergrepp av en präst. Innan han institutionaliseras försörjer han sig som slaktare och bor tillsammans med sin fars döda kropp. För dig som älskade Hundraåringen!

The Sluts av Dennis Cooper
På ett internetforum där manliga eskorter recenseras av sina torskar följer vi ett antal opålitliga berättares historia om Brad, en ung prostituerad man med psykiska problem och en eventuell dödlig hjärntumör, vars livsmål tycks vara att bli mördad i en så kallad snuff-film av pornografisk natur. En livsbejakande läsfest som bäst kompletteras av kamomillté och ett härligt fotbad!

Marabou Stork Nightmares av Irvine Welsh
Roy Strang, en våldsbenägen ung man med svåra mentala problem, upplever en dysfunktionell uppväxt innan han sällar sig till ett gäng fotbollshuliganer som begår en gruppvåldtäkt, varpå Strang hamnar i koma. En nyckelscen är den där den tonårige Strang fyller familjens hunds sårtratt med fyrverkeripjäser och tuttar på. Du skrattar! Du gråter! Du växer som människa!

Siamesisk av Stig Saetterbakken
En nästan blind man och en nästan döv kvinna inväntar döden isolerade i den lägenhet där de bott hela livet. Han har tagit sin tillflykt till toaletten, där han sitter hela dagarna och tuggar tuggummi medan hans bitterhet över livets menlöshet manifesterar sig i form av elakheter mot hustrun. Ett perfekt komplement för dig som skrattade dig halv fördärvad framför Michael Hanekes hejdlösa sängkammarfars Amour!

Kom igen och fyll på nu! Jag har hört bra saker om Pojken som kallades det?

2016-11-17 09:19 14 kommentarer

I vrede

2016-11-16 14:34 2 kommentarer

IMG_20161116_143324.jpg

Fy faan för när man beställt en faksimilutgåva av Alexander von Humboldts sydamerikanska reseskildring från 1822 och de nöten stavat fel på författarens namn på omslaget!

2016-11-16 14:34 2 kommentarer

Grottmörker: En nedstigning i Nick Caves författarskap

2016-11-15 10:55 4 kommentarer

Nick-Cave-to-release-book-The-Sick-Bag-Song-FDRMX.jpg

Som bekant för den återkommande läsaren har bloggen förökat sig i snabb takt under de senaste två åren, och har idag allt svårare att förstå populärkulturella referenser som inte hänvisar till Pettson och Findus. Därför var det långt efter den tragiska händelsen som jag blev varse att Nick Caves femtonårige son gått bort i en bisarr narkotikarelaterad fallolycka i hemstaden Brighton sommaren 2015. Hemskt, förstås. Detta påbörjade en mer introspektiv process där jag tvingades fråga mig själv varför jag inte lagt ner mer av mitt liv på Nick Cave, eftersom beröringspunkterna är så många: Jag är superförtjust i negativitet, ångest, stiliserat våld, cynism och underliga musikarrangemang, och kring dessa temata har Cave byggt hela sin karriär. Musikaliskt sett har jag bara doppat tårna i hans omfattande produktion: Jag har lyssnat hundratals gånger på People Ain't No Good från The Boatman's Call, och på en handfull låtar från Murder Ballads, en skiva jag är mycket svag för och som ju också råkar vara The Bad Seeds största kommersiella framgång. Att Cave är en berättare av säregen talang kan man inte ta miste på, ta en låt som The Curse of Milhaven, eller O'Malley's Bar. Jag råkade också se en dokumentär om The Birthday Party, Caves första egentliga band hemma i Australien, och den kan man minsann inte få osedd. The Birthday Party är ett band av den sort vars existens jag är oändligt tacksam för, men samtidigt glad över att jag inte behöver lyssna på. Vidare skriver karln filmmanus, och om resultaten av dessa anser jag att The Proposition är en habil film, medan jag förhåller mig aggressivt negativ till Lawless.

Nåväl. Mina efterforskningar uppdagade att Nick Cave, denne tusenkonstnär, inte bara är musiker, utan även skrivit böcker. Två stycken, för att vara exakt. Vår tillvaro av idag är ju inte mer obekväm än att man kan beställa hem dessa med två enkla klick. Så gjordes, därpå lästes.

