I mars får Pepsi ny kostym. Fin säger jag, vad säger ni?

Fashion Week by Berns är i fullgång och 34 vackra inbjudningar samsas om utrymmet till mitt skrivbord.

Dessvärre verkar det som att huvudsponsorn Mercedes-Benz, trots upprepade pikar, på gränsen till hotfulla uppmaningar, fortfarande inte förstått det mest elementära med att agera huvudsponsor för en modevecka och att samtidigt dessutom representera ett bilvarumärke i toppklass.

Nämligen:

Modefolk rör sig inte i onödan.

Modefolk sliter ogärna ut sina osulade lågskor.

Modefolk ser minusgrader som något positivt endast om ord som "helikoptertur", "ice-hotel" och "five course dinner after sauna in hot hotel" står på samma inbjudan.

Modefolk uppskattar pick-ups, pick-ups precis av den komfortabla sorten som vi är vana vid i exempelvis Berlin eller New York.

Det lutar med andra ord åt att även den här modeveckan kommer tillbringas framför datorn på Ölandsgatan. Tråkigt. För Merca.

Snygg jacka från Filippa K:s vårkollektion. Väl värd en plats på chefredaktörens axlar och säkert helt perfekt när temperaturen stigit en sisådär 30-40 grader och wassbergsstalaktiterna i hans skägg börjat smälta.

Snyggast på kontoret just nu är en nyss urdrucken flaska av det kolsvarta ölet Black OPS.

Ölet från mikrobryggeriet Brooklyn Breweri i New York släpps på Systembolaget den 15 februari. Sverige får 600 flaskor designade av Milton Glaser, mannen bakom bland annat New York Magazine I Love NY-trycket. Priset per flaska ligger på 230 kronor.

Black OPS från Brooklyn Brewery

Milton Glaser gillar New York.

Såg att jag fått några kommentarer angående valet av mina skoblock.

Så här ligger det till:

Eftersom mina fötter mycket väl matchar mina vader och lår, och följaktligen är lika smala som ett par skosnören, så är jag alltid extra noga med att köpa skoblock som passar mina skor inte bara på längden, utan även på bredden. Allt för att blocken inte ska göra skorna bredare framtill och därmed förstöra passformen.

Skoblocken i trä närmast i bild i min förra så kallade blogg, är mina bästa. De kommer från en sunkig skomakare som ligger bredvid supersyltan Dovas på S:t Eriksgatan i Stockholm. De rätar föredömligt ut gångvecken och suger åt sig fukten men gör INTE skorna vidare framtill (skoblocken alltså, inte Dovas).

Blocken längst bort i bild är ett par i cedereträ från Rizzo som gör mig förbannad och skorna breda som dasslock. Fråga mig inte varför jag använder dem.

När vi ändå är inne på ämnet Rizzo och skoblock kan jag informera att jag en gång i tiden (borde ha varit 1996) köpte ett par för smala skor från dem. Hur jag löste det problemet? Jo, jag tvingade ner ett par av min brorsas brutalt breda skoblock från Försvaret i dem. Efter fyra månader satt de hur bra som helst.

Nu har vi rett ut det.

Kalla mig gärna en tragisk jävel men det finns få saker jag uppskattar så mycket som kombinationen stillhet, väl vald musik och lite kravlös klädvård.

En kväll förra helgen infann sig den magiska stunden. Numera gör den det väldigt sällan och just detta kan såklart vara en av förklaringarna till att de här tillfällena är snudd på armhårsresande.

Nåja, jag ångade mina två meter skjortor och lät min samling Paul Smithskor få all den ömma kärlek den skrikit efter utan att jag svarat med den väna stämma den förtjänar.

Resultatet av skovården är jag mycket nöjd med. Varför? Jo, det beror till stor del på den putsvante jag köpte när jag var hos MP Skoverkstad i Helsingborg för några månader sen. Tänk dig en luddig grillvante, så ser den ut det lilla livet som skänker glans åt mina skor. Svarta skor putsas med ena sidan och bruna med den andra.

Om någon undrar så bär jag alltid vita tyghandskar från Cartier när jag putsar. Höger tyghandske avlägsnas innan handen föres in i grillvanten, detta för att med bästa möjliga precision utföra slutputsen.

Grillvanten ser ni till vänster i bild, vilande på det bruna paret med halvhöga skaft. Alla skor är från min favorit Paul Smith.

Åter på kontoret. Läser mina mail och kommer till det här som en före detta praktikant som skickat till en av kollegorna som i sin tur vidarebefordrade det till mig.

Är det verkligen så att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck?

"Jag drömde att jag var upp på kontoret inatt. Hela redaktionen i sin helhet var på plats, men ni drev inte en tidningsredaktion, utan en tandläkarklinik belägen i en gymnastiksal. Längst inne i förådet hade Pelle sitt kontor, alla var livrädda för att störa honom och avrådde mej från att gå in där. Jag trotsade, och klampade in på hans kontor, där han födde upp kognakskupor. Han hade precis innan jag gjorde entré förlöst en ny kull, som var hans finaste någonsin.

Där han hade en favorit som var med fejdat glas med svart botten. Jag var helt plötsligt livrädd och lydde ditt råd, att ge Pelle mängder med komplimanger för kullen och hans favoritkupa. Det slutade med att Pelle lät mej leva pga att jag gullade så med det nyfödda glaset.

Undrar vad en drömtydare skulle säga om detta :) ha en bra dag och hälsa alla!

Kram /NN"

En gång i tiden pre King korsade min yrkesverksamma bana ett företag som heter Skriptor. På sin hemsida beskriver de sin verksamhet så här:

"Skriptor provides a complete range of services covering naming strategies and name creation."

Mellan mig och Skriptor blev inga större affärer men under våra möten måste hela min aura fullkomligt ha skrikigt "Mode!", lite för högt och lite för länge. Nu läser jag deras senaste nyhetsbrev och det visar sig att de i samma veva som vi knåpade tog fram namnet på en blodproppsmedicin och döpte det till Pradaxa.

Armani, Versace, Bottega, Gucci och alla ni andra italienska modemånglare förbered er på att era företagsnamn snart är prefix till namn på stomipåsar, antidepressiva, astmasprayer eller kanske kartor med stolpiller.

Skriptor förbered er på ett samtal från advokaterna till kvinnan som lyssnar till smeknamnet Miu Miu.

Under en av mina många resor i Gaza och på Västbanken under Intifadan berättade en palestinsk kille i min egen ålder (då runt 15) för mig hur han fördrivit sin gårdag. Till saken hör att det rådde utegångsförbud i Ramalah den dagen och palestinska flaggor var lika förbjudna som smällare i kalsongerna ombord på vilken El Al flight som helst.

Killen hade manifesterat sin frustration och leda genom att 1) klä en av sina åsnor i trädgården i den palestinska flaggan för att sen 2) smeta senap i och runt ballongknuten på det stackars åsnan som efter detta knyppel 3) släpptes ut på gatan och direkt sprang som besatt genom gatorna med den palestinska flaggan för att efter ungefär 5 minuter bli offer för en salva israeliska skott.

Varför delar jag då med mig av denna anekdot?

Jo, det är nämligen så att jag råkar ha en halv burk Colman´s senapspulver kvar i skafferiet sen jag slängde ihop senapsgrädden till nyårsaftonens Biff Rydberg. Nu undrar jag vad ni tycker att jag ska göra med den där halvfulla burken. Till saken hör att jag har väldigt svårt för senap. Jag byter den med andra ord mer än gärna burken mot en svart sammetsfluga. Sugen någon?

Har du nån gång bläddrat i ett nummer av Barely legal under söndagsgudstjänsten i kyrkan? Nej, inte jag heller, men jag gissar att känslan av tilltaget är ungefär densamma som att bläddra i ett nummer av Vanity Fair i Stockholms tunnelbana i rusningstrafik på sträckan Odenplan-Skanstull.

Det senare gjorde jag i morse och jag tror bannemej att jag hellre skulle hala upp ett stycke gubbsjuk hardcore front row i kyrkan än att göra om det jag gjorde vid åttasnåret.

Man möts av blickar av ondska och ilska: "Så där gör man inte här, det är fan inte okej!"

Man möts av förundrade miner: "Vad det än är han bläddrar i så är det i alla fall inte en Metro och då ska han fan inte sitta här och tro att han är nåt!"

Man möts av nervösa leenden: "Eh, det ser ut som hon från Mamma typ Mia på typ framsidan."

Man möts av blickar som vill döda: "Skit samma om han är bög eller inte, han ska knackas, han ska ut härifrån och det före Gullmars!"