King träffar Sebastian Siemiatkowski: "Jag sa att man inte blir lycklig av pengar – det stämmer inte"

På tolv år har Sebastian Siemiatkowski tagit Klarna från noll till tolv miljarder, trots jurysågningar, missade fraktbåtar och en uppväxt kantad av polackvitsar. King möter en av Sveriges yngsta miljardärer för ett samtal om fördomar, fyllor och obetalda fakturor.

King träffar Sebastian Siemiatkowski: "Jag sa att man inte blir lycklig av pengar – det stämmer inte"
Foto: Morgan Norman

Redan i Klarnas lobby blir det trubbel. Huvudkontoret ligger på Sveavägen ett stenkast från Kungsgatankorsningen, Stockholms aorta. Framför receptionsdisken: en ljus väntsal med högt i tak. Längs ena väggen är tolv pingisbordsstora tv-monitorer monterade för att bilda en enda gigantisk medievägg där diverse Klarnareklamer rullar, så högupplösta att verkligheten känns suddig när man vänder sig bort.

One does not simply walk into Klarna: Liksom hos de flesta storföretag med självrespekt finns en sluss, genom vilken du endast kommer eskorterad av någon med hårdvara som accepteras av kortläsaren. Som gäst förväntas du skriva in dig i besöksdatorn, inklusive namnet på din värd. Det är här det trasslar till sig.

– S-i-e-k-o-w-a-l-s-k-i…

Känns inte rätt. Jag måste börja om.

– S-i-e-m-i-e…

Nej. Jag ser för mitt inre öga hur jag tvingas sitta mitt emot Klarnas vd – för tillfället tillika marknadschef – Sebastian Siemiatkowski i lite mer än en timmes tid med en laminerad besöksbricka om halsen där hans namn är felstavat. Jag famlar i fickorna efter mobilen för att googla, bara för att finna att 4G-täckningen som vanligt är sämst när det gäller. Receptionisten noterar omtänksamt den kö som har börjat bildas bakom mig.

– Hur går det?

– Jag försöker ta reda på hur er vd stavar sitt namn.

Jag kanske övertolkar situationen, men ett medlidsamt leende antyder att dilemmat inte är unikt.

– Det är ingen fara. Datorn har en autofyllfunktion som stavar rätt automatiskt.

Puh.

Vad är Klarna? En betalningstjänst för e-handel, från början, även om verksamheten står i begrepp att diversifieras: En bankansökan som legat i långbänk hos Finansinspektionen har precis fått godkännande. Klarna tillhandahåller en betalningslösning som dels ska ge kunden en smidig upplevelse, dels agera försäkringsbolag gentemot handlaren. Historiskt sett har Klarna hamnat i blåsväder efter att det påståtts att mycket av affärsidén legat i korta betalningsvillkor och blixtsnabba påminnelseavgifter. Tycker du det låter trist? Det ska vi i så fall tala mer om i nästa stycke. Vidare kanske ditt intresse kan väckas ytterligare av lite relevanta siffror: Momsregistreringen skedde 2007. Året därpå omsatte man dryga 20 miljoner, och kurvan har fortsatt i 45 graders stegring till sista redovisade bokslut, 2016. Vid det laget omsatte man drygt tre och en halv miljard, och satt på tillgångar på drygt tolv miljarder. Intresserad än? Vi hade det på känn.

På kreativt möte med Klarnas reklambyrå DDB.

Inom kort kommer medieväggen i lobbyn att vara ett minne blott, detta som en del i en omfattande så kallad rebranding av verksamheten. Ett medvetet skifte i framtoning gentemot marknaden, för vännen av ren svenska. Sebastian -Siemiatkowski, häromåret listad som sexa i en uppräkning över Sveriges yngsta miljardärer med en då beräknad förmögenhet på två miljarder kronor, har inte för avsikt att vila på gamla lagrar. Han har planer.

– Jag har i åratal hört folk prata om varumärkens betydelse, att ett företag måste andas sitt varumärke, förkroppsliga det rakt igenom och att det ska omfamnas av alla anställda. För mig har det där länge låtit som flummigt mumbo-jumbo. Samtidigt har jag ända sedan jag startade bolaget alltid haft väldigt höga ambitioner och velat göra någonting stort av detta. Förändra någonting här i världen. När jag tog över marknadschefsrollen för två år sedan öppnade det upp mina ögon: Jag har insett att varumärkesbygget är det verktyg som konkretiserar visionen och gör den tillgänglig för människor. Vi måste vara tillgängliga inte bara på ett funktionellt plan, utan också på ett emotionellt dito. Det är mitt mål att verksamheten ska växa och utvecklas, och jag har funderat väldigt mycket på hur man bäst driver förändringsarbete. Min slutsats är att ett sådant arbete måste ledas av varumärkesbygget. Det fångar folks fantasi och folks hjärtan på ett annat sätt.

Så vad är det rent konkret som ska göras?

– Jag har jobbat med Klarna i tolv års tid, och under den tiden sett hur saker som banker och betallösningar i regel betraktas som tråkiga saker som enbart finns för att de behövs. Vi har sett så mycket potential i vad man kan göra med de här grejerna, och hur de skulle kunna göra folks liv lite enklare och lite trevligare. Det vi gör nu med varumärket är att försöka förmedla det på ett sätt som gör att folk förstår vilka vi är och vart vi är på väg. 

Första steget mot Klarnas nyvunna varumärkesmedvetenhet togs för lite mer än ett år sedan, då Sebastian Siemiatkowski letade runt efter lämpliga reklambyråer för marknadsföring. Valet föll på DDB, vars creative director Tove Langseth tog fram konceptet "smoooth" (sic). Detta resulterade i en trio reklamfilmer. Alla har en tydlig pastellskala, och visar diverse exempel på hur – gissar jag – det kan kännas att betala sin e-handelsshopping via Klarna. Den första visar en lax som glider nedför en rutschkana, och sedan fortsätter att glida friktionsfritt över golvet medan den gör en behaglig 360°-rotation, tills synes nöjd med situationen och påtagligt obekymrad över avsaknaden av det element den behöver för att överleva. Film nummer två visar en osthyvel som med lätthet hyvlar en skiva från toppen av en ändlös ost. Film nummer tre visar en tibetansk terrier som simmar under vatten.

– Smoooth blev liksom både och: både det vi gör i dag och det vi skulle kunna bli. Då började vi jobba ut det. 

Osten blev viral på Youtube. Eftersom publiken fann filmen meditativ gjorde man på allmän begäran en loopad version som pågår i 4 timmar och 13 minuter. Kampanjen utsågs till Månadens film i mars 2016 i tidningen Resumé och rakade hem reklampriser både hemma (Guldägget) och i Cannes (Lions, brons).

– Då kände man det: Vi är någonting på spåret. Jag fick samma känsla om Apples "Think Different": Det gällde att sätta en tydlig, vågad profil. Det vi gör nu är att först försöka få ut varumärket i hur vi pratar och kommunicerar, och sedan givetvis backa upp den visionen i vårt erbjudande: En hel värld.

Sebastian uppmärksammar elefanten i rummet.

– Det låter kanske lite flummigt när man pratar om det.

Märkte ni några konkreta resultat efter det här med fisken och osten?

– Ja. Vi såg ett enormt lyft kring hur folk pratade om varumärket Klarna i sociala medier. Det fanns en stolthet hos användarna som vi inte sett förut.

Personligen känner jag inte att min fakturahantering nödvändigtvis behöver vara ett uttryck för min livsstil.

– Det är en bra iakttagelse, traditionellt sett har betalningar setts som en så kallad lågengagemangskategori. Utmaningen för oss, och också en del av anledningen till att vi har hållit på med varumärkesarbetet så här länge, har varit att skapa positiva känslor för ett varumärke inom ett område som folk inte har så mycket känslor för. Vi vill skapa något som kunder över hela världen gillar och känner stolthet kring. Vi vill att begreppet smoooth ska få dem att tänka på Klarna, precis som de tänker på Carlsberg när de hör "the best beer in the world".


Vilken typ av tjänster kommer Klarna att erbjuda som bank?

– Med en banklicens får vi möjlighet att utforska nya områden där vi kan göra livet enklare för konsumenter. Vi kommer exempelvis se på vad vi kan göra med betalkort och olika typer av direktbetalningar. Det vore också intressant att förenkla dagens hantering av kvitton för allt man köper. I detalj vilka produkter och tjänster vi väljer att lansera får framtiden utvisa, men vi får tillgång till en mycket större palett vilket är spännande. Sen tror jag inte att Klarna kommer erbjuda exempelvis bolån, men man ska aldrig säga aldrig. Kanske gör vi det i samarbete med någon annan spelare någon dag?


Vad är de största felen med banksektorn som den ser ut idag, och hur kommer ni att rätta till dem?

– Det känns lite kaxigt av mig att stå här och berätta om fel med banksektorn. Det jag kan konstatera är att extremt lite har blivit bättre för bankkunderna de senaste femtio åren. Och det är märkligt med tanke på hur mycket som skett inom de flesta andra branscher när det gäller kundupplevelse och nya tjänster. Men nästan alla banker är inlåsta i väldigt gamla IT-system och sånt tar väldigt lång tid att förändra. Sen är det också något märkligt med en bransch där vinsterna är så enorma samtidigt som konkurrensen känns väldigt begränsad. Så kommer det garanterat inte vara i ytterligare femtio år. Om det sen blir vi eller någon som som tar det steget får vi se, men vi står på en fantastisk plattform för att kunna lyckas.

Idéerna klarnar.

Vägen till framgång var långt ifrån spikrak för Sebastian, som under perioder gick på socialbidrag för att överleva.

Sebastian Siemiatkowski är född i oktober 1981, händelsevis samma dag som Zlatan Ibrahimovic.

Vad har ni mer gemensamt?

– Zlatan vill ju fruktansvärt mycket. Hans ambition är osvensk, vilket gör att han gång efter annan krockar lite med svenska journalister. Jag har också en ambition som är skyhög, utan att för den skull påstå att jag är lika duktig som Zlatan. Men jag vill spela i Champions League. Jag vill att hela vårt team ska spela i Champions League. Spelar man i Korpen och någon är tio minuter sen skrattar man och frågar om vederbörande var ute och krökade i går, är någon tio minuter sen till Champions League-matchen frågar man vad i helvete som pågår.

När ämnet på så pass organisk väg glider in på samarbetsfrågor, låt oss passa på att ta upp det rykte som gör gällande att Sebastian Siemiatkowski inte nödvändigtvis är en okomplicerad person att jobba för. Vi kan fastställa att få passionerade människor är konsekvent enkla att ha att göra med: De har en känslomässig koppling till sin verksamhet och tenderar följaktligen att reagera känslosamt i sin yrkesutövning. 

Är du svår att jobba med?

– Ja. I viss mån. För att jag bryr mig så fruktansvärt mycket och har känslorna utanpå hela tiden. Det är inte alltid en bra kombination när man ska bedriva ett bra ledarskap. Det kan skrämma. Ibland kan jag bli för tuff. Jag har försökt att bli bättre, och jag har blivit bättre, men i dag händer det att jag halkar dit ändå.

Vad har du för dealbreakers när det gäller personer du samarbetar med?

– Två saker. Jag kräver att folk vågar och vill ta sitt ansvar när någonting gått åt skogen. Många har en rädsla för att erkänna ett misstag, och ser det som ett uttryck för svaghet. För mig är det tvärtom: Jag vill att den som gjort fel inser det och bekräftar det. Och sedan den andra saken: Att vederbörande tar på sig ansvaret också för att åtgärda problemet och agera för att säkerställa att det aldrig händer igen.

Sebastian Siemiatkowskis Rosengård låg i Uppsalaförorten Eriksberg, och medan far och mor Ibramhimovic är bosniak respektive kroat härstammar båda Sebastians föräldrar från Polen.

– När jag föddes bodde vi i Gottsunda. De skilde sig när jag var åtta, blev tillsammans igen, separerade en gång till. Det var lite suboptimalt. Som barn hade det nog varit lättare att ta om de bara gått skilda vägar, snarare än gått fram och tillbaka. I dag har vår bild av invandring förändrats en del, och det är väl ingen som tycker att det är speciellt exotiskt att vara polack, men på det tiden var det annorlunda: "Jaha, du är därifrån – kommunistlandet!" Polen var mycket längre bort än det är i dag. Det blev många skämt på min bekostnad i skolan. Samtidigt känns det lite löjligt att sitta och gnälla över det där i dag: Jag hade kompisar från Iran som blev stoppade i spärrarna på tunnelbanan varje gång vi åkte bara för deras utseendes skull, och den typen av smygrasism blev ju jag aldrig utsatt för. Men ändå: Jag var inte svensk, och det fick jag höra.

Det fanns också en socioekonomisk skillnad. 

– Pappa var arbetslös i perioder, körde taxi ibland. Mamma var förtidspensionär. Jag kände av en ekonomisk skillnad mellan mig och mina kompisar: De hade det bättre ställt. Särskilt tydligt blev det i tonåren, när man plötsligt började bry sig om snygga kläder – vi hade inte pengar till sådant. Det skapade en drivkraft, en vilja att få det bättre. Det är därför jag är så öppen för invandring: Jag tror verkligen att den första generationen inte går att integrera. Är du 35 år gammal och lämnar ditt hemland kommer du helst av allt att vilja fortsätta hänga med dina gamla kompisar. Det gjorde mina föräldrar; umgicks med de andra polackerna. Men andra generationen: Fy fan vilken drivkraft man får. Man vill mer.

Kommer du ihåg några av de här skämten du blev utsatt för?

– Hur ser man att en bil är från Polen? På-lacken.

På barns vis beskyllde Sebastian sig själv för föräldrarnas äktenskapsbekymmer.

– Jag var väldigt tankspridd som barn. Smutsade ner mig, var slarvig, tappade bort grejer. Det blev väldigt frustrerande framför allt för min mycket pedantiske far. Jag minns ett bråk vi hade om en borttappad vante, som slutade med att jag sa att när jag blev stor skulle jag bli så rik att jag kunde köpa så många vantar att jag inte skulle behöva bry mig. Pappa svarade att så rik skulle jag aldrig bli.

Och i dag sitter du och eldar med vantar.

– Det är det enda jag gör på kvällarna: Mer vantar! Fast skämt åsido blir ju vantarna gärna dyrare i takt med att man tjänar mer pengar, så det svider fortfarande att tappa bort dem.

Sebastians pappa hade under sin utbildningstid i Polen läst till läkare, men missat två stycken tentamina och därmed missat sin chans. Hans tanke var att sonen skulle ha bättre möjligheter att uppfylla den drömmen i Sverige, men i stället blev det Handelshögskolan som lockade. 

– Pappa frågade vad jag skulle läsa. Makroekonomi, sa jag. Vad handlar det om? Prissättning. Vad blir du av det, då? Vd, sa jag. Vi tänkte inte på den konversationen förrän många år senare, då jag hade startat Klarna. Det var ju bara en ungdomsreplik från min sida, och helt osannolik. Ändå blev det så.

 

Niklas Adalberth, en av Klarnas medgrundare, och Sebastian kände varandra från högstadiet. De hade dessutom gjort praktik tillsammans, på Burger King, vilket sedermera ledde till jobb på kvällar och helger: Sebastian var broiler (som lägger köttet på grillen) och Niklas var steamer (som tar av det från grillen och lägger det mellan bröden).

Skönt att ha någonting att falla tillbaka på om det här inte funkar. 

– Faktum är att jag har haft så jävla mycket jobb. Jag har testat allting: lärare, jobbat inom äldrevården med dementa, flyttgubbe, försäljning av mobilabonnemang i butik, telemarketing, you name it.

Vilket var värst?

– Värst är inte rätta ordet, snarare tuffast; men det var äldreboendet. Och det säger jag med all respekt för dem som gör det jobbet. När jag först började la jag så mycket kärlek och energi på det, ville verkligen göra skillnad, spelade musik från 20-talet och såg hur de liksom levde upp. Nästa dag kom jag in, och de tittade på mig och sa: "Hej, vem är du?" Jag fixade inte det rent psykiskt, att börja om från början varje dag. Jag har enorm respekt för folk som klarar det. Och motsatt var lärarjobbet det bästa jag haft, eftersom jag fick ett sådant gensvar. Det säger väl en del om mig som person och mitt behov av bekräftelse.

Efter två år av studier framstod Handels som något av en återvändsgränd, och Sebastian själv började känna sig vilsen.

– Alla andra var coola och hade gjort spännande saker. Själv kom jag direkt från gymnasiet. Jag drack alldeles för mycket på festerna, blev för full. Jag kände mig inte alls särskilt glad, och plötsligt började jag få det svårt i plugget, vilket var helt nytt för mig som alltid skrivit MVG på allt. Nu fick jag kämpa för att bli godkänd. Jag måste ta ett sabbatsår, tänkte jag.

Tillsammans med Niklas, som bestämt sig för att delta i sabbatsåret, sökte Sebastian in till den sägenomspunna Göteborgs Bartenderskola. 

– Den killen som kör den skolan måste vara den smartaste entreprenören i världshistorien. Utbildningen var väl lite sådär, men roligt var det, och tanken var att efteråt försöka få jobb på ett kryssningsfartyg eller dylikt. 

Det lyfte inte riktigt. Lite jobb söktes, men bartendergigen begränsade sig till Uppsala. Det blev oktober, och en betydande del av det på pappret äventyrsfyllda sabbatsåret hade redan förflutit.

– Det var pappa som räddade mig. Han såg vart det hela var på väg, och frågade mig vad jag behövde för att bara sticka. Sju–åtta tusen, sa jag. Du får låna av mig, sa han. Det är det finaste han gjort för mig.

Summan gick åt till, i tur och ordning: A) en flygbiljett till Florida för att söka jobb direkt på de eftertraktade kryssningsfartygen, där både Niklas och Sebastian fick kalla handen och tvingades sova i en bil om nätterna, B) en returbiljett till London, och C) förplägnad under liftandet från London till St Moritz i Alperna, där man identifierat bergskedjans mest koncentrerade kluster av femstjärniga hotell, och beräknade möjligheterna för att tjäna storkovan som allra mest gynnsamma.

– Vi fick förstås inga jobb. Pengarna var slut. Men så fick jag en intervju med barchefen på Kempinski. Han gillade killar och tyckte att jag och Niklas var unga och snygga. Han blev väldigt intresserad av att anställa oss, vilket ledde till en intervju med hans chef, som inte var fullt lika intresserad av killar utan premierade egenskaper som kompetens och språkkunskaper. Det blev nej. Vi flög tillbaka till London, där vi plötsligt fick ett samtal från schweiziskt nummer: We just lost two guys, you're hired. Vår barchef hade tydligen krävt att få de här två svenska killarna och mer eller mindre hotat med att säga upp sig. Sannolikt enda gången i mitt liv som jag kommer att bli anställd på de premisserna.

Det skulle visa sig att minimi-lönerna i Schweiz var skyhöga: Med mat och husrum betalt och skatt erlagt tjänade man 50 000 i månaden.

– Vi kunde lägga undan pengar, och bestämde oss till slut för att åka jorden runt utan att flyga. Det här var dokusåpans guldålder, dessutom, så vi tänkte oss att vi skulle filma en timme om dagen och sälja materialet. Det tog 150 dagar att åka jorden runt. Vi klippte ihop en trailer av materialet och skickade in det till SVT, men fick aldrig svar. Det talar väl sitt tydliga språk.

Sebastian Siemiatkowski började sin yrkeskarriär på Burger King tillsammans med Klarnas medgrundare Niclas Adalberth.

Slutet av resan skulle på sätt och vis starta en händelseutveckling som ledde till grundandet av Klarna. Med några ynka timmar missade Niklas och Sebastian den fraktbåt de skulle ta hem till Europa. Missar man en fraktbåt går det inte en till dagen därpå; nästa lämnar hamnen om en månad eller mer. Kontentan: De skulle missa terminsstarten på Handelshögskolan. Missar man den är det bara att vänta till nästa år. Så ett sabbatsår blev två.

– Jag fick flytta hem, vilket var okej med mina föräldrar under förutsättning att jag klarade det ekonomiska själv. Under en period då jag sökte arbete gick jag på socialbidrag, fick kuponger att byta in på Ica mot mat. Sedan fick jag jobb på ett företag som hette Acme. Det var beläget bakom en cementblandare i en förort till Uppsala. Namnet hade man tagit för att det förekommer som ett sorts placeholdernamn för företag i tecknad film, vilket man ansåg var gratis marknadsföring. De sysslade med fakturahanteringstjänster som såg helt genuina ut, men när jag jobbat där ett tag började de snacka om att starta sparkonton där man skulle kunna få lägre ränta ju fler andra kunder man värvade, och där någonstans började jag tänka att njaaaa … det här kändes inte riktigt bra. Mycket riktigt smällde det ordentligt några år senare, men då hade jag lämnat för länge sedan. Parallellt med det jobbet hade jag ett till på Djuice, som började precis samtidigt som jag slutade hos Acme, klockan fem på eftermiddagen, vilket innebar att jag alltid var en kvart sen. På helgkvällarna jobbade jag som bartender och på dagarna stod jag på biograf. Jobbade i princip dygnet runt, med andra ord, och från att ha gått på soc vände jag det till ganska bra inkomst. Idén till Klarna föddes hur som helst hos Acme, en idé om att fakturahantering skulle kunna skötas väldigt mycket bättre.

Konceptet Klarna – då döpt till Kreditor – lanserades på prov, kan vi säga, i samband med Sebastian Siemiatkowskis försenade tredje år på Handelshögskolan och nu tillsammans med den tredje medgrundaren Victor Jacobsson. Entreprenörskap hade vid det laget förvandlats till oväntad tv-underhållning i form av Dragon's DenDraknästet, där en grupp framgångsrika företagsledare med gott om riskkapital bedömde spirande affärsidéer på jakt efter investerare.

– Handelshögskolan är till hälften privatfinansierad, till hälften statlig. På den årliga partnerstämman hade man det året bestämt att ha en tävling med Draknästet-tema. Tre företag från skolans egen inkubator skulle presentera sina idéer för en jury bestående av näringslivstoppar: Marcus Wallenberg och Stefan Persson, för att nämna två. Jag hade förberett min pitch in i minsta detalj, men juryn var skeptisk: Det här kommer inte att funka. Bankerna kommer att göra det här. De sågade oss. I efterhand kan man ju skratta åt hur fel de hade, men då var man inte kaxig: 23 år gammal, och få höra sådana saker från folk man hade en enorm respekt för. Det var nedslående. Men när vi kom ner från scenen kom det fram en äldre man och sa: "Hörni, skit i vad de där gubbarna säger. Kör bara." Jag tyckte det var jävligt coolt gjort av honom.

Du har aldrig identifierat den här mannen i efterhand?

– Nej. Jag har lekt med tanken att sätta in en annons i DI: Träd fram!

Har du haft tillfälle att träffa jurymedlemmarna sedan Klarna tog fart?

– Absolut. 

Har du kunnat gnugga deras näsor i din framgång?

– Det har jag kunnat göra – och jag ska inte nämna några namn, men vissa tar det med ro och har inga problem med det alls, men för andra går det fortfarande prestige i det.

Idag är Sebastian den ende av grundarna som fortfarande är aktiv i företaget, som tolv år efter starten omsätter drygt tolv miljarder kronor.

Klarna startade med hjälp av en investering på 600 000 kronor i utbyte mot 10 procent av företaget. E-handeln var ännu i sin linda, och många butiker hade betänkligheter vad gällde att ta betalt över nätet, något som väckte frågor om säkerhet och ställde krav på ny kompetens. Klarna passade perfekt in i den ekvationen. Ändå fanns en faktor som eventuellt skulle ha gjort tjänsten omöjlig att lansera: Det hade inte varit onaturligt att förmoda att Klarna lade ut pengar gentemot handlaren för den vara kunden beställt, för vilket man skulle ha behövt ett gigantiskt kapital.

– Det visade sig att kassaflödet var det minsta problemet för handlarna; vad de ville åt var den administrativa avlastningen och att eliminera risken för att kunden inte betalar. Så vi sa: Ni får betalt efter att vi fått betalt. Idén om att erbjuda en finansieringslösning där en handlare får betalt efter att kunden fått betalt är ju absurd. Den ska inte kunna flyga. Ändå funkade det. Det var så vi byggde hela verksamheten.

Och efter några få år gick ni skilda vägar, du och Niklas och Victor.

– Ja. Victor jobbade här i sju år, Niklas i tio. De ville göra annat. För min del känner jag mig inte klar. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära sig. Om du frågar mig vad det är som gjort oss framgångsrika är jag fortfarande inte säker på att jag kan svara bestämt på den frågan. Den frågan vill jag ha svar på. 

Jag läste en intervju med Stephen King nyligen. Han får en fråga om pengar, och svarar att om han hade gjort det han gör för pengarna så skulle han slutat för länge sedan, för att han tjänat tillräckligt. Samma sak måste gälla dig?

– Ja. För mig handlar det om frihet, tror jag: Frihet att kunna göra saker inom ramarna för det företag jag har byggt upp. Frihet att när som helst kunna gå in på 7Eleven och köpa en Snickers.

Du får det att låta så glamoröst.

– Ja, men jag är ju ingen bilkille. Jag är inte speciellt intresserad av lyx och överflöd. Men för några år sedan gjorde jag ett dumt uttalande i en tidning, och sa att man inte blir lycklig av pengar, men jag är fan lycklig av att ha pengar. Att när som helst kunna ta en Uber till Grand Hôtel för att käka frukost. Det är inga självklarheter, och den sortens pengar skapar lycka av en viss typ. De löser inte alla problem, men ändå. Men i slutändan är det ändå inte pengarna det handlar om, utan friheten.

Känner du att du har kvar något av den revanschlusta och det hävdelsebehov som du kände under din uppväxt?

– Absolut. Speciellt när jag går på möten i USA, där folk inte känner till oss, och jag plötsligt känner mig som jag gjorde för tolv år sedan när vi först startade verksamheten. Det finns en rolig story om det där, förresten: För några år sedan så försökte jag engagera en kille som heter Max Levchin, som var med och grundade Paypal, väldigt känd i USA och del i vad som kallas The Paypal Mafia där också Elon Musk ingår. Jag satte mig ner med honom och berättade om visionen och om vart vi är på väg. Vi åt frukost i Silicon Valley. "Du", sa han till mig, "det vore intressant att köra lite riskmodeller på er databas, skulle du kunna skicka över den till mig?" Vi tyckte inte att det var någon bra idé. Men sex månader senare fick jag ett mejl apropå ett rykte om att Max Levchin skulle starta en Klarnakopia i Silicon Valley. Jag blev så jävla arg. Men samtidigt, affärer är affärer. De har klonat Klarna. Den heter Affirm.

Men du ringer inte gamla polackskämtare från skoltiden mitt i natten och berättar om ditt banksaldo?

– Nej. Jag är generellt sett väldigt osentimental. Det som har varit har varit.

Har det hänt dig någon gång att du åkt på en påminnelse-avgift från en Klarnafaktura som du inte betalt i tid?

– Ja! Det har hänt, både Klarnafakturor och andra fakturor.

Hur kändes det?

– Niklas hamnade i blåsväder för några år sedan efter att han sagt att våra bästa kunder är de som inte betalar i tid, vilket var en replik som togs ur sitt sammanhang och blev flitigt citerat i media. I dag vet jag att det är bättre för verksamheten att satsa på långsiktighet, att sänka förseningsavgifterna för att inte alienera kunder. Därför har vi sänkt våra avgifter kraftigt de senaste åren, trots att det inte är det lättaste att säga nej till konkreta intäkter för att man anar att det främjar framtida hypotetiska intäkter som på sikt kommer att bli ännu mer lönsamma.

Att klarna nu får bankoktroj borde vara till glädje för andra än bara Sebastian Siemiatkowski och kompani: Som herrarna Wallenberg och Persson påpekade i det juryarbete för Handelshögskolan som dömde ut Klarna var man säker på att denna typ av betalningstjänst skulle tillhandahållas av banker och inte av någon nykläckt it-uppstickare. Och nu har de till slut fått rätt trots allt.