Ledare: Claes Juhlin om konventionellt kontorsmode

Jag är en notorisk hemmasittare som, så när på motion , gärna inte lämnar lägenheten på flera dagar, skriver chefredaktören

Claes Juhlin  |  Publicerad 2018-11-15 15:52  |  Lästid: 3 minuter

Ett av många löften jag under året avgett – och brutit mot – är att försöka klä mig lite mer stiligt. Jag inledde min karriär inom herrmode med att under några år assistera stylisten, tillika Sveriges stiligaste man, Lalle Johnson. Som om detta inte vore nog så arbetar jag i princip dagligen med Instagram-fenomenet och stile inglese-oraklet Andreas Weinås, Sveriges näst stiligaste man.

Jag har lagt otaliga timmar på att se gamla filmer med Alain Delon och även om den franska skådespelaren privat drar åt en tveksam politisk riktning så kan få bestrida Delons mått av ikonisk stilighet. Vad jag vill komma till är att jag under väldigt stor del av mitt liv låtit mig exponeras och inspireras av klassiskt välklädda män.

Varför vill jag då helst av allt bara glida runt i min favoritutstyrsel, ett urtvättat munktröja- och byxset av den amerikanska designern och Malibu-aficionadon James Perse? Det skulle kunna ha att göra med att jag är en notorisk hemmasittare som, så när som på motion, gärna inte lämnar lägenheten på flera dagar.

När jag under tidiga 20-årsåldern extraknäckte i herrbutiken Rose & Born – ännu ett exempel på min långa och nära relation till klassisk stil – så brukade framlidna konsthandlaren Jan Eric Löwenadler ibland komma in och motvilligt ekipera sig, alltid djupt suckandes och iklädd bekväma löpskor.

När jag nyfiket tog reda på lite mer om denna fascinerande man så visade det sig att Löwenadler uträttat nästan ett decennium av konsthandlande direkt från sängen i sitt townhouse på Upper East Side. Det enda han var i behov av för att köpa en Warhol sent på kvällen och med god förtjänst sälja den vidare till Europa morgonen efter var ”en telefon, ett block och en frukostbricka som min butler ställde in på sängen”. Jag minns att jag redan då tänkte att detta var någon form av drömscenario.

”James Perse-dräkten lockar allt för mycket.”

Nu har snart femton år passerat sedan mina möten med Löwenadler och jag kan bara konstatera att det inte riktigt blev så. Mitt liv är, om inte motsatsen, så åtminstone diametralt annorlunda. Jag går till ett kontor så gott som dagligen men missförstå mig rätt, denna typ av mer schablonmässiga arbetsmiljö har många fördelar. Trevliga kollegor och dugliga kaffemaskiner exempelvis. Min nuvarande situation återknyter också till inledningen på denna text: Jag vill rent stilmässigt försöka göra det bästa av kontorsdagarna. En tunnare polotröja i kashmir fungerar oftast bra. Samma sak med kombinationen skjorta och stickad tröja.

Har jag ett extra viktigt möte inbokat så kanske jag tar på mig en kavaj. Om det känns motigt och James Perse-dräkten lockar allt för mycket så brukar jag försöka tänka på en anekdot jag nyligen fick höra om Bryan Ferry. När den legendariska brittiska musikern, låtskrivaren och sångaren befinner sig på sitt lantställe i Sussex så äter han inte en måltid utan att vara iklädd skjorta och slips. Om någon av hans fyra vuxna söner kommer släpandes fram till frukostbordet i t-shirt och mjukisbyxor så säger Ferry till dem att gå och byta om.

Ledare: Claes Juhlin om konventionellt kontorsmode
Bryan Ferry i London, 1974.

En person som antagligen inte kunde bry sig mindre om konventionellt kontorsmode är detta nummers omslagsperson, Los Angeles-baserade megaregissören Jonas Åkerlund. Men likt Jan Eric Löwenadler är han också tillräckligt framgångsrik för att kunna sätta sin egen stilmässiga agenda.

I Åkerlunds fall är pyjamasarna utbytta mot en garderob som kanske bäst beskrivs som lyxsatanistisk. För att väga upp detta är resterande delar av utgåvans innehåll, likt mina ambitioner, till stor del inriktat på klassiskt herrmode.



Dela på Facebook
Tweeta