Kulturkrock

Filmonsdag: Kulturskymning

2011-11-23 08:49 Kommentera

Tyvärr måste vi inleda dagen med ett sorgebud: Mina kontakter på United International Pictures svenska kontor har precis berättat för mig att The Thing, som jag la ner tio minuter att skriva om för exakt en vecka sedan, inte kommer att gå upp på svenska biografer den 2 december. Den kommer inte att gå upp på svenska biografer över huvud taget, utan kan endast hoppas på att få upprättelse i direkt-till-dvd-träsket. Detta beslut följer på ett antal ospecificerade floppsiffror i icke namngivna europeiska länder.

Det är bara att konstatera: Sådant är samhället vi lever i. Det finns ingen plats för de små historierna längre. Själlösa merchandiserobotar som pucklar på varandra i 3D, det är vad som går hem i stugorna där mammas och pappas respektive lön i tusenlappar och IQ på Cattellskalan båda ligger stadigt kring 35. Ett finstämt och välgjort kammarspel med psykologisk kant om ett fruset monster från rymden som glufsar i sig personalen på en utkyld polarstation, det kommer inte på fråga. Skämmes, ta mig fan.

2011-11-23 08:49 Kommentera

Boktipset

2011-11-22 14:49 Kommentera

Dessvärre kunde jag inte gå på presskonferensen för Twilight: Breaking Dawn i slutet av augusti, vilket fått till följd att denna sedelärande fabel om ungdomens skörlevnad inte fått den exponering i magasinet som många av er säkert gått och hoppats på.

Alla er som känner er förbisedda vill jag kompensera genom följande boktips, som jag fick syn på när jag glad i hågen spatserade förbi en textilaffär på St Eriksgatan på väg till gymmet häromdagen.

Vi snackar alltså Genevieve Millers Vampyrstickning – sticka med inspiration från Twilight, True Blood och Vampire Diaries. Jag kan inte ta gift på att stickat inte förekommer i Twilight och Vampire Diaries, men jag har minsann genomlidit tillräckligt många säsonger av Alan Balls tolkning av Charlaine Harris Anne Rice-ripoffer för att kunna hävda att stickerierna är lätt räknade. Opportunism i sin renaste form, alltså. Det är precis så här bostadsmarknaden fungerar.

IMG_0402.JPG

2011-11-22 14:49 Kommentera

Boktisdag: Serier på Ipad

2011-11-22 08:49 4 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

På tisdagar skriver bloggen om böcker. Fast just i dag om serier. På Ipad.

Jag köpte en Ipad när den andra generationen lanserades för något halvår sedan. Inte för att jag ville ha en, utan som en skatteplaneringsåtgärd. Jag förstod egentligen inte vad den var till för, men man vill ju veta vad kidsen* sysslar med nu för tiden.

Eftersom min grundinställning var att Ipad är en komplett överflödig tingest vars enda existensberättigande vilar i att den är en förbannat schysst pryl började jag omedelbart att leta efter de mest onödiga applikationerna i syfte att få vatten på min kvarn. Till guldkornen hör en version av mediespelaren VLC, med vars hjälp man kan strömma film via blåtand från sin laptop, givetvis förutsatt att man håller sig inom en radie på tio meter. Den roligaste efter-oss-syndafloden-appen var en version av Scrabble, där planen utgörs av din Ipad och de individuella bokstavsraderna av din och din motspelares respektive Iphone. Både min fru och jag har erfordrad hårdvara. Man verkligen hör glaciärerna smälta medan elektriciteten går åt. När man fått nog är det bara att gå till vomatoriet och kittla sig i halsen med för ändamålet avsedd fjäder.