And The Ass Saw The Angel är namnet på hans debutroman, denna underliga titel en i sammanhanget passande referens till en biblisk historia om en ängel och en åsna. Boken gavs ut 1989, och skrevs under Caves apokalyptiska år i Berlin, inte direkt kännetecknade av renlevnad. Vi får stifta bekantskap med den stumme Euchrid Eucrow, en ung man som föds i en isolerad dalgång i den amerikanska obygden under svåra omständigheter: Hans asociala mor krystar ut honom i ett stadium av redlös berusning, fadern kapar navelsträngen med en sönderslagen flaska och håller honom under bebisstadiet fastbunden i en krubba. Familjen försörjer sig på hembränning. Pappans fritidsintressen inkluderar konstruktionen av sinnrika fällor som placeras ut i den närbelägna naturen, varpå de vittjas och de byten som infångats släpps ner i en silo för att där slåss till döds efter bästa förmåga. Dalgången och dess enda samhälle domineras av en frikyrklig sekt med egenartade idéer, och med denna ska Euchrid i takt med sin uppväxt komma allt mer på kant. Boken är förstås en ångestbomb utan like, men mildras av en berättarglädje och en fertil fantasi som författaren inte förmår dölja. Här finns en sprudlande morbid humor närbesläktad med Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, och And The Ass Saw The Angel skiftar vilt mellan släktkrönika och surrealistisk skröna. Tänk dig att Outer Dark-erans Cormac McCarthy hade försökt skriva Populärmusik från Vittula med hjälp av hallucinogener.

Har boken således kvaliteter bortom det faktum att författaren är en rockstjärna och därmed av det listiga förlaget kan förmodas ha tillgång till en egen publik? Absolut. And The Ass Saw The Angel är uppenbart skriven på riktigt, och det vindlande och ofta arkaiska språket imponerar. Den uppmärksamme läsaren blir snart varse att författarens konstnärliga ambitioner så att säga utesluter en konventionell handling, och att vi är på väg mot ett medvetet antiklimaktiskt och överlagt otillfredsställande slut anar man tidigt, och blir därmed inte besviken.

I sin andra bok, The Death of Bunny Munro, utgiven på året tjugo år efter debuten, märker vi hur Cave har renodlat sitt koncept, och dragit den helt korrekta slutsatsen att man kan göra sina verk långt mer becksvarta genom att utesluta det överdrivna och fantastiska, och istället fokusera på diskbänksrealism. Vi får följa sexmissbrukaren Bunny Munro, kringresande försäljare av skönhetsprodukter, i sviterna av hustruns självmord. Bunny tvingas mot sin vilja ta hand som parets nioårige son, som lider av en ögoninfektion som Bunny gör sitt bästa för att ignorera medan de åker runt södra England i syfte att ligga med potentiella kunder (medan Bunny Jr väntar i bilen). Den som känner att upplägget andas feelgood kommer snart bli varse att förvaltningen är en helt annan. Jag kan påminna mig om ett fåtal snarlika romaner som uteslutande tycks gå ut på att författaren medelst existentiell tortyr plågar en oerhört osympatisk huvudperson – Irvine Welshs Marabou Stork Nightmares kommer osökt på tankarna här, liksom Chuck Palahniuk – och jag måste fråga mig vem målgruppen består av. Mig, tydligen. Boken är välskriven, förstås, men den stora frågan är varför.

Slutsatsen av dubbelläsningen får bli att nästa logiska utgivningsår är 2029, och att detta känns som rimligt tidpunkt för mig att hämta mig från dessa två opus. Vidare slås jag av hur mycket mer tillgängligt författaren Caves unika uttryck skulle vara om han kunde komprimera sin förstklassiga språkhantering och sin mörka tematik till något mer överskådligt, säg en sångtext.

Edit: Det slår mig vid närmare eftertanke att Bunny Munro påminner mig mycket om två böcker av Patrick McCabe, som händelsevis råkar vara de två mest ångestladdade, i ordets för mig sämsta bemärkelse, som jag kan nämna på rak arm: The Butcher Boy och Breakfast on Pluto. Båda två handlar om psykiskt instabila figurer som saknar försonande drag, drabbas av värre och värre elände och avslutas med en sentimental knorr som inte utgör någon katarsis utan tvärtom gör allting ännu värre än det redan var.

2016-11-15 10:55 4 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri