På årets första måndag skriver bloggen om ett känsligt och kontroversiellt ämne. Lyssna om du törs.
Jag gråter mycket och ofta. Det hela har att göra med att jag föddes under genetisk korseld från två sentimentala drag som löper genom min fars respektive mors släkter. Farfar var väldigt lättrörd och började gråta varje gång någon form av positiv känsla artikulerades. Mamma börjar gråta av rörelse när hon hör vissa toner*. Jag har båda dessa handikapp, och kan inte kontrollera dem. Jag försöker inte ens längre.
Att i egenskap av man börja gråta lite hipp som happ är inte halal. Det bryter normer. På skalan över socialt acceptabelt beteende är det marginellt mer okej än offentlig inkontinens. Mitt handikapp har genom åren lett till prekära situationer, och en av dem uppstod i samband med filmen Titanic. Titanic gick upp på svenska biografer i januari 1998. Jag var 18 år gammal, gick sista året på gymnasiet och skolkade från geografin för att tillsammans med en polare åka in till Filmstaden Sergel för att se en matinéföreställning. Det faktum att vi skolkade fungerade antagligen som ett hyggligt trovärdigt machoalibi för att vi gick och såg en tjejfilm.
Jag närvarade för några månader sedan när MMA-proffsen Alexander Gustafsson** och Hamid Corassani tränade på Nexus vid Slussen, varpå det gick upp för mig hur mycket riktigt vältränade människor svettas när de anstränger sig på allvar. De var sjöblöta. De hade svettats rakt igenom sina t-shirts, impregnerat munktröjornas flanell till den grad att det droppade om muddarna. Dessa atleter var inte i närheten av lika blöta som jag var när jag vacklade ut ur den stora salongen på Filmstaden Sergel. Fast av tårar, då. Mitt biosällskap – min relation till vilket hittills baserats på ett gemensamt intresse för att kasta snus i klassrumstaken och spela flipper på schemalagd skoltid – blev mycket stressad över detta. Vi slöt en ordlös pakt om att aldrig prata om det.
Jag vet inte om jag gråter för att jag känner känslor i högre utsträckning än andra människor eller om det bara är så att jag inte har lika trånga tårkanaler som andra. Vad jag vill ha sagt är att Titanic hade en fruktansvärt stark emotionell effekt på mig, vilket är ett av skälen till att jag aldrig sett om den. Förrän nu.
På eftermiddagen den 30 december i fjol – tre dagar sedan – visade TV4 Fllm Titanic. Det var inte så att jag hade något bättre för mig.
När Titanic först visades hamnade själva filmen i skuggan av det populärkulturella fenomen den snabbt växte till. Produktionen var summan av idel superlativer: Den var dyrast, störst, längst. Celine Dion blev världsberömd för en sång som inte ens förekommer i själva filmen annat än i form av ekon i ledmotivet. Den enorma framgång som filmen blev ledde naturligtvis till backlash i amatörkritikernas led; alla med intresse av att framstå som någon form av kulturell elit såg sig tvungna att fjärma sig från allmänheten genom att om inte direkt fördöma filmen så i alla fall tala tyst om den***.
Det är först nu, fjorton år senare, som denna oklara tablåläggning fick det att gå upp för mig hur bra Titanic faktiskt var – och är. De specialeffekter som gjorde filmen till ett spektakel med attraktionskraft över folk som i vanliga fall ogärna släpar sig iväg till biografen är inte fullt så uppseendeväckande i den post-Jacksonska cineastiska verkligheten. Som vuxen och gift kan man riskfritt berömma Leonado DiCaprios skådespelarprestation utan att få sin sexualitet utvärderad av skadeglad publik. Det går idag att se Titanic som ett drama, snarare än som ett effektextravaganza. Att döma ut filmen som en översentimental snyftare är att – i motsats till fartygets sömniga utkikspost – bara se toppen av ett isberg. Fick Titanic verkligen det erkännande den förtjänat, kanhända i form av ett intill sinnessjukdomens gräns långrandigt (för att inte tala om obetalt) blogginlägg? Är det i så fall inte dags nu?
Låt oss tala om James Cameron. Det är ett välkänt faktum att James Cameron är fullständigt vidrig att jobba med. Orson Scott Card, författaren till romanen The Abyss, medverkade under inspelningen av filmen med samma namn:
– Att jobba med Cameron var ett helvete. Han var trevlig mot mig eftersom han visste att jag hade råd att bryta samarbetet, men mot alla andra var han vedervärdig. Hans behandling sina underlydande gjorde heller ingenting för att motivera dem eller effektivisera arbetet. Han kommer aldrig mer att regissera något som jag varit inblandad i – livet är för kort för att arbeta med sadistiska egoister.
Under arbetet med Avatar tröttnade Cameron på kamerateamets mobiltelefoner, införskaffade en spikpistol och tog för vana att rycka åt sig varje telefon som ringde och medelst avfyrad femtumsspik fästa den i en närbelägen wall of shame. Det var bara att acceptera eller säga upp sig.
Titanic var inget undantag. Cameron tvingade åtskilliga skådespelare att ligga i timmar i kallt vatten i samband med översvämningstagningarna, vilket ledde till rena rama epidemin av förkylningar och njurbesvär. Efter färdigställandet av filmen berättade Kate Winslet att hon aldrig mer skulle jobba med Cameron, främst på grund av hans fruktansvärda humör.
– Det fanns tillfällen då jag var genuint skräckslagen för honom.
Andra Titanic-medarbetare valde att gå längre i sin kritik: Under inspelningen, som till stor del ägde rum ombord på fartyget Akademik Mstislav Keldysh, hällde någon PCP i den soppa som serverades till Cameron. 50 pers tvingades åka till akuten med svåra hallucinationer (dock inte Cameron, som spydde tidigt, eventuellt av ren rutin utvecklad i samband med förgiftningsförsök under några av hans tidigare produktioner).
James Cameron hade ursprungligen pitchat filmen för 20th Century Fox som "Romeo och Julia – på Titanic!" med en föreslagen budget på 150 000 000 dollar. Med Camerons tidigare högbudgetsuccéer i färskt minne svarade studion ja. Det första Cameron gjorde med sina pengar efter att ha fått grönt ljus var att bege sig till själva vraket, 60 mil sydöst om Newfoundland, och inleda den mest avancerade dykoperationen som skett vid Titanic, involverandes fjärrstyrda kameror som sakta navigerade genom becksvarta korridorer och tysta rum, 4 000 meter under ytan. Det tog två år.
Peter Jackson har fått ändlöst med beröm för sin kompromisslösa omtanke om detaljer. James Camerons arbete med Titanic är av samma anala kaliber, men föga mindre uppmärksammat. Filmteamets dykningar på Titanic skedde innan manus var skrivet, och förändrade historien i grunden. Vad som ursprungligen skulle blivit ett romantiskt äventyr växte till ambitionen att visa den faktiska sänkningen av skeppet i detalj, vad som av filmteamet beskrevs som en förpliktelse att berätta de drunknades historia. En konsekvens av detta blev bygget av 230 meter lång modell av Titanic, och ett avancerat scenbygge som kunde sänkas ner och upp ur en bassäng. Alla interiörer byggdes exakt efter original, med ett team av historiker på plats för att autentisera varje detalj.
138 planerade inspelningsdagar blev 160. Budget överskreds med 50 miljoner dollar – en fjärdedel av totalen. Deadline bröts – den premiär som planerats till försommaren 1997 sköts upp till julen. Vid det här laget var Fox övertygade om att de stod inför det största fiaskot i filmhistorien. I ett försök att skademinimera krävde man att Cameron skulle klippa ner sin 194 minuter långa film till 130.
Lägg märke till alla scener i den färdiga filmen som egentligen är överflödiga: Dussintals karaktärer – de flesta med historisk täckning – får sin egen stund ensamma med kameran, både för att etablera karaktären och sedan, mot slutet, för att möta sitt öde. Stråkkvartetten på däck får spela sin sista hymn, Nearer my god to thee, medan vågorna närmar sig. Kapten Smith tar sitt ansvar och stannar i styrhytten när rodret hamnar i u-läge. Varvsägaren understryker skeppsbyggets överhängande anda av hybris genom att kräva full fart framåt genom ishavsnatten, för att i ett avgörande ögonblick själv smyga sig ombord på en av de alltför få livbåtarna bland kvinnor och barn. Hela ramberättelsen, med den åldrade Rose Dawson och det symboliska juvelbesatta halsbandet, ansågs oviktig. Allt detta ville studion se på golvet i klipprummet, eftersom en film på strax över två timmar åtminstone inte ansågs ha en lika avskräckande effekt på potentiell publik som Camerons version. Om de fått rätt hade de skapat en självuppfyllande profetia. Filmen Titanic hade gått under lika säkert som någonsin kryssningsfartyget.
James Cameron totalvägrade. Han insisterade på att hellre avskedas än klippa, och hotade med att sabotera produktionen hellre än avskedas. För att få behålla kreativ kontroll erbjöd han sig att ge upp sin utlovade procent av filmens vinst, vilket filmbolaget accepterade, men bara som en tom gest: De var övertygade om att Titanic aldrig skulle göra någon vinst att dela procent av.
Ett annat faktum som gått förlorat i tidens töcken är att Titanic inledningsvis inte var en succé. Filmens problematiska och segdragna inspelning, den långa postproduktionen och det framskjutna premiärdatumet hade redan gett upphov till illavarslande rykten. Vid urpremiären, på filmfestivalen i Tokyo, beskrevs reaktionerna som ljumna. Under öppningshelgen spelade filmen in närmare 30 miljoner dollar. Vid nyår närmade man sig 120 miljoner. Det exceptionella med Titanic var att filmen bara fortsatte visas. Den gick i tio månader i USA för utsålda hus. När det blev dags att summera tavlan hade man tjänat nästan två miljarder dollar. Och när Rose vaknade på sin flytande dörrspillra den 30 december 2011, insåg att den unge Jack hon älskat förvandlats till ett bottenfruset lik och den inledande frasen av filmens ledmotiv (det är för övrigt inte Celine Dion som gör rösten här, utan Sissel Kyrkjebø) långsamt tonas fram ur det blåfilterbelagda atlantmörkret grät jag lika mycket som för fjorton år sedan. Den här gången var det ingen som brydde sig. I och med detta textmässiga arkeologarbete är vi aningen närmare att vara kvitt, James Cameron, men då har jag också dragit av hela Avatar från ditt saldo.
*Det är inte helt säkerställt exakt vilka toner det handlar om, men det sker oavsett röst eller instrument och ledordet är "smäktande". Ett projekt jag planerat länge men aldrig kommit till skott med är att skaffa en hel oktav av stämgafflar och se vilka som får tårarna att börja strömma, vilket i händelse av framgång skulle omdefiniera familjens interna maktförhållanden dramatiskt.
**Som för övrigt levererade en teknisk knockout i första ronden mot Vladimir Matyushenko i UFC 141 kvällen före nyårsafton – stort grattis!
***Jag blev en gång ägd på ett väldigt snyggt sätt när jag framhävde kvaliteterna hos något obskyrt verk för en mindre imponerad åhörare, som totalt torpederade utläggningen med repliken "om det hade varit bra, skulle det vara mainstream". Vill du ge en populärkulturell förståsigpåare en fatal blodpropp är detta en replik jag inte nog kan rekommendera.
Precis som en du känner att en kronograf som är igång utan anledning skapar en kräkreflex vill jag påpeka att formateringen av dina texter inte översätts korrekt till det RSS feed som jag prenumerar på - texten blir ett enda stycke och ap-svårt att läsa. Får väl öppna sidan då och då istället.
/A
Jag gråter och floder vid vissa tongångar men har inte haft samma problem som du eftersom jag är tjej och det då verkar vara "okej" att bli berörd i sådan mån att man fäller en tår. Det var längesen jag såg Titanic, men nu måste jag nog ta och se om den.
Hans anala detaljfokusering hindrade honom dock inte från att släppa igenom en ganska stor felaktig detalj i just Titanic. Neil DeGrasse Tyson, astrofysiker extraordinär, pratar bland annat om det i denna lysande (och långa) intervju med Stephen Colbert. Rekommenderas varmt!
http://www.youtube.com/watch?v=YXh9RQCvxmg&feature
=youtube_gdata_player
Tack, Jenny – intressant och väldigt roligt. För er andra: Det handlar alltså om Neil DeGrasse Tysons invändningar mot att Cameron inte sett till att stjärnorna hade korrekta 1912-årspositioner i filmens slutsekvenser (Tysons mycket roliga utläggning börjar kring 26 minuter in i klippet). Vad värre är visar det sig att himlen inte bara är kronologiskt felaktig, ena halvan är dessutom en spegelbild av den andra. Camerons reaktion på det hela när de två träffas är obetalbar: Först bemöter han Tysons påpekande med den föraktfulla svaret att filmen säääääkert hade tjänat ännu fler miljoner bara himlen varit korrekt. Några månader därpå ringer en av Camerons postproduktionskillar upp Tyson och ber om hjälp med en korrekt stjärnhimmel inför en ansiktslyft jubileumsutgåva av filmen. Man bara vet att Cameron låg sömnlös i veckor och irriterade sig över den lilla detaljen. Men slutet gott, allting gott.
Episkt!
Jenny: det där var en helt underbar bit fakta som jag inte visste om.
Tack för den!
Jag älskar film och har bara sett Titanic en gång. Grät som fan men tyckte inte om den, antagligen för att den kändes för smörig. Hursomhelst så måste jag alltid känna en viss respekt för någon som kör sitt eget race, någon som tror så starkt på sin filmidé att man vågar riskera miljontals kronor och är anal om detaljer.
Jag visste inte att James Cameron var så noga med detaljer men nu fick jag lite mer respekt för honom. ![]()
Han kommer dock aldrig att komma till Peter Jacksons klass, för mig, eftersom alla säger att Peter Jackson är världens trevligaste regissör att arbeta med och alla verkar alltid ha så jääävla roligt med honom.
Jag har ännu inte sett Titanic, och inte alls för att den är för populärkulturell eller nåt sånt, utan bara för att jag inte orkar gråta så mycket så länge som den filmen kommer att få mig att göra...
Men sen är jag ju också sån som gråter så fort jag får minsta anledning. I synnerhet är det vackra ord och formuleringar samt demonstrationer som får mig att börja lipa. Förutom filmer då. The Notebook var en riktig gråtfest här hemma för en tid sen.
Mauler FTW! Bästa nyårspresenten på länge!
Mycket intressant text, tack ![]()
Camerons filmer är storslagna, men om man ska hänga upp sig på något i hans filmskapande generellt så är det de stereotypa karaktärerna. De Goda är så enormt Goda, och De Onda är helt igenom Onda, till synes bara "för att de kan". Lite mer motiv eller "grånyanser" hade höjt upplevelsen.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@hotmail.com
8 kommentarer | Skriv kommentar