• Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jonas Lundqvist vill inte vara rockstjärna

    Vi träffar albumaktuella Jonas Lundqvist och pratar om "Affärer", om tennis, om att göra sin egen grej och om varför han inte vill vara rockstjärna på heltid.

    Jonas Lundqvist vill inte vara rockstjärna
    Foto: Magnus Kvandal

    – Hela livet borde utspela sig på krogen. Det är synd att det är så dyrt bara, säger Jonas Lundqvist. Han sitter vid en bar i ett avskilt rum på restaurang Tennstopet i Stockholm. Det är hans stammisställe. Han gillar stämningen och de röda heltäckningsmattorna, känner folk som jobbar i baren. Dessutom ligger den bara några kvarter från hans lägenhet i Vasastan.

    Vi känner honom mest för hans musik. Först trummis i Bad Cash Quartet, sedan en dramatisk splittring av bandet. Sedan solokarriär under namnet Jonas Game. 2012 kom albumet "Så e de med de", det första under eget namn. Sedan hitlåtar som "Lyft och försvinn" och "Vissa nätter". Nu har han släppt "Affärer" – sitt tredje album som Jonas Lundqvist.

    Den nya skivan är annorlunda. Mer dämpad. Melankolisk. Personlig. Inte den, med hans egna ord, "vilda crazy fuck-Jonas" vi har sett tidigare. Några recensenter har beklagat sig över det, men för Jonas Lundqvist var det oundvikligt. För honom måste det vara genuint. Han skriver som han känner. 

    – För mig är det en skiva om kärlek, konstnärlig frihet och att våga göra sin grej. När skivan var ute kände jag mig för första gången på 15 år uppriktigt stolt över något. Att jag vågade gå hela vägen. Det gav mig kanske tio år till med lust för rock'n'roll.

    Varför blev det melankoli?
    – Den delen av livet måste få vara med. Musiken måste uteslutande få styras av känslor och jag vill inte analysera det, för då har jag ingen frihet alls kvar längre. Om man har varit i euforiland ett tag vill man gå vidare. Samtidigt ville jag göra en skiva som ljudmässigt var lik de tidiga grejerna jag har gjort. Inga synthar eller trummaskiner. Jag ville verkligen ha det helt vanligt och hoppades att något skulle växa fram ur det. Men det får hända i lyssnaren, det är mycket möjligt att man misslyckas med en sån sak.

    Men för dig känns det rätt?
    – Ja. Just i det här, i mitt lilla rock'n'roll-rum, är jag helt trygg. Och jag slåss med näbbar och klor för att få behålla det så.

    Och rummet är bara ditt, sen får folk lyssna om de vill?
    – Ja, de är så välkomna. Jag är en trevlig värd. 

    Temat för albumet är relationer, varannan vecka-liv och otrohet. Men låttexterna handlar inte om Jonas Lundqvist personligen, berättar han, utan om mannen som står vid den vita bilen på omslaget, vitklädd framför en blå himmel med en bukett röda rosor i handen. Det är karaktären Jonas Lundqvist, spelad av Jonas Lundqvist.

     

    – Alltså det är ju jag, men det är mer drömmen om mig. Eller mardrömmen, kanske. För att jag ska kunna vara helt sann behöver det vara den människan som säger det. Jag är inte intresserad av att någon ska veta något om mig personligen, men den där mannen vid bilen är jävligt frispråkig.

    Det går ganska bra för musikern Jonas Lundqvist. Han får "höga gager" när han spelar live och "Affärer" har på drygt två veckor samlat mer än 340 000 spelningar på Spotify. Men han lever inte på musiken. Och rockstjärna på heltid har han inget intresse av att bli. 

    – Det bekommer mig inte. Nu får jag ju bra betalt för spelningar och så men jag skulle nog inte klara av att leva på bara det. Rock'n'roll-livet är alldeles för frestande för mig. Jag måste ha ett vanligt jobb. 

    Varför det?
    – Jag skulle inte våga. Inte med alla flyktvägar som finns i det livet. Nej, fy fan. Jag vill bara ha ett litet, vanligt liv där jag får göra min grej. Jag vill inte ha något med den världen att göra.

    Så du är nöjd som det är?
    – Ja, och det är jätteskönt att det är så. Sen är det ju kul om det går bra för musiken så klart, men jag har träffat väldigt många människor som enligt samhällets normer anses som framgångsrika. De är så fucking jävla boring alltså. Bara helt fyllda av sig själva. Jag testade den grejen i Bad Cash när jag var 21.  Det gjorde mig inte till någon trevlig människa.

    Så du vill inte signa med ett stort skivbolag?
    – Det kommer aldrig att hända. Aldrig någonsin. 

    Även om de erbjuder mycket pengar?
    – Jag bryr mig inte. Vad ska jag ha pengar till? Jag skiter i Maldiverna. Jag behöver inga pengar på det sättet. Jag är så jävla lycklig bara jag får fortsätta göra min grej. Och det hade varit fantastiskt att få känna harmoni i två veckor i rad. Att känslolivet inte går såhär hela tiden.

    Han vevar febrilt med handen.

    – Det är kanske det jag försöker jobba mot. Och det där med rockstjärnelivet, alltså jag tror inte man når ut till folk från den positionen. Väldigt få klär i den rollen. 

    Finns det någon som gör det?
    – Freddie Mercury. Han utstrålade hela tiden att han skulle kunna vara vem som helst. Att han gjorde det för publikens skull. Då blir det så jävla fint. Madonna hade det under 80-talet också. De var verkligen superstjärnor men kunde ändå ge en känsla av att de levde ut folks drömmar på scen. Då finns det en direktkontakt mellan scen och publik som inte är hierarkisk. Det är väl mer dit jag vill nå.

    I stället för att vara rockstjärna på heltid är Jonas Lundqvist tennistränare på halvtid. Tre dagar i veckan håller han till på TK Örnen på Kungsholmen – en tennisklubb han själv startade och som han tidigare har kallat för den sista utposten för folk som tycker om att röka och idrotta. Några höga ambitioner på fysisk form har han inte. Tennisen är en inkomstkälla – och en form av terapi.

    – Jag gillar att ha någonstans att ta vägen, liksom. Jag som alla andra kan lätt drabbas av melankoli. Om jag inte rör på mig kan jag lätt hamna i ett sånt mood.  Och jag behöver komma till tennishallen och att någon där säger "Jonas, du gick in på banan med grusiga skor, så kan du fan inte göra, din idiot". Jag är liksom helt beroende av de situationerna. 

    Så då startade du en egen tennishall?
    – Ja det låter ju lätt, men jag har ju ingen utbildning eller så. Inte ens gymnasium. Jag spelade bara musik, och då är det inte så mycket man kan göra. Då är det bara kroppen man kan använda för att få in cash, liksom.

    Foto: Magnus Kvandal

    Jonas Lundqvist växte upp i medelklassområdet Örgryte utanför Göteborg. Han har tidigare beskrivit uppväxten som en fin och trygg tid – något som kanske var en förutsättning för att han över huvud taget skulle börja med musik. 

    – Jag tror att om man får en trevlig uppväxt vågar man göra mer saker, även om man inte är så bra på det från början. Så var det med Bad Cash. Vi kunde inte spela men kände ändå att vi var berättigade en plats. Det är ett otroligt privilegium att känna det som ungdom. Vi förstod inte då hur lyxigt det var att ha den där tryggheten, men det är något man önskar alla. Det här att det kommer en mamma med Oboy så fort någon ramlar.

    Alla medlemmar i Bad Cash Quartet kommer från samma område. Jonas Lundqvist och sångaren Martin Elisson lärde känna varandra när de var fyra-fem år. 

    – Några av mina första minnen var med de här människorna. Vi var verkligen ett gäng, och såhär i efterhand tycker jag att det var en väldigt romantisk historia.

    Bandet splittrades när medlemmarna var i mitten av 25-årsåldern och gjorde sin sista skiva ett par år innan. Jonas Lundqvist tar på sig mycket av ansvaret för uppbrottet, som han menar delvis berodde på hans rädsla för att förlora det.

    – Det har att göra med anledningen till att jag behöver ett jobb, någonstans att ta vägen. Något som håller mig i schack. När jag var yngre hade bandet den rollen och då blev jag upptagen av att den bubblan skulle finnas hela tiden, säger han.

    Bad Cash Quartet blev hans skydd mot livet utanför den bubbla som var bandet och musiken, där folk skaffar sig jobb, utbildningar och karriärer.

    – Jag ville aldrig ta tag i det. Och när människor började få egna liv, och vänskapskretsar utanför bandet, fick jag lite panik. Jag var inte tillräckligt mogen för att förstå att man måste släppa folk fria för att få ha dem nära sig.

    Men att bandet splittrades så tidigt ger också Bad Cash-livet ett ungdomligt skimmer, säger Jonas Lundqvist.

    – Det var grymt på ett sätt, att det var en sån konserverad ungdom där. Helt fläckfri. En perfekt injektion av hundra procent ungdomligt konstnärsliv. Jag tycker det är så himla vackert.

    Bandmedlemmarna har fortfarande kontakt. Men när de gamla barndomsvännerna samlas i ett rum i vuxen ålder händer något annat också. De faller tillbaka i gamla mönster, roller och beteenden.

    – Det var ett väldigt hardcore band. De två av oss som hade jobb snodde systematiskt pengar från arbetsplatserna för att försörja de tre som inte hade det. De två lönerna och pengarna de snodde gick till att hålla bandet flytande. Vi var ju i replokalen jämt. Det var ett jättevackert band, men sånt håller inte för evigt och det ska inte hålla för evigt. Om vi hade dragit igång det där bandet igen hade det nog inte varit så hälsosamt för våra privatliv, säger Jonas Lundqvist.

    I dag är verkligheten en annan. Den gör sig påmind när intervjun börjar dra ihop sig och mellanölen börjar ta slut. Jonas Lundqvist får ett mail från det dagis där hans femåriga dotter går. Det har något att göra med skridskor och matsäck till en friluftsdag. Jonas Lundqvist blir som uppslukad av mailet.

    – Vissa grejer i samhället måste man typ sköta, säger han.
    – Jag fick en sån skam i mig för att jag inte klarar av det där med att hålla koll på vilka dagar det ska vara matsäck och så. Vardagslivet.

  • Få kingmagazine.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!