Efter ett tag gick det upp för mig att Ipad naturligtvis är en serieläsare. Denna insikt revolutionerande mitt Ipadanvändande. Det finns en uppsjö serieläsarappar att välja mellan, men jag la mina 28 kronor på Comic Zeal efter att ha konsulterat IGN. Det finns en omfattande subkultur som ägnar sig åt digitalisering av serier, ett kulturellt konservatorsarbete av rang. Filformaten är oftast .cbz, men även pdf förekommer. Själva serierna går att hitta genom att begagna sig av sökmotorfunktionen på platser där annan nedladdningsbar populärkultur tenderar att samlas. De flesta av dagens stora utgivare (Marvel, Dark Horse, DC) erbjuder dessutom egna applikationer varifrån digitala versioner av deras katalog kan inhandlas och nedladdas, inklusive det senaste.

Fem serier du bör läsa på din Ipad**:

The Filth
En bland många av alopeciaikonen och ritualonanisten Grant Morrisons stora stunder i karriären. Mindre koncentrationskrävande än The Invisibles, men lika belönande.

Tintin
Hela Georges Remis, alias Hergés, 50-åriga produktion av Tintinserier finns tillgängliga för fri nostalgisering. Dock på engelska, vilket innebär att Milou heter Snowy och att kapten Haddock utbrister "Blistering barnacles!" istället för som brukligt "Anfäkta och anamma!".

Scott Pilgrim
Bryan Lee O'Malleys lysande – extra lysande eftersom han är rätt dålig på att teckna – serie i sex volymer går från klarhet till klarhet och levererar flashback på flashback till alla som varit 22 år och slacker.

The league of extraordinary gentlemen
Alan Moores litterära referens-bukkake får man definitivt inte missa. Det var för detta man segade sig igenom Virginia Woolf. Roligaste kulturella birollerna i serien är för övrigt två inkarnationer av Rowan Atkinsons Blackadder – aldrig omnämnda, men snyggt visuellt återgivna.

Akira
Vissa serier handikappas av sitt omfång. Personligen äger jag alla 28 tankobon-volymer av Kazuo Koikes Lone wolf and cub, men det hör till undantagen. De sex telefonkatalogstjocka volymerna av Katsuhiro Otomos inflytelserika manga lyckades jag aldrig samla in. I digitalt format blir det – precis som i fallet med telefonkataloger – mycket lättare.

*Med "kidsen" menar jag andra Stockholmsbaserade män i min egen ålder med sysselsättning inom mediabranschen.

**Funkar i nödfall även analogt.

IMG_1229.jpg
The Filth – mentalpatients mardrömmar eller vardag för snut i parallell verklighet?
IMG_1235.jpg
Kaskelotter och kabanosser!
IMG_1237.jpg
8-bitsreferenser och indiepop i Toronto.
IMG_1239.jpg
Både längre, snyggare och svårbegripligare än filmen.

Epilog: Det är ett välkänt faktum att katter accepterar att få saker lagda på sig, men jag gillar särskilt hur man ser hela processen gå från början till slut här. Bild för bild tolkar jag det som: "Vad i helvete?" "Men orkaaaaa." "Fuck it". "Zzzzz."

2011-11-22 08:49 4 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

Angorakaniner

2011-11-21 15:00 2 kommentarer

I ett helt orelaterat ärende gjordes jag uppmärksam på existensen av den så kallade angorakaninen, är oerhört positiv till detta och vill gärna dela med mig.

Letar du efter en kulturell koppling till bilderna nedan vill jag erinra om Lars Mortimers 80-talsserie om de bepälsade huvudfotingarna Gnuttarna, en spinoff från den populära serietidningen Bobo. Vill du friska upp dina minnen av Bobo kan jag varmt rekommendera den svenska Wikipedia-artikeln, där någon dåre sammanfattat handlingen i samtliga utgivna nummer av tidningen 1978-84*.

*Eftersom jag har en jobbig tvångstanke som går ut på att jag måste avsluta allt jag påbörjar, inklusive läsning av Wikipediaartiklar, vet jag numera svinmycket om Bobo. Bland annat förfasar jag mig över de vagt rasistiska konnotationerna i nummer 11/83, där den afrikanske gnutten N'Gutt kommer på besök och blir tvungen att skickas tillbaka hem eftersom hans metabolism inte är anpassad efter förhållandena i Storskogen, då han är van vid att äta bananer och ananas (jag vill även påpeka att de sistnämnda inte växer naturligt i Afrika). Var Bobo någon sorts högermotsvarighet till Bamse eller?

english_angora_rabbits_02.jpg
angora_rabbit_116549757.jpg

2011-11-21 15:00 2 kommentarer

TV-måndag: Groundhog Day

2011-11-21 09:00 2 kommentarer

På måndagar fokuserar bloggen på tv-relaterade ting. Denna måndag i form av kverulans över i-landsproblem.

Hur länge kan en tv-serie med relativt fristående säsonger fortsätta sändas utan att den övergripande strukturen börjar knaka i fogarna?

Jag frågar med anledning av Showtimes Dexter och Foxs House, både viktiga hörnstenar i min tv-vecka. Dexter är inne på sin sjätte säsong, House på sin åttonde. De två senaste säsongerna av House har båda varit de minst sedda i seriens historia, med tolv respektive tio miljoner amerikanska tittare per avsnitt (som förvisso inte är siffror låga nog att berättiga nedläggningsförhandlingar). Den femte säsongen av Dexter blev däremot den mest sedda sedan serien började, med 2,5 miljoner tittare i snitt.

Trenden går alltså isär, men båda serierna brottas med samma problem: Att skapa variation utan att riskera ett vinnande koncept.

Dexters sexåriga liv har genomgått stora förändringar: En tidigare okänd bror fyllde igen en avgörande minneslucka, hans skenförhållande förvandlades till ett riktigt förhållande med äktenskap, adoptivbarn och en faktisk biologisk son för att, i och med slutet av den fjärde och bästa säsongen, landa i en tillvaro som ensamstående förälder. Allt detta utan att egentligen inkräkta på karaktärens mest tongivande drag; att tapetsera avskilda rum med gladpack och lustmörda andra mördare. Detta samtidigt som Miami hemsöks av en gästande seriemördare per år, som var och en bidrar till Dexters växande självinsikt utan att för den skull leda någonstans.

Serien House har ansträngt sig ännu mer i sina försök att förnya sig. Efter tredje säsongen försvann hela det ursprungliga diagnosteamet och ersattes av en ny uppsättning hantlangare. Ansikten från förr har sedan dess fasats ut och in ur följande säsonger. Kanske beror serien Houses mer drastiska förändringar på att mallen för varje avsnitt är snävare än i fallet Dexter: Varje given episod handlar om jakten på en specifik diagnos, och man kan i princip ställa klockan efter när den aktuelle patienten uppvisar nästa symptom, som alltid yttrar sig under dramatiska former mitt i en dialog med jourhavande läkare. Och den singularitet kring vilken allt kretsar är förstås ärkebritten Hugh Lauries ikoniska prestation som amerikansk tokcyniker, lika välskriven och välspelad idag som den var 2004. Att Houses undersåtar cirkuleras säsongsvis spelar föga roll, eftersom han alltid är den definierande kraften i varje relation och att gruppdynamiken därmed förblir konstant.

Först i samband med årets säsongspremiärer insåg jag att jag är trött på både House och Dexter. Jag anser rent rationellt att innevarande säsonger är minst lika bra som de första. Jag tyckte också att båda premiäravsnitten hört till de starkaste i vardera seriens historia, bara för att snabbt återställa allt till det normala och etablera en känsla av ihållande déjà entendu.

Det slår mig, i retrospekt, att jag i åtminstone två år hoppats på att nästa säsong av båda serierna ska få bli den sista. Bara när slutet nalkas är det möjligt att utsätta karaktärerna för förändringar som faktiskt får konsekvenser. I nuläget lever både Gregory House och Dexter Morgan i ett tillstånd utan orsak och verkan.

Sämsta tänkbara scenario är att en eller båda serierna drabbas av Scrubs-effekten innan de avslutas: Tongivade skådespelare letar sig vidare i karriären medan manusavdelningen dräneras på uttråkad talang, men kommersiella hänsyn förespråkar till varje pris vidare sändning. Resultatet blir den televiserade motsvarigheten till något som jordfästs på Stephen Kings jurtjyrkogård, en vandrande styggelse med drag av det som en gång var, döljandes ren ondska. Värst av allt: Eftersom både House och Dexter ännu är att föredra framför såväl Karatefylla som att räkna sprickor i taket skulle jag känna mig tvungen att betrakta fördärvet till det bittra slutet, med avsevärd försämring i populärkulturell livskvalitet som följd.

Dexter har redan förnyats för en sjunde och en åttonde säsong. I fallet House fattas beslut om ytterligare en säsong först i vinter, efter en indikation från Foxs Kevin Reilly om att alla inblandade vill "sluta på topp". Håll tummarna.

XM03_Blackadder.jpg
Ytterligare en fin årgång av Hugh Laurie: 1987.

2011-11-21 09:00 2 kommentarer

Jonnylainen valinta

2011-11-18 15:04 Kommentera

Klockan tre på fredagseftermiddagar ställs redaktör Jonny W Söderström inför ett hypotetiskt vägskäl i livet.

Frågeställning: Skulle du hellre a) figurera med en stående roll i reklamfilmerna för ICA, bli rikskänd som Ica-Jonny och ständigt bli ombedd att upprepa din karaktärs återkommande replik "Det vet inte jag!", eller b) från varje okänd man med en vikt över 90 kilo bryskt kräva besked om vad fan han glor på?

Svar: "Jag känner att Ica-Jerry lämnat ett betydande tomrum efter sig, och att jag skulle kunna vara mannen att fylla detta."

2011-11-18 15:04 Kommentera

Långfredag: Star Wars under omvärdering

2011-11-18 10:02 3 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

John Williams.

Om somrarna brukar jag och min fru åka till Lappland och fjällvandra. Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom hela Sveriges infrastruktur norr om Stockholm är skräddarsydd för att hindra folk från att åka till Lappland, eller åtminstone se till att det blir så dyrt att 98 medborgare av 100 snabbt drar slutsatsen att samma pengar skulle bekosta en rätt blöt vecka på Kanarieöarna, och att detta känns som bättre valuta för slantarna än att gå två mil om dagen till myggornas förnöjelse. Jag och min hustru är alltså de andra två (sedan brukar jag i och för sig skriva i Utemagasinet om det, vilket gör verksamheten avdragsgill och så).

I somras vandrade vi med lätt packning runt Kebnekaisemassivet. Det snöade på oss när vi kom upp i Tarfaladalen trots att det var mitten av augusti. Dagen därpå sken dock solen och vi började klättringen över det pass som leder in i Kaskasavagge: En tvärbrant stig som slingrar sig ovanpå en rygg av rasmassor och morän, för att till slut klösa sig upp längs kanten av en snorhal glaciär. Vi det laget tittar man rakt ner i den spegelblanka, blågröna Tarfalasjön några hundra meter längre ner och börjar långsamt komma till insikt att ett olyckligt felsteg antagligen kommer bli det sista man gör. Längre upp i passet passerade vi mycket riktigt en minnesplakett över en vandrare som råkat ut för just detta. Synen på säkerhet är relativ i fjällvärlden: Stugvärden i Tarfala tycker att det var en "fin bit att vandra", medan hennes motsvarighet i Sälka, dit etappen strävade, bemötte vår utsago om tillryggalagd färdled med orden "utan stegjärn?!"

Hur som helst. I Sälkastugorna ute på Kungsleden, på kvällen efter Tarfalaklättringen och med två mil i ryggen träffade vi Ossian, 11, och hans mamma, ålder okänd. Vi kvarterades alla in i samma rum till följd av utrymmesbrist. Ossian ansåg att höjden av komedi var improviserade monologer om överdimensionerade djur, "renar som är större än FJÄLLET DÄR BORTAHAHAHA!", etc.
– Ja, det tycks vara det som gäller nu, anförtrodde oss Ossians mamma.
– Det, och Star Wars förstås.
Jag var skeptisk. Jag vände mig med kännarmin mot Ossian själv för att faktakontrollera.
– Vadå, Clone Wars eller?
– Nä, sa Ossian, jag tycker bättre om filmerna.
Detta i sig chockerande påstående fick min hjärna att börja jobba på högvarv. Här förelåg ett mycket speciellt samband: Jag är född 1979, bara något år efter premiären av den ursprungliga trilogin. Ossian måste ha fötts år 2000, ett år efter premiären av The phantom menace. Här fanns möjlighet att få bevis för en hypotes som jag grunnat på i åratal: Att en objektiv åskådare inte skulle finna någon kvalitetsskillnad på de nya och de gamla filmerna, och att kritikerstormen mot den nya trilogin mest är ett symptom på 80-talisternas och de sena 70-talisternas eskalerande åldrande och bitterhet. Innan jag kunde börja våga hoppas på några avgörande slutsatser insåg jag att Ossians kompetens på ämnet behövde utvärderas ytterligare.
– Kan du händelsevis upplysa mig om vilket material Han Solo blev infrusen i inför transporten till Tatooine? frågade jag.
– Karbonit, sa Ossian.
– Vem var det som invigde Qui-Gon Jinn i Jedikonstens mysterier?
– Dooku.
– Wookierasen härstammar från vilken planet?
– Kashyyyk.
– Med hur många y?
– Tre.
– Är du medveten om att det finns ett fornminnesskyddat samiskt fångstgropsystem mellan Kebnekaise och Nikkaluokta i vilket det bor en sarlacc som fångar förbipasserande småvilt med sina tentakler och släpar ner dem i sin grop av tänder*?
– Nu vet han inte om du talar sanning eller om du skämtar, inflikade Ossians mamma med en förebrående min.
– Mamma, såg du inte hur han svepte med handen? Han försökte mindtricka mig! förtydligade Ossian.

The force is strong with this one, löd mitt preliminära utlåtande efter detta. Som belöning berättade jag för Ossian om Wilhelmskriket, det internskämt på ljudavdelningen av Lucasfilm som går ut på att ett mycket karaktäristiskt skrik från en gammal westernfilm läggs in som ljudeffekt i tid och otid, varpå andra ljudavdelningar hakat på och att det tränade örat kan uppfatta samma skrik i mer eller mindre varenda Hollywoodrulle med tillräckligt nördig teknisk personal, samt uppmanade Ossian att så fort uppkoppling var möjlig förkovra sig ytterligare via YouTube. Jag överdriver inte när jag säger att detta var det i särklass coolaste Ossian hört i hela sitt liv.

Ossians favoritfilm av de sex möjliga var Attack of the clones, visade det sig. Jag kunde knappast betrakta detta som något annat än en fläck i Ossians hittills fina protokoll. Jag frågade Ossian om skulle tycka att det lät naturligt om jag började avsluta allt jag säger till honom med frasen "my young Padawan apprentice", eller kanske någon svensk motsvarighet, "unge junker Ossian"? Jag frågade om han såg det som trovärdigt att Natalie Portmans tröja rivs sönder av ett förbipasserande monster så att den till synes av en slump förvandlas till en moderiktig och som bieffekt även rätt avslöjande topp? Ossian påpekade helt korrekt att det fanns annat som också framstod som orealistiskt i Star Wars-franchisen. Han rankade de övriga fem filmerna i subjektiv kvalitetsordning: Trean, femman, sexan, fyran, ettan.
– Hur ställer du dig till Jar Jar Binks?
– Inte så rolig.
– Ur ett comic relief-perspektiv, tycker du att Jar Jar Binks är mer eller mindre rolig än C3PO?
– Typ samma.
Jag kan inte med kraft hävda att detta är statistisk säkerställd forskning enligt SCB:s standard, men dock ett tydligt indicium. Skillnaden i kvalitet mellan trilogi ett och två är långt mindre än den tidiga kritiken av den förstnämnda gjort gällande när det bedrog sig. I takt med att Ossians generation växer upp och börjar torgföra sina populärkulturella åsikter förutspår jag en total omvärdering som ser hela filmsextetten i ett vidare perspektiv, vilket inte är möjligt för oss som dyrkade de första filmerna och per default såg de övriga som gravplundring.

*Jag fick senare reda på att denna till synes oskyldiga kommentar kom att kosta Ossians mamma 1 600 kr, då den mycket övertalningsstarke Ossian insisterat på att ta helikopterskjutsen från Kebnekaise till Nikkaluokta i syfte att från luften besiktiga det nämnda fångstgropsystemet.

2011-11-18 10:02 3 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

Mellanspel

2011-11-17 15:00 1 kommentar

Ni vet, när man på stundens ingivelse säger det första som faller en in utan att hinna tänka efter först? Och att det ibland visar sig vara hundra gånger smartare och roligare än om man hade använt hjärnan? Det hände mig förra veckan.

Min hustru arbetar för närvarade med design och utveckling av mobilapplikationer tillsammans med en väninna.
– Vi behöver ett bra namn på företaget, gärna ett som poängterar att vi är två tjejer.
Vad som direkt föll mig in:
– 2girls1app.

2011-11-17 15:00 1 kommentar

Musiktorsdag: Loutallica

2011-11-17 09:00 Kommentera

Metallicas oväntade samarbete med Lou Reed, Lulu, har förenat fansen i fördömelse: Det suger. Spaltkilometer av förbittrad kverulans på nätet kan sammanfattas med en replik där den annars överflödige karaktären doktor Zoidberg skrällde till i ett Futuramaavsnitt från 2003: "It's bad and they should feel bad." Skaffa ytterligare inblick genom att läsa Sveriges ledande skribent på ämnet här.

Min vän Sonic, denna hasande encyklopedia av kvalitetssäkrad hårdrockstrivia, har gjort mig uppmärksam på existensen av det i sammanhanget relevanta New Jerseybaserade bandet St Frantic.
Konkurrensen inom nischgenren Metallicacoverband är naturligtvis stenhård (jag minns osökt ett gammalt bootleg där ett genialt betitlat svenskt band vid namn Järnia framförde en trovärdig version av Wherever I may roam), men St Frantic har lyckats hitta en helt egen vinkel: Dessa hardcorecertifierade Metallicafans blev så upprörda över bandets tioåriga formsvacka från sent 90-tal till tidigt 2000-tal att de bestämde sig för att vidta drastiska åtgärder. Sagt och gjort: Man bildade ett band som uteslutande gör covers av vad man anser är Metallicas sämsta material, för att därmed säkerställa att eländet lever vidare i skam.
Hörnstenarna i bandets repertoar utgörs av St Anger, Frantic och I disappear, som under spelningar brukar introduceras med orden "And now that song from Mission Impossible II!" Det faktum att bandet bara har två medlemmar och därmed tvingas använda avskalade arrangemang bidrar ytterligare till att åskådliggöra de inneboende svagheterna i musiken.
Sammanfattningsvis: I sviterna av Lulu lär St Frantic mer eller mindre bo i replokalen för att hålla jämna steg med allt det nya materialet.

För den som lyssnat på Lulu och i strid mot rådande kritikerkonsensus tycker att åldrade mäns polypmättade mässande över underlig musik verkar vara ett lovande koncept vill jag varmt rekommendera Spare Ass Annie and other tales, ett samarbete mellan William S Burroughs och den industriella hiphopduon The Disposable Heroes of Hiphoprisy från 1992. Burroughs värmer upp med att dekonstruera monoteistisk religion på ett hårresande snyggt sätt, men plattans stora behållning är och förblir inläsningen av Naked Lunch-monologen The man who taught his asshole to talk. Burroughs börjar mumla kring 0:50, men jag vill göra dig uppmärksam på att det som hörts inte kan göras ohört.

2011-11-17 09:00 Kommentera

Redaktionsjargong I

2011-11-16 15:00 Kommentera

Kort återkommande parlör för praktikanter, suppleanter och andra som vill lära sig att tala med lärde på latin.

En synnerligen otacksam och arbetsintensiv uppgift vars framgång är långt ifrån garanterad refereras i informella sammanhang till som en bajsmacka, och i finare sällskap som en Pain Caca.

2011-11-16 15:00 Kommentera

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